Pickwick-klubben/Kapitel 04
| ← TREDJE KAPITLET. |
|
FEMTE KAPITLET. → |
FJÄRDE KAPITLET.
EN BATALJDAG, MED TÄLTNING PÅ SLAGFÄLTET — FLERA NYA VÄNNER OCH EN BJUDNING TILL LANDET.
Många författare hysa en icke blott löjlig utan rent av skamlig motvilja att uppgiva de källor, varifrån de hämta mycken värderik upplysning. Vi för vår del äro fria från en sådan känsla. Vi bemöda oss endast och allenast att på ett rättskaffens sätt uppfylla vårt ansvarsfulla utgivarekall.
Handlande i denna anda och beslutsamt fullföljande vårt beslut att erkänna våra förbindelser till de auktoriteter, vilka vi rådfrågat, förklara vi härmed öppet, att det är mr Snodgrass' anteckningsbok vi ha att tacka för de detaljer, som meddelas i detta och nästföljande kapitel — detaljer, vilka vi, sedan vi nu lättat vårt samvete, utan vidare kommentarier skola skynda att meddela.
Samtliga befolkningen i Rochester och nästgränsande städer hastade den följande morgonen i god tid upp ur sina sängar i ett tillstånd av yttersta iver och sinnesrörelse. En större mönstring med linjetrupper skulle nämligen denna dag försiggå: den befälhavande generalen skulle med sin skarpa örnblick följa ett halvt dussin regementens manövrer; åtskilliga förskansningar hade för tillfället blivit uppförda; citadellet skulle stormas och intagas och en mina antändas och springa i luften.
Mr Pickwick var, såsom våra läsare torde ha inhämtat av vårt lilla utdrag av hans beskrivning på Chatam, en entusiastisk beundrare av armén. Ingenting kunde för honom vara mera behagligt — ingenting kunde så väl ha överensstämt med vars och ens av hans reskamraters särskilda smak — som en sådan syn. Följaktligen voro de även tidigt på benen och vandrade nu i riktning mot skådeplatsen, dit en hop folk från olika ändar av staden redan hade börjat att utströmma.
Alla möjliga yttre tecken antydde, att den kommande högtidligheten skulle bli av utomordentlig storhet och vikt. Där voro skyltvakter utsatta för att hålla en öppen plats åt trupperna; betjänter voro placerade på batterierna för att hålla plats åt damerna, sergeanter och fanjunkare ilade fram och tillbaka med stora, i pergament inbundna böcker under armarna, och slutligen såg man överste Bulder själv i full parad, sittande till häst, galopperande än hit och än dit, strykande sin hingst baklänges bland folkmassan, i det han lät den än stegra sig, än dansa i korta satser, ropande och skrikande på ett i högsta grad fruktansvärt sätt, och görande sig mycket hes och grov i målet och fasligt röd i ansiktet, utan att man egentligen kunde upptäcka någon enda giltig orsak eller anledning till hela detta hans sällsamma uppförande.
Mr Pickwick och hans trenne följeslagare ställde sig i främsta ledet av folkmassan och väntade tåligt, till dess högtidligheterna skulle börja. Trängseln tilltog med varje ögonblick, och de ansträngningar, som de fyra herrarna fingo göra för att bibehålla den plats de intagit, sysselsatte tillräckligt deras uppmärksamhet under loppet av de tvenne timmar, som nu följde. Den ena gången var det en plötslig påtryckning bakifrån, varvid mr Pickwick framskuffades åtskilliga alnar, med en snabbhet och elastisitet i benen, som högeligen kontrasterade mot den vanliga lugna värdigheten i hans sätt; en annan gång åter var det en uppmaning att draga sig tillbaka, varvid en bösskolv varnande nedföll på mr Pickwicks tår eller ock helt vänligt stöttes i mr Pickwicks bröst, i avsikt att försäkra sig om att befallningen åtlyddes. En annan gång hände det att några muntra och trevliga herrar, sedan de i massa armbågat sig fram på deras vänstra sida och trängt och klämt mr Snodgrass till den högsta grad människokroppen möjligen kan uthärda, anhöllo att få veta »vad han egentligen menade med att han knuffades», och då mr Winkle, såsom vittne till detta opåkallade infall, uttryckte sin synnerliga förtrytelse över ett dylikt uppförande, hade han det nöjet att få sin hatt »nedstukad» över sitt ansikte av någon av dem, som stodo bakom honom, med tillägg av den artiga anhållan, att det måtte tillåtas honom att få stoppa hans huvud i sin ficka. Dessa och andra dylika handgripliga kvickheter i förening med mr Tupmans oförklarliga frånvaro (han hade nämligen försvunnit och stod ingenstädes att upptäcka) gjorde deras belägenhet i det hela taget snarare mera obehaglig än egentligen trevlig eller önskvärd.
