Pennskaftet/Kapitel 05

←  Kapitel 4

Pennskaftet av Elin Wägner Kapitel 5

Kapitel 6  →

V.

Ett sviket löfte var kanske ingen alltför ovanlig erfarenhet, men Ester Henning kunde inte komma ifrån en viss bitter förvåning över att ha så grundligt misstagit sig på Cecilia. I det allra längsta hade hon hoppats att få se henne på invigningsmötet, och när hon den kvällen till mångas besvikelse vägrade att deltaga i samkvämet efteråt, där erfarenheter från sommaren kollationerades, och där hela Sverge fick betyg efter sitt rösträttsuppförande av dem, som varit på sommarturnéer, så var det, emedan Cecilia icke visat sig. Hon hade ju känt sig så säker på henne, att hon tagit ut kamraternas gillande och glädje över den nya, obrukade kraften i förskott — och så kom hon inte ens på mötet, som hon lovat.

— För vem arbetar vi, tänkte hon bittert, när hon gick ensam hemåt. De märker inte, hur vi arbetar, och de kommer inte att märka resultaten. Hon gick och vred på dessa ord i sin hjärna, kände ingen lust att slå bort sin misstämning, gick snarare på trots och tänkte över allt, som kunde öka den, och därtill fattades naturligtvis icke anledningar. Gamla historier döko upp i hennes minne, hon mindes, hur hennes svägerska gått ur föreningen, när årsavgiften höjdes till en krona, hon kom ihåg vaktmästarens grimas, när hon blev avvisad från ett valmöte för flera år sedan. Där var knappt ett enda litet styng av dem hon erhållit under sina år i rösträttsarbetet, som icke smärtade under dessa tjugu minuter genom de regniga gatorna.

Hon behövde heller icke stiga över tröskeln till sin mans arbetsrum, innan han av hennes ansikte såg att något bragt henne ur stämningen, och han blev inte överraskad, då hennes första replik, sedan hon frågat efter barnen var: — Tror du, att där blir något resultat av allt slit vi har för kvinnorna? Jag vill gärna offra mitt liv, men jag vill — — —

— Ha något igen för det, sade han och lade med ett småleende undan sin tidskrift. Kanske inte du får det, men lillan.

— Å, jag menade inte så. Hon gick och satte sig i patienternas stol, men flyttade den samtidigt ett stycke närmare doktorns. Ser du, jag tänkte, när jag gick hem: vi kanske gör oss besvär i onödan. Kanske kvinnorna redan har det så bra som de önskar. Jag ville mycket hellre sköta mitt yrke och mitt hem, och ibland tror jag, att jag är en dåre, som mödar mig med det, som inte angår mig.

Han teg ett ögonblick.

— Du säger, att kvinnorna har det så bra, som de önskar redan, sade han långsamt, ty han visste precis, hur han skulle behandla henne. Jag önskar du varit på kliniken i dag. Och han började berätta om allt det elände, som sköljt igenom hans klinik på det stora sjukhuset, om vanvårdade barn och övergivna kvinnor, fattigdom, undernäring och död.

De diskuterade ivrigt de olika fallen och deras sociala orsaker, snart hade hon glömt sin nedslagenhet.

— Tack skall du ha, som påminde mig, sade hon till sist, du vet alltid. Att jag kunde glömma så, våra egna behöver oss kanske inte, men arbetarkvinnorna gör det. Vi skall arbeta för dem.

— Ja, det bör ni visst det, sade doktorn och tillade lägre: bara ni inte låtsas om det för dem, men det sista hörde icke hans hustru.

— Det var sant, tillade han, det står i kvällstidningen, att din vän Tilly Berg blivit förklarad inkompetent att söka lasarettsläkarbefattningen i Karlköping. Så de stackars överklasskvinnorna har allt behov av litet rösträtt de också.

Det var en nyhet, som, det visste han, skulle återge Ester all hennes handlings- och stridslust, och han misstog sig inte.

— Jo, det vill jag lova, inkompetent, kan man nu bara tänka sig, Tilly inkompetent!

