Pickwick-klubben/Kapitel 03
| ← ANDRA KAPITLET. |
|
FJÄRDE KAPITLET. → |
TREDJE KAPITLET.
EN NY BEKANTSKAP. EN KRINGRESANDE SKÅDESPELARES BERÄTTELSE. ETT OBEHAGLIGT AVBROTT OCH ETT OBEHAGLIGT MÖTE.
Mr Pickwick hade känt en viss oro i anledning av sina två vänners ovanliga frånvaro, vilken deras hemlighetsfulla beteende på förmiddagen för ingen del hade varit ägnat att minska. Det var därför med mer än vanligt nöje, som han reste sig upp för att mottaga dem, då de åter trädde in, och med mer än vanligt intresse han frågade dem om orsaken varför de så länge hade undandragit sig hans sällskap. Till svar på hans fråga i detta avseende stod mr Snodgrass redan i begrepp att meddela en historisk berättelse om de ovan skildrade händelserna, men hejdade sig plötsligt, då han märkte, att icke endast mr Tupman och deras diligenskamrat från den föregående dagen, utan även en annan främling med ett lika egendomligt yttre var närvarande. Det var en man av sorgtärt utseende, vars gulbleka ansikte och djupt insjunkna ögon gjordes ännu mera påfallande än de voro av naturen genom det stripiga, svarta hår, som hängde hoptovat halvt ned över hans ansikte. Hans ögon voro nästan onaturligt klara och genomträngande, hans kindknotor voro höga och framskjutande, och hans kindben voro så långa och tunna, att en iakttagare skulle ha trott, att han genom någon muskelrörelse för ögonblicket söge in köttet, så framt icke hans halvöppna mun och hans orörliga min hade givit tillkänna, att detta var hans vanliga utseende. Kring halsen hade han en grön långhalsduk, vars ändar hängde ned över hans bröst och då och då tittade fram genom de utslitna knapphålen i hans gamla väst. Hans överplagg bestod av en lång svart syrtut, och under denna bar han vida grå benkläder och stora stövlar, som voro mycket nära på väg att gå i frö.
Det var på denna sällsamma person som mr Winkles öga vilade, och det var mot honom som mr Pickwick utsträckte sin hand i det han sade:
»En vän till vår vän här. Vi upptäckte i dag på morgonen att vår vän hör till teatern här på stället, ehuru han inte vill, att det ska vara känt, och den här herrn tillhör samma stånd. Han ämnade just som ni trädde in glädja oss med en liten berättelse, som står i sammanhang därmed.»
»Massor av berättelser», sade grönfrackarn från gårdagen, i det han närmade sig mr Winkle och talade i en dämpad, förtrolig ton. »Beskedlig karl — förrättar det tunga arbetet — inte någon skådespelare — alla slags olyckor. — Sorgliga Jemmy, som vi kalla honom vid teatern.»
Mr Winkle och mr Snodgrass hälsade artigt på den så elegant som »Sorglige Jemmy» betecknade främlingen, och satte sig ned vid bordet, sedan de, för att följa de andras exempel, hade rekvirerat konjak och vatten.
»Nå, sir, sade mr Pickwick »vill ni nu göra oss det nöjet att meddela oss det ni nyss ämnade berätta?»
Den sorglige individen drog en smutsig pappersrulle upp ur sin ficka, vände sig därpå om till mr Snodgrass, som just hade tagit fram sin anteckningsbok, och sade med en ihålig, mot hans yttre människa fullkomligt svarande röst:
»Är ni poet?»
»Jag — jag fuskar litet i den vägen», svarade mr Snodgrass, en smula förlägen i följd av den plötsliga frågan.
»Ack, poesien är för livet vad ljus och musik äro för scenen. Beröva den ena dess prydnader och den andra dess illusioner, och vad återstår väl för verkligt hos någondera, som det är värt att leva för eller fråga efter?»
»Mycket sant, sir», svarade mr Snodgrass.
»Att sitta framför rampen», fortfor den sorglige mannen, »är liksom att bevista en stor hov-kur och beundra den granna samlingens sidendräkter; att vara bakom den är som att vara de obemärkta och okända personer, vilka förfärdiga denna prydnad och som må simma eller sjunka, leva eller svälta ihjäl allt eftersom ödet vill det.»
