Pickwick-klubben/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  FÖRSTA KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

ANDRA KAPITLET.
TREDJE KAPITLET.  →


[ 14-15 ]

ANDRA KAPITLET.

DEN FÖRSTA DAGENS RESA OCH DEN FÖRSTA AFTONENS ÄVENTYR JÄMTE DERAS FÖLJDER

Den alla utom och inom hus förekommande sysslor punktligt uträttande tjänaren Solen hade nyss stigit upp och börjat göra upp eld på morgonen den trettonde maj år ett tusen åtta hundra tjugusju, då mr Samuel Pickwick, lik en annan sol, kvicknade upp från sin slummer, öppnade sitt kammarfönster och såg ut över den under honom liggande världen. Goswell-gatan låg vid hans fötter, Goswell-gatan var på hans högra hand — så långt ögat kunde nå sträckte sig Goswell-gatan på hans vänstra hand, och mitt emot honom var Goswell-gatans motsatta sida.

Mr Pickwick skred nu till att stuva in sig själv i sina kläder, och sina kläder i sin nattsäck. Stora män äro sällan särdeles nogräknade med sin klädsel; mr Pickwick hade snart klätt sig, rakat sig och druckit sitt kaffe, och befann sig en timme därefter, med nattsäcken i hand, kikaren i överrocksfickan, och anteckningsboken i västfickan, för att genast kunna anteckna allt som han fann anmärkningsvärt, framme vid åkarestationen i Saint-Martin's-le-Grand.

»Åkare!» ropade mr Pickwick.

Sedan åkaren blivit hämtad från krogen, där han hade rökt sin första pipa, kastades mr Pickwick och hans nattsäck upp i åkdonet.

»Golden Cross!» sade mr Pickwick.

»Det var skräp till förtjänst!» ropade kusken buttert till sin vän vattnaren, i det droskan for av.

»Hur gammal är den här hästen, min vän?» frågade mr Pickwick, i det han kliade sin näsa med shillingen, som han hade tagit upp för att betala färden.

»Fyrtio år!» svarade kusken, med ett sneglande ögonkast på den åkande.

»Huru!» utbrast mr Pickwick och lade handen på sin anteckningsbok.

Kusken upprepade sin förra utsago. Mr Pickwick såg skarpt in i karlens ansikte, men som dennes drag voro alldeles orörliga, antecknade han genast förhållandet.

»Och huru lång tid i sänder har ni honom ute i tjänstgöring?» frågade mr Pickwick för att förskaffa sig vidare underrättelser.

»Två eller tri vicker», svarade karlen.

»Veckor!» sade mr Pickwick förvånad och grep ånyo till anteckningsboken.

»Han bor i Pentonwill då han ä' hemma», anmärkte kusken helt kallt; »men vi ha honom sällan hemma därför att han ä' så klen.»

»Därför att han är så klen!» upprepade den bestörte Pickwick.

»Han faller alltid omkull, när man spänner honom från droskan», fortfor kusken; »men då han ä' i seldona, hålla vi korta tömmar åt honom, så att han inte så lätt kan falla omkull, och så ha vi skaffat oss ett par präktiga stora hjul, så att när han väl kommer i gång, så skjuter di på bakifrån, och han måste framåt — om han vill eller inte.»

Mr Pickwick antecknade vartenda ord i sin bok, för att sedan kunna meddela dem åt klubben, såsom ett märkvärdigt exempel på en seg livhank hos hästar under hårt prövande förhållanden. Anteckningen var knappast avslutad, förrän de kommo fram till Golden Cross. Ned hoppade kusken, och ur steg mr Pickwick. Mr Tupman, mr Snodgrass och mr Winkle, som oroligt hade väntat på sin lysande ledare, samlade sig omkring honom för att hälsa honom välkommen.

»Här har ni er skjutslega», sade mr Pickwick, i det han räckte fram shillingen åt kusken.

Men huru stor blev icke den lärde mannens förvåning, då denne oberäknelige person kastade myntet på gatan och i bildrika ordalag anhöll om nöjet att få slåss med honom (mr Pickwick) om beloppet!

»Här kommer att bli trivligt!» ropade nu ett halvt dussin åkardrängar. »Ge dom på tafsen, Sam!» — Och därmed samlade de sig med mycken glättighet kring sällskapet.

»Vad står på, Sam?» frågade en gentleman i svarta kalikå-ärmar.

[ 16-17 ]»Vad det ä' som står på!» svarade åkaren. »Vad skulle han med mitt nummer att göra?»

»Ert nummer! Har jag väl frågat efter det?» sade den förvånade mr Pickwick.

»Varför skrev ni opp det då?» frågade åkaren.

»Jag har inte skrivit upp det!» sade mr Pickwick förtrytsamt.

»Kan väl nå'n människa tro», sade åkaren, vädjande till de kringstående — »kan väl nå'n tro, att en tocken här angivare ger sig att åka i ens droska och inte endast skriva opp ens nummer utan vart ord en säger till på köpet?»

Och därmed slungade åkaren sin hatt på marken, med en vårdslös missaktning för sin egen enskilda egendom, och slog av mr Pickwick hans glasögon och fortsatte anfallet med ett slag på mr Pickwicks näsa och ett annat på hans bröst, och ett tredje i mr Snodgrass' öga och ett fjärde, för omväxlings skull, i mr Tupmans väst, och dansade sedan omkring på vägen och så tillbaka igen på stenläggningen, och slutade med att dänga hela det tillfälliga förrådet av anda ut ur mr Winkles kropp, och allt detta på ett halvt dussin sekunder.

»Fins det inte någon polis här?» sade mr Snodgrass.

»Kör dom under pumpen!» inföll en karl, som gick omkring och sålde varma pastejer.

Det är svårt att säga vilka handlingar av personligt våld de kunde ha begått om icke det bullrande uppträdet fått ett oväntat slut genom att en ny person trädde fram och lade sig emellan.

»Vad är det som står på här?» sade en tämligen lång och mager ung man, klädd i grön frack, som plötsligt trädde fram från diligens-gården.

»Angivare!» skrek hopen åter.

»Nej, det äro vi inte!» röt mr Pickwick i en ton, som måste övertyga varje opartisk åhörare.

»Äro ni verkligen inte det — vasa?» sade den unge mannen vädjande till mr. Pickwick och banade sig väg genom hopen medelst det ofelbara medlet att sätta armbågarna i synen på de medlemmar, varav den består.

Denne lärde man förklarade nu i några få hastiga ord huru saken verkligen förhöll sig.