Den sista resten av missmod var borta, hennes ögon glimmade av förtrytelse, hon måste upp och gå fram och tillbaka på golvet för att få utlopp för sina översvallande känslor.

— Men vänta ni bara, herrar lagstiftare, sade hon.

Vid en vändning kom hon plötsligt att se på sin man. Han betraktade henne småleende, nöjd över sin lyckade behandling.

— Du vet, hur du skall sköta mig, sade hon, gick bort och lade armen om hans hals. Om jag inte hade dig — — —

— Det är sant, sade han utan att se på henne, men i en lätt och förnöjd ton: här är något som skall förebygga varje recidiv en tid framåt. Landsorten ropar efter dig igen. Han räckte henne två brev. Jag känner igen stilen.

Hon såg med ett enda ögonkast, att han hade rätt. Återigen dessa bevekande böner om föredrag. På ett ställe var man just beredd att bilda en ny förening, på ett annat hotade den svaga föreningen att lägga sig och dö, om den inte finge impulser till nytt liv från huvudstaden.

Ester Henning mindes mycket väl, hur glad hennes man varit senast i dag vid middagen över att de nu åter voro samlade i lugn och ro i hemmet, och hon förstod alldeles vad han känt, när han tagit de två breven ur brevlådan.

Tårarna kommo henne i ögonen.

— O, min käraste, vem är som du, viskade hon och pressade sina fuktiga ögonlock mot hans kind.

Om Cecilia de följande dagarna fick gå i fred och ångra sin glömska, så berodde det alltså på dessa två brev och den tre dagars resa, som blev följden av dem. Men en kväll, då Ester Henning satt ensam i sitt hotellrum efter att lyckligen ha bildat den nya föreningen, tog hon sig för att skriva till löftesbryterskan:

»Kära fröken!

Det var tråkigt, att ni var förhindrad att följa vår överenskommelse och infinna er på mötet. Ni skulle haft en mängd uppbyggelse därav. Bara att se allas glädje över att träffas efter sommarskilsmässan skulle ha fyllt er med aningar om en tid, då ni själv skall vara en länk i denna kedja av kamrater. Vår general var mera inspirerad än någonsin, och om ni visste, huru mycket arbete vi planerat för vintern, skulle ni inse, att ni verkligen inte kan försvara att dröja en enda dag med att komma och spänna er för lasset.

Jag sitter här ensam på mitt hotellrum, det är ett fult och kalt litet rum, men jag känner mig varken ensam eller trist. Det är nämligen endast en kvart sedan de utvalda sutto här på sängkanten och fingo sina instruktioner för framtiden, och det är inte en timme sedan jag talade i telefon med man och barn, varav det minsta berättade mig, att det broderat en servettväska med inskriptionen: rösträtt åt mamma! Kan man nu tänka sig sådana barn! Men det var inte om dem jag skulle berätta er. Här är inte så gemytligt som i Finnsta, ni minns, jag är alltså ingens gäst, men i gengäld är man här mera gripen av stundens allvar, och jag har haft glädjen att besvara intelligenta frågor och ta emot några få men mycket klara löften. Jag kan nu somna med övertygelsen att hädanefter ännu en ny liten fyrbåk skall lysa inom sin begränsade krets.

Har ni tillfälle att komma upp på Lästmakaregatan om torsdag klockan sex? Jag är där, och skall då kunna presentera er för Dragarlaget och sätta er i arbete. Välkommen.

Er tillgivna
Ester Henning.»

Cecilia var framför allt en väluppfostrad person, och när doktor Henning var nog älskvärd att förnya sin anhållan, trots det Cecilia mankerat en gång, fordrade hövligheten, att hon infann sig på den bestämda tiden. Hon var alltså vid Lästmakaregatan en kvart före sex och gick just och letade efter det angivna huset, då hon stötte på en hel flock kvinnor, som kom ut ur nummer sex. Då hon vek åt sidan för att låta dem passera, uppfångade hon genast en fras, som sade henne, om hon icke vetat det förut, att hon hade rösträttskvinnor framför sig: Vad skall min direktör säga, om jag kommer i morgon och ber om lov för att resa och tala rösträtt i Norrköping?

