Pickwick-klubben/Kapitel 05
| ← FJÄRDE KAPITLET. |
|
SJÄTTE KAPITLET. → |
FEMTE KAPITLET.
ETT KORT KAPITEL, VISANDE BLAND ANNAT HURU MR PICKWICK FÖRETOG SIG ATT KÖRA OCH MR WINKLE ATT RIDA, OCH HURU BÅDA UTFÖRDE SITT VÄRV
Himmelen var klar och strålande, luften svällde av vällukter, och varje omgivande föremål strålade av liv och skönhet, då mr Pickwick, försjunken i naturens åskådning och väntande på sin frukost, lutade sig över bröstvärnet till Rochester-bron.
Sedan mr Pickwick druckit sig mätt av utsikten återvände han till värdshuset, där han fann sina tre följeslagare uppstigna och väntande på honom för att börja frukosten, som redan var på ett frestande sätt uppdukad. Man satte sig nu till bords, och kokt skinka, ägg, te, kaffe och en mängd dithörande läckerheter började att försvinna med en snabbhet, som genast lämnade ett ojävaktigt intyg om så väl anrättningens förträfflighet som de ätandes matlust.
»Låt oss nu språka litet om Manor Farm», sade mr Pickwick. »På vad sätt skola vi färdas dit?»
»Det vore kanske bäst att fråga kyparen till råds», sade mr Tupman, och denne blev följaktligen kallad.
»Dingley Dell, mina herrar — femton mil, mina herrar — ginväg — postschäs, sir?»
»En postschäs rymmer inte mer än två», sade mr Pickwick.
»Mycket sant, sir — ber om ursäkt, sir. — Mycket nätt fyrhjulig vagn, sir — säte för två bakom — en framför herrn som kör — ack, ber om ursäkt, sir — rymmer inte mer än tre.»
»Hur ska man då bära sig åt?» frågade mr Snodgrass.
»Kanske att en av herrarna skulle vara hågad att rida, sir?» inföll kyparen, i det han kastade en blick på mr Winkle. — »Mycket goda ridhästar, sir — en av mr Wardles karlar kan ta den tillbaka hit, sir.»
»Ja, alldeles det ja!» sade mr Pickwick. »Winkle, vill ni rida?»
Nu förhöll det sig visserligen så, att mr Winkle i sitt hjärtas innersta djup hyste åtskilliga ganska allvarsamma betänkligheter rörande sina ryttaretalanger; men som han på intet villkor ville att någon på minsta sätt skulle misstänka något sådant, svarade han:
»Ja visst — det ska bli förbaskat trevligt!»
Mr Winkle hade handlöst kastat sig in i sitt öde och hade icke mera någon möjlighet att befria sig därifrån.
»Låt hästarna vara framme klockan elva», sade mr Pickwick.
»Ska ske, sir», svarade kyparen.
På slaget elva anmäldes att schäsen var färdig — en förklaring, som besagda åkdon själv bestyrkte därigenom att det omedelbart därpå visade sig framför fönstren i nyssnämnda kafferum.
Det var en sällsam liten grön låda på fyra hjul, med ett lågt säte bak uti, för två personer, samt ett dylikt högt upp i vädret, liknande en vagel, för körsvennen, samt förspänd med en ofantlig brun häst, som röjde en ovanlig stark benbyggnad. En stalldräng stod där bredvid, hållande en annan ofantlig häst — synbarligen en nära anförvant till den som stod för vagnen — sadlad och i ordning åt mr Winkle.
»Kors för tusan!» sade mr Pickwick, då de stodo ute på stenläggningen, medan deras saker lades in i vagnen. »Kors för tusan! Vem ska köra? Det har jag rakt inte kommit att tänka på.»
»Ni, naturligtvis», sade mr Tupman.
»Ja, naturligtvis», sade mr Snodgrass.
»Jag!» utbrast mr Pickwick.
»Inte den ringaste fara, sir», inföll stalldrängen. »Jag svarar för att han är sedig och snäll, sir; ett dibarn skulle kunna köra honom.»
»Han skyggar väl inte, eller hur?» frågade mr Pickwick.
»Skyggar, sir? — Han skulle inte skygga, om han mötte ett helt lass med apor med eldbränder under svansarna.»
Denna sista rekommendation var ovedersäglig. Mr Tupman och mr Snodgrass satte sig upp i sin låda och därefter klättrade mr Pickwick upp på sin vagel, och nedsatte sina fötter på en buldanklädd trälapp, enkom ditsatt för detta ändamål.