»Mycket riktigt», sade mr Snodgrass; ty den sorglige mannens insjunkna öga vilade på honom och han fann det nödigt att säga något.
»Fortfar, Jemmy», sade den spanske resanden, »inte någon jämmer — sjung ut — raska upp dig!»
»Vill ni inte laga till ännu ett glas åt er, innan ni börjar, sir?» sade mr Pickwick.
Den sorglige mannen tog vinken i akt, och sedan han tillagat sig en grogg och långsamt sväljt hälften därav, öppnade han pappersrullen och började att delvis läsa, delvis berätta följande händelse, som finnes intagen i Klubbens Förhandlingar under namn av:
Den kringresande skådespelarens berättelse.
»Det är ingenting underbart», sade den sorgliga mannen,
»inte en gång någonting ovanligt i det jag nu ämnar berätta.
Brist och sjukdom äro alltför vanliga i vissa
levnadsställningar för att förtjäna större uppmärksamhet än som
skänkes människonaturens vanligaste öden. Jag har samlat
dessa anteckningar, därför att jag känt föremålet för dem
sedan många år tillbaka. jag har följt hans bana nedåt,
steg för steg, till dess han slutligen nådde den ytterlighet
av nöd, varifrån han aldrig mera reste sig.
»Den person, om vilken jag talar, var en pantomimskådespelare av underordnad rang och, liksom så många av hans klass, en oförbätterlig drinkare. I sina bättre dagar, innan han blivit försvagad av utsvävningar och av sjukdom, hade han erhållit en god lön, vilken han, om han hade varit omtänksam och förståndig, möjligen kunnat fortfarande få behålla under några, om inte många år; ty antingen dö dessa människor tidigt eller också försvaga de i förtid genom utsvävningar de kroppskrafter, på vilka deras uppehälle uteslutande beror. Hans skötesynd tog emellertid till den grad överhand, att det blev omöjligt att använda honom på den plats, där han verkligen var till nytta för teatern. Krogen hade på honom en dragningskraft som han ej kunde motstå. Vanskött sjukdom och hopplös fattigdom skulle lika säkert bli hans lott som döden själv, i händelse att han fortsatte sitt levnadssätt, men likväl fortsatte han det, och man kan lätt gissa sig till utgången. Han kunde icke få någon anställning och saknade bröd.
»Sedan han ungefär ett års tid uppehållit livet utan att någon kunde säga huru, hade jag engagement vid en av förstadsteatrarna, och här återsåg jag honom, sedan jag under lång tid förlorat honom ur sikte, emedan jag hade rest omkring i landsorten, och han drivit omkring på Londons gator och gränder. Jag hade en afton klätt mig för att gå hem, och jag gick just tvärs över teatern, då han slog mig på axeln. Aldrig ska jag kunna glömma den hemska syn, som mötte mig, då jag vände mig om. Han var klädd till pantomim och hade på sig hela en clowns narraktiga kostym. Spökfigurerna i dödsdansen, de ohyggligaste gestalter som den skickligaste målare någonsin tecknat på duken, kunde aldrig se hälften så förskräckliga ut. Hans uppsvällda kropp och hopskrumpna ben — vilkas vanskaplighet blev hundra gånger större genom den fantastiska dräkten — de glasaktiga ögonen, som bi1dade en hemsk kontrast mot det tjocka, vita smink, varmed ansiktet var belagt; det groteskt utpyntade huvudet, som darrade efter ett slag han för en tid tillbaka hade haft och de långa, skinntorra händerna, som voro ingnidna med krita, allt detta gav honom ett ohyggligt och onaturligt utseende, varom ingen beskrivning kan giva någon motsvarande föreställning, och som rösten var ihålig och skälvande, drog han mig avsides och med avbrutna ord uppräknade en lång lista på sjukdomar och försakelser, vilka som vanligt slutade med en enträgen bön om ett litet penninglån. jag stack ett par shillings i handen på honom, och då jag vände mig bort för att gå ut, hörde jag det skallande skratt, som följde på hans första intumlande på scenen.
»En kväll några dagar därefter stack en pojke en smutsig papperslapp i min hand, och på den voro skrivna några ord med en blyertspenna, vilka underrättade mig om att karlen var illa sjuk och i bedjande uttryck uppmanade mig att efter representationens slut besöka honom i hans bostad vid en viss gata icke långt ifrån teatern.
