Pennskaftet/Kapitel 07

←  Kapitel 6

Pennskaftet av Elin Wägner Kapitel 7

Kapitel 8  →

VII.

Det var lördagskväll med vass kyla ovanpå ett häftigt snöfall. Pennskaftet, iklädd kråka och sitt varmaste vinterplagg, kom farande neråt Blasieholmen med händerna djupt nedborrade i fickorna, kort andhämtning och snäva svängar i alla gathörn. Blott en gång hejdade hon farten, det var då hon stannade och neg för nymånen, som blankslipad och strålande stod över Nordiska museet.

— Gör så, att han får bygga den där fattiggården, bad hon ödmjukt.

Kristin kom och öppnade på hennes ringning med en vänlig och hemmastadd nick. Hon skulle blivit mycket besviken, om det dröjt en vecka, utan att Pennskaftet visade sig, och hon hade nu hunnit vänja sig vid det besynnerliga faktum, att hennes besök kunde inträffa alla tider på dygnet. En dag hade Kristin uppenbarat sig på pensionatet och hämtat hem till sig ett par nattdräkter och en omgång kläder av Pennskaftets, ty hon hade lärt av erfarenheten, att denna mycket väl kunde uppenbara sig klockan elva på natten, genomvåt och uttröttad efter en vandring med polisen — den kvinnliga påstod hon själv — eller efter att ha jagat någon i hast viktig bliven person över alla malmerna.

— Fröken skriver, sade hon litet viktigt med en gest mot den stängda dörren till arbetsrummet.

— Hå, kors, sade Pennskaftet och tog av sig kappan, skriver hon nu också? Vad då om?

— Om rösträtten, viskade den väl underrättade Kristin.

— Här i huset hör man sedan en tid inte talas om annat än rösträtt, snart blir nog Kristin rösträttskvinna också.

— Det är jag redan, sade hon självmedvetet.

— Nej, jag gratulerar, men varför det då?

— Därför, att fröken är det förstås, och så tycker jag det är så oförskämt, att vi skall betala sådana fasliga skatter.

Pennskaftet aktade sig noga för att skratta.

— Hur mår fröken? sade hon hastigt.

— Jo, hon säger, att hon mår bra, men — ja, se, ingen kan förstå sig riktigt på henne, och jag vet inte, hur det är. Fröken vet ju, att vi tvättade i förra veckan? Ja, och när vi fick in tvätten, var fem handdukar rostiga. Våra bästa handdukar, så jag grät mest hela förmiddagen, och jag visste inte hur jag skulle få fram det för fröken, när hon kom från skolan, men så frågade hon hur det var fatt med mig. — Ja, fröken, handdukarna är fördärvade, sa jag. Det har kommit rost på dem. Jaså, säger fröken. Jaså, säger jag då, tycker fröken det är jaså? Det går aldrig ur, förstår fröken.

— Ja, vad vill Kristin jag ska göra åt det då? frågar hon och häller upp vatten och skall tvätta sig till middan, som om ingenting hade hänt. — Vad fröken skall göra, fröken skall hålla väsen, förstås, och skälla ut mig och titta på handdukarna och räkna efter vad de kostar och vara arg hela dagen, för det skulle alla mina fruar ha vat och frökens mormor allra värst, om hon varit i livet. Men vet fröken, vad min fröken gör då? Hon vänder sig om och bara tittar litet på mig och skrattar: — Kära Kristin, vi får laga så vi inte rostar själva, säger hon, tänk vad det är vackert väder ute i staden i dag. Jag frågar bara, om en kan förstå sig på en sån matmor, för inte gör jag det. Rosta själva! Det är som om hon kommit ifrån detta världsliga, och det kan aldrig vara bra.

— Vänta, om det kommer rost på rösträtten, så får Kristin se, sade Pennskaftet. Var och en är rädd om det, som ligger en närmast om hjärtat. Jag får väl vara här till i morgon och få kaffe på sängen? Vi två vill hellre ha kaffe än rösträtt, eller hur Kristin?

— Jo, medgav Kristin viskande, men säg det inte för fröken.