Stalldrängen lade tyglarna i mr Pickwicks vänstra hand, medan överstalldrängen stack en piska i den högra.
»Ptro!» ropade mr Pickwick, då det ofantliga hästkreaturet visade mycken fallenhet för att stryka baklänges in genom fönstret till kafferummet.
»Ptro—o!» upprepade mr Tupman och mr Snodgrass inifrån lådan.
»Han är bara lekfull, go' herrar», sade överstalldrängen uppmuntrande. »Gå och ta tag i honom, du, Bill.»
Understalldrängen dämpade nu djurets häftighet, och överstalldrängen skyndade att hjälpa mr Winkle upp på sin häst.
»Allt i ordning?» frågade mr Pickwick, med en inre förkänning att allt var på tok.
»Allt klart!» svarade mr Winkle med svag stämma.
»Låt gå!» ropade stalldrängen. »Håll hårt i tömmarna, sir!» och så bar det av med schäsen och ridhästen, med mr Pickwick på kuskbocken till den ena och mr Winkle på ryggen av den andra, till hela värdshuspersonalens innerliga förlustelse.
»Huru kan det komma till att han går så där på sned?» sade mr Snodgrass i sin låda till mr Winkle i sin sadel.
»Ja, det kan jag rakt inte begripa», svarade mr Winkle.
Hans häst gick nämligen i detta ögonblick uppför gatan på ett högst mystiskt och underligt sätt — med sidan förut, och huvudet mot ena sidan av vägen, och svansen mot den andra.
Mr Pickwick hade icke tid att giva akt varken på denna eller någon annan märkvärdighet, emedan alla hans både kropps- och själsförmögenheter voro koncentrerade i styrandet av det djur, som var spänt för hans vagn, och vilket ådagalade åtskilliga konstiga egenheter, högst trevliga att åse för dem som gingo förbi, men för ingen del lika angenäma för den som satt bakom honom. Utom att han nämligen oupphörligt slängde upp och ned med huvudet på ett högst besvärligt och obehagligt sätt och ryckte på tyglarna till en grad, som gjorde det till en ganska svår uppgift för mr Pickwick att hålla i dem, hade han dessutom en egen fallenhet för att allt emellanåt helt plötsligt rusa åt sidan av vägen, därpå hastigt tvärstanna samt därpå åter för några ögonblick sätta i väg med en hastighet, som det icke var någon möjlighet att kontrollera.
»Vad kan han mena med det där?» sade mr Snodgrass, då hästen för tjugonde gången hade utfört denna manöver.
»Det liknar bra mycket skyggning, inte sant?»
Mr Snodgrass stod just i begrepp att svara, då han avbröts av ett rop från mr Pickwick.
»Ptro!» sade denne gentleman. »Jag har tappat min piska.»
»Winkle!» ropade mr Snodgrass, då ryttaren kom travande fram till dem på den stora hästen, med hatten nedsjunken över öronen och skakande i hela kroppen, allt nedanifrån och uppåt, som om han av våldsamheten i sin övning varit på väg att skaka både sönder och samman. »Tag upp piskan, så är du hygglig!»
Mr Winkle stretade och drog i tyglarna på sin stora häst, till dess han var nästan alldeles svart i ansiktet av ansträngning; och då han omsider lyckades att få håll på honom, steg han av, tog upp piskan, räckte den åt mr Pickwick samt fattade därpå ett säkert tag i tyglarna och beredde sig till att åter klänga upp i sadeln.
Huruvida nu emellertid den stora hästen i sitt lynnes naturliga och medfödda lekfullhet antingen önskade att ha en liten förlustelse med mr Winkle, eller det möjligen föll honom in, att han kunde göra en lika trevlig resa för sig själv utan ryttare, som med en sådan, detta är något, varom vi naturligtvis icke kunna komma till en full och noggrann visshet. Djuret må emellertid ha varit lett av vilken bevekelsegrund som helst, säkert är i alla händelser, att mr Winkle icke väl hade lagt handen på tyglarna, förrän det med en knyck lät dem glida över huvudet och rusade baklänges till deras fulla längd.
»Så-å ja, stackars gubben!» sade mr Winkle lugnande. »Stackars gubben! — Snälla pojken min!»
Men »snälla pojken» var döv för allt smicker: ju mera mr Winkle sökte närma sig honom, desto mera drog han sig undan, och i trots av alla möjliga smekord och smickrande tillmälen fortforo hästen och mr Winkle att gå runt omkring varandra i goda tio minuter, efter vilken tids förlopp de befunno sig på precis samma avstånd från varandra, som då de först började — någonting som under alla förhållanden är tämligen otillfredsställande, och helst och isynnerhet på en enslig väg, där man icke kan erhålla något biträde.
