Pennskaftet/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 5
Pennskaftet
av Elin Wägner

Kapitel 6
Kapitel 7  →


[ 88 ]

VI.

Pennskaftet försvann en dag in till sig strax efter middagen, och det var icke utan att en och annan tittade en smula långt efter henne. Men då sällskapet under tystnad drack sitt kaffe i förmaket, stack hon in huvudet och frågade efter sin rumskamrat.

— Jag tror inte, att jag kommer hem i natt, sade hon, jag vill bara tala om det, så att ni inte undrar över att jag uteblir.

Författarinnan såg gapande upp utan att, så litterär hon var, finna repliken, men amanuensen inföll ögonblickligen: — Tillbringar ni återigen natten på redaktionen?

Pennskaftet kom in helt och hållet. Hon var klädd i en lång mörkblå journalistrock, rak och snäv som ett pennfodral, och en eldröd kvällskråka, varur nu ett par mycket illfundiga ögon tittade fram, när hon svarade: — Jag föreslår er att höra efter med vem.

Då hon några minuter senare kom ur porten, fann hon arkitekt Block travande fram och åter på trottoaren, och med en liten snabb blick uppåt fönsterrutorna hälsade hon.

[ 89 ]— Jag väntade er just, se, jag var beredd, och hon tog fram en hammare ur kappfickan.

— Vad skall ni göra? frågade han i en ton, som var allt utom artig.

— Knyta mitt skoband, svarade hon, håll hammaren. Tänk för resten om ni skulle få följa med mig, fortfor hon, som om något just nu fallit henne in, om det går an, men jo, vänta, vi kan telefonera och fråga. Hur är det, kan ni slå upp tavlor, sätta upp kornischer och bära tunga möbler?

— Ja, och bygga hus, svarade han. Nu förstod han vad hon menade, men hon skulle inte slippa utan en förmaning för sitt hänsynslösa sätt att skrämma slag på folk, med flit, som älskade en.

— Ni får ett allt sämre rykte för var dag, sade han mulet.

— Ja, det är för att göra er en liten glädje, sade hon utan att se på honom.

Han blev verkligen glad, ehuru inte, som hon antytt, över hennes dåliga rykte, som upprörde och retade honom som en förolämpning mot honom själv, men över att hon inte hade glömt, över att det var för hans uppbyggelse, hon nu återigen komprometterat sig, när hon ändå envisades att göra det.

När de gingo förbi hans port, frågade han, om hon inte ville följa med honom upp, han skulle själv koka kaffe åt henne, som ersättning för det hon rymt ifrån.

[ 90 ]— Tack, sade hon enkelt, vi får kaffe hos Cecilia. Tycker ni inte, att det var roligt att få veta vart ni är på väg? För min del är jag alldeles förtjust. Ingen kan tro, att det är riktigt sant, men nu har hon i alla fall egen våning på Blasieholmen, och det är mitt verk alltsammans. Det visade sig, att hon hade fyratusen om året, men det har bara inte fallit henne in att bereda sig en lugn och karlfri hamn, förrän jag lärde henne. Tänk om det varit jag, o min Gud, att få sitt eget, sitt eget, jag som varje dag faller ner och tillbeder ensamheten i mitt hjärta.

Hennes ord och än mer hennes ton av intensiv längtan fyllde honom med obehag.

— Anser ni då att ensamheten är idealet?

— Det kan ni väl tänka er att man gör, när man bor på pensionat och delar rum, svarade hon glatt. Inte kunde han förstå just nu, då han började bli kär i henne, att hon, mätt av människor och jagad av motsägande intryck, av ren självbevarelseinstinkt längtade efter att i stillheten bearbeta allt detta material och i stillheten lära mildhet mot människorna. Hon såg utöver kråkans kant på honom. Han var fortfarande allvarsam.

Det klädde honom, och ändå gjorde det henne ont.

— Man kan nog få tillräckligt av ensamhet om man delar den med en, sade hon, jag skulle gärna bo med Cecilia.

— Ja, henne tycker ni om, sade han.

[ 91 ]— Ja, det kan man väl inte annat, sade Pennskaftet, det underliga är att hon också tycker om mig, vi är så olika i sättet. Men jag vet just ingenting om henne, hon är som ett skrin, vars nyckel är kastad i havet.

— Och nu har ni satt ut not för att fånga den?

— Nej, sade hon och stannade med ett ryck mitt i Kungsbacken. Nej. Och om jag funne nyckeln, av en händelse, så skulle jag ögonblickligen kasta den i havet igen utan att ha prövat den i låset. Nu vet ni det också. Vad har ni för systrar?

