Pickwick-klubben/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Pickwick-klubben
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

FÖRSTA KAPITLET.
ANDRA KAPITLET.  →


[ innehåll ]

FÖRSTA KAPITLET.

Pickwickarne

Den första ljusstråle, som belyser det dunkel och i en bländande klarhet förvandlar det mörker, som synes omgiva den tidigare historien om den odödlige Pickwicks offentliga bana, härledes sig från genomläsningen av följande inledning till Pickwick-klubbens förhandlingar, vilken utgivaren av dessa papper anser för ett synnerligt nöje att få framlägga för sina läsare, såsom ett bevis på den omsorgsfulla uppmärksamhet, outtröttliga flit och fina urskillning varmed han forskat bland de mångfaldiga dokument, som blivit honom anförtrodde.

»År 1827, den 12:te maj, under presidium av Joseph Smiggers, esq. S. V. O. P. K. L.[1], fattades enhälligt följande beslut:

»Att sällskapet, med känslor av oblandad tillfredsställelse och obetingat gällande tagit kännedom om den uppsats, som meddelats av Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L.[2], under titeln av ’Spekulationer rörande Källan till Hampsteads-Dammarna, jämte Några Iakttagelser av Spiggens Sprittning’ och att Sällskapet härmed betygar besagde Samuel Pickwick, e.s.q., S. O. P. K. L., sin varmaste tacksamhet för densamma.

[ 10-11 ]»Att Sällskapet, medan det djupt känner de fördelar, som vetenskapen måste skörda av ovan påpekade verk, icke mindre än av de outtröttliga forskningar som vidtagits av Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L., uti Hornsey, Highgate, Brixton och Camberwell,[3] icke kan annat än hysa en livlig känsla av den oskattbara vinst, som ovillkorligen måste uppstå för kunskapens befordrande och lärdomens spridning, ifall denne lärde man utsträckte sina spekulationer till ett mera vidsträckt fält och ökade omfånget för sina resor samt följaktligen vidgade sfären för sina iakttagelser.

»Att Sällskapet, på grund av nyssnämnda uppfattning, tagit i allvarligt övervägande ett av omberörde Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L., och tre andra här nedan nämnda Pickwickare framställt förslag, att en ny avdelning av De Förenade Pickwickarne skulle bildas, under benämning: Pickwick-Klubbens Korresponderande Avdelning.

»Att sagda förslag blivit av Sällskapet godkänt och gillat.

»Att följaktligen Pickwick-Klubbens Korresponderande Avdelning härmed är konstituerat, och att Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L., Tracy Tupman, esq., P. K. L., Augustus Snodgrass, esq., P. K. L., och Nathanael Winkle, esq., P. K. L., härmed äro nämnda och utsedda till ledamöter av densamma; samt att de ombedjas att, tid efter annan, till den i London stationerade Pickwick-Klubben insända bevittnade berättelse om sina resor och forskningar; om sina iakttagelser rörande karaktär och seder, och om samtliga sina äventyr, jämte alla tal och skrifter, vartill lokala scenerier eller sällskap kunna giva anledning.

»Att Sällskapet varmt omfattar den grundsats, att varje ledamot av den Korresponderande Avdelningen bestrider sina egna resekostnader, och att det icke har den ringaste invändning att göra mot att besagda Avdelning, på samma villkor, fortsätter sina forskningar för huru lång tid den för gott finner.

»Att medlemmarna av omberörda Korresponderande Avdelning, härmed underrättas, att deras förslag, att betala postporto för sina brev och transportkostnaden för sina paket, blivit av Sällskapet taget i övervägande; att Sällskapet finner ett sådant förslag värdigt de stora själar, från vilka det utgått, samt att det härmed förklarar sitt fullkomliga gillande därav.»

