Pennskaftet/Kapitel 14
| ← Kapitel 13 |
|
Kapitel 15 → |
XIV.
Villa Borgis hade stått tom ett par dagar, och solen letade förgäves bakom stängda fönsterrutor efter de välkända anletena. Men om den förmått tränga igenom kyrkogårdskronornas täta lövverk vid Adolf Fredrik, skulle den kunnat komma rakt in genom det öppna fönstret i Pennskaftets rum, där flickan satt vid sitt skrivbord och med fingrarna instuckna i håret läste halvhögt utefter långa korrekturremsor, medan Dick låg på soffan och rökte. Vad han nu än funderade på, han blev avbruten av Pennskaftet gång efter annan.
— Detta måste du nödvändigt höra, sade hon och citerade allvarligt en i hennes tycke särskilt lyckad fras ur dessa manuskript, som så vältaligt pläderade för kvinnans medborgarrätt.
— Vad säger du om detta, Dick?
— Jo, det där kan nog ha fog för sig, lilla älskade, svarade han ofelbart i tankspridd ton.
— Asch, sade hon till slut otålig, du hör ju inte ett ord av vad jag säger.
— Låt bli att visa dina små, älskade händer då.
Pennskaftet såg förnärmad ut.
— Får jag nu inte visa mina händer för att du skall kunna tänka på allvarliga saker. Du är då en riktig turk. Om du skulle ta hit ditt ritbräde och svalka dig med?
— Är det meningen att jag skall gå hem, så säg bara till — — —
Men då for hon naturligtvis upp från bordet med korrekturremsorna flygande omkring sig och fram till Dick: — Nej, men kom och dansa med mig — — —
Man skulle knappt ha trott, att Pennskaftet under dessa villkor skulle ha kunnat i rättan tid utföra sitt uppdrag att ombryta och korrekturläsa den tidning, som skulle utges vid det länge beramade sommarmötet, men trots allt, dagen innan mötet öppnades, låg en väldig packe nytryckta exemplar på bordet inne i rösträttsbyråns lokal. Och Pennskaftet stod bredvid och delade med moderlig stolthet ut ett nummer åt var och en av de inträdande, kända och främlingar. Det var en ström av folk, som kom upp för att höra de sista nyheterna, för att hälsa på bekanta från andra städer, som man visste skulle komma, och för att erbjuda sig att hjälpa till med vad som behövdes.
Fru Horneman stod i ett hörn och talade livligt med adjunkten Vallmark, som såg alldeles olycklig ut.
— Kära barn, sade hon, du måste ha en ny hatt. Du kommer att synas ganska mycket på mötet och som presskommitté måste du tala med alla journalisterna. Kan du verkligen försvara för ditt rösträttssamvete, att pressen skall gå hem och förbinda rörelsen med den där otäcka, gamla hattfulingen? Hur mycket vill du ge för en hatt?
— Vad som helst, sade adjunkten med förtvivlans generositet. Men låt oss gå genast. När vi fått rösträtt, tar jag till min gamla kära hatt igen.
— När jag tänker rätt på saken, blir vi allt tvungna att skaffa dig en snygg blus också, fortfor fru Horneman obarmhärtigt. Vad jag är glad, att promenaddräkten hållit sig så bra sen i fjol.
Jane Horneman, som själv var i dyrbar vit toalett, svart Rembrandt och mycket vacker, föste den arma adjunkten ut genom dörren.
— Skynda er tillbaka, ropade Pennskaftet efter dem, så får ni hjälpa till att gå ut och sälja tidningen sedan.
— Se, så roligt du får, om du är snäll, tröstade fru Horneman, och adjunkten ljusnade en smula över perspektivet.
— Vilka var det? frågade en stämma, med utpräglad dalbrytning. Pennskaftet vände sig om och hade framför sig en lång, fyllig och rödkindad dam, som hon ögonblickligen igenkände från porträtt och beskrivningar, som fru Kjell, en av dem, som ute i landet höll rösträttens fana högt, och vars glada kraft och hurtighet tänt många viljor. Följaktligen neg flickan djupt och gav den begärda upplysningen, samtidigt som hon sade sitt eget namn — efter ett ögonblicks funderande, ty hon hade nästan glömt det. Nu visade det sig, att fru Kjell å sin sida kände mycket väl till Pennskaftet, och det blev ett glatt samspråk. Så småningom fick Pennskaftet lära känna den ena efter den andra av apostlarna från de olika landsdelarna, de voro alla vänliga mot henne, alla glada att vara tillsammans med kamrater; de voro ju icke så bortskämda med likatänkandes sällskap som stockholmarna. Pennskaftet var angelägen att så fort Cecilia kom dra henne med i den glada ringen, som blev allt större, medan det lilla rummet fylldes helt och hållet, och ljudet av ivriga röster steg ända upp till Centralförbundet för Socialt arbete i våningen ovanför.