»Så kom med då», sade grönfracken, släpande mr Pickwick efter sig med handkraft och talande hela vägen.

»Se så, nr 924 — tag er betalning och ge er av — respektabel gentleman — känner honom väl — inga dumheter — den här vägen, sir — var äro edra vänner? — alltsammans ett misstag, kan jag märka — inte värt att bry sig om — sådant händer den bästa — bara stå på sig — stäm honom — slå honom i halsen med det — tycker om smaken — fördömda kanaljer!»

Och med en lång ramsa av dylika avbrutna meningar, framsagda med en utomordentlig munvighet, visade främlingen vägen till de resandes väntrum, dit han följdes i hälarna av mr Pickwick och hans lärjungar.

»Hör hit, kypare!» ropade främlingen, ringande på klockan med förfärlig häftighet — »glas hit — konjak och vatten — varmt, starkt, sött och mycket — ögat skadat, sir? — Kypare, rå biff åt herrns öga — kall lyktpåle mycket bra, men en smula obekväm — fanken så otrevligt att stå på öppen gata en halv timme med ert öga mot en lyktpåle — vasa? — men ypperligt medel — ha! ha! ha!»

Och utan att stanna för att hämta andan, sväljde främlingen i en klunk ett gott halvkvarter av den rykande toddyn och kastade sig ned i en stol lika trevligt och obesvärat som om ingenting hade passerat.

Medan hans tre följeslagare voro ivrigt sysselsatta med att tacka sin nya bekantskap, hade mr Pickwick tid och tillfälle att taga hans dräkt och yttre i närmare skärskådande.

Han var ungefär vid medellängd, men tunnheten i hans lekamen och längden av hans ben gåvo honom utseende av att vara mycket längre. Den gröna fracken hade varit ett fiffigt plagg i svalstjärtarnes dagar, men hade påtagligen i de tiderna prytt en vida kortare man än främlingen, ty de smutsiga och trådslitna ärmarna räckte knappast ned till hans handleder. Den var noga hopknäppt ända upp till hakan, ehuru med överhängande risk att spricka upp i ryggen, och en gammal spännhalsduk, utan ett spår till skjortkrage, prydde hans hals. Han trånga svarta byxor visade här och där dessa skinande fläckar, som vittna om långvarig tjänstgöring, och voro medelst hällor mycket hårt spända över ett par lappade skor, liksom för att dölja de smutsiga vita strumporna, vilka likväl detta oaktat voro fullt synliga. Hans långa svarta hår nedföll i vårdslösa lockar på ömse sidor och hans gamla tillknycklade hatt, och glimtar av hans bara handleder kunde upptäckas mellan kanten på hans handskar och uppslagen på hans korta frackärmar. Hans ansikte var magert och glåmigt; men en obeskrivlig min av glättig oförskämdhet och fullkomlig självbehärskning låg utbredd över hela mannen.

[ 18-19 ]Sådan var den individ, vilken mr Pickwick betraktade genom sina glasögon (som han lyckligtvis åter hade fått rätt på) och för vilken han nu, sedan hans vänner hade uttömt sina krafter, i valda ordalag förklarade sin varma tacksamhet för den hjälp han nyss hade givit dem. Han avbröts genom inträdet av kusken på Rochester-diligensen, som anmälde att »Kommodoren» skulle till att fara.

»Kommodoren» ropade främlingen och rusade upp — »min vagn — plats avlagd — en utsides — lämnar åt er att betala toddyn — vill inte växla en femma dåligt silver — tennknappar — duger inte — vasa?»

Och härmed skakade han på huvudet med en mycket slug och listig min.

Nu föll det sig så, att mr Pickwick och hans följeslagare ävenledes hade beslutit att taga Rochester till sin första viloplats, och sedan de meddelat sin nya vän, att de stodo på resa till samma stad, kommo de överens om att upptaga platserna utanpå diligensen, där de alla kunde sitta tillsammans.

»Upp med er!» ropade främlingen, hjälpande mr Pickwick upp på taket med så mycken brådska, att han i icke ringa mån skakade värdigheten i denna gentlemans hållning.

»Någon packning, sir?» frågade kusken.

»Vem — jag? Kardus-pappers-paket här, det är alltsammans — den andra packningen tagit sjövägen — koffertar, fastspikade — stora som hus — tunga, tunga, fördömt tunga!» svarade främlingen, i det han i sin ficka trängde in så mycket han kunde av kardus-pappers-paketet, vilket företedde de mest misstänkta tecken till att innehålla en skjorta och en näsduk.

Oavbrutet pratade den språksamme främlingen; så vände han sig plötsligt mot mr Pickwick:

»Filosof, sir?»

»En iakttagare av den mänskliga naturen, sir», sade mr Pickwick.

»Ah! så är det med mig med. De flesta människor äro det, när de ha litet att göra och ännu mindre att få. Poet, sir?»

Min vän mr Snodgrass har stora poetiska anlag», sade mr Pickwick.

»Så har jag med», sade främlingen, »Episkt poem — på tio tusen vers — julirevolution — skrev det på stället — Mars om dagen, Apollo om natten — smällde av kanonen, knäppte på lyran.»

Ni var närvarande vid denna härliga scen?» sade mr Snodgrass.

»Närvarande! Skulle tro det — sköt av ett gevär — fick med detsamma en idé — rusade in i en vinhandel — skrev ned den — tillbaka igen — pang! pang! — en ny idé — vinhandeln igen — penna och bläck — tillbaka igen — hugg och skott — härlig dag, sir. — Sportsman, sir?» plötsligt vändande sig till mr Winkle.

»Något, sir!» svarade denne gentleman.

»Präktigt yrke, sir — präktigt yrke. — Hundar, sire?»

»Inte just nu», sade mr Winkle.

»Åh! bör hålla hundar — präktiga kreatur — sluga djur — hade en gång en egen hund — rapphönshund — märkvärdig instinkt — jagade en dag — gick in i en inhägnad — visslade — hunden stod — visslade igen — Ponto! — nej, det var inte värt, stock stilla — ropade på honom — Ponto! Ponto — ville inte röra sig — hunden förstenad — stirrande på en tavla — tittade upp — såg en inskription — ’Skogvaktaren har befallning att skjuta alla hundar, som träffas inom denna inhägnad’ — ville inte gå in — märkvärdig hund — dyrbart djur — mycket! — Vacker flicka, sir!» (till mr Tracy Tupman, som hade kastat åtskilliga anti-Pickwickska blickar på en ung dam som gick på vägen.)