Slutligen lopp genom hopen detta dova sorl av många röster, som vanligen plägar förkunna inträffandet av något, varpå man länge väntat. Allas blickar riktas nu mot utfallsporten. Några ögonblick av spänd väntan, och strax därpå ser man fanorna muntert fladdra i luften och gevären blixtra i solskenet: kolonn efter kolonn marscherar ut på slätten. Trupperna göra halt och bilda slutna led: kommandoord flyga längs hela linjen; ett högt vapenbrak höres; man skyldrar, och generalen, uppvaktad av överste Bulder och åtskilliga officerare, tumlar sin häst framför fronten. Hela regementsmusiken stämmer upp; hästarna resa sig på två ben, stryka baklänges och viska med svansarna i alla riktningar; hundarna skälla, packet skriker, trupperna göra axel gevär, och vart man ser, så långt människoögat kan räcka, märker man intet annat än en lång linje av röda rockar och vita byxor, alla stilla och orörliga.
»Kan väl någonting vara vackrare eller mera behagligt?» frågade mr Pickwick mr Winkle.
»Omöjligt!» svarade denne gentleman, som under hela den sist förflutna kvarten haft en kort, satt herre på vardera av sina fötter.
»Det är onekligen en ädel och lysande anblick», sade Snodgrass, i vars bröst en gnista av poesi plötsligt glimmade upp, »att sålunda se sitt lands tappre försvarare i en glänsande linje uppställda framför dess fredliga medborgare; med anleten strålande — icke av krigets grymhet, utan av den civiliserade människans godhet och vänlighet; med ögon blixtrande — icke av hämndens och rovlystnadens hemska eld utan av humanitetens och förståndets lugna och milda låga.»
»Vi ha en förträfflig plats här!» sade mr Pickwick, i det han såg sig omkring.
Människomassan hade nämligen så småningom skingrat sig från deras omedelbara grannskap, och de voro nu nästan alldeles allena.
»Vad hålla de på med nu?» frågade mr Pickwick, i det han satte sina glasögon till rätta.
»Jag — jag — skulle nästan tro», sade mr Winkle, i det han skiftade färg, »att de ämna börja skjuta.»
»Åh prat!» sade mr Pickwick häftigt.
»Jag — jag — tror verkligen att de ämna göra det», instämde mr Snodgrass med en viss oro.
»Omöjligt!» svarade mr Pickwick.
Han hade dock knappast yttrat detta ord, förrän hela halva dussinet regementen lade an med sina gevär, liksom om de alla samtliga haft blott ett enda mål, och detta mål hade varit våra Pickwickar, samt avfyrade den förfärligaste och mest fruktansvärda salva, som någonsin skakat jorden i dess medelpunkt eller en äldre herre ur hans.