— Nu går jag, sade slutligen Pennskaftet och tog en tidningsbunt. Fru Kjell och ett par andra mötesgäster följde exemplet, likaså Kerstin Vallmark, Ester Henning och, till somligas förvåning, Cecilia. Jane Horneman förklarade sig vilja vänta och utföra mindre livsfarligt arbete, till dess hon fått höra hur försöket utfallit. Fru Kjell och Pennskaftet gjorde sällskap till en början, och den förra bjöd ut och sålde sina tidningar med en säkerhet som om hon i hela sitt liv varit tidningskolportör på Stockholms gator.
Det första Pennskaftet fick se, när hon kom ner mot Stureplan, var Dick, och hon gick rakt mot honom.
— Har du någon växel? frågade han.
— Nej, det hade jag glömt.
— Jag tänkte just det, här har du, och han smusslade en handfull koppar i hennes kappficka. Men skall du inte ge mig en tidning då? Han fick sin tidning och blev stående med den i handen, följande Pennskaftet med ögonen, när hon efter en liten hastig blick omkring sig styrde kursen på ett par äldre damer och med en artig hälsning erbjöd dem sin tidning. Det hade hon icke mycket igen för, de svepte förbi med ett kallt leende och utan ord, men där hade hon redan fått tag i en ung man, som genast föreföll varmt intresserad av rösträtten. Då Dick märkte detta, beslöt han att skugga henne, vem vet, sade han till sig själv, för att rättfärdiga åtgärden, vem vet, kanske hon kan behöva mitt manliga beskydd? Pennskaftet märkte honom snart och log ett strålande leende. Han trodde sig förstå, att hon hade roligt, rent som gatpojke betraktad, och detta var nog riktigt, men därtill kom något mera.
Många gånger, då hon åkt i spårvagnar eller promenerat på gator och torg, hade hon önskat att veta, vad alla dessa, som gingo omkring i Stockholm och voro befolkning, menade om rösträtten och nu slog det henne, att här fick hon veta det!
Hon vek därför icke undan för någon hon mötte, även när hon såg, att hon aldrig i livet skulle få sälja. Fick man icke det, kunde man fälla ett gott ord, som kanske en gång kunde visa sig bära frukt, och om inte annat, fick man ett lärorikt glåpord. Ty det var endast mycket väluppfostrade damer, som begränsade sig till att gå förbi och låtsas som om de varken sett eller hört.
— Skall jag snyta mig i den där tidningen? frågade en röst ur en flock unga manfolk, under de övrigas jubel.
— Å, stackars ni, kan ni inte läsa? sade Pennskaftet deltagande, och då den unge mannen gjorde min av att sträcka ut handen efter tidningen: Nej, inga pärlor för den, som snyter sig i dem.
När hon vände sig om, mötte hon två leende godmodiga ansikten, tillhörande det slag av stockholmare, som synes på skärgårdsbåtarna med portföljer och tidningar.
— Jaså, fröken ska partout ha rösträtt, sade de.
— Meningen det, sade Pennskaftet. Får jag sälja en tidning, så kan herrarna sätta sig in i frågan litet närmare.
De skulle gärna köpa var sin tidning, men de ville helst ha muntlig undervisning: — Vad var egentligen på färde, eftersom damerna gick och sålde tidningar?
— Vi har möte, sade Pennskaftet, och om herrarna vill göra mig en tjänst, så säg åt era fruar att komma på det offentliga mötet i morgon afton, det har de bara gott av.
— Får vi inte komma själva?
— Jo, naturligtvis.
— Träffar vi fröken där?
Pennskaftet såg sig om, där kom Dick.
— Ja, adjö så länge då, sade hon hastigt.
Där kom en elegant, vacker dam. Pennskaftet kände sig helt enkel, men hejdade henne.
Damen såg litet förvånad ut, men stannade.
— Vad är det för en tidning?
Pennskaftet förklarade sammanhanget med några ord, och damen hörde noga på, så sade hon: — Ja, jag får bekänna, att jag inte intresserar mig så mycket för de där kvinnosträvandena, men kan ni gå omkring och sälja, så är det väl det minsta jag kan göra att köpa. Vad kostar den?
— Vad ni är snäll, sade Pennskaftet. Tio öre — — —
— Jag har mött en satkäring förut, sade en förargad röst.
Pennskaftet skrattade: — Vem då? Hon tittade sig omkring och fick syn på en av kamraterna ett stycke framför: det var Cecilia!
Det lät ju inte så lovande, men där kom ett par unga flickor: — Visst skall vi hava rösträtt, sade de, det fattades bara. Är det inte roligt att gå och sälja?
— Jo, så lagom, sade Pennskaftet, men gå upp på Lästmakaregatan och hämta tidningar, det är ju ni, som får glädjen av alltsammans.
Där kom en arbetare, han förekom Pennskaftet och inledde själv konversationen.
— Säg, det gör ni väl för att bli gift? föreslog han.
— Det är jag redan, sade Pennskaftet.
— Då måtte ni ha ett kräk till man, som inte ger er ett kok stryk och vänjer er av med rösträtten.
— Ja, inte är det så mycket med honom, svarade Pennskaftet, men alltid är han bättre än den siste ärade talaren.