»Mycket!» sade mr Tupman.

»Engelska flickorna inte så vackra som de spanska — präktiga varelser — gagatsvart här — mörka ögon — förtjusande former — ljuva varelse — sköna!»

»Ni har varit i Spanien, sir?» frågade mr Tupman.

»Bott där — i åratal!»

»Många erövringar, sir?» frågade mr Tupman.

»Erövringar! Tusentals. — Don Bolaro Fizzgigg. — Grand av Spanien — en enda dotter — donna Christina — ståtlig kvinna — älskade mig till vansinne — svartsjuk far — högsint dotter — vacker engelsman — Donna Christina förtvivlad — blåsyra — magpump i kappsäcken — operation verkställd — gamle Bolaro utom sig av förtjusning — samtycker till vår förening — förenar våra händer — floder av tårar — romantisk händelse — mycket!»

Och på detta sätt fortfor främlingen att prata för sig själv, till dess de kommo fram till värdshuset Tjuren vid Highstreet, där diligensen stannade.

»Ämnar ni taga in här, sir?» frågade Nathanael Winkle.

[ 20-21 ]»Här! — nej, inte jag! — men ni borde göra det — gott hus — bra sängar — Wrights här bredvid dyrt — mycket dyrt — en halv krona på räkningen, bara ni ser på kyparen — sätter upp mera på er, om ni äter hos en vän än om ni åte i kafferummet — konstiga kurrar — mycket!»

Mr Winkle vände sig till mr Pickwick och mumlade några få ord; en viskning gick från mr Pickwick till mr Snodgrass, från mr Snodgrass till mr Tupman, och jakande nickar på huvudet växlades. Mr Pickwick vände sig nu till främlingen och sade:

Ni gjorde oss en mycket stor tjänst i dag på morgonen, sir. Skulle ni vilja tillåta oss att ge er ett ringa bevis på vår tacksamhet genom att utbedja oss ynnesten av ert sällskap till middagen?»

Med största nöje — fördristar mig visst inte att diktera matsedeln — men höns med champignoner — förträfflig rätt — hur dags?»

Låt mig se», svarade mr Pickwick och såg på sin klocka. »Hon är nu tre. Skola vi säga klockan fem?»

»Passar förträffligt», sade främlingen — »precis klockan fem — till dess — få ni ta hand om er själva!»

Och lyftande sin tillknycklade hatt ett par tum från sitt huvud och därefter vårdslöst sättande den tillbaka tämligen mycket på ena sidan, gick främlingen, med det halva karduspappers-paketet stickande ut ur fickan, raskt över gården och ut på gatan.

Sedan en enskild sal hade blivit beställd, sedan man hade undersökt sängrummen och rekvirerat middagen, gick sällskapet ut för att taga staden och den kringliggande trakten i betraktande.

Vid en omsorgsfull genomläsning av mr Pickwicks anteckningar rörande de fyra städerna Stroud, Rochester, Chatam och Brompton, ha vi icke funnit att hans uppfattning av deras utseende i någon synnerlig mån skiljer sig från andra resandes, som befarit samma trakter. Hans allmänna skildring är lätt sammanfattad.

»Dessa städers förnämsta produkter», säger mr Pickwick, »tyckas vara soldater, sjömän, judar, räkor, officerare och varvsarbetare. De huvudsakligaste artiklar, som hållas till salu på de allmänna gatorna, äro skeppsförnödenheter, spisbröd, äpplen, fisk och ostron. På gatorna råder mycken livlighet, som egentligen härleder sig från soldaternas glada sällskaplighet. Det är sannerligen högst angenämt för ett människovänligt sinne att se dessa tappra män ragla framåt under inflytande av ett animaliskt och spirituellt överflöd, i synnerhet då vi erinra oss, att det bereder den yngre manliga befolkningen ett billigt och oskyldigt nöje att följa efter och skämta med dem.

Förbrukningen av tobak i dessa städer (fortfar mr Pickwick) måste vara mycket stor, och lukten på gatorna måste vara särdeles behaglig för dem som äro synnerliga älskare av rökning. En ytlig betraktare skulle möjligen kunna invända emot smutsen på gatorna; men för dem, som uppfatta den såsom ett bevis på livlig trafik och kommersiell välmåga, är den i hög grad tillfredsställande.»

På slaget fem infann sig främlingen, och strax därefter middagen. Han hade befriat sig från sitt karduspapperspaket, men icke förändrat något i sin dräkt, och var, om möjligt, ännu mera talför än förut.

»Vad är det där?» sade han, då kyparen tog av ett av locken.

»Tungfisk, sir.»

»Tungfisk — ah! — präktig fisk — all sådan kommer från London — diligens-ägarne ställa till politiska middagar — vagnslaster med tungfisk — dussintals buteljkorgar — listiga gökar. Ett glas vin, sir?»

Med största nöje, sir», sade mr Pickwick — och främlingen drack vin, först med honom, och sedan med mr Snodgrass, och sedan med mr Tupman, och sedan med mr Winkle, och sedan med hela sällskapet på en gång, nästan lika fort som han talade.

»Satans väsen i trappan, kypare!» sade främlingen. »Bänkar gå upp — snickare komma ned — lampor, speglar, harpor. Vad skall det bli av?»

»Bal, sir», sade kyparen.

»Assemblé — vasa?»

»Nej, sir, inte assemblé. Bal för välgörande ändamål, sir!

»Vet ni om det finns några vackra fruntimmer här i staden, sir?» frågade mr Tupman med livligt intresse.

»Åh, riktigt förtjusande! — Kent, sir — varenda människa känner Kent — äpplen, körsbär, humle och fruntimmer. Ett glas vin, sir?»

»Med största nöje», svarade mr Tupman.

Främlingen fyllde och tömde.

»Jag skulle bra gärna vilja vara med», sade mr Tupman, återkommande till frågan om balen. »Bra gärna!»

»Biljetter finnas att köpa i skänkrummet, sir», inföll kyvaren. En halv guiné stycket, sir.»

[ 22-23 ]Mr Tupman uttryckte ånyo sin önskan att deltaga i festen; men då han icke läste något bifall i mr Snodgrass' mörknande öga eller i mr Pickwicks tankspridda blick, ägnade han sig med stort intresse åt portvinet och desserten, som just nu sattes fram på bordet. Kyparen avlägsnade sig, och sällskapet lämnades att njuta av de trevliga par timmar som följa efter middagen.