Det var i detta kinkiga läge, på en gång utsatt för en retsam eld av lösa patroner och oroad av åtskilliga rörelser av trupperna, av vilka en ny kår hade börjat ställa upp sig på den motsatta sidan, som mr Pickwick ådagalade denna fullkomliga köld och sjålvbehärskning, vilka äro en stor själs ovillkorliga följeslagare. Han fattade Winkle vid armen, och, ställande sig mellan denne herre och mr Snodgrass, bad han dem på det ivrigaste att de måtte besinna, att man, med undantag av möjligheten att bli döv av bullret, icke hade någon egentlig och omedelbar fara att frukta av detta skjutande. »Men — men antag att någon av dem av misstag kunde ha tagit skarpa patroner!» invände mr Winkle, helt blek vid det antagande han själv framkallat. »Jag hörde alldeles nyss någonting vina i luften — det var någonting så skarpt och alldeles tätt invid mitt öra.»
»Det vore kanske bäst, om vi kastade oss framstupa, eller hur?» frågade mr Snodgrass.
»Nej, nej, det är slut nu!» sade mr Pickwick.
Låt också vara, att hans läpp darrade och hans kind bleknade, så gick dock intet enda uttryck av fruktan eller oro över denne odödlige mans läppar.
Mr Pickwick hade rätt: skjutandet upphörde; men han fick likväl knappast tid att lyckönska sig över riktigheten i sin utsago, förrän en häftig rörelse blev synlig bland trupperna. Ett hest komandoord flög längs efter linjen, och innan någon av sällskapet kunde bilda sig någon föreställning om meningen med denna nya manöver, började samtliga regementena med påskruvade bajonetter i stormmarsch rusa fram mot samma plats som mr Pickwick och hans vänner hade intagit.
Människan är i alla händelser icke mer än en dödlig, och det gives en gräns, varöver ett mänskligt mod icke kan sträcka sig. Mr Pickwick stirrade ett ögonblick genom sina glasögon på den anstormande massan, och vände därpå helt beskedligt ryggen till och (vi vilja icke säga flydde, först och främst därför, att det är ett fult och opassande ord, och för det andra, emedan mr Pickwicks gestalt icke var särdeles ägnad för ett sådant slags återtåg) travade i väg med en så hastig fart, som hans ben ville föra honom; ja, så hastigt, att han icke förrän det var för sent märkte det löjliga i sin ställning i hela dess vid.
De motsatta trupperna, vilkas uppställning några ögonblick förut hade väckt mr Pickwicks uppmärksamhet, voro rangerade i slagordning för att tillbakakasta det låtsade anfallet av det omnämnda fästets besegrare, och i följd härav befunno sig mr Pickwick och hans båda följeslagare plötsligt inneslutna mellan tvenne linjer av betydlig utsträckning, av vilka den ena med hastiga steg nalkades, och den andra med fast hållning avbidade den fientliga styrkans angrepp.
»Hoj!» ropade officerarna vid den anryckande truppen.
»Ur vägen!» ropade officerarna vid den stillastående.
»Vart skola vi ta vägen?» skrek den uppskakade Pickwick.
»Hoj — hoj — hoj!» var det enda svaret.
Det var ett ögonblick av högsta förvirring — ett tungt tramp, en häftig stöt, ett halvkvävt skratt — det halva dussinet regementen voro redan på flera hundra alnars avstånd, och sulorna på mr Pickwicks stövlar voro vända i vädret.
Mr Snodgrass och mr Winkle hade båda utfört var sin tvungna kullerbytta med en ganska anmärkningsvärd vighet, då det första föremål, som mötte den senares ögon, där han satt på marken och med en gul silkesnäsduk stannade den livsström, som utgick ur hans näsborrar, var hans vördade chef och ledare, på något avstånd därifrån springande efter sin hatt, som på ett helt skämtsamt och lekande sätt tumlade bort i ett avlägset fjärran.
Det var en liten nätt vind, och mr Pickwicks hatt rullade lekfullt framför den. Vinden blåste, och mr Pickwick blåste, och hatten rullade omkring lika muntert som en livlig tumlare i ett vågsvall; och den skulle kanske ha fortfarit att sålunda rulla framåt och så långt bort, att mr Pickwick aldrig mera återfått den, så vida icke dess fart av en tillfällighet blivit hejdad just som besagde gentleman stod på väg att lämna den åt sitt öde.
