Pennskaftet/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 12
Pennskaftet
av Elin Wägner

Kapitel 13
Kapitel 14  →


[ 176 ]

XIII.

En gång, för hundraden av år sedan, hade sjön gått ända upp dit, där de nu sutto, tätt invid varandra. Men nu låg berget där grått och naket, slipat av otaliga medeltida vågor, och djupt under dem, så djupt, att Pennskaftet hisnade, då hon såg ner, smög vattnet sin lena kind mot berget. Här var deras mest älskade tillflykt under sommarkvällarna, man liksom behärskade skärgården därifrån, såg ut över öar, vikar och sund, långt till havs, men i väster låg Stockholm djupt inne, insvept i sin egen rök som i en tunn grå kappa.

— Hit upp ska man gå, sade Pennskaftet, när hon kom hit första gången en klar vårkväll under deras sökande efter en lämplig sommarstuga, hit upp skall man gå och lära sig att skriva ledare, så att folk ser långt och klart, får de stora konturerna, ogrumlade av detaljer, och djupa perspektiv in över framtiden. Och så blev platsen också, så länge detta lyckliga sommarfolk hade den för egen räkning, kallad Ledaren och ingenting annat.

Det hade varit en dag, full av händelser, men nu led det mot aftonen. I väster kämpade skuggor och sol, och det flöt rött av striden nere vid horisonten. Det var stilla i luften, sjön låg blank och grå, [ 177 ]skuggad av ett molnträd, men då och då drev en liten kåre sakta förbi på rygg och trodde, att den skulle nå havet. En båt gled förbi med slappa segel:

— Ser du, sade Pennskaftet, så sakta går timmarna, när jag väntar dig.

Hon satt lutad mot en liten stadig tall, med huvudet i hennes knä låg Dick och såg upp i luften. Han teg, men då och då fick han tag i hennes hand, som han kramade.

I deras själar darrade ännu minnet av den känslornas stora bekännelsestund de nyss gått igenom, och när flickan stundom log stilla och grubblande, och han minuten därpå plötsligt kände detta leende mot sina läppar, då visste han alltid lika väl som om hon sagt det, vad hon syftade på.

Pennskaftet hade haft ledigt en vecka för att hälsa på sin mor, som haft födelsedag, hon skulle börja arbetet på måndag, men i dag var lördag. Dick måste in till sitt som vanligt, mycket mot sin vilja, men de hade kommit överens om att telefonera minst varannan timme. Vad de skrattat och skämtat på morgonen, då Dick kommit in för att väcka Pennskaftet och funnit henne i sängen med rösträttsmärket i nattdräkten, skrivande under uppspänt parasoll, medan gardinerna flaxade som spända segel, så att man trodde sig vara på ett skepp, helst man ingenting annat såg än vatten utanför fönstren. Hur hade hon inte gnott och gnolat för att bli färdig med sig själv och kaffet [ 178 ]till dess han kom tillbaka från badet, hur lustigt att servera frukost på förstugukvisten av villa Borgis och sedan alldeles som en gift fru se familjeförsörjaren ge sig av in till arbetet, medan man själv i sakta mak skötte morgonsysslorna och hämtade vatten ur brunnen.

— Så här skall det bli sedan, alltid, tänkte hon förnöjd, men ibland måste jag till tidningen och få ett reportage, annars dör jag.

När allt var så fint, att en professionell husmor kunnat känna sig nöjd, drev hon inåt landet, hamnade snart i en ängsbacke, där solen stekte gott på henne och på alla markens blomster, medan hon låg med kölen i vädret, icke, som Dick skulle ha sagt, för att avlyssna verkningarna av kvinnans rösträtt i Antipoderna, men för att drömma och fantisera om de tusen ting, som alla unga flickor i alla tider älskat att fördjupa sig i.

Klockan tolv var hon hemma igen och fyllde alla krukor med blommor, medan hon väntade på Dicks signal.

Där kom den: — Hallå, allt väl och du?

Men Pennskaftet hann icke svara förrän hon kände ett smärtsamt stick i nacken, hon skrek häftigt till och tog med handen, fick ännu ett sting av en uppretad geting och släppte i förskräckelsen luren. Dick, som stod i en telefon på Vasagatan, blev alldeles kall av rädsla, ett skrik av förskräckelse och så ingenting, alldeles tyst! Han väntade icke länge vid luren, en blick på [ 179 ]klockan sade honom, att han med största skyndsamhet skulle kunna hinna nästa båt, och när flickan, ångerfull och något sansad, tog luren, svarade ingen. I aningsfull tystnad och ensamhet måste hon sköta sina små förgiftningar, och den värsta svedan hade nätt och jämnt hunnit lägga sig, då hon såg Dick komma uppför backen med ett uttryck i sitt ansikte, som kom hjärtat att stanna i hennes bröst.