»Ber om ursäkt, sir», sade främlingen. »Buteljen står stilla — låt den gå omkring — medsols — i botten — inga skvättar!»

Därmed tömde han sitt glas, som han fyllt för två minuter sedan, samt slog i ett nytt, med utseendet hos en man som är van därvid.

Vinet gick omkring, och en ny uppsättning rekvirerades. Gästen talade, Pickwickarne lyssnade. Mr Tupman kände sig allt mer och mer fallen för att gå på balen. Mr Pickwicks anlete glödde av ett uttryck av allmän människokärlek. Mr Winkle och mr_Snodgrass hade somnat.

»Nu börja de däruppe», sade främlingen, »hör bara på sällskapet — fiolerna stämmas — nu kommer turen till harporna — och nu bär det i väg.»

De olika ljud, som trängde nedför trapporna, förkunnade början av den första kadriljen.

»Ack, vad jag gärna skulle vilja gå dit!» sade mr Tupman ånyo.

»Ja, det skulle jag med», sade främlingen, »fördömd packning — långsamma fartyg — ingenting att taga på mig — retsamt, inte sant?»

Nu var välvilja ett av huvuddragen i den Pickwickska teorien, och ingen var mera utmärkt för det nit, varmed han iakttog en så ädel grundsats än mr Tracy Tupman. Antalet av de i sällskapets handlingar antecknade fall, då denne förträfflige man hänvisade fattiga stackare till de andra medlemmarnas hus för att erhålla avlagda kläder och penningar, är nästan otroligt.

»Det skulle göra mig ett stort nöje, om jag kunde låna er en uppsättning för detta ändamål», sade mr Tracy Tupman; »men ni är tämligen spinkig, och jag —»

»Något fetlagd — fullvuxen Bacchus — avklippt vinlöven — stigit ned från tunnan — dragit korderoj, vasa? — inte dubbel-distillerad, utan dubbel-valkad — ha! ha! ha! — langa hit vinet.»

»Jag ämnade anmärka, sir», sade han, »att ehuru mina kläder möjligen vore för stora, skulle min vän Winkles måhända passa er bättre.»

Främlingen tog mr Winkles mått med ögonen, och hans anlete sken av belåtenhet, då han sade:

»Alldeles klippt och skuret!»

Mr Tupman såg sig omkring. Vinet, som utövat ett så sömngivande inflytande på mr Snodgrass och mr Winkle, hade även angripit mr Pickwicks sinnen. Denne gentleman hade så småningom genomgått alla stadier, vilka föregå den letargi, som framkallas av en bättre middag. Han hade undergått de vanliga övergångarna från höjden av glättighet till djupet av melankoli, och från djupet av melankoli tillbaka till höjden av glättighet. Lik en gaslykta ute på gatan, med vinden i röret, hade han för ett ögonblick visat en onaturligt livligt flammande låga och sedan sjunkit så djupt att han knappast mera kunde urskiljas ; efter ett kort mellanskov hade han därefter flammat upp igen, för att lysa ett ögonblick, hade sedan fladdrat med en osäker, flämtande låga och så slocknat helt och hållet. Hans huvud hade sjunkit ned mot bröstet, och en oupphörlig snarkning, med då och då ett anfall av kvävning, voro de enda hörbara tecknen till den store mannens närvaro.

»Winkles sängkammare ligger innanför min», sade mr Tapman. »]ag skulle inte kunna göra honom begripligt vad jag ville, om jag väckte honom nu, men jag vet, att han har en helgdagsdräkt i sin nattsäck; och om ni nu begagnade den på balen och toge av er den när vi komma tillbaka, så kunde jag lägga den på sin plats utan att besvära honom med saken.»

»Präktigt!» sade främlingen — »ypperlig plan — fördömt löjlig ställning — fjorton frackar i packlårarna och tvungen att nyttja en annan mans — mycket lyckad idé det här — mycket!»

»Vi måste köpa våra biljetter», sade mr Tupman.

»Inte värt att slå itu en guiné», sade främlingen; »låt oss kasta krona och klave om vem som ska betala för båda. Ni kastar, och jag_gissar — kvinna — kvinna — förtjusande kvinna!» och ned kom guldmyntet, med draken (artigt kallad kvinna) överst.

Mr Tupman ringde på klockan, köpte biljetterna och beställde ljus. En fjärdedels timme därefter var främlingen uppsträckt i mr Nathanael Winkles bästa kläder.

Det är en ny frack», sade mr Tupman, då främlingen helt belåten betraktade sig i en toalettspegel. »Den första [ 24-25 ]som blivit gjord med våra klubb-knappar» — och han fäste sin följeslagares uppmärksamhet på de stora förgyllda knappar med mr Pickwicks bröstbild i mitten och bokstäverna P. K. på vardera sidan.

»P. K.», sade främlingen, »löjlig prydnad — den gamle hederspaschans porträtt, och ’P. K.’ — Vad betyda P. K. — Putslustig Knapp, vasa?»

Med stigande förtrytelse och stor vikt förklarade mr Tupman den hemlighetsfulla inskriften.

»Bra kort i livet, inte sant?» sade främlingen, i det han vred sig omkring för att i spegeln uppfånga en skymt av livknapparna, som sutto halvvägs uppe på hans rygg. »Lik en postvaktmästares frack — löjliga frackar de här — levererade efter kontrakt — inte mått taget — märkvärdig Försynens skickelse — alla korta karlar få långa frackar — alla långa karlar korta frackar.»

Medan mr Tupmans nya följeslagare gick på och pratade på detta sätt, ordnade han sin dräkt eller snarare mr Winkles, och gick därefter, följd av mr Tupman, uppför trappan, som förde till balrummet.

Dörren slogs upp, och mr Tracy Tupman och främlingen trädde in i rummet.

Det var ett långt rum, med bänkar med rött överdrag och vaxljus i glaskronor. Musikanterna voro tryggt avstängda i en upphöjd vrå, och kadriljer tråddes systematiskt av två eller tre olika slag av balgäster. Två spelbord voro arrangerade i det angränsande spelrummet, och två par gamla damer och ett motsvarande antal tjocka herrar spelade whist därinne.

Sedan dansen upphört, promenerade de dansande genom rummet, och mr Tupman och hans följeslagare ställde sig i ett hörn för att taga sällskapet i betraktande.

»Förtjusande fruntimmer!» sade mr Tupman.