Pennskaftet steg tyst in i det stora arbetsrummet, som hon älskade ända sen den dag, då hon och arkitekten voro med om att göra det beboeligt. Borta vid skrivbordet lyste lampans pärlemofärgade kupa som en stor opal över det tysta rummet, som med sina lågmälda färger och stilla linjer liknade Cecilia själv.

Men skrivstolen stod tom, Cecilia låg på soffan och sov med ansiktet uppåtvänt och en stor kudde i famnen, vars lena siden hon tryckte emot sin kind. Lampskenet föll över alla de bedrövade nätternas linjer i hennes lilla ansikte, som utan dem skulle varit ungt och vackert. Pennskaftet stod ett ögonblick och betraktade henne, så vände hon sig bort, som om hon blivit beträdd med en ogrannlagenhet, och smög tyst till skrivbordet, där en påbörjad manuskriptsida vittnade om vad för ett arbete, som blivit avbrutet av sömnen. Hon läste några rader och log yrkeskvinnans ömkande leende över de många strykningarna och de pinsamt korrekta meningarna. Med en liten nick tog hon pennan och fortsatte, där Cecilia slutat. Men då hon arbetat ett par minuter, lade hon den ifrån sig och lutade sig tankfull tillbaka i stolen.

»Kvinnorna måste visa, att de intressera sig för utgången av rösträttsmotionens öde i riksdagen», hade Cecilia skrivit. Pennskaftet satt och tänkte på alla de tusen och hundratusen, som troligen skulle sova över debatten, hon tyckte sig höra det förnöjda småpratet ur tusen soffhörn, höra de tåliga vaggvisorna över tusen små sängar, såg de trötta ansiktena över oräkneliga trasiga strumpor. En vild och vanmäktig längtan att nå in över allt, att göra sig hörd och bli förstådd grep henne. — O, kvinnor, att få er att höja huvudet bara i dag, bara i morgon, bara de timmar, då männen i riksdagen överlägger om er och er rätt! Hon visste, att det var otänkbart, att det låg långt utanför människans förmåga, men just orimligheten, motståndet, kylan, som hon kände strömma emot sig, eggade henne att sätta skuldran till och göra det yttersta.

Hennes hjärta började klappa hårt, hon fick en plötslig förnimmelse av alla dem, som åter voro med henne, som hoppades och drömde detsamma, kanske utan att veta det, hon blev en liten prick bland en stor skara, för en kort stund tycktes perspektivet öppna sig för henne, och det glimtade till över vägen, som steg och buktade bort mot fjärran mål. Hon tog pennan, orden tycktes marschera upp vid tonerna av en festmarsch, med en rysning av glädje kände hon, hur det strömmade likt floder av eld genom hennes högra hand ner i pennan. När hon hunnit till sin signatur, reste hon sig plötsligt, gick bort till Cecilia och gömde sitt heta huvud i en flik av hennes morgonrock.

— Jag har varit vaken en stund, kära barn, sade Cecilia, men vad är det med dig, du skälver ju i hela kroppen?

— Gör jag? Det är väl därför, att det gått en smula kraft av mig, svarade flickan med osäker röst. Vill du läsa? Det är ungefär vad du ville ha sagt, fast du somnade ifrån det. Man gör vad man kan för sina vänner.

Cecilia svarade inte, hon läste.

— Så har jag aldrig sett dig skriva förr, sade hon, när hon slutat och strök flickan över håret.

— Nej, sade Pennskaftet, som nu var lik sitt vanliga jag igen, nej, och väl är det, för om jag skrev så jämt, funnes det inte en enda stockholmsredaktör, som ville använda mig. Och det är mycket osäkert, om jag lyckas placera den här artikeln. De skulle nog ta den, om den vore skriven av en amatör i ansedd samhällsställning, men en av deras egna, som blir så där högstämd, nej, det skäms de för. Det är den där olyckliga känsligheten, men jag skulle inte klaga på den, för det är den, som gör mig så oöverträfflig, när det skall skrivas om misshandlade eller innebrända hustrur eller tuberkulösa barn. Jag gjorde något liknande, när jag blev upptagen i rösträtten, men den krian ligger i en portfölj, och ibland tar jag fram den och läser den med ett leende.

— Hur längesen är det, och hur gick det till?