— Nå, gudskelov, sade han bara, älskade — det blev icke mer, han fubblade med orden, endast hans armar darrade icke, hårt, som om han och hon tillsammans vandrat invid en avgrund, slöto de sig om henne, och det dröjde en stund, innan hon kunde urskilja vad han mumlade med huvudet in mot hennes bröst.

— Jag kan inte tänka mig livet utan dig, hör du det?

— Ja, tack, sade Pennskaftet med ett litet leende åt att hon kanske aldrig skulle ha fått höra detta om icke för getingen, och Gud välsigne, att den icke stack i ansiktet.

Men hon mötte plötsligt en okänd blick, full av ångest. O, hon hade aldrig ändå vetat, att Dick — — —

— Var inte rädd, sade hon smeksamt, jag skall icke gå ifrån dig, och du aldrig från mig, säg?

Det var så likt den gamle Dick, att han tänkte skarpt just ett enda ögonblick, ty detta var ett löfte, som medförde konsekvenser för livet.

[ 180 ]— Icke förrän jag dör, Pennskaft, sade han till sist, och då visste hon att intet i världen skulle rubba honom.

Hon satt och smålog och tyckte, att blodet alltjämt flöt fortare och hetare genom kroppen. Att kärlek blev så svindlande, när man steg ner i dess djup, vem kunde veta det? Ingen hade någonsin sagt henne det, hon hade själv fått upptäcka, att hon i sin person hade en väldig makt över liv och död. Det gjorde henne nästan högtidlig till mods, men då känslorna blevo henne nära övermäktiga, böjde hon sig ner över Dick och frågade i sin torraste ton, om han icke var hungrig ovanpå allt detta?

— Det är förfärligt vad rösträttskvinnor är prosaiska, sade han men rätade genast på sig lättad, som om han varit glad att komma in i en mera alldaglig tankefåra igen. Jag får alltmera klart för mig, fortsatte han och rynkade ögonbrynen, att de allmänna intressena tar bort den kvinnliga ljuva skärheten, som vi män skattar över allt annat. Ja, skratta inte, flicka, det är med den som med skärheten på en persikas kinder, en gång borta kan den aldrig fås tillbaka. Seså, upp med dig du också, jag vill visst ha en pipa och kaffe.

— Jag skall åtminstone ge dig en olikhet mellan en kvinna och en persika, sade Pennskaftet, medan de gingo arm i arm bort mot stugan, och det är [ 181 ]att en kvinna kan bli så skär du önskar, om du ger henne fem minuter med sig själv — — —

Medan hon malde kaffe, sade han plötsligt — och hon förstod, att det var vad han tänkt på, då hon avbröt honom med att fråga om han var hungrig: — Om kärleken fortfar att växa så här i mitt hjärta, så vet jag sannerligen inte hur den skall få rum till sist.

— Du får bära upp på vinden vad vi inte behöver för tillfället, sade Pennskaftet, men du får inte ge en smul åt någon annan.

Nej, det skulle han då icke, och så kommo de vidare överens om, att det var förfärligt synd om alla dem, som icke »hade varandra», som Dick uttryckte det.

— Som till exempel Cecilia, sade han litet dröjande, oviss hur Pennskaftet skulle upptaga hans ord.

— Varför just Cecilia? frågade Pennskaftet hastigt och såg upp.

— Å, hon är ju inte ung längre och så ensam, och jag tycker att hon ibland ser på oss två med en sådan egendomlig blick i ögonen. Har hon aldrig sagt — — —?

— Sådant talar inte Cecilia med mig om, sade Pennskaftet, man kan ju ibland förstå allting ändå, av en åtbörd eller ett tonfall eller en tystnad, men för resten, jag tycker inte om att diskutera vad jag som vän vet om mina vänner med mina älskare!

[ 182 ]Hon sade detta så allvarligt och såg så rolig ut, där hon stod och snäste av honom med näsan i vädret, att han ögonblickligen måste kyssa henne.

— Du lilla moderna principkvinna! Jag trodde, att det var bevisat, att kvinnor alltid förrådde sina väninnor åt sina älskare och tvärtom.