Mr Pickwick var, säga vi, nästan alldeles uppgiven och sinnad att avsluta jakten just som hans hatt med någon häftighet blåste mot hjulet på en vagn, som stod uppställd i linje med ett halvt dussin andra åkdon på den plats, dit hans steg hade riktats. Märkande sin fördel, tog mr Pickwick ett raskt språng framåt, försäkrade sig om sin tillhörighet, satte den på sitt huvud och stannade för att hämta andan. Han hade icke stått stilla en halv minut, förrän han hörde sitt namn livligt uttalas av en röst, som han kände igen för att vara mr Tupmans, och då han nu slog upp sina ögon, såg han en syn, som fyllde hans själ med överraskning och glädje.
Uti en öppen kalesch, från vilken hästarna för folkträngselns skull hade blivit frånspända, stodo en tjock och starkt byggd gammal herre, klädd i blå frack med blanka knappar, korderojsbyxor och kragstövlar, två unga damer i plymer och mantiljer, en ung herre, synbart förälskad i en av dessa med plymer och mantiljer prydda damer, ett fruntimmer av obestämd ålder, skenbarligen de förras tant, samt slutligen mr Tupman, som såg så hemmastadd och ogenerad ut, som om han allt ifrån sin späda barndom hade tillhört denna familj. Bakpå vagnen var fäst en låda av rymliga dimensioner — en av dessa lådor, som i ett eftertänksamt och reflekterande sinne ständigt väcka vissa dunkla föreställningar om kall fågel, rökt oxtunga och åtskilliga vinbuteljer — och på kuskbocken satt en fet, rödkindad pojke, försänkt i ett tillstånd av sömnlik dvala, vilken ingen vid begrundan van betraktare för ett ögonblick skulle kunnat taga i skärskådande, utan att genast taga för avgjort, att han var den officielle utdelaren av omförmälda lådas innehåll, så snart nämligen tiden för dettas förtärande en gång var inne.
Mr Pickwick hade ägnat alla dessa intressanta föremål en hastig blick, då han ånyo hälsades av sin trogne lärjunge.
»Pickwick! — Pickwick!» sade mr Tupman. »Kom hit upp. Men skynda er!»
»Stig upp hit, sir — var så god och stig upp!» sade den tjocke herrn. — »Joe! — Fördöme den pojken, nu sover han igen! — Joe, släpp ned fotsteget.»
Den fete pojken vältade sig långsamt ned från kuskbocken, nedsläppte vagnssteget och höll dörren på ett inbjudande sätt öppen. I detta ögonblick anlände även mr Snodgrass och mr Winkle.
»Det är rum för er alla, mina herrar», sade den tjocke herrn. »Två inuti och en på kuskbocken. Joe laga så att en av herrarna får rum på kuskbocken. Se så, sir, stig upp!»
»Ja, mina herrar», sade den tjocke herrn, »det gläder mig riktigt att få se er. Känner mycket väl igen er, mina herrar, ehuru ni kanske inte komma ihåg mig. Jag tillbragte några aftnar i er klubb förliden vinter — fick i dag på morgonen tag i min vän Tupman och var särdeles glad över att få träffa honom. Nå, sir, hur står det till? Ni ser särdeles frisk ut, det måtte jag säga.»
Mr Pickwick tackade för artigheten och skakade hjärtligt hand med den tjocke herrn i kragstövlarna.
»Mina döttrar, go, herrar — det här är mina döttrar, och här min syster, miss Rachel Wardle. Hon är en mamsell, sir — men kan göra en man säll, sir — va', sir — vasa?» och den tjocke herrn stötte på ett skämtsamt och lekande sätt sin armbåge mellan mr Pickwicks revben och skrattade av hjärtans fröjd och gamman.
Den tjocke herrn satte på sig sina glasögon, och mr Pickwick tog fram sin kikare, och envar reste sig upp i vagnen och betraktade över den andras axlar de krigiska rörelser, vilka nu som bäst pågingo och som gällde intagandet av en förskansning.