En tillfällig iakttagare, tillägger sekreteraren, vars anteckningar vi ha att tacka för följande berättelse — en tillfällig iakttagare skulle möjligen icke ha funnit någonting utomordentligt i det skalliga huvudet och de cirkelrunda glasögonen, som oavvänt stodo riktade mot hans (sekreterarens) ansikte, under uppläsandet av ovanskrivna beslut. Men för dem, som visste att Pickwicks gigantiska hjärna arbetade under denna panna, och att Pickwicks strålande ögon tindrade bakom dessa glas, var synen onekligen intressant. Där satt den man, som hade utforskat de väldiga Hampstead-dammarna till deras källa och upprört den vetenskapliga världen med sina Iakttagelser av Spiggens Sprittning, lika lugn och orörd som de djupa vattnen i de förra en kall vinterdag, eller som ett enstaka specimen av de senare uti de innersta gömslena i en stenkruka. Och huru mycket intressantare blev icke denna syn, då denne vittberömde man, väckt till fullt liv och rörelse av ett enstämmigt rop på »Pickwick» från hans följeslagare, långsamt uppsteg i den Windsor-stol, på vilken han hittills hade suttit, och tilltalade den klubb som han själv hade stiftat. Vilket studium för en målare framställde icke denna livande scen! Där stod den vältalige Pickwick, med ena handen graciöst dold bakom sina rockskört, och den andra svävande i luften för att understödja hans glödande deklamation; hans upphöjda ställning avslöjade dessa benkläder och damasker, vilka, om de hade suttit på en vanlig man, möjligen hade undgått att väcka någon uppmärksamhet, men vilka, då de sutto på Pickwick, ingåvo, om vi så få uttrycka oss, en ofrivillig bävan och vördnad; och omkring honom sutto de män, som frivilligt hade åtagit sig att dela farorna under hans resor och som voro bestämda att dela äran av hans upptäckter. På hans högra hand satt mr Tracy Tupman, den alltför känslige Tupman, som med de mognare årens visdom och erfarenhet förenade en ynglings hänförelse och känsloglöd i den mest intressanta och mest förlåtliga av alla mänskliga svagheter — kärleken. Tid och riklig näring hade utvidgat hans forna romantiska gestalt; den svarta sidenvästen hade blivit allt mer och mer utlagd; tum för tum hade den gyllene guldkedjan nedanför densamma försvunnit ur Tupmans synkrets, och så småningom hade den svällande hakan inkräktat på den vita halsdukens område; men Tupmans själ hade icke undergått någon förändring — beundran av det täcka könet var ännu dess härskande lidelse. Till vänster om sin store mästare satt den poetiske Snodgrass, och nära honom åter sports[ 12-13 ]mannen Winkle, den förre insvept i en mystisk blå kappa med hundskinnskrage, och den senare lånande ökad glans åt en ny grön jaktrock, en rutig halsduk och ett par tätt åtsittande mörkgrå benkläder.

Pickwicks oration vid detta tillfälle ävensom den därpå följande debatten äro införda i Klubbens handlingar. Båda ha ett starkt släkttycke med andra utmärkta korporationers tal och förhandlingar, och som det alltid är intressant att spåra en likhet mellan store mäns åtgöranden, meddela vi här början därav.