Cecilia granskade dem med en viss undran, medan de gingo förbi — en handfull kvinnor av olika åldrar och stånd, i allmänhet litet nötta och skarpa i ansiktet och flärdfria i kläderna, men såvitt hon vid hastigt påseende kunde se, utan några andra gemensamma karakteristika som angåvo varför bland tusenden just dessa kommit att göra det aktiva rösträttsarbetet till sin uppgift.

— Har väl någon av dessa, tänkte hon, kommit lika utarmad och olustig till arbetet som jag?

Sist i raden på några stegs avstånd från de andra gick en mager, vithårig och ståtlig gammal dam, med två mindre vänner, som närmast liknade ett par anonyma brev, på var sin sida. Hon såg skarpt på Cecilia, som rodnade och hälsade, att inte genast känna igen fröken Adrian, den vittbekanta skolföreståndarinnan, var verkligen en förbrytelse.

— Det var rätt, att lilla fröken kom, sade emellertid denna nådigt, de väntar på er där uppe.

— Tack, svarade Cecilia omotiverat och skyndade förbi in i porten. Hon kände sig obehagligt berörd över vissheten, att man diskuterat henne. »De väntar er.» Vilka väntade, vad väntade man av henne?

Hon kom in i ett helt litet rum med utseende av ett kontor. Kring väggarna löpte hyllor fyllda med rösträttslitteratur, vid fönstret stod ett skrivbord och mittpå golvet ett runt bord, fullastat med kuvertbuntar och högar av olikfärgade flygskrifter, vilka skulle läggas in och befordras.

Kring bordet vid var sitt bläckhorn sutto tre damer, den ena var doktor Henning, som nu reste sig upp och med strålande ansikte gick emot Cecilia.

— Välsignade människa, som kom i alla fall, sade hon, här är ögonblickligen ett bläckhorn och ett mycket tråkigt arbete för er, men låt mig först göra er bekant med de närvarande medlemmarna av Dragarlaget. Här är vår sekreterare, fru Horneman — — —

En lång, smärt och mörklagd dam i sorgkläder reste sig upp och hälsade med ett älskvärt välkommen.

— Och detta är fröken Anna Gylling, generalens högra hand i bokstavlig mening och mycket annat dessutom.

Anna Gylling var en blek och litet lutande ung flicka med en trött blick, som nu räckte Cecilia en tunn, hård hand och yttrade något om omöjligheten att undkomma doktor Henning, när denna väl en gång satt sig i sinnet att dra in någon i rösträttsarbetet. Den hon märkt, den är det ute med.

— Jag är inte så säker på att doktorn får så mycket igen för sitt besvär, svarade Cecilia, som emellertid motsade sina egna ord genom att ta av sig hatt och kappa, slå sig ner vid skrivbordet och leta upp en penna.

— Men det är jag säker på redan, svarade fru Horneman med ett vänligt leende och sköt fram en lista med adresser. Cecilia tittade upp på henne och märkte nu först, att hon var så vacker, med allt vad en kvinna kunde ha av lockande och ljuvt, att hon endast därigenom ställde alla Cecilias begrepp på huvudet. Vad kunde leda en så vacker kvinna till rösträtten?

— Hur så? sade Cecilia.

— Jo, jag ser på er, att när ni fått vara med en tid, kommer ni att användas vid diplomatiska uppdrag inom societeten och att dekorera vid deputationer och agitera vid five o'clock teer i adliga kretsar.

Cecilia såg i hjälplös förfäran på Ester Henning, som började skratta.

— Fru Horneman har ingen aning om vår överenskommelse, sade hon, men ni skall inte vara rädd. Ingen skall tvinga er till annat än att skriva kuvert, om ni inte vill. Men saken är den, att fru Horneman tycker, att vackra rösträttskvinnor är en Guds gåva, som måste användas på bästa sätt. Men nu skall vi arbeta. Ni tycker nog, att här är trångt och oansenligt i vår lokal, men där har rymts mycket arbete.