— Vanliga, sade han, förvånad över att hon tagit så illa vid sig, och undrande om han någonsin skulle lära känna den där moderna kvinnan. För att blidka henne sade han: Tänk, vad kvinnorna kan ha det bra nuförtiden.

— Ja, inte sant, svarade hon och klarnade hastigt. Men det är rättvist, eller hur? För ni medger väl ändå, att kvinnan är skapelsens krona?

— Det må vara hänt, sade han generöst, i glädjen över att hon var god igen.

— Akta er ni, hörde han då en illmarig röst inifrån kråkan, att vi inte till slut får det alldeles för bra av vår egen kraft. Ni har ju haft den stora chansen, när ni själva inte varit så märkvärdiga, att ni kunnat erbjuda oss ett hem, och det älskar alla kvinnor. Men när vi så kan skaffa oss det själva, vad vill ni göra då?

— Hå, sade han trygg och obekymrad, vi gifter oss med er, antingen ni vill eller ej.

[ 92 ]Medan detta samtal fördes, stod Cecilia halvt bortkommen bland möbler, lårar och säckar och frågade sig själv, vad som var meningen med allt detta, som hänt i ett liv, vilket hon vant sig vid att betrakta som färdigt. Var det ingången till något nytt eller bara en skenbar förnyelse?

Ingenting hade hänt inom henne själv, sade hon sig med ängslig iver, ty ett livstecken inom henne själv skulle ha skrämt henne som det skrämmer hos en man hållit för död. Det var bara utomstående, som begagnat sig av hennes genom mycket lidande förslöade viljekraft för att ta henne vid handen och leda henne efter behag. Man ville skaffa henne ett hem och en uppgift, och fastän ingenting var henne mera främmande än dessa bägge saker, hade hon följt utan knot, och varför skulle de snälla människorna inte få den glädjen att tro, att de lyckats?

Dock måste hon medge, så besynnerligt det än var, att hon hade vaknat i morse för första gången i det egna hemmet utan att som alltid identifiera sig själv med den vanliga vämjelsen. Hon hade glömt det för tanken på mattor och gardiner och konstaterat detta först efter en stund med outsäglig förvåning — — —

Men hennes smärta, som började bli orolig över att något var på färde, steg fram och gjorde sig påmint. Här är jag, sade den, du skall inte tro, att jag inte kommer att trivas fullt så bra i din nya våning eller med dina nya vänner. Har du redan [ 93 ]glömt hur det var sist, då du ville skaffa dig ett nytt hem? Minns du våningen, där du gick och sjöng och sysslade? Ni hyrde den på tre år, ty där var ju barnkammare. Har du glömt ovädret och förstörelsen? Tänker du nu låta lura dig att bygga dig en hydda av spillrorna? Tror du, att jag beviljar mina livstidsfångar nåd efter sju år?

Cecilias ansikte blev allt mindre och sorgsnare och hennes rörelser alltmer frånvarande, allt mindre ändamålsenliga, där hon stod mitt i kaos och plockade upp böcker, som skulle sättas in i bokhyllan.

I rummet innanför hördes någon gå oavbrutet fram och tillbaka, flytta möbler, slå in spik och slutligen tända en brasa. Det var Kristin, som kommit dagen förut från Simrishamn och slagit sig ner med bestämd avsikt att stanna för sina återstående dagar. Alltemellanåt lyssnade hon in mot det stora rummet, då där blev alldeles tyst kom hon i dörren:

— Ja, kunde jag inte tro det, sade hon på be- kymrad skånska, att fröken va alldeles opptröttnader. Nu är där någesånär skapligt där inne, kom och lägg sig litet, så får fröken kaffe, och jag skall nog sätta in alla de där månge böckerna. Cecilia lydde henne blint av gammal vana från fädernehemmet, dels emedan det var bekvämare än att göra motstånd, dels emedan Kristins befallningar i allmänhet voro kloka och alltid förestavade av välvilja och omsorg.

[ 94 ]— Å, nu ser här ju ut som ett rum, sade Cecilia med en plötslig känsla av välbehag och frid. Det har då gått som ett underverk, vad de är vackra, gardinerna, och vad de gör ett rum hemtrevligt med detsamma.

Hon hejdade sig med ett uttryck av förvåning i sitt ansikte. På nattduksbordet låg en främmande bibel med en psalmbok ordentligt placerad ovanpå.

Kristin märkte hennes blick.