»Vänta ett ögonblick», sade främlingen, »snart trevligt — snobbarna ännu inte komna — lustigt ställe — de högre tjänstemännen vid varvet känna inte de lägre — de lägre tjänstemännen vid varvet känna inte de tarvligare ståndspersonerna — de tarvliga ståndpersonerna känna inte handelsfolket — chefen känner ingen.»

Vem är den där lilla gossen med ljusa håret och röda ögonen och maskeraddräkten?» frågade mr Tupman.

»Tyst för all del! — röda ögon — maskeraddräkt — liten gosse — galenskaper! — Fänrik vid det 97:de. — Välborne mr Wilmot Snipe — förnäm familj Snipes — mycket!»

»Sir Thomas Clubber, lady Clubber och fröknarna Clubber!» ropade vaktmästaren vid dörren med stentorsstämma.

En stor sensation väcktes i rummet genom inträdandet av en lång herre i blå frack med förgyllda knappar, en bred dam i blått siden, och två unga damer av samma dimensioner och klädda i moderna klänningar av samma färg.

»Chefen för varvets ämbetsmän — stor man — mycket stor man!» viskade främlingen i mr Tupmans öra, under det välgörenhets-kommittén förde sir Thomas Clubber med familj till översta ändan av rummet; Den välborne Wilmot Snipe och andra distinguerade gentlemän tävlade om att ägna fröknarna Clubber sin hyllning, och sir Thomas Clubber stod kapprak och blickade majestätiskt över sin svarta halsduk på det församlade sällskapet.

»Mr Smithie, mrs Smithie och fröknarna Smithie!» var nästa anmälan.

»Vad är mr Smithie? frågade mr Tracy Tupman.

»Någonting vid varvet», svarade främlingen.

Mr Smithie bugade sig underdånigt för sir Thomas Clubber, och sir Thomas Clubber besvarade hälsningen med självmedveten nedlåtenhet. Lady Clubber tog genom sin lorgnett en teleskopisk vy av mrs Smithie med familj, och mrs Smithie stirrade i sin tur på mrs Någonting Annat, vars man icke alls hörde till ämbetsmännen vid varvet.

»Överste Bulder, fru överstinnan Bulder och fröken Bulder», voro de näst ankommande.

»Chefen för garnisonen», svarade främlingen på mr Tupmans frågande blick.

Fröken Bulder välkomnades med värme av fröknarna Clubber; hälsningen mellan överstinnan Bulder och lady Clubber var i hög grad öm och kärleksfull; överste Bulder och sir Thomas Clubber bjödo varandra på snus och liknade mycket ett par Alexander Selkirk: — »Monarker över allt vad de överskådade.»

Under det aristokratien på platsen — Bulders, Clubbers och Snipes — iakttog sin värdighet i övra ändan av rummet, följde de andra samhällsklasserna deras exempel i andra delar därav. De mindre aristokratiska officerarne vid 97:de regementet ägnade sig åt de underordnade varvstjänstemännens familjer; advokaters och vinhandlares fruar stodo i spetsen för en annan klass (bryggarens hustru gjorde visit hos Bulders), och mrs Tomlinson, postmästerskan, tycktes med gemensamt samtycke ha blivit vald till ledare för handelsklassen.

[ 26-27 ]En av de mest populära personerna i sin krets, var en liten fet karl, med en ring av upprättstående svart hår runt omkring huvudet och en stor skallig plätt uppe i hjässan — doktor Slammer vid 97:de regementet. Doktorn snusade med envar, pratade med envar, skrattade, dansade, skämtade, spelade whist, gjorde allting och var överallt. Till dessa bestyr, så enfaldiga de än voro, lade den lille, doktorn ett ännu viktigare än något av de andra — han var outtröttlig uti att ägna den mest outtröttliga och hängivna uppmärksamhet åt en liten, gammal änkefru, vars rika dräkt och mångfaldiga smycken gåvo en vink om att hon var ett högst aktningsvärt tillskott till en begränsad inkomst.

Mr Tupmans och hans följeslagares ögon hade en stund stått fästade på doktorn och änkan, då främlingen bröt tystnaden.

»Jag ska dansa med änkan», sade han.

»Vem är hon?» frågade Tupman.

»Vet inte — aldrig sett henne i hela mitt liv — slå doktorn ur brädet — nu börjas det.»

Med dessa ord gick främlingen tvärt över rummet, och lutande sig emot en kamin började han att med en min av vördnadsfull och melankolisk beundran stirra på den lilla gamla damens feta anlete. Mr Tupman såg på i stum förvåning. Främlingen gjorde hastiga framsteg; den lille doktorn dansade med en annan dam — änkan tappade sin solfjäder; främlingen tog upp den och räckte den åt henne ett leende — en bugning — en böjning på huvudet — ett utbyte av några förbindliga ord. Främlingen gick käckt bort till ceremonimästaren och kom tillbaka med honom — en liten inledande pantomim, och främlingen och mrs Budger, intogo sina plats i en kadrilj.

Så stor mr Tupmans förvåning över detta summariska sätt att gå till väga än var, överträffades den dock omätligt av doktorns förvåning. Doktorns artigheter lämnades oanmärkta av änkan, och doktorns förtrytelse var helt och hållet bortkastad på hans orubblige rival. Doktor Slammer stod alldeles förlamad. Han, doktor Slammer vid det 97:de, skulle bli i ett ögonblick utsläckt av en person, som ingen någonsin sett förut, och som ingen kände ens nu! Doktor Slammer — doktor Slammer vid det 97:de förkastad! Och nu dansade mrs Budger med Tracy Tupman! Där var änkan framför honom, allt emellanåt hoppande och skuttande lekamligen med en oväntad vighet och styrka, medan mr Tracy å sin sida struttade omkring med ett anlete som uttryckte den mest intensiva högtidlighet, dansande (såsom en hel hop folk gör) som om en kadrilj icke vore något lekverk, utan en sträng känsloprövning, vilken det fordras en orubblig beslutsamhet att uthärda.

Tyst och tåligt bar doktorn allt detta och allt det bjudande av lemonad och passande på glas och rusande efter biskuiter och koketterande som nu följde; men några få sekunder efter sedan främlingen hade försvunnit för att föra mrs Budger till hennes vagn, rusade han hastigt ut ur rummet med varje atom av sin hittills buteljerade förtrytelse uppfräsande från alla delar av hans ansikte i en utdunstning av passion.

Främlingen kom tillbaka, och mr Tupman var vid hans sida. Han talade i låg ton och skrattade. Den lille doktorn törstade efter hans liv. Han jublade. Han hade triumferat.