— Två år sen och det gick så, emedan det måste. När man har ett sådant arbete som jag, får man så småningom se allt det duktiga och oförtrutna arbete kvinnorna gör, och man lär sig se hur kringskurna de är och hur maktlösa, när de vill tillämpa sina erfarenheter i större skala än inom det egna lilla barnhemmet eller sjukstugan. Man blir slutligen klar över, att om man än själv hellre vill ha en ny hatt än rösträtt, så är det andra, mycket bättre folk än en själv, som har goda skäl för att mycket bestämt yrka på den. Om det vill sig väl, går det upp för en, att det är ens förbaskade skyldighet att hjälpa till, och sen stiger man från den ena klarheten till den andra. Gud, jag minns hur hänförd jag var, när jag var med rösträttskvinnorna första gången som en av dem.

— Berätta, sade Cecilia.

— Jo, jag hade skrivit något som generalen råkade tycka om, och den kloka kvinnan lät föra fram mig och lade högtidligen händerna på mitt huvud för att inviga mig till mitt kall som rösträttens riddare i pressen. Jag föll genast till föga för henne, för henne öppnas ju alla hjärtan som köksfönster för en positivvisa. Min enda sorg var, att jag inte fått vara med från början, och jag kände mig ungefär som en krigare, som hunnit fram till slagfältet först när hans kamrater är nära segern och som är för stolt att dela bytet och äran med dem. Jag minns, att generalen måste trösta mig med, att vi hade det värsta kvar, och att jag nog skulle hinna få mitt lystmäte på rösträttsarbete, innan vi nått målet, men jag anade inte, hur rätt hon hade den gången.

— Det är inte utan, att dina ord tröstar mig i min tur en smula, sade Cecilia med sitt vemodiga leende.

— Är du glad, att du blivit religiös? frågade Pennskaftet tankfullt. Hon hade under de gångna månaderna med hemlig förvåning och förnöjelse iakttagit hur Cecilia allt mer och mer ryckts med i arbetet, till hälften mot sin vilja och mycket angelägen att för sig själv och andra framställa sitt arbete endast som mekaniskt grovarbete, som ingenting hade med hennes personliga åsikter att göra. Men nu tycktes hon ha beslutat att erkänna sin nya tro.

— Om jag är, sade hon med övertygelse.

— Men du rår ju aldrig om din tid numera, de är stränga arbetsgivare, ditt befäl, och det är ont om så villiga och dugliga krafter som du. Hur länge satt du uppe i går kväll?

— Å, till två tror jag, men natten gick fort, jag var flitig.

— Och i förrgår? Lika länge förmodar jag? Tror du att du orkar med det?

— Jag behöver inte leva längre än rörelsen, sade Cecilia med en så torrt objektiv röst, att Pennskaftet insåg, att hon långt innan saken blev bragt på tal räknat och lagt ihop och fattat sitt beslut.

— Sådan blir inte jag, sade Pennskaftet bestämt, jag vill leva och arbeta i hundra år, och sen ha en liten trevlig ålderdom efteråt.

— Men du skall heller inte bli som jag, sade Cecilia avgörande — nu skall du be Kristin ta in vår tebricka.

Efter det teet var drucket, skulle Pennskaftet vara kvinnligt och hjälpa till med förefallande sysslor, något som hon alltid yrkade på sina lediga kvällar, blott för att efter fem minuter djupt ångra sitt anbud. Men Cecilia, som tyckte att Pennskaftets färdigheter voro mer än lovligt ensidiga, satte alltid ett arbete i händerna på henne, i dag var det sängkammargardinerna, som skulle sättas på ringar efter att ha tvättats.

— Vad det är ljuvligt med fri och ro, sade Pennskaftet efter fem minuter förtvivlad.

— Ja, inte sant, nickade Cecilia och fortsatte med sitt arbete utan att låtsas om den bön om förskoning, som låg bakom orden.

Efter en stund: — Cecilia, jag skall skriva ett flygblad åt dig, vars make ni inte har läst, bara jag slipper sy mera. Jag tror för resten, att jag måste ringa till tidningen och höra om det är något, de vill skicka mig på.