— Jag tänkte fröken ville låna dem, tills vi fann frökens, sade hon, och det går gott an, för jag har ju litet enklare bibel och psalmbok, som jag läser i för jämnan, detta är konfirmationsböcker, som jag inte ens näns ha själv.

— Tack, sade Cecilia litet generad och gick bort till soffan. Kristin kom genast med en kudde, som hennes matmor tog emot med tacksamhet, hon hade inte märkt förrän nu, hur uttröttad hon var.

— Men är inte Kristin trött? Hon såg på den storväxta, trygga skånskan med en blick av hjälplös beundran.

Flickan skrattade litet överseende.

— Jo, det skulle just passa sig.

— Det passar väl lika för den ena eller den andra, sade Cecilia, som i djup motsats till sin tjänarinna var demokrat till åskådning.

— Å, det måtte väl fröken veta, som är herrskap, att Gud har skapat pigor med andra kroppar, hur skulle de annars kunna göra sin tjänst, sade Kristin.

[ 95 ]— Vem har satt sådana dumheter i Kristin? frågade Cecilia häpen.

— Jo, det har allt gamla hennes nåd och hon var en redig människa, gammaldags, som visste vad som var rätt, men nuförtiden är ju folk, som de var galna.

I detsamma ringde det, och Kristin gick ehuru motvilligt för att öppna. — Främmande, när en har det så här stökigt, sade hon.

Cecilia, som väntade Pennskaftet, gick efter ut i tamburen och fick se denna unga dam stå i dörren med en viss tvekan i sitt ansikte.

— God dag, sade hon, endast obehöriga äger tillträde, eller hur?

— Kom in och stäng dörren, sade Cecilia.

— Nej, svarade Pennskaftet med en skygg blick bort mot Kristin, som stod och såg bistert avvaktande ut, det kan jag inte, för jag har råkat att få med mig arkitekten Block, som du kanske minns från pensionatet, som den enda herrn möjlig att ha i rum. Bruksanvisning följer. Han är så god som ett stadsbud.

— Bed honom komma in för all del, sade Cecilia, och gör inte så många omsvep. Nu ska vi ha kaffe.

— Jaså, det var den nya regeringschefen, sade Pennskaftet, sedan Kristin försvunnit. Det ser ut son om hon skulle komma att styra statsskeppet med fast hand.

Flickan märkte nu, att Cecilia icke tagit hennes [ 96 ]tilltag illa upp och strålade av denna anledning som en liten tacksam sol.

— Är det konstitutionell monarki? frågade arkitekten, som fått av sig ytterkläderna och kastade en blick in i kaos, belåten, ty här skulle han behövas, länge.

— Ja, sade Cecilia, men det är den skillnaden mellan mig och andra monarker, att jag inte ens till namnet har makten.

Pennskaftet kastade sig genast in i möbleringsfrågan.

— Vad jag älskar detta, sade hon med röda kinder, jag skulle aldrig vilja göra något annat än möblera.

Hon kunde inte förmås att åta sig något bestämt arbete, hon måste gno från arkitekten, som spikade upp kornischer, till Kristin, som lade ut mattan och från henne till Cecilia, som sydde i ringar i gardinerna. Hon var idel sällhet, när soffan kom på sin rätta plats, och stum av hänryckning, när arkitekten högt uppe på en stege fått ljuskronan i taket. Aldrig hade hon beundrat den politiske redaktören för hans ledare eller någon av kamraterna för ett lyckat reportage som denne märkvärdige arkitekts begåvning för spikinslagning och möbelflyttning. Aldrig hade någon drömt om, att det skulle gå så fort att skapa en plats för människor att vistas i, och när den sista låren släpats ut i tamburen, full av säckar, krollsplint, papper och snören, och Kristin överlycklig burit [ 97 ]ut hammare och stege i köket, slogo de sig ner andfådda och stolta och sågo sig om på sina händers verk. Det blev tyst ett par ögonblick, var och en tänkte på sitt, men det underliga hände, att Cecilias tankar denna gång voro de minst vemodiga.

— Kristin, ropade Cecilia plötsligt, nu får du ge oss litet mat ovanpå detta strävsamma arbete.

Kristin kom i dörren och gjorde de allra mest underbara tecken till Cecilia, avsedda att uttrycka vanmakt, förtvivlan och underdåniga förebråelser.

— Det där betyder, att vi inte har sju sorters uppskuret, inga omeletter, ingen stek och inte ens en sillsalad, sade Cecilia med ett bekymmerslöst leende, som förfärade Kristin som höjden av lättsinne. Och inte en efterrätt, men vänta, hur var det, Kristin vispade ju till någon slags kaksmet för att pröva ugnen i förmiddags?