»Sir!» sade doktorn med en hemsk röst, i det han tog fram ett visitkort och drog sig tillbaka i ett hörn av förstugan, »mitt namn är Slammer, doktor Slammer, sir — vid 97:de regementet — mitt kort, sir, mitt kort!»

Han skulle ha velat säga mera, men hans förtrytelse kvävde honom.

»Ah!» svarade främlingen kallt, »Slammer — mycket förbunden — artig uppmärksamhet — inte sjuk nu, Slammer — men när jag blir — skall knacka upp er.»

»Ni — ni är en ränkmakare, sir», stammade den ursinnige doktorn, en pultron — en feg usling — en lögnare — en — skall då ingenting kunna förmå er att ge mig ert kort, sir?»

»Ah, jag förstår», sade främlingen halvt avsides, »punschen för stark här — liberal värd — mycket dumt — lemonad mycket bättre — varma rum — äldre herre — lider därav på morgonkvisten — grymt — grymt!» och därmed avlägsnade han sig ett steg eller par.

»Ni har tagit in i det här huset, sir», sade den uppbragte lille mannen, »ni är berusad nu, sir; ni skall få höra av mig i morgon, sir. Jag ska nog få rätt på er, sir; jag ska nog få rätt på er!»

»Åh ja, om ni letar bra!»

Doktor Slammers blickar lyste av obeskrivligt raseri, i det han med ett förtrytsamt slag tryckte sin hatt fast på huvudet; och främlingen och mr Tupman begåvo sig ned till den senares sovrum för att till den intet anande Winkle återställa de lånta fjädrarna.

[ 28-29 ]Klockan hade knappast slutat att slå sju, då mr Pickwicks vitt omfattande själ väcktes ur det omedvetna tillstånd, varuti sömnen hade försänkt den, genom en högljudd knackning på hans kammardörr.

»Vem är det?» ropade mr Pickwick och satte sig upp i sängen.

»Borstarn, sir!»

»Vad vill ni?»

»Ursäkta, sir, kan ni säga mig vad det är för en herre i ert sällskap som har en ljusblå frack med förgyllda knappar med P. K. uti?»

»Den har bliv1t utlämnad till borstning», tänkte mr Pickwick, »och karlen har glömt vilken den tillhörde. — Mr Winkle!» ropade han, »tredje rummet härifrån på höger hand.»

»Tackar så mycket, sir!» sade borstaren och gick in till mr Winkle.

»En herre i kafferummet vill tala med er, sir!» sade borstaren, då mr Winkle öppnade dörren och stod mitt emot honom. »En herre, som säger att han inte skall uppehålla er mer än ett ögonblick, men vill inte antaga någon ursäkt.»

»Högst eget!» sade mr Winkle. »Jag kommer genast.»

Han svepte skyndsamt in sig i en nattrock och en resschal och gick nedför trappan. En gammal kvinna och ett par kypare städade kafferummet, och en officer i släpuniform stod och såg ut genom fönstret. Han vände sig om vid mr Winkles inträde i rummet och gjorde en stel böjning på huvudet. Sedan han befallt tjänstepersonalen att avlägsna sig och stängt dörren mycket omsorgsfullt, sade han:

»Mr Winkle, förmodar jag?»

»Mitt namn är Winkle, sir.»

»Ni torde inte bli överraskad, sir, då jag underrättar er, att jag infunnit mig här denna morgon på anmodan av min vän, doktor Slammer vid det 97:de.»

»Doktor Slammer!» sade mr VVinkle.

»Ja, doktor Slammer. Han har bett mig uttala hans åsikt, att ert uppförande i går var av en sådan beskaffenhet, att en gentleman omöjligen kunde tåla det, och (tillade han) att ingen borde tillåta sig det mot en annan.»

Mr Winkles förvåning var för verklig, för påtaglig, för att undgå doktor Slammers väns uppmärksamhet; han fortfor därför:

»Jag var inte själv närvarande vid uppträdet; men på grund av er bestämda vägran att lämna doktor Slammer ert kort, blev jag av honom anmodad att söka rätt på ägaren till en särdeles ovanlig frack — en ljusblå frack med förgyllda knappar med en bröstbild och bokstäverna P. K.»

Mr Winkle rent av studsade av förvåning, då han hörde sin gräkt så noggrannt beskrivas. Doktor Slammers vän fortfor:

»På grund av de förfrågningar jag nyss gjorde på värdshuset är jag övertygad om att ägaren av den ifrågavarande fracken anlände hit i går eftermiddag i sällskap med tre andra herrar. jag skickade därför genast bud upp till den herrn som antogs vara sällskapets chef, och han hänvisade mig genast till er.»

Mr Winkles första tanke var att hans frack blivit stulen.

»Vill ni tillåta mig att uppehålla er ett ögonblick?» sade han.

»Ja visst», svarade den ovälkomna gästen.

Mr Winkle sprang hastigt uppför trapporna och öppnade nattsäcken med darrande hand. Där låg fracken på sin vanliga plats, men företedde, vid närmare skärskådande, tydliga tecken till att den varit begagnad den föregående natten.

»Ja, det måste vara så», sade mr Winkle, i det han lät fracken falla ur sina händer. »Jag drack för mycket vin efter middagen och har ett mycket dunkelt minne av att jag vandrade omkring på gatorna och rökte en cigarr efteråt. Vad som är säkert är att jag var bra smord; — jag måste ha ömsat kläder — gått någonstädes — och skymfat någon — det är tämligen tydligt, och det här budskapet är den förfärliga följden därav.»

Med dessa ord ställde mr Winkle sina steg i riktning åt kafferummet, med det dystra och hemska beslutet att antaga den krigiske doktor Slammers utmaning samt avvakta de värsta följder vartill detta kunde leda.

Till detta beslut nödgades mr Winkle av åtskilliga skäl, av vilka det första var hans anseende inom klubben. Han hade där alltid betraktats såsom en hög auktoritet i allt som gällde kroppsliga lekar och kroppslig färdighet, vare sig av defensivt, offensivt eller inoffensivt slag; och om han nu, vid detta första tillfälle hans förmåga ställdes på prov, icke hölle färgen inför sin chefs ögon, vore hans anseende och ställning alldeles förspillda. För övrigt erinrade han sig, att han hade hört av personer, som voro invigda dylika ämnen, att pistolerna, till följd av överenskommelse [ 30-31 ]mellan sekundanterna, sällan voro laddade med kulor; och vidare tänkte han, att om han anmodade Snodgrass att bli hans sekundant och avmålade faran i glödande ordalag, skulle denne herre måhända berätta förhållandet för mr Pickwick, som utan tvivel genast skulle skynda att anmäla det för myndigheterna på platsen och sålunda hindra sin kamrats dödande eller stympande.