»Det var en mörk, kall natt, och en isande, fuktig blåst drev regnet tungt mot rutorna och framsidan av husen. Med någon möda lyckades jag få rätt på det hus som hade blivit mig anvisat, ett slags lider, med en våning ovanpå och i vars bakre rum den person låg, som jag sökte.
»En kvinna med ett eländigt utseende, karlens hustru, kom emot mig i trappan och förde mig, sedan hon berättat mig att han fallit i ett slags halvslummer, sakta in och satte fram en stol åt mig vid sidan av sängen. Den sjuke mannen låg med ansiktet mot väggen, och som han inte märkte min närvaro, kunde jag närmare betrakta det ställe, där jag befann mig.
»Han låg i en gammal säng, som sköts ihop om dagen. De trasiga kvarlevorna av ett brokigt förhänge voro samlade omkring huvudgärden för att utestänga vinden, som detta oaktat trängde in i det eländiga rummet genom de många springorna i dörren och svängde förhänget fram och tillbaka. I den rostiga gamla kaminen brann en klen koleld, och ett gammal trekantigt nedfläckat bord, varpå stodo några medikamentsflaskor, en spräckt spegel och några andra husgerådssaker, var draget framför den. Ett litet barn sov på en tillfällig bädd, som var tillredd åt det på golvet, och hustrun satt på en stol vid sidan därav.
»Jag hade haft tillfälle att lägga märke till alla dessa små detaljer och den sjuke mannens tunga andedräkt och feberrysningar, innan han vaknade. Han satte sig hastigt upp och stirrade ivrigt in i mitt ansikte.
»’Mr Hutley, John’, sade hans hustru, ’mr Hutley, som du skickade bud efter i afton, som du vet’.
»’Ah’, sade den sjuke och strök sig med handen över pannan, ’Hutley — Hutley — låt mig se.’ — Han tycktes försöka att samla sina tankar för några ögonblick, därefter grep han mig hårt om handleden och sade: ’Lämna mig inte, gamle kamrat — lämna mig inte; hon vill mörda mig, jag vet, att hon vill mörda mig.’
»’Har han varit länge så där?’ frågade jag den gråtande hustrun.
»’Sedan i går afton’, svarade hon. ’John, John, känner du inte igen mig?’
»’Låt henne inte komma mig nära’, sade karlen med en rysning, i det jag lutade mig över honom. ’Jaga henne bort; jag kan inte uthärda att se henne så nära mig.’ - Han stirrade vilt på henne med ett uttryck av dödsångest och viskade därpå till mig: ’Jag slog henne i går och mången gång förr: jag har låtit henne och pojken svälta, och nu, då jag är svag och hjälplös, Jem, vill hon mörda mig för det; jag vet, att hon vill det. Om du hade sett henne gråta, så som jag har sett det, så skulle du också veta det. Håll henne ifrån mig.’ — Därmed släppte han mig och sjönk utmattad tillbaka på kudden.
»Jag visste endast alltför väl vad detta betydde. Om jag ett enda ögonblick kunnat hysa tvivel därom, skulle en enda blick på kvinnans bleka ansikte och avtärda gestalt fullkomligt ha förklarat sakens rätta sammanhang.
»’Det är bäst att ni går åt sidan’, sade jag till den stackars varelsen. ’Ni kan inte vara honom till någon nytta. Han blir kanske lugnare, då han inte ser er.’
Hon avlägsnade sig så att mannen icke kunde se henne. Några sekunder därefter slog han upp ögonen och såg sig ängsligt omkring.
»’Är hon borta?’ frågade han ivrigt.
»’Ja, ja’, svarade jag; ’hon skall inte göra dig något ont.’
»’Jo, Jem’, sade mannen med dämpad röst, ’hon gör mig ont. Det är någonting i hennes ögon, som väcker en så förfärlig fruktan i mitt hjärta, att den gör mig vansinnig. Hela förra natten voro hennes stora, stirrande ögon och bleka ansikte tätt invid mitt; vart jag vände mig, vände de sig också, och varje gång jag for upp ur sömnen, stod hon vid sängkanten och såg på mig.’ — Han drog mig nu närmare intill sig och sade med en djup, bävande viskning: ’Jem, hon måste vara en ond ande — en djävul! Tyst! Jag vet, att hon är det. Om hon hade varit en kvinna, skulle hon för länge sedan varit död. Ingen kvinna skulle ha uthärdat vad hon måst utstå.’