— När du äntligen fått ledigt en kväll, jo, det vore just att skämma bort dem. Men, låt se, klockan är åtta, om du skulle ringa och fråga arkitekten…

— O, du kloka pedagog, sade Pennskaftet med ett litet leende över Cecilia, som trodde, att Pennskaftet skulle sitta här ifall… Han är bortrest just i dag, men det är rysligt snällt av dig, och jag är så tacksam, att jag får ta hit honom ibland, det vet du. Det uppfostrar honom så bra att se dig här i ditt hem.

— Å, uppfostra, sade Cecilia, utan att se upp från sitt arbete.

— Jo, förstår du, svarade Pennskaftet och lät i låtsad tankspriddhet sina gardiner sjunka ner i knäet, en sån som han med en fet och förmögen högermamma och ett par tölpiga systrar, och för resten cigarrbodar och allt det där, han har ju ingen aning om vad vi andra är för slags folk, när vi inte liknar någon av dessa kategorier. Har jag talat om att han trodde, att jag var en liten journalistdemimond? Ja, aldrig har han fått sota så grundligt för något förr, så du behöver inte se så dömande ut. Nu håller han emellertid på att lägga om sina åsikter och fullständiga sina kunskaper om kvinnan, och du skall hjälpa mig att få hans åsikter sådana en ung mans bör vara. Han har redan en stor respekt för dig, men det beror ännu uteslutande på att du förtjänar mer om året än han. Men jag vill, att han skall lära känna den sortens kvinnor du representerar, den oberoende, som sköter sitt eget liv, sina nöjen och sina intressen alldeles utan hjälp av de i hans tycke till allt detta oumbärliga manfolken.

— Han är välkommen hit, sade Cecilia. Och om ni, hon tvekade litet, om ni — någon gång skulle ha något att säga varandra i enrum — vilja talas vid ostörda…

— Tack, så snällt, men han har egen ingång, svarade Pennskaftet enkelt. Och för resten funderar jag på att hyra rum för mig själv…

Knack. Det var Cecilias nål, som gick av.

Hon blev sittande alldeles orörlig en minut, uppfylld av fasa över den noggrannhet, varmed livet förnyade de öden det mätte ut åt människornas barn. »Min egen älskade, min egen ingång», och ingenting kunde man göra.

— Kära barn, sade hon till slut sakta.

Pennskaftet kastade sömnaden utåt golvet.

— Varför blev du så rädd? frågade hon, och tog arbetet ur den andras darrande händer. Seså, säg inte, nu när vi hade det så trevligt, att du tror, att jag är på vippen att gå under!

— Så slarvigt du talar, du skulle bara veta vad det är att gå under.

— Men jag har inga anlag för det, förstår du. Nej, låt oss nu tala om saken och se en enda gång på mig. Jag gör bestämt uppror mot den tanke, som jag avläste i ditt minspel, nämligen att den där egna ingången skulle bli mitt fördärv.

Cecilia såg upp, lättad.

— Nej, jag borde ha vetat, att du är en klok och kall flicka, som har många andra större intressen än kärlek, svarade hon. Du hör nog till de där flickorna, som kan vara god vän och kamrat med en man utan tillsats av erotik, säg, Pennskaft? Det låg något ivrigt bedjande i hennes ton, men Pennskaftet stelnade till. Det tycktes så hopplöst att få henne att förstå.

— Men om det då vore något mera än kamratskap, sade hon, om jag började hålla av, skulle jag då gå under? Det måste ju göra mig mycket mera lycklig än jag trodde fanns.

Hon satt och iakttog Cecilia, som rodnade pinsamt, och fann till sin outsägliga häpnad att hennes vän, som var tio år äldre än hon, satt och gruvade sig för att upplysa henne, Pennskaftet, om att det fanns frestelser, som, om man utmanade dem, kunde bli för starka, och då var man såld för tid och evighet.

— Flicka lilla, sade Cecilia slutligen, du är ett barn, du vet inte om faran, du litar så på dig själv, och du är som skapad att gå rakt i fördärvet och inte märka, förrän det är ohjälpligt.

— Vad menar du med ohjälpligt? frågade Pennskaftet med kuvad otålighet.

— Det vet du nog, att mista aktningen för det heligaste i livet och för en själv. Pennskaftet satt och funderade litet över betydelsen av det dunkla uttrycket, men tycktes så komma överens med sig själv, att en sådan som Cecilia preciserade nog icke närmare, man fick förstå ändå.