Sådana voro hans tankar, då han återvände till kafferummet och förklarade sin avsikt vara att antaga doktorns utmaning.

Man överenskom att mötas samma afton vid solnedgången vid Fort Pitt.

»Ingenting vidare att arrangera, förmodar jag?» sade officeren.

»Inte det jag vet», svarade mr Winkle.

»God morgon!»

»God morgon!»

Och officeren visslade en munter visa, under det han avlägsnade sig.

Denna morgons frukost intogs under en tämligen tung stämning. Mr Tupman var icke i stånd att stiga upp efter den föregående nattens ovanliga förströelse; mr Snodgrass tycktes kämpa med en poetisk melankoli, och även mr Pickwick ådagalade en ovanlig fallenhet för tystnad och sodavatten. Mr Winkle väntade med otålighet på ett tillfälle att bli ensam med sin vän. Ett sådant erbjöd sig även snart. Mr Snodgrass föreslog, att man skulle bese borgen, och som mr Winkle var den ende av sällskapet, som fanns benägen därtill, gingo de ut tillsammans.

»Snodgrass», sade mr Winkle, då de hade kommit ut på gatan; »Snodgrass, min hederlige vän, kan jag lita på din tystlåtenhet?»

Då han sade detta, hoppades han av hela sin själ, att han icke kunde göra det.

»Det kan du», svarade mr Snodgrass. »Jag svär —»

»Nej, nej», inföll mr Winkle, helt förskräckt vid tanken på att hans kamrat omedvetet skulle med ed förbinda sig att icke yppa vad han finge höra. »Svär inte! Svär inte! Det är alldeles onödigt.»

Mr Snodgrass fällde handen, vilken han i poetisk hänförelse redan hade lyft emot skyn, och intog en avvaktande ställning.

»Jag önskar ditt bistånd, min vän, i en hederssak», sade mr Winkle.

»Det skall du få!» svarade mr Snodgrass och tryckte sin väns hand.

»Med en doktor — doktor Slammer vid det 97:de», sade mr Winkle, önskande att göra saken så högtidlig som möjligt; »en affär med en officer, som biträdes av en annan officer, vid solnedgången denna afton, på ett ensligt fält bortom Fort Pitt.»

»Jag skall gärna lämna dig mitt biträde», sade mr Snodgrass.

Han var förvånad, men alldeles icke förskräckt. Det är märkvärdigt huru kalla alla deltagare, utom huvudpersonerna, kunna vara vid dylika tillfällen. Mr Winkle hade förgätit detta. Han hade bedömt sin väns känslor efter sina egna.

»Snodgrass», sade han med en röst som skälvde av rörelse, »om jag stupar, skall du i ett paket, som jag skall lämna dig, finna ett brev till min — till min far.»

Även denna attack misslyckades. Mr Snodgrass var rörd, men åtog sig överlämnandet av brevet lika beredvilligt som om han varit ett vanligt postbud.

»Om jag stupar», sade mr Winkle, »eller om doktorn stupar, så kommer du, min dyre vän, att får stå till ansvar som medbrottsling. Skall då jag ådraga min vän deportation — kanske för livstiden?»

Mr Snodgrass vred litet på sig vid detta tal; men hans heroism var oövervinnlig.

»För vänskapens sak», utbrast han med värme, »skall jag trotsa alla faror.»

Huru förbannade icke mr Winkle sin kamrats hängivna vänskap, under det de under några minuter tigande vandrade framåt, sida vid sida, var och en fördjupad i sina egna tankar! Förmiddagen led mot sitt slut. Mr Winkle råkade i förtvivlan.

»Snodgrass», sade han, i det han plötsligt stannade, »laga för all del att jag inte blir hindrad i detta mitt förehavande — tala för all del inte om det för ställets myndigheter — skaffa dig för all del inte bistånd av polisbetjänter för att de skola arrestera mig och doktor Slammer vid det 97:de och sålunda hindra duellen — hör du, för all del gör inte detta!»

Mr Snodgrass fattade varmt sin väns hand och svarade med livlig hänförelse:

»Nej, inte för en värld!»

En rysning genomilade mr Winkles kropp, då övertygel[ 32-33 ]sen, att han icke hade något att hoppas av sin väns farhågor och att han var bestämd att bli en levande skottavla, nu med våld trängde sig på honom.

Sedan de närmare omständigheterna vid den blivande duellen blivit mr Snodgrass meddelade, och de båda vännerna hyrt en pistollåda med nödigt bihang av krut, kulor och knallhattar hos en handlande i Rochester, återvände de till värdshuset: mr Winkle, för att grubbla på den stundande striden, mr Snodgrass för att ordna vapnen och sätta dem i lämpligt skick för omedelbart begagnande.

Det var en tung och dov afton, då de åter begåvo sig ut på sin obehagliga förrättning. Mr Winkle var insvept i en vid kappa för att undvika, att bli sedd, och mr Snodgrass bar förstörelseverktygen under sin.

»Har du allting med dig?» sade inr Winkle i upprörd ton.

»Ja, allting», svarade mr Snodgrass.

»Se, där är officeren!» utbrast mr Winkle, sedan de gått några minuter.

»Var?» sade mr Snodgrass.

»Där — herrn i blå kappan.»

Mr Snodgrass tittade åt det håll, dit hans vän pekade, och blev varse en figur, klädd såsom mr Winkle hade beskrivit. Officeren gav medelst en lätt vink med handen tillkänna, att han hade sett dem, och hans vänner följde honom på något avstånd, under det han vandrade framåt.

Officeren vek plötsligt av från gångstigen och sedan man klättrat över en gärdesgård och hoppat över en häck, kom man slutligen in på ett instängt fält. Två herrar väntade där; den ene av dem var en liten fet man med svart hår, och den andre — en korpulent man i en guldbroderad syrtut — satt i allsköns lugn på en fältstol.

»Motparten och en fältskär, förmodar jag», sade mr Snodgrass; »drick litet konjak.»

Mr Winkle grep korgflätflaskan, som hans vän räckte honom, och tog en längre klunk av detta uppmuntrande fluidum.

»Min vän, mr Snodgrass, sir!» sade mr Winkle då officeren närmade sig.

Doktor Slammers vän bugade sig och tog fram en låda alldeles lik den som mr Snodgrass bar med sig.