Hon beslöt att göra en lov in i Berzelii park, där folket satt och hörde på eftermiddagskonserten från Berns. Där var ett välbärgat äkta par, antagligen långväga ifrån, det skulle bli roligt. Men aldrig hade hon någonsin sett en människa se så självbelåten och föraktfull ut som den frun, så snart — men det dröjde en stund — hon fått klart för sig, varom fråga var.
— Här har jag min rösträtt, sade hon och lade sin hand på mannens bastanta skuldror.
— Ja, men de som inte är gifta då? invände Pennskaftet ödmjukt.
— Så får de se till att bli det, sade frun, och då får de annat att tänka på. Men kan de inte ens det, så kan de heller inte styra land och rike. Punkt, nu visste man det. Pennskaftet gick med en doft av alla Sverges kafferep i näsan. Litet längre bort satt en ensam gammal herre, som såg snäll ut. Men när han fick höra, vad saken gällde, flög han upp från bänken, blåröd i ansiktet.
— Fruntimmerna har både röst och rätt, min nådiga, sade han, och Pennskaftet drog sig skyndsamt undan för att ej bli orsaken till ett apoplektiskt anfall.
— Nu skall vi höra vad fruntimmerna utan manfolk säger om den saken, tänkte Pennskaftet och styrde mot ett par gamla fröknar, som sutto med var sin virkning invid stora gången. Vid blotta ordet rösträtt började de fräsa och spotta som onda katter, och Pennskaftet kunde icke neka sig att stanna kvar och få dem att argumentera. Men de vägrade att inlåta sig i samtal med flickan, de vände sig uteslutande till varandra: — Sådana ohyfsade, fräcka slynor, Amalia. — Ja, kära Sofie, de skyr ingenting för att göra sig märkvärdiga. Det skulle ha varit i vår ungdom, då hade nog mamsell fått den rätta behandlingen. Och inte går hon heller och låter oss vara i fred, vi skall ropa på polis.
— Det kan jag göra, sade Pennskaftet tjänstaktigt, är det någon särskild polis, eller gör det detsamma?
Ett högröstat sällskap strök förbi Berns, och någon frågade Pennskaftet: — Vad är det för en tidning?
— Rösträtt för kvinnor, svarade Pennskaftet stadigt. Flickorna började gapskratta: — Vi röstar på karlarna, sade de.
— Damerna kan ju inte ens det, svarade Pennskaftet saktmodigt.
— Jo, det kan vi visst det, och det blev ett förfärligt skratt och många vitsar, för vilka dock Pennskaftet var utom räckhåll.
När hon kom ut igen, fick hon se fru Kjell på något avstånd och med en suck av lättnad gick hon mot henne: — Vet ni, sade hon, jag blev så rörd, när jag fick se en riktig rösträttskvinna, att jag fick tårarna i ögonen.
— Man blir alltmera rörd över rösträttskvinnorna ju längre man lever, svarade fru Kjell. Men kom så går vi och får var sin ny tidningsbunt.
De voro de första att välkomnas av Jane Horneman och lämna av sina kassor, men inom kort samlades hela den första avdelningen av tidningsförsäljare.
— Nu står jag inte ut mer, sade Cecilia. Hon såg blek och trött ut.
— Ja, men var det inte roligt? sade Ester Henning. Vad ger ni mig för min kusin, som jag mötte och försökte övertala att komma på mötet i morgon kväll, hon vill gärna ha namn om sig att vara intresserad och följa med, så jag trodde det skulle gå. »Ja, snälla du, det skulle nog vara så roligt, men jag har omöjligt inte tid, jag har så mycket att göra.» Jag blev plötsligt rädd, att det var något man måste ha färdigt i hushållet just vid denna tiden på året, så jag frågade vad det var: »Du har ju barnen på landet, skall du byta jungfrur?»
»Nej då, men ser du det är saker, som man inte kan sätta jungfrurna till. Jag blev allt oroligare: »Vad då?» »Jo, jag har börjat ett nytt arbete och hyr tapisserimönstret.» »Ja, då förstår jag», svarade jag, men vad säger ni, flickor, ett mönster kostar tio öre per dag, man skulle tro det var lögn?
— Nu tror jag vad som helst, sade Pennskaftet, men jag har blivit så klok på en timme. Här går man bland sina egna, bland de upplysta och de utstötta och rätt vad det är har man glömt av den där stora muren, som man inte märker så mycket av, därför att den tiger, när den inte blir tilltalad. Men den är där allt, och det är gott att veta det.
— Som om man inte visste, smålog Jane Horneman, som var dag led smälek för sin tro bland sina egna. Om bara våra fiender bekämpade oss med skäl, men det är endast med känsla —
— Och knappt det, inföll fru Kjell. Det är av instinkt, som är sammansatt av en massa olika ingredienser, inte de bästa alltid. Fast vi skall väl rå på dem.
— Men de är så många, och vilka är vi? frågade Cecilia, litet modfälld.
— De Få som bereder vägen, och det skall gå, ty vi har den rätta kärleken, sade Ester Henning på sitt bestämda sätt.
— Å ja, vet ni, jag tyckte i alla fall att det på det hela taget var hopp om — manfolken, sade Pennskaftet eftertänksamt.