»Jag blev sittande hos honom ett par timmar, under vilka han kastade sig fram och tillbaka på sitt läger, frammumlande utrop av smärta eller otålighet, slående häftigt omkring sig med armarna och oupphörligt vändande sig från den ena sidan till den andra. Slutligen försjönk han i det halvt medvetslösa tillstånd, i vilket själen oroligt vandrar från scen till scen, från plats till plats, utan att frigöra sig från en obeskrivlig känsla av sina plågor. Då jag av hans vilda yrsel märkte att detta var fallet och såg att febern enligt all sannolikhet inte genast skulle bli värre, lämnade jag honom, i det jag lovade hans arma hustru, att jag nästa afton skulle förnya mitt besök och, om så behövdes, stanna hos den sjuke över natten.
»Jag höll mitt löfte. Den sista dagen hade frambragt en förfärlig förändring. Ögonen tindrade, ehuru tunga och djupt infallna, med en glans som var hemsk att skåda. Läpparna voro torra och på många ställen sönderspruckna; den torra, hårda huden glödde av en brännande hetta, och det låg nästan ett spöklikt uttryck av vild ängslan i mannens ansikte, som vittnade om feberns härjningar. Febern var på sin höjdpunkt.
»Jag satte mig på samma ställe som den föregående aftonen och blev sittande där i flera timmar, lyssnande till det ljud, som måste göra ett djupt intryck på även den mest förhärdades hjärta, en döendes hemska yrsel. Jag visste, efter vad jag hade hört av läkaren, att det icke fanns något hopp för honom: jag satt vid hans dödsbädd. jag såg de avtärda lemmar, som för några få timmar sedan hade blivit förvridna för att roa ett stojande galleri, vrida sig under en brännande febers plågor; jag hörde clownens gälla skratt blanda sig med den döendes låga mummel.
»Det ligger någonting rörande uti att höra själen återvända till hälsans vanliga sysselsättningar, då kroppen ligger svag och hjälplös framför en; men då dessa sysselsättningar bilda den skarpaste motsats till det vi ställa i förbindelse med graven eller upphöjda begrepp, blir intrycket oändligt mycket starkare. Teatern och värdshuset voro huvudämnena för den olyckliges yrsel. Han inbillade sig att det var afton; han skulle spela en roll och måste gå hemifrån. Varför höllo de honom kvar och hindrade honom att gå? Han skulle ju förlora sina penningar — han måste gå. Nej, de ville inte släppa honom. Han dolde sitt ansikte med sina brännande händer och snyftade matt över sin egen svaghet och sina förföljares grymhet. — Ett kort uppehåll, och han deklamerade några knittelvers — de sista han hade lärt sig. Han reste sig upp i sängen, lyfte upp sina vissnade lemmar och tumlade om i ohyggliga ställningar: han spelade, han befann sig på teatern. — En minuts tystnad, och han frammumlade omkvädet på någon tygellös visa. Fyll hans glas! Vem var det som slog bort det från hans läppar? Det var samma förföljare som förut hade plågat honom. Han sjönk ned på kudden och kved högt. En kort stund av glömska, och han vandrade genom en obehaglig labyrint av låga, välvda rum, stundom så låga att han måste krypa på händer och fötter för att komma fram; där var trångt och mörkt, och överallt, vart han vände sig, ställde sig nya hinder i vägen för honom. Där voro även insekter, några vidriga kryp med ögon som stirrade på honom och uppfyllde luften, hemskt glimmande i det tjocka mörkret. Väggarna och taken vimlade av ormar; valvet växte ut till ett ofantligt omfång; förfärliga gestalter svävade fram och tillbaka, och ansikten av människor, som han kände, blevo ohyggliga genom sitt gapande och stirrande på honom; de brände honom med glödande järn och hopsnörde hans huvud med tåg, till dess blodet sprack ut, och han kämpade ursinnigt för sitt liv.