— Och vid detta bord har skrivits ett kapitel i samtidens historia, eller hur? sade Anna Gylling, som skrev med rykande fart. Får jag flera kuvert. O, dessa stadsfullmäktigeval! Jag börjar bli trött på att petitionera och aldrig annat, att inte komma någon vart annat än den vägen och inte på den heller för övrigt.

— Sårar det din stolthet? frågade Jane Horneman.

— Nej, men mitt matematiska sinne. Man bör naturligtvis alltid gå den kortaste vägen mellan två punkter, ifall man nu en gång skall gå.

— Vi måste nå målet, om vägen är kort eller lång, avgjorde Ester Henning med en bestämdhet, som icke lät sig motsägas. Anna Gylling log men teg, och man arbetade en stund under tystnad.

Men så rycktes dörren upp med full fart och något mycket litet och smalt och brådskande kom in.

— Ännu en historisk person, anmärkte Anna Gylling och man började skratta, ty den nykomna hade föga gemensamt med den föreställning man gör sig om historiska personer. Håret hängde trött kring ett magert fågelansikte, som på en gång verkade ungt och mycket förbrukat, själva hennes kläder sågo utarbetade ut och kängorna buro märken av att ha fått arbeta på övertid.

Fru Horneman reste sig ögonblickligen och hjälpte den nykomna av med kappan, en artighet, som förvånade Cecilia, men tydligen ingen annan.

— Jag har sökt ut en sådan trevlig och billig dräkt åt dig, sade hon glatt, vi skall prova den i morgon, om du har tid, och hatten har jag redan klätt färdig, den kan du hämta på samma gång, du behöver den verkligen.

— Du är storartad som vanligt, men det där är för världsligt för mig nu, sade den nykomna, sedan hon skakat hand med kamraterna och presenterats för Cecilia som Dragarlagets bästa huvud, adjunkten Kerstin Vallmark. Jag skulle ha sagt med detsamma, att jag är alldeles ursinnig. Hon föll ner i korgstolen, så att den knakade, vilket hon noterade med en viss stolthet, såsom ett tecken på måttet av sin vrede.

— Vi såg det nog, sade Ester Henning. Vad är det då? Är det pressen, som hedrat sig nu igen?

— Nej äsch, men kan ni tänka er, att i Gästrikland har de helt enkelt kört av…

— Vänta ett ögonblick, insköt fru Horneman, innan hon börjar berätta, så måste jag fråga, om inte vi skall skicka efter en frukostbricka?

— Inte får en rösträttskvinna äta, sade Anna Gylling avvärjande.

— Hon bör rätteligen äta dubbelt så mycket som andra, svarade fru Horneman, som redan var vid telefonen. Nå, Kerstin?

— Jo, tack, när du säger det, så har jag inte ätit sedan jag gick hemifrån i morse. Tänk ändå, att bara köra av henne, och sätta dit en liten rektor, en pojke, utan andra meriter än sin manliga viktighet och en liten kandidatexamen! Som om hon inte skulle kunna klara av en realskoleexamen, då hon skött skolan som femklassig mönstergillt i femton år!

— Vill du ha skinka eller salt kött? frågade Jane Horneman, liksom ursäktande.

— Bägge delarna. Är det inte skamligt?

— Lagen tillät väl inte en kvinna en så upphöjd plats, sade Anna Gylling, och det har nog lagen rätt i, även om den genom en massa samverkande tillfälligheter i detta fall ter sig något brutal.

— Tillfälligheter! Hur kan du kalla det för tillfälligheter, som är det bestämmande i hela den manliga tankegången! Och blir det bättre för det? Var det en tillfällighet kanske när jag… Hon avbröt sig, ty vad skulle det tjäna till att dra fram sina egna gamla bittra oförrätter, glömda, tycktes det, av alla utom av henne själv.

— Jag tycker det är upprörande, sade Ester Henning, vi måste göra något åt det.

— Låt oss för sakens skull hoppas, att hon är familjeförsörjare, sade Anna Gylling, i så fall blir hon en lika utmärkt reklam för rösträtten som symaskinen i världen.