»Vad ska jag göra?» ropade mr Winkle, sedan denna kretsgång ännu en god stund blivit fortsatt. »Vad ska jag göra? Jag kan inte få tag i honom.»
»Det vore bäst att leda honom, till dess vi komma till någon vägbom.»
»Men han vill inte följa med!» skrek mr Winkle. »Kom hit och hjälp mig att hålla honom.»
Mr Pickwick var själva godheten och hjälpsamheten och steg ur vagnen. Hästen fick emellertid icke väl sikte på mr Pickwick, där han kom gående fram emot honom med piskan i hand, förrän han utbytte den kretsande rörelse, han hittills roat sig med att beskriva, mot en tillbakaskridande av en så bestämd karaktär, att den ögonblickligen drog mr Winkle, som ännu alltjämt höll i ändan av tyglarna, framåt i den riktning varifrån de kommit, och det med en fart, som vida övergick till och med en rätt försvarlig marschtakt.
Mr Pickwick skyndade nu till hans bistånd; men ju fortare mr Pickwick sprang framåt, desto hastigare sprang hästen bakåt. Ett skrapande ljud av fötter och hovar hördes, väldiga dammoln stego upp mot skyn, och slutligen släppte mr Winkle, vars armar voro nära nog ur led, helt beskedligt sitt tag. Hästen gjorde ett ögonblicks halt, stirrade rätt framför sig, ruskade på huvudet, gjorde därpå helt om och travade i all sköns lugn tillbaka till Rochester, lämnande mr Winkle och mr Pickwick stående och betraktade varandra, med blickar av mörk och dyster nedslagenhet. Ett rasslande ljud på något avstånd därifrån väckte deras uppmärksamhet. De sågo upp.
»Nå, Gud förlåte mig», utbrast mr Pickwick — »där springer även den andra hästen sin väg!»
Det var endast alltför sant. Djuret skrämdes av bullret, och tömmarna lågo på dess rygg. Följden därav torde vara lätt att gissa. Av bar det i full fart, med vagnen bakefter, och mr Tupman och mr Snodgrass sittande i bemälde vagn. Dusten räckte dock icke länge. Mr Tupman kastade sig av, in i häcken, och mr Snodgrass följde hans exempel; hästen dängde vagnen mot en bro, skilde hjulen från stommen, lådan från vageln, och stod slutligen stock stilla, stirrande på den förödelse han hade åstadkommit.
De båda oskadade herrarnas första omsorg blev nu att draga sina olyckliga reskamrater ut ur häcken — en åtgärd, som gav dem den outsägliga tillfredsställelsen att upptäcka, att dessa icke lidit någon skada, med undantag av åtskilliga rispor i deras kläder samt en och annan skråma, förorsakad av taggarna. Deras nästa göromål var att spänna ifrån hästen. Sedan detta kinkiga och invecklade företag hade blivit fullbordat, begav sig hela sällskapet å väg, och vandrade långsamt framåt, ledande hästen efter sig och lämnande vagnen åt sitt öde.
Efter vid pass en timmes vandring kommo våra resande till en vid vägen liggande krog. En rödhårig karl stod och arbetade i trädgården; till denne vände sig mr Pickwick, i det han med hög röst ropade:
»Hollah där! Hur långt är det till Dingley Dell?»
»Och så där en sju mil.»
»Är det bra väg?»
»Nej, det är det inte.»
Sedan han yttrat detta korta svar och tydligen övertygat sig genom en ytterligare överblick av sällskapet, återtog den rödhårige karlen sitt arbete.
»Vi skulle vilja sätta in vår häst här», sade mr Pickwick; »jag förmodar att det går för sig?»
»Jaså, så att ni vill sätta in den där hästen här?» upprepade karlen, i det han lutade sig mot sin spade.
»Naturligtvis», sade mr Pickwick, som under tiden med hästens tyglar i handen hade närmat sig gårdsgrinden.
»Nej, det går nog inte det», svarade den rödhårige karlen. »Det törs vi inte.»
»Det mest märkvärdiga jag i hela mitt liv skådat!» sade mr Pickwick.
»Jag — jag — tror verkligen», viskade mr Winkle till de omkring honom samlade vännerna, »att de tro, att vi kommit åt hästen på något mindre hederligt sätt.»