Vid slutet av ett bland dessa anfall, varunder jag med möda hade hållit honom kvar i sängen, föll han, som det tycktes, i ett slags slummer. Överväldigad av vaka och ansträngning, hade jag för några minuter tillslutit ögonen, men plötsligt kände jag ett häftigt tag i min axel. Jag vaknade ögonblickligen. Han satt upprätt i sängen; en förfärlig förändring hade försiggått med hans ansikte, men medvetandet hade återvänt, ty han kände tydligen igen mig. Barnet, som för länge sedan hade blivit väckt av hans yrande tal, reste sig upp ur sin bädd och sprang, skrikande av fruktan, fram mot sin far; modern tog det hastigt på armen, för att han icke under sitt häftiga vanvett skulle göra det skada, men blev, skrämd av förändringen i hans drag, stående mållös vid sängen. Han grep mig krampaktigt i axeln, och gjorde ett förtvivlat försök att tala, i det han slog sig för bröstet med den andra handen. Förgäves — han utsträckte armen emot dem och gjorde ännu en våldsam ansträngning. Ett rosslande ljud i hans strupe — en glimt i ögat — en kort, halvkvävd kvidan — och han föll tillbaka — död!»
Det skulle vara oss ett synnerligt nöje att kunna uppteckna mr Pickwicks åsikt om den ovanstående berättelsen, och vi tvivla ej heller på, att vi skulle ha blivit i stånd därtill, om icke en högst obetydlig omständighet hade inträffat.
Mr Pickwick hade åter satt det glas ifrån sig, som han hade hållit i sin hand under de sista få meningarna av berättelsen, och hade just gjort sig i beredskap att tala — ja, vi ha mr Snodgrass' anteckningsbok till stöd för att han redan hade öppnat munnen, då kyparen trädde in och sade:
»Några herrar, sir.»
»Ack», sade mr Winkle och reste sig upp, »det är några vänner till mig; visa in dem. Särdeles hyggligt och trevligt folk», tillade mr Winkle, då kyparen hade gått, »officerare av det 97:de, vilkas bekantskap jag gjorde idag på morgonen på ett tämligen eget sätt. Ni skall säkert komma att tycka särdeles mycket om dem.»
Jämvikten i mr Pickwicks sinne blev genast återställd. Kyparen återkom och förde tre herrar in i rummet.
»Löjtnant Tappleton», sade mr Winkle, »löjtnant Tappleton, mr Pickwick — mr Snodgrass, som ni sett förut; min vän mr Tupman, doktor Payne — doktor Slammer, mr Pickwick, mr Tupman, doktor Slam —»
Här stannade mr Winkle plötsligt, ty en stark spänning visade sig både i mr Tupmans och i doktorns ansikte.
»Jag har sett den där herrn förr», sade doktorn med stark betoning.
»Verkligen?» sade mr Winkle.
»Och — den där personen med, om jag inte misstager mig», sade doktorn, i det han gav främlingen i gröna fracken en forskande blick. »Det förekommer mig som om jag i går afton gjorde denna person en mycket enträgen inbjudning, vilken han fann lämpligt att avslå.»
Vid dessa ord sneglade doktorn stolt bort till främlingen och viskade vid sin vän löjtnant Tappleton.
»Det är väl aldrig möjligt?» sade denne herre, då viskningen var förbi.
»Jo, det är det», svarade doktor Slammer.
»I sådant fall måste ni genast sparka ut honom», mumlade ägaren av fältstolen med mycken vikt.
»Var lugn, Payne», inföll löjtnanten. »Tillåt mig att fråga, sir», fortfor han, vänd till mr Pickwick, som icke kunde fatta detta ohövliga intermezzo, »tillåt mig att fråga, sir, om denna person tillhör ert sällskap?»
»Nej, sir», svarade mr Pickwick, »han är vår gäst.»
»Han är medlem av er klubb, om jag inte misstager mig?» sade löjtnanten frågande.
»Nej, visst inte», svarade mr Pickwick.
»Och bär aldrig edra klubbknappar?» frågade löjtnanten.
»Nej, aldrig», svarade den förvånade mr Pickwick.
Löjtnant Tappleton vände sig om mot sin vän doktor Slammer med en knappt märkbar axelryckning, liksom för att antyda ett visst tvivel rörande hans minnes pålitlighet.
»Sir», sade doktorn plötsligt till mr Tupman i en ton, som kom denne herre att så häftigt rycka till, som om en knappnål hade stuckits in i hans ena vad, »var ni på balen här i går afton?»
Mr Tupman framstammade ett svagt ja och såg under tiden oavvänt på mr Pickwick.
»Befann sig den där personen i ert sällskap?» sade doktorn, pekande på den ännu alltjämt orubblige främlingen.
Mr Tupman bejakade detta faktum.