— Låt oss hoppas! Hon sitter nu någonstans i Skåne med mindre lön och en mor och två oförsörjda bröder. Kerstin Vallmark gav Anna Gylling en förebrående blick, det fanns dock gränser för vad hon hade lov att tillåta sig, om hon så var rösträttens bortskämda barn många gånger om.

— Kan vi ingenting göra? sade Jane Horneman. Men vänta, nu kommer din frukost.

— Jag skall ringa upp Pennskaftet. Det här bör hon kunna göra något av.

— Du måtte väl kunna skriva själv, som du gjort så ofta och utmärkt, sade Ester Henning.

— Nej, jag är för arg.

— Det kan man aldrig bli.

— Jo, jag kan.

Hon ringde upp Frisinnade Morgontidningen och fick tag i Pennskaftet med detsamma.

— Vill du skriva en brännande indignationsartikel? — Du är då alltid snäll.

— Om jag har någon idé till den? Jo, lita på det — Jaså, inte i kväll. — Kan du inte hinna hit ett tag dessförinnan? — Det var bra. Adjö då så länge.

Man ägnade sig nu en stund åt sina smörgåsar och kuvert under väntan på Pennskaftet.

Hon kom också mycket riktigt och hälsade glad på alla utan att låtsas om sin omätliga häpnad vid åsynen av Cecilia, som var nöjd att få vara lika bortglömd som hon varit under den sista timmen. Med några korta frågor gjorde hon sig underrättad om varför hon borde vara indignerad, reagerade våldsamt och snabbt och försvann efter några minuter till en studiecirkel bland arbeterskor efter att i hotfulla ordalag ha utmanat vederbörande myndigheter.

— Vad tänker du göra nu? frågade Ester Henning, då adjunkten slutat sin frukost. Hon såg själv på klockan och önskade sig hem, men här var ju så många kuvert oskrivna, och Anna Gylling tycktes knappt kunna hålla sig uppe av trötthet.

— Jag ämnar vårda min vrede och magasinera den till kommande tider, svarade adjunkten utan att begripa den andras förstuckna bön om avlösning.

— Kan du inte använda den till att skriva kuvert med, föreslog hon då rentut.

— Nej, därtill är den för helig, föll fru Horneman genast in, låt henne gå sina egna vägar och oss sköta det här. Jag är säker på att hon kommer hem med någon splitter ny och originell idé att omvända riksdagen eller ge den stackars lärarinnan sin plats tillbaka.

— Då är det bäst du ger dig av ögonblickligen, sade Anna Gylling förekommande. Kerstin Vallmark märkte sarkasmen.

— Tror du kanske inte, att en kvinna kan vara originell? frågade hon litet retligt.

— Jo, lika mycket som ett täcke i sig själv är varmt, svarade Anna kyligt. Jag tycker du bör gå också, Ester, fortsatte hon, vi andra kan gott sluta det här.

— Men du är allt fasligt trött? sade Ester tvekande och reste sig upp.

— Inte det minsta, svarade Anna Gylling böjd över papperet för att ej visa sitt ansikte.

— Ja, i så fall, Ester såg lättad ut.

— Kom ihåg dräkten i morgon och den nya hatten, förmanade Jane Horneman, då de stodo i dörren.

— Det är rätt, sade Anna Gylling, då de voro ensamma, sköt om rösträttens garderob, det är en större mission än man i hastigheten kan tänka sig. Vår popularitet beror i viss mån på den. Jag tänkte just fråga dig, om du inte kunde göra något för kvinnosakens hy också. Man börjar bli gammal och trött och grå i ansiktet, och det kan aldrig vara bra. Man kommer att säga, att rösträtten gör oss gamla i förtid.

— Det är ju den, som håller en ung, sade den vackra Jane segervisst.

Anna Gylling log, och åter arbetades en stund under tystnad. Därpå sade Jane, som vid en oförsiktig vändning såg, att Anna icke skulle stå ut mycket länge till:

— Väntar inte generalen hem dig i kväll, Anna?

— Jo, det vill jag hoppas. Men jag trodde vi skulle sluta först.

— Kan inte jag få göra det i morgon? frågade Cecilia försynt.