Mr Pickwick anmärkte (säger sekreteraren), att ryktbarhet är kär för varje mans hjärta. Poetiskt rykte var kärt för hans vän Snodgrass; rykte för erövringar var lika kärt för hans vän Tupman, och längtan att förvärva rykte som ryttare, jägare och fiskare intog främsta rummet i hans vän Winkles bröst. Han (mr Pickwick) ville icke neka, att han stod under inflytande av mänskliga lidelser och mänskliga känslor (bravo!) — möjligen av mänskliga svagheter — (höga rop av »Nej!»); men så mycket ville han säga, att om någonsin egenkärlekens eld utbruste i hans hjärta, så släcktes den grundligt av hans önskan att framför allt tjäna sina medmänniskor. Nästans pris var hans brandstege, filantropien hans assuranskontor (väldiga bravorop). Han hade känt en viss stolthet — han erkände det öppet, och hans fiender finge gärna rida upp därpå — han hade känt en viss stolthet, då han framlade för världen sina iakttagelser av Spiggens Sprittning; de må bli ryktbara eller icke. (Ett rop av »De äro det!» och skallande bifall.) Han ville antaga den hedervärde Pickwickarens försäkran, vars röst han nyss hade hört — de voro ryktbara; men om denna avhandlings rykte än skulle sträcka sig till den kända världens yttersta gränser, skulle dock den stolthet, varmed han skulle erinra sig författareskapet till detta arbete, vara ett intet mot den stolthet, varmed han såg sig omkring, i detta, det stoltaste ögonblicket av hans liv. (Bravo!). Han var en ringa person (nej! nej!). Detta oaktat kunde han likväl icke undgå att känna, att man hade utvalt honom till en bestämmelse, som var förknippad med stor ära och någon fara. Resor vore för närvarande en vansklig sak, och de skjutsandes sinnelag upprört. Om vi se oss omkring och betrakta vad som försiggår omkring oss, se vi överallt huru diligenser stjälpa omkull, hästar skena, båtar kantra och ångpannor springa (Bravo! — en röst: »nej!»). — Nej? (Bravo!) Må den hedervärde Pickwickare, som ropade »nej !» så högt, stiga fram och förneka det, om han kan (Bravo!). Vem var det som ropade »nej»? (Entusiastiska bravorop.) Var det någon fåfäng och i sin fåfänga sårad man — han ville icke säga bracka — (ljudligt bifall) — som, avundsjuk över de lovord, vilka han (mr Pickwick) — måhända oförtjänt — hade fått uppbära för sina forskningar, och nu, retad av det tadel, som drabbat hans svaga tävlingsförsök, begagnade detta lumpna och lömska sätt att —

»Mr Blotton (från Aldgate) reser sig för att kalla talaren till ordning och frågar, om den hedervärde Pickwickaren syftar på honom? (Rop av: ’Ordning!’ ’Ordförande!’ ’Ja’, ’Nej’, ’Fortsätt’, ’Sluta’ etc.).

»Mr Pickwick förklarar att han icke låter nedtysta sig av skrik. Han hade verkligen syftat på den hedervärde gentlemannen. (Stor uppståndelse.)

»Mr Blotton ville i sådant fall endast säga, att han tillbakakastade den hedervärde gentlemannens falska och löjliga anklagelse med det djupaste förakt (väldiga bravorop). Den hedervärde gentlemannen vore en humbug (ofantlig förvirring och höga rop av: ’Ordförande!’ och ’Ordning!’).

»Mr Snoddgrass reste sig nu upp för att kalla de stridande till ordning. Han hoppade upp på stolen. Han önskade att veta, om denna skamliga strid mellan två medlemmar av denna klubb skulle tillåtas att fortfara. (Hör! hör!).

Ordföranden var fullt säker om att den hedervärde Pickwickaren skulle återtaga det nyss begagnade uttrycket.

»Mr Blotton var, med all möjlig aktning för ordföranden, säker om att han alldeles icke ämnade göra det.

»Ordföranden ansåg det vara honom en bjudande plikt att fråga den hedervärde gentlemannen, om han hade begagnat det uttryck, som nyss hade undfallit honom, uti vanlig bemärkelse.

»Mr Blotton tvekade icke att säga, att det hade han icke gjort — han hade begagnat ordet i dess Pickwickska bemärkelse (Hör! hör!). Han ansåg sig böra anmärka, att han, personligen, hyste den djupaste aktning och vördnad för den hedervärde gentlemannen; han hade endast ansett honom som en humbug ur Pickwicksk synpunkt. (Hör! hör!).

»Mr Pickwick kände sig särdeles tillfredsställd av sin hedervärde väns ärliga, öppna och uttömmande förklaring [ 14-15 ]och bad å sin sida att få förklara, att även hans anmärkningar endast inneburit en Pickwicks andemening. (Bravo!).»

Här slutar inledningen, och vi betvivla icke att debatten gjorde detsamma, sedan man kommit till en så högeligen tillfredsställande och klar ståndpunkt.

  1. Ständig Vice Ordförande — Pickwick-Klubb-Ledamot.
  2. Ständig Ordförande — Pickwick-Klubb-Ledamot.
  3. Ställen i närheten av London.