— Cecilia, hör på mig, sade hon nu och reste sig beslutsamt. Du förstår mig inte det minsta, du misstar dig alldeles på mig. Du tror, att det är, därför att jag ingenting begriper om konsekvenserna av att umgås så fritt med en ung man, som man håller av, som jag är så obekymrad.

— Men då…

— Det begriper jag emellertid mycket väl, men — — — hon avslutade satsen med ett leende. Cecilia satt alldeles tyst, tyngd av en moders, en äldre systers maktlösa och skärande smärta.

— Vad vi är värnlösa, sade hon för sig själv, vad vi är värnlösa…

— Fråga mina kamrater på Morgontidningen, om jag är värnlös, sade Pennskaftet med sorglös självbelåtenhet.

— En renhjärtad kvinna är alltid värnlös, sade Cecilia, och osaliga är de renhjärtade.

— Ja, har jag inte alltid sagt, att det är nyttigt för något att inte vara det minsta renhjärtad, sade Pennskaftet tröstande, nu har jag ju något igen för att jag å tjänstens vägnar släpat mitt hjärta genom all smörja i Stockholm. Emellertid har jag en enorm självaktning i stället, den tänker jag bevara, och ingen kan beröva mig den mer än jag själv, inte ens den stackars intet ont anande arkitekten. Hon strök Cecilia uppmuntrande över kinden — det föreföll henne, som om denna med alla sina år och all sin smärta aldrig levat i världen eller visste något om den, som om hon värderade sitt och Pennskaftets öde ut från den väluppfostrade konfirmationsflickans schematiska och stränga livsåskådning.

— Ja, allt det där är mycket bra, sade Cecilia i sin tur förvånad över Pennskaftets brist på världsklokhet, så länge man inte givit någon makt över sitt öde. Men när en gång det är gjort, och han kan gå och ta ens självaktning med sig…

— Nu förstår jag inte vad du menar, sade Pennskaftet, som var nära att förlora sitt överseende tålamod, har jag kanske inte mitt eget värde, alldeles oberoende av om en man går eller stannar? Varför skulle jag inte kunna leva och skriva och rösta och bli valbar och ryktbar, alldeles som en man kan det?

— Ja, men barn, vi är dock av ett annat virke än männen. För oss är kärleken ödesdiger på ett helt annat sätt.

— Ja, det vill jag tro, sade Pennskaftet. Det är ju vi, som skall ha alla de små barnen. Vi sätter in mera på ett förhållande och riskerar i samma proportion. Men jag bara håller på det, att jag inte förlorar min aktning för mig själv om — får jag tala frankt, Cecilia, det passar mig bäst?

Cecilia nickade utan att se upp.

— Om alltså en man, som jag älskat, skulle gå ifrån mig och ta med sig minnet av min kropp. För det är förstås det du är så rädd för skall hända mig Cecilia, och du behöver inte vara så generad för det, jag är det inte. Ser du, sådan är den nya generationen.

— Inte har kvinnor hunnit bli så förändrade på tio år, sade Cecilia, röd om kinderna. Du tror, att man är den man önskar man vore, men du har visst ingen aning om, att det rör sig om något mystiskt och ofrånkomligt i kvinnonaturen, som…

— Ä, sade Pennskaftet, inte? Så mycket har jag lärt mig av emancipationsläxan, att jag vet, att där är ingenting, som kvinnan lämnat bakom sig under sin utveckling, som inte kallats det ofrånkomliga. Tror du inte, att det finns många, bland dem Kristin, som anser det höra till det ofrånkomligaste i kvinnonaturen att förstöra en hel dag av vårt korta liv över några rostiga handdukar? I Kristins ögon är du lika vansläktad som jag i dina.

— Men om någon kom och sade, att en kvinna kunde ostraffat hänge sig utan kärlek, då Pennskaft? frågade Cecilia.