— Nå, där ha vi väl ett fall av hastig rösträttsförgiftning, och Anna såg nästan medlidsamt på henne. Tag det inte bara för häftigt, det är inte hela saken värd, och var inte för tjänstaktig, ty den tjänstaktiga är såld, när Dragarlaget fått fatt i den.

— Säger ni det, som själv är rösträttskvinna? frågade Cecilia litet förvånad. Jag trodde…

— Att vi alla var som den Rösträttslågan, Ester Henning, ack nej. Då hade vi för länge sedan tänt eld på riksdagen. Många har inte så mycket entusiasm, att de kan värma upp ett kallt omslag.

— Du är en underlig flicka, Anna Gylling, sade Jane Horneman. Det är väl ingen av oss, som ligger i så förtvivlat som du (nej, inte så förtvivlat, tänkte flickan tyst) men ändå försummar du inte ett tillfälle att säga oss, att du inte tror på rättvisan och framgången av den sak, du arbetar för. Om jag inte vore så säker på båda delarna, som på att solen skall gå upp i morgon, så skulle jag inte kunna arbeta alls.

— Å, det får man lära sig, sade den andra kort. Men när du nu målar ut mig för fröken Bech, så måste du säga henne, att jag aldrig skriver mina kätterier på Jakobs urtavla, även om jag kanske tror, att kvinnorörelsen innerst är ett bemödande att omgjorda kvinnans länder och föra henne, dit hon inte vill. Men det säger jag aldrig, utom när jag är tillsammans med er, och ni är för upprymda.

— Och du vill göra dig riktigt angenäm, sade fru Horneman godmodigt. Men även om du blir ond, så måste jag påminna dig om hur vältalig du var härom middagen hos bankdirektörens.

— Ja, men herregud, Jane, värdinnan själv, vår egen älskade generals svägerska, kom ju och bad och besvor riksdagsmännen vid kaffet att inte ge kvinnan rösträtt, ty därtill var hon inte värdig, och vad skulle jag göra? Hela samlingen av inflytelserika riksdagsmän lät ju ögonblickligen dupera sig till att hylla henne som ett mönster av kvinnlig opartiskhet och blygsamhet, stackare. Ingen hjälp fick man heller av bankdirektören.

— Han kunde ju inte desavouera sin egen hustru, försvarade honom Jane Horneman litet kort. Om man en gång för länge sedan räknat bankdirektörens kvinnovänliga uppträdande i riksdagen som Jane Hornemans förtjänst, så var det som om man numera omedvetet förebrådde henne hans märkbara avsvalnande.

— Ja, varför skall de framstående männen vara så omöjliga? frågade hon för att få en bredare bas för samtalet.

— Det skall jag säga dig, svarade Anna Gylling, som, när hon var mycket trött, icke alltid gjorde sig besvär med att vara hänsynsfull. Det är för att de gifter sig med gäss och inte med oss!

Cecilia och Jane Horneman gingo hemåt tillsammans.

— Tror ni, att ni kan trivas med oss? frågade Jane. Ja, jag säger det inte för att få en artighet tillbaka.

— Jag har undrat hela eftermiddagen över att kvinnor kan vara så olika, sade Cecilia i stället för att svara. Efter allt vad jag kan se, för ni ju ett helt annat liv, med andra mödor och förhoppningar och missräkningar och ärelystnad än de kvinnor jag känner, och än jag själv, som ger varken det ena eller det andra. En sån som jag måste nog alltid känna sig utanför.

— Kanske i början, men inte alltid, svarade Jane. Vi är nog i mycket just som kvinnorna är mest, men att ni inte märker det, beror därpå, att vi håller vårt privata liv helt och hållet utanför vår samvaro. Vi hinner faktiskt aldrig med att tala varken om vårt eget eller andras. Det kan väl hända, att vi någon gång kan behöva be någon av kamraterna om en tjänst utan att hon därför skulle begära att bli invigd i situationen mer än som nätt och jämnt behövs. Men dessemellan sköter var och en sig själv.

Cecilia gick tyst och begrundande, tusen minnen flögo genom hennes själ.

— Och i samma andetag säger fru Horneman, att ni är som kvinnor är mest, sade hon.