— Inte vi, sade Pennskaftet stolt. Apropå mina vänner, fortfor hon med en skälmaktig min, som dolde en viss oro, så kan jag berätta dig en nyhet, vi får grannar till midsommar.

— Vad för något? Han såg med ens uppriktigt förfärad ut. Folk, som du känner? Skall det redan vara slut med all vår trevnad och frihet? Älskade, det var alldeles för kort!

Hon lät honom se olycklig ut en stund, medan hon pysslade om kaffet.

— Du tycker alltså, att du har haft det bra här med mig?

— Jag har aldrig vetat, att man kunde ha det så bra.

— Nu, sedan jag med kniven på strupen avtvingat dig denna bekännelse, så skall jag säga dig, att du inte skall vara så där ledsen, sade hon — ge mig den lilla röda påsen med klarskinn — för, ser du, det är bara rösträttskvinnor, som ämnar slå läger i Söderbergs gård.

— Det är visserligen ett bra stycke dit, men det förbättrar väl inte saken, sade han mulet, ty Pennskaftet måtte säga vad hon ville, han trodde röst[ 183 ]rättskvinnorna inte mer än jämnt. — Tvärtom, det gör genast, att du känner dem varenda en, och att vi inte får vara i fred. Det kunde lika gärna vara Bengtssons pensionat.

— Men kära, när jag inte är orolig. Jag, som känner dem allasammans. Inte kommer de att förstöra vår trevnad. De kommer inte att märka oss.

— Se efter kaffet, annars pöser det, svarade han buttert. Inte märka oss. Ingen kvinna i världen kan undgå att begripa —

— Bland oss, svarade Pennskaftet med samma stolthet som förut, bland oss, om vi inte skall begripa, så gör vi det inte heller. Kom nu, så får du kaffe ute på Ledaren. Ta pannan, så tar jag brickan, men skvalpa inte upp sumpen. Nej, men så bekymrad du ser ut! Min övertygelse är, att det aldrig kommer att falla dem in att forska efter något, som jag inte talat om för dem.

— Om ni är så utmärkta, redan innan ni fått rösträtt — — —

— Det är just det, att vi inte har den, vi har ju annat att tänka på. Vi intresserar oss inte för människors förehavanden annat än i deras förhållande till rösträtten. Om de märkte, att jag uppförde mig, så att jag kunde bringa den sak de kämpar för i vanrykte, då vore det en annan sak. Då är de nog så obevekliga. Lyckligtvis har jag ingen ställning inom rörelsen, jag är en liten, hängiven fribytare, som de vet, de kan ha att gå i elden, om så vore, men ingen identifierar mig [ 184 ]med Rörelsen. Dick teg och såg fortfarande misstrogen ut.

Flickan gick bort och satte sig bredvid honom.

— Var nu inte ledsen, sade hon smeksamt, se så bra du passar mig ur ombrytningssynpunkt! Jag når precis med hakan över din axel. Seså!

— Det är för din skull, sade han långsamt. Jag tänker ju på vad jag utsätter dig för. Det blir ju du, som får nålstyngen och småleendena. Just nu tycker jag, att jag handlat som en lump, fan anamma.

— Det har du inte, att du inte skäms! Jag är säker på, att allt går bra, men även om jag skulle få ta emot några nålstyng, så skall jag alltid vara glad, så länge jag lever, att jag fått detta tillfälle att visa dig, hur jag älskar dig, sade hon.

— Det kunde du ju ha fått ändå.

— Ja, men inte på så sätt som nu. Om du varit rik och genast givit mig ett gott hem, då hade du ju ändå alltid någon gång, när jag var djäklig, kunnat tänka: kanske hon tog mig för försörjningen. Därför är jag glad, att jag fått älska dig i min ungdom, icke för nytta eller anseende, men för kärleks egen skull. Vilket inte hindrar, att jag kommer att vara mycket glad, då jag en gång blir fru åt den unge, duktige arkitekten. Hon log och såg upp i hans ansikte, han måste le tillbaka, men med en tagg i sitt hjärta.

— Jag önskar, sade han allvarligt, att jag kunde göra dig så lycklig som du förtjänar.

[ 185 ]Det var slut med striden på himmeln, molnen flydde, och solen gick ner klar och gyllene i havet. Länge lågo solnedgångsflammorna över himmel och jord, men ännu efter det de slocknat i sommarnattens turkosfärgade luft, sutto de på Ledaren med armarna lindade om varandra, tigande.