»Joe! Joe!» ropade den tjocke herrn, då fästet var intaget och så väl de besegrade som de segrande satte sig ned att äta middag. »Fördöme den pojken, har han inte somnat nu igen! Var så god och nyp honom, sir, — i benet, om ni vill vara så god; ingenting annat är i stånd att väcka honom — tack ska ni ha! Gör loss lådan, Joe.»
Och den tjocke herrn började nu att ur händerna på den feta pojken (som för detta ändamål hade stigit upp bakpå); langa varorna in i vagnen. Det var kapuner, oxtunga, duvpastej, skinka, hummer m. m. och snart var måltiden i full gång.
»Nå, är det inte präktigt det här?» frågade den tjocke herrn, då förödelsens verk hade börjat.
»Alldeles ypperligt!» sade mr Winkle, som satt på kuskbocken och karvade sönder en fågel.
Så kom vinet fram, och man drack varandra till.
»Se bara huru den söta Emelie koketterar med den främmande herrn!» viskade tanten till sin bror, med denna avund, som utgör ett så utmärkande drag hos ogifta tanter.
»Åh, det kan jag just inte säga», sade den jovialiske gamle herrn; »alltsammans är helt naturligt, tycker jag — ingenting ovanligt. Mr Pickwick — ett glas vin, sir?»
Mr Pickwick, som hade suttit andäktigt fördjupad i undersökningen av det inre i en duvpastej, lät icke säga sig detta två gånger.
»Emilie, min söta vän», sade tanten med en beskyddande min, »tala inte så högt, kära barn!»
»Åh, så tant säger!»
»Tant och den lilla gamla herrn tyckas vilja ha allt för sig själva», viskade miss Isabella Wardle till sin syster Emilie.
De unga damerna skrattade mycket hjärtligt, och den äldre försökte att se vänlig ut, men kunde ej gå i land därmed.
»Unga flickor äro så fasligt ystra!» sade mr Wardle till mr Tupman med en min av godsint medömkan, liksom om en dylik livlighet vore förbjudet gods, och dess tillståndslösa ägande ett högmålsbrott och förräderi.
»Ja, det äro de visst det», svarade mr Tupman, som icke precis visste vad slags svar man väntade av honom — »det är verkligen riktigt förtrollande.»
»Hm!» sade miss Wardle något tveksamt.
»Tillåter ni mig?» sade mr Tupman i sin mest sockersöta ton, i det han med ena handen sakta vidrörde den förtjusande Rachels arm och med den andra lyfte buteljen ett stycke i höjden. »Tillåter ni?»
»Åh, sir!»
»Tycker ni att mina snälla brorsdöttrar äro vackra?» viskade den kärleksfulla tanten till mr Tupman.
»Jag skulle göra det, ifall inte deras tant vore närvarande», svarade den fyndige Pickwickaren med en passionerad blick.
»Åh, så stygg man kan vara! — men uppriktigt sagt, tror ni inte att de, ifall deras hy vore litet bättre, skulle se rätt bra ut — vid ljus?»
»Jo, det tror jag nog att de skulle», svarade mr Tupman med en likgiltig min.
»Ack, ni skalk! — jag vet vad ni ämnade säga.»
»Vad då?» frågade mr Tupman, som just icke hade bestämt sig för att säga någonting alls.
»Ni ämnade säga, att Isabella stupar framåt — ja, jag vet, att ni ämnade säga det — ni karlar ha då en så skarp blick för allting. Det gör hon också verkligen, det kan inte nekas. Och sannerligen om det finns någonting som mera än något annat kan göra en flicka ful, så är det en dylik oart. Jag säger henne ofta, att när hon blir litet äldre, så blir hon riktigt faslig. Ser ni nu att ni är en riktig skalk!»
Mr Tupman hade ingenting emot att för ett så gott pris vinna ett sådant rykte; därför tog han också på sig en helt slug min och drog sin mun till ett hemlighetsfullt löje.