»Vi ha ingenting vidare att säga, sir, förmodar jag?» sade han helt kallt, i det han öppnade lådan. »En ursäkt har blivit bestämt vägrad.»

»Nej, ingenting, sir», sade mr Snodgrass, som själv började känna sig en smula ruskigt stämd.

»Vill ni vara god och stiga fram?» sade officeren.

»Ja visst!» svarade mr Snodgrass.

Avståndet blev nu uppmätt, och övriga arrangemang vidtogos.

»Ni skall finna dessa pistoler bättre än edra», sade motpartens sekundant, i det han tog fram sina pistoler. »Ni såg mig ladda dem. Har ni någonting emot att begagna dem?»

»Nej, visst inte», svarade Snodgrass.

Anbudet befriade honom från en icke ringa förlägenhet; ty hans föreställningar om laddande av en pistol voro tämligen dunkla och obestämda.

»Nu tror jag, att vi kunna placera de båda motståndarna», anmärkte officeren, med lika stor likgiltighet som om de ifrågavarande personerna varit schackpjäser, och sekundanterna spelare.

»Ja, jag skulle tro det», svarade mr Snodgrass, som skulle ha gått in på vilket förslag som helst, emedan han icke begrep någonting av hela saken. Officeren gick bort till doktor Slammer och mr Snodgrass gick fram till mr Winkle.

»Allt är färdigt», sade han, i det han räckte honom pistolen. »Giv mig din klocka.»

»Du har ju paketet, min vän?» sade den stackars Winkle.

»Ja, allt är i sin ordning», sade mr Snodgrass. »Var stadig på handen och klipp vingen på honom.»

Sekundanterna drogo sig tillbaka, herrn på fältstolen gjorde detsamma, och de båda motståndarna närmade sig varandra.

Mr Winkle var känd för en synnerlig humanitet. Förmodligen var det hans obenägenhet att med flit skada en medmänniska, som var anledningen till att han tillslöt sina ögon, då han anlände till den olycksdigra platsen, och den omständigheten, att han ögon voro slutna, hindrade honom även att observera doktor Slammers högst besynnerliga och oförklarliga beteende. Denne herre ryckte till, stirrade, drog sig tillbaka, gnuggade sina ögon, stirrade igen och ropade slutligen:

»Håll! Håll! Vad vill det här säga?» utbrast doktor Slammer, då hans vän och mr Snodgrass kommo framspringande. »Det är inte rätter man.»

[ 34-35 ]»Inte rätter man!» sade mr Snodgrass.

»Inte rätter man!» sade herrn med fältstolen i handen.

»Nej visst inte», svarade den lille doktorn. »Det här är inte den person, som förolämpade mig förliden natt.»

»Högst märkvärdigt!» utbrast officeren.

»Ja, det måste jag säga!» sade herrn med fältstolen. »Den enda frågan är nu, huruvida inte denne herre, eftersom han infunnit sig på platsen, måste för formens skull betraktas såsom den individ, vilken i går kväll förnärmade vår vän, doktor Slammer, vare sig nu att han är denne individ eller inte», och sedan han yttrat denna antydan med en mycket vis och hemlighetsfull min, tog sig mannen med fältstolen en väldig pris snus och såg sig omkring med den djupsinniga minen hos en person, som är en auktoritet i dylika saker.

Mr Winkle hade under tiden öppnat sin ögon och öronen med, då han hörde sin motståndare ropa på att fientligheterna skulle upphöra, och då han utav vad som senast blivit sagt märkte, att ett missförstånd måste äga rum, insåg han genast vilket anseende han oundvikligen skulle förvärva sig, ifall han dolde den verkliga anledningen, varför han hade infunnit sig på platsen; han trädde därför käckt fram och sade:

»Jag är inte den rätta mannen. Jag vet det.»

»I sådant fall», sade mannen med fältstolen, »är det en förnärmelse mot doktor Slammer och ett tillräckligt skäl till att genast skrida till verket.»

»Var god och var stilla, Payne», sade doktorns vittne. »Varför meddelade ni mig inte denna omständighet i dag på morgonen, sir?»

»Därför, sir», sade mr Winkle, som hade fått tid att besinna sig på sitt svar, »därför, sir, att ni beskrev en berusad och ostädad person såsom den där hade burit ett plagg, som jag hade den äran att inte blott bära, utan även att ha uppfunnit — den för Pickwick-Klubben i London bestämda uniformen, sir. Denna uniforms ära känner jag mig skyldig att upprätthålla, sir, och därför antog jag utan vidare undersökning den utmaning ni frambar.»

»Min bäste sir», sade den godmodige doktorn och närmade sig med framsträckt hand, »jag ärar ert mod. Tillåt mig att säga, sir, att jag högeligen beundrar ert beteende och på det högsta beklagar, att jag utan ändamål besvärat er med detta möte.»

»För all del, tala inte om det, sir», sade mr Winkle.

Och därpå växlade doktorn och mr Winkle handslag, och så mr Winkle och löjtnant Tappleton (doktorns sekundant), och så mr Winkle och mannen med fältstolen, och slutligen mr Winkle och mr Snodgrass, den sistnämnde gentlemannen med en utomordentligt beundran för sin hjältemodige väns ädla beteende.

»Nu tror jag, att vi kunna bryta upp», sade löjtnant Tappleton.

»Ja visst», sade doktorn.

»Stannar ni här länge?» frågade doktor Slammer mr Winkle, medan de på det vänskapligaste följdes åt.

»Vi resa förmodligen i övermorgon», var svaret.

»Jag hoppas att få det nöjet att se er och er vän hemma hos mig och tillbringa en angenäm afton med er ovanpå detta ledsamma missförstånd», sade den lille doktorn. »Äro ni lediga i afton?»

»Vi äro här med ett par vänner, som vi inte gärna vilja lämna i afton», svarade mr Winkle; men kanske att ni och edra vänner skulle vilja göra oss sällskap på Tjuren

»Med största nöje», svarade den lille doktorn. »Skulle det vara för sent att klockan tio titta in till er på en halvtimme?»

»Nej, visst inte», sade mr Winkle. »Det skall bli mig ett särdeles nöje att få presentera er för mina vänner, mr Pickwick och mr Tupman.»

Under tiden hade man kommit fram till landsvägen. Man sade varandra ett hjärtligt farväl, och sällskapet skildes åt. Doktor Slammer och hans vänner återvände till kasernen, och mr Winkle och hans vän, mr Snodgrass, återvände till sitt värdshus.