Kristin gick ut med en hörbar suck och skakade på huvudet. Kanske hon skulle bli tvungen att bjuda främmande, som var första gången, på te och kaksmet? Pennskaftet följde henne ut i köket. Hon var ju redan Kristins vän och hyste ingen fruktan.

— O, kakan är färdig i manuskript, skrek hon förtjust inåt våningen.

— Det är så gott du läser korrektur på den sen då, ropade Cecilia skrattande tillbaka. Därpå vände hon sig mot arkitekten för att göra någon förbindlig anmärkning, men fann honom så längtans[ 98 ]fullt beskåda dörren, genom vilken Pennskaftet försvunnit och ekot av hennes härjningar i köket nu trängde in, att hon leende måste varkunna sig över honom och föreslog att de skulle gå ut och hjälpa till med kvällsmaten.

Kristin stod med knäppta händer framför gasköket, som var en ny företeelse i hennes enkla värld.

— Jag tror, jag tycker lika bra om det som om fröken, sade hon.

Pennskaftet är där inne, tillade hon i lägre ton. Hon visste inte något annat namn på flickan och fogade sig däri, som i allt annat besynnerligt, som mött henne i det »Soda», som var Stockholm.

— Jag är här inne i herrummet, ropade nu Pennskaftet själv inifrån ett litet krypin innanför köket. Jag ser på alla dina porträtt sen barndomen, Cecilia. Vad du har — — — Hon bröt av generad.

— Varit grann att se på, ja, sade Kristin stolt. Och det fanns inte heller en enda ungherre i Simrishamn, som — — —

— Är detta herrummet? föll arkitekten in och tittade in till Pennskaftet, som satt på sängkanten och indiskret bläddrade i ett plyschalbum. Varför kallar ni det så?

— Var skulle herrarna vara om inte i jungfrukammaren, svarade Pennskaftet, eller hur, Kristin? Men säg nu, vem är fästmannen av alla dessa många vackra gossarna?

— Det är den granne med det lockiga håret, [ 99 ]han som det sitter en cypresskvist inunder, svarade hon från köket.

— Å, är han död då?

— Död, nej då, han är i Stockholm, har varit i många år.

— Men tänk vad han blir glad nu då att få Kristin hit upp.

— Å ja, det har han då inte mycket för, och det vet han, för vi har pratat i många år nu. Han är annars vakt vid Nordiska museet eller vad det heter, men han vet mycket väl, att jag inte gifter mig me han, förrän han sätter upp eget museum. Till dess blir jag hos min fröken.

— Lyckliga Cecilia, sade Pennskaftet och märkte först nu, att Cecilia hade gått. Hon hade dukat ett provisoriskt tebord vid soffan och serverade te, med löfte att snart bjuda dem hem på en middag, som skulle återupprätta Kristins kränkta värdighet. Pennskaftet och arkitekten utbytte en glad blick. De förstodo, att de skulle få komma hit tillsammans, att han var accepterad såsom umgänge, och att de alltså hade en vrå av ett hem i världen, där de skulle kunna träffas.

— Lyckliga Cecilia, sade Pennskaftet ånyo, får vi då komma en dag i slutet på månaden, för då är maten alltid sämst på pensionatet.

— Vill ni tro, sade Cecilia, att på mindre än tre dagar har Kristin gjort sitt skånska idiom fruktat och vördat på Hötorget? Hon berättade i dag, att fruarna i ståndet i morse med bävan frå[ 100 ]gade, om där var något, som var henne till lags och utbjöd sina bästa bitar med den motiveringen att rostbiff och blomkål brukar gamla herrar tycka om. Den gamle herrn det är jag, sade hon och smålog. De vet ju inte, torggummorna, att de gamla kinkiga fröknarnas århundrade nu brutit in, men man kan inte begära, att de skall reagera så känsligt för företeelserna i tiden.

— Vi får lära dem rösträtt, sade Pennskaftet, ja, det blev för resten beslutat på ett möte för en tid sedan, och det arbetet lottades på de närvarande fruarna med hushåll.

— Upplysningen har nog inte hunnit till Hötorget än, sade arkitekten. Pennskaftet, som ögonblickligen lystrat för det smått försmädliga i tonen, satte ner sin tekopp, beredd att ge ett häftigt svar, men då öppnades dörren, och Kristin, Kristin, envis som synden, kom strålande in med en skinkomelett.