»Vilket sarkastiskt leende» sade den beundrande Rachel. »Jag får säga, att jag är riktigt rädd för er!»
»Rädd för mig!»
»Åh, ni kan inte dölja någonting för mig — jag vet ganska väl, vad det där leendet betyder.»
»Vad betyder det då?» sade mr Tupman, som själv icke hade den ringaste aning därom.
»Ni menar», sade den älskvärda tanten, i det hon ännu mera sänkte sin röst »ni menar, att ni tycker, att Isabellas krokryggighet ändå inte är så obehaglig som Emilies djärvhet och framfusighet. Djärv och framfusig är hon verkligen också. Ni kan inte föreställa er huru olycklig det stundom gör mig — jag försäkrar er att jag i flera timmar kan ligga och gråta däröver — min beskedlige bror är så fasligt god och så föga misstänksam, att han aldrig märker det; om han gjorde det, är jag övertygad, att det skulle krossa hans hjärta. Jag skulle önska, att jag kunde tro, att det bara är hennes sätt — jag hoppas, att det måtte vara det!»
Härmed drog den ömhjärtade anförvanten en djup suck och skakade dystert på huvudet.
»Jag är säker om, att tant talar om oss», viskade Emilie Wardle till sin syster. »Jag är fullkomligt säker därom. Hon ser så malitiös ut.»
»Åh, verkligen?» svarade Isabella. »Hon! Tant lilla!»
»Ja, min älskling!»
»Jag är så rädd att ni ska förkyla er, tant — bind en silkeshalsduk om ert kära gamla huvud — ni borde verkligen vara mera försiktig, tant — kom ihåg er ålder!»
Huru förtjänt denna vedergällningsakt än var, var den dock i alla händelser den mest skarpa och bitande som man gärna kunnat hitta på. Det är därför svårt att veta på vad sätt tantens förtrytelse skulle ha skaffat sig luft, så framt icke mr Wardle helt omedvetet hade kommit att giva samtalet en ny vändning, därigenom att han med högljudd stämma ropade på Joe och började åter packa in resten av måltiden.
Lådan fastgjordes på sin gamla plats — den feta pojken klättrade ännu en gång upp på kuskbocken — kikarna och glasögonen gjordes åter i ordning — och de militäriska övningarna började ånyo. Kanonerna började åter att dundra, och damerna att skrika — därpå sprang en mina, till allas synnerliga belåtenhet — och då minan hade gått av, följde officerarna och manskapet hennes exempel och begåvo sig även av, om också icke med samma hastighet.
»Kom nu ihåg», sade den gamle herrn, i det han skakade hand med mr Pickwick, vid slutet av det samtal, som hade förts då och då vid slutet av de militära övningarna — »kom nu ihåg, att vi vänta er allesammans i morgon!»
»Ja, det kan ni vara fullt övertygad om», svarade mr Pickwick.
»Ni känner ju vår adress?»
»Manor Farm, Dingley Dell», sade mr Pickwick, i det han rådfrågade sin anteckningsbok.
»Alldeles riktigt», sade den gamle herrn. »Men kom ihåg att jag inte släpper er förrän efter en veckas förlopp; jag tar på mitt ansvar att ni ska få se allt som är värt att se. Om ni kommit hit ned för att föra ett lantligt liv, så kom till mig, så ska jag förskaffa er tillräckligt därav. Joe! — fördöme den pojken, sover han inte nu igen! Joe, hjälp Tom att sätta för hästarna.»
Hästarna voro förspända — kusken satt på kuskbocken — den feta pojken hade vältat sig upp vid hans sida — avskedshälsningarna voro växlade, och vagnen for rasslande sin väg. Då Pickwickarne vände sig om för att uppfånga en sista skymt därav, kastade den nedgående solen en rik glöd på de inuti vagnen sittande personernas anleten och föll på den feta pojkens gestalt. Hans huvud hade nedsjunkit på bröstet — han hade åter fallit i sömn.