— Nej, då skulle jag naturligtvis inte vara med. Då skulle jag anse, att man rört vid det väsentliga, medgav flickan. Men det skulle ju bevisa ett karaktärsfel hos mig, sådant som elakhet och lögnaktighet, och det är en sak inom mig själv, som rör min innersta själ, den valplats där det avgöres, om jag skall leva eller gå under. Det har ju ingenting att göra med de egenskaper, som möjligen kan uppenbara sig hos den man, som jag älskat. Du är rösträttskvinna och tror, att vi är som rum med sekundär dager; bara mannen stänger sin nåds dörr, blir det nermörkt. Då kan vi gärna vara utan rösträtt också.

— Det låter så bra, det där, sade Cecilia trött, men hur du morskar dig, kan du väl inte komma ifrån att du är kvinna. Världen i alla fall är densamma nu som förr, då den hade makt att påtvinga en kvinna sin dom över henne själv. Du skall komma ihåg, att våra synder förlåtas aldrig och glömmas aldrig; om du använde den kristna terminologien skulle du säga, att Kristus inte dött för oss, fast så många av oss har dött för Kristus.

— Du tar fel, sade Pennskaftet, Kristus både levde och dog för oss, om du så vill, men han är bara så ensam om det, lika ensam som om allt annat. Jag tror nu för min del, att även världen förändrar sig fast motvilligt. För resten, världen är mig i detta fall ganska likgiltig. Jag känner ingen skyldighet att upplysa den om hur jag ställer det för mig, blott jag inte går någons rätt för när.

— Redan det kommer den att ta illa upp, vet du väl, för resten är du dum, om du tror att man kan hålla en kärleksförbindelse hemlig. Kom ihåg, att när en av oss familjeflickor ger sig in i något sådant, är det för henne det oerhörda, som sker. En sådan flicka tänker: ingen bildad flicka mer än jag vågar detta för sin kärlek.

— Så illa är det väl inte, tänkte Pennskaftet för sig.

— Hon tycker, att hon valt en alldeles ensam väg, och att alla människor, hennes närmaste allra mest, är hennes fiender och spioner. Hon tänker inte på annat än sin oerhörda hemlighet. Och du kan väl förstå, att det kommer något särskilt över en sådan kvinna, hennes ögon får ett annat ljus och hennes röst en annan klang. Snart viskas det i kamrarna och ropas på torgen: hon har en älskare. Hon teg ett ögonblick för att göra sin röst opartisk. Pennskaftet satt och såg rakt ut framför sig, ty hon visste, att bekräftelsen just nu fanns i Cecilias ansikte. Under en mycket kort sekund var flickan verkligt imponerad, ty hon förstod ju, att utan att Cecilia varit mycket rädd om henne och haft mycket goda skäl till det, skulle hon inte självmant ha hämtat nyckeln upp ur havets djup.

— Jag kände en gång, fortfor därpå Cecilia, en ung flicka, som hade anställning i Stockholm, på kontor vill jag minnas, om vem det kom ut ett rykte, att hon hade en älskare. I ett år var hon medelpunkten för allas nyfikenhet på kontoret, när hon kom till arbetet om mornarna stod de manliga kamraterna och deras bekanta i klungor i porten för att se henne passera. När hon kom var det viskningar, hon fick tåla tusen små oartigheter och stickord, och till sist miste hon sin plats, kamraterna ville inte finna sig längre i att arbeta tillsammans med henne. Hon lever undanskymd någonstans, jag vet inte var, men jag tror inte hon har haft en glad stund sedan. Tänk, att ha ett så besudlat minne.

— Ja, visst är det synd om henne, men hon har ju samma chanser som alla andra, att glömma, älska på nytt, gifta sig, om hon tycker det är bättre, och bli lycklig, föreslog Pennskaftet, och tittade fortfarande envist rakt i väggen.

— Gifta sig? sade Cecilia bestört. Med den historien? Hon kan inte finna en man nog ovärdig.

— Det brukar annars vara minsta svårigheten, sade Pennskaftet torrt.

— Det gör inte det minsta intryck på dig vad jag säger?

— Nej, inte en smul.

— Måtte du aldrig ge mig rätt.

— Nej, inte ens från botten av Hammarby sjö, sade Pennskaftet.

När det blev läggdags, klappade hon sin vän, som satt där med ett tomt ansikte, likt ett smycke, varur ädelstenen fallit bort.

— Du behöver inte ligga vaken för min skull, det kan jag göra själv, sade hon.

Fem minuter senare sov hon djupt allt intill morgonen.