»Nåväl, sir», sade doktorn till främlingen, »i dessa herrars närvaro frågar jag er ännu en gång, om ni antingen vill ge mig ert kort och behandlas som en gentleman, eller om ni vill tvinga mig att tukta er på stället?»
»Håll, sir», sade mr Pickwick; »jag kan verkligen inte tillåta, att denna sak drives längre utan en ytterligare förklaring. Meddela de närmare omständigheterna, Tupman.»
Sålunda högtidligen uppmanad, framställde mr Tupman saken med några få ord; berörde lätt lånet av fracken; utbredde sig vidlyftigt över vad som hade tilldragit sig efter middagen; slutade med en liten ursäkt för sin egen del och överlämnade därpå åt främlingen att reda sig så gott han kunde. Denne stod också i begrepp att söka göra detta, då löjtnant Tappleton, som hade betraktat honom med mycken nyfikenhet, sade med utomordentligt förakt:
»Har jag inte sett er på teatern, sir?»
»Det är ganska troligt», svarade den oblyge främlingen.
»Han är en kringresande skådespelare», sade löjtnanten föraktfullt, i det han vände sig till doktor Slammer; »han spelar i det där stycket, som officerarne av det 52:dra i morgon kväll låta uppföra på teatern i Rochester. Ni kan inte gå längre i denna sak, Slammer; det låter sig inte göra.»
»Alldeles riktigt!» sade den värdige Payne.
»Jag beklagar, att jag bragt er i denna obehagliga ställning», sade löjtnant Tappleton till mr Pickwick; »men tillåt mig yttra, att det bästa medlet att för framtiden undgå upprepandet av sådana uppträden är, att ni hädanefter är litet mera noggrann i valet av ert umgänge. Er tjänare, sir!» och därmed spatserade löjtnanten ut genom dörren.
»Och tillåt mig säga, sir», sade den hetsige doktor Payne, att om jag hade varit Tappleton eller Slammer, hade jag nupit er, sir, och varenda person här i sällskapet i näsan. Det hade jag, sir — varenda en. Mitt namn är Payne, sir, doktor Payne vid det 43:dje. Er tjänare, sir!»
Då han hade slutat detta tal och framsagt de tre sista orden i en högljudd ton, skred han majestätiskt ut genom dörren, följd tätt i hälarna av doktor Slammer, som icke sade något, utan nöjde sig med att krossa sällskapet med en blick.
Under yttrandet av ovan anförda utmaning hade stigande harm och en utomordentligt hög grad av förbittring uppfyllt mr Pickwicks ädla bröst, så att hans väst var nära att sprängas. Han stod orörlig på samma ställe och stirrade ut i den tomma luften. Dörrens stängning bragte honom till sig själv igen. Han störtade fram med raseri i sitt öga. Hans hand låg på dörrvredet; i nästa ögonblick skulle den ha legat i strupen på doktor Payne vid det 43:dje, om icke Snodgrass hade gripit sin vördade chef i frackskörtet och dragit honom tillbaka.
»Håll i honom!» ropade mr Snodgrass. »Håll i honom, Winkle, Tupman — han får inte sätta sitt dyrbara liv i fara för en sak sådan som denna!»
»Släpp mig!» sade mr Pickwick.
»Håll i honom!» ropade mr Shodgrass, och medelst hela sällskapets förenade ansträngningar blev mr Pickwick nedtryckt i en länstol.
»Lämna honom i fred», sade främlingen i gröna fracken — »konjak och vatten — präktig gammal herre — tusan till mod — svälj det här — ah! — präktigt!»
Sedan han på förhand prövat kraften av den dryck, som den sorglige mannen hade tillagat, satte han glaset för munnen på mr Pickwick, och återstoden av dess innehåll försvann hastigt.
En kort tystnad uppstod; groggen hade gjort sin verkan, och mr Pickwicks älskvärda ansikte antog åter allt mera sitt vanliga uttryck.
»De förtjäna inte att ni bryr er om dem», sade den sorglige mannen.
»Ni har rätt, sir», sade mr Pickwick, »de förtjäna det inte. Jag blygs över att mina känslor låtit förleda mig till denna uppbrusning. Flytta er stol hit till bordet, sir.»
Den sorglige mannen lydde beredvilligt; en ny krets bildades nu omkring bordet, och åter rådde harmoni därstädes.