»Vad för slag?» utropade mr Pickwick i ett häftigt utbrott av förtrytelse.
Mr Winkle upprepade blygsamt sin förmodan.
»Hör på, ni karl därborta», utropade den vrede mr Pickwick, »tror ni att vi stulit den här hästen?»
»Jo-o, så tror jag med!» svarade den rödhårige karlen med ett grin, som skilde hans anlete i tvenne delar, från det ena örat till det andra. Vid dessa ord gick han in i huset och slog dörren igen efter sig.
»Det är alldeles som en dröm», utbrast mr Pickwick, »en ohygglig dröm! Att tänka sig en människa vandra omkring dagen i ända, med en förfärlig häst, som hon aldrig kan bli kvitt!»
De nedslagna Pickwickarne begåvo sig dystert bort, följde i hälarna av det ofantliga hästkreaturet, för vilket de samtliga kände den mest oblandade leda och avsky.
Det var sent på eftermiddagen, då våra fyra vänner och deras fyrbenta kamrat togo av på en biväg, som ledde till Manor Farm; och även nu, ehuru de voro så nära, dämpades det nöje, de annars skulle ha erfarit, genom tanken på det besynnerliga i deras utseende och det löjliga i deras belägenhet: rivna kläder, sönderklösta ansikten, dammiga skodon, uttröttat och förstört utseende och framför allt — hästen. O, vad mr Pickwick i sitt innersta förbannade denna häst! Han hade allt emellanåt betraktat det ädla djuret med blickar, som uttryckte avsky och hat; mer än en gång hade han beräknat huru dyrt nöjet att avskära hans strupe möjligen skulle kunna komma att stå honom; och i detta ögonblick kom frestelsen att tillintetgöra honom eller kasta honom handlöst ut i världen över honom med förnyad styrka. Från dessa hemska och blodiga tankar uppskakades han emellertid helt plötsligt genom den oförmodade anblicken av tvenne personer. Det var mr Wardle och hans oskiljaktiga följeslagare, den feta pojken.
»Vad i all världen har ni hållit hus?» frågade den gästfrie gamle herrn. »Jag har väntat er hela dagen. Minsann se ni inte riktigt trötta ut. Huru! — vad vill det säga? — skråmor? Ni ha väl inte gjort er illa, vill jag hoppas? — Nå, det är bra, fägnar mig att höra det! Så att ni stjälpt — vasa? Betyder ingenting. Mycket vanligt i den här trakten. — Joe — fördöme den pojken, sover han inte nu igen! — Joe, tag den där hästen från herrn och led in den i stallet.»
»Nu ska vi laga så att ni kunna få snygga upp er en smula», sade den gamle herrn, »och sedan ska jag föra in er till sällskapet i salongen. Emma, hämta ut konjak, och du, Johanna, skaffa nål och träd. Handdukar och vatten, Mari! Seså, flickor, skynda på nu bara!»
Tre eller fyra trinda och rödblommiga tjänsteflickor skyndade nu åt var sitt håll för att hämta de nödiga sakerna, under det att ett par karlar med stora huvuden och klotrunda ansikten reste sig upp från sina säten i spiselvrån (ty ehuru det var en majmorgon, tycktes deras tillgivenhet för eldbrasan vara lika hjärtlig som den någonsin kunde vara vid jultiden) samt döko in i någon hemlig, mörk gömma, varifrån de hastigt hämtade en blanksmörjsbutelj och ett halvt dussin borstar.
Sedan mr Snodgrass slutat sin tvagning, tog han en hastig överblick av rummet, under det han stod med ryggen vänd mot elden och med innerlig tillfredsställelse smuttade på sin grogg. Han beskrev det sedan som ett stort rymligt rum, med rött tegelstensgolv och en väldig spis samt taket fullhängt med gåshalvor, fläsksidor och på trådar uppträdda lökknippor. Väggarna voro prydda med åtskilliga jaktpiskor, ett par tre betsel, en sadel och ett gammalt muskedunder med en skriven lapp under, antydande att det var »Laddat» — såsom det, om man finge sätta tro till samma auktoritet, hade varit åtminstone ett halvt århundrade. En gammal väggklocka gick med högtidlig och sävlig gång, och en »silverrova» av lika ålder dinglade från en av de många krokar, som voro inslagna i skåpet.
»Färdigt nu?» frågade den gamle herrn, sedan hans gäster blivit tvättade, borstade, lagade och behörigen förplägade med konjak.
»Alldeles färdiga!» svarade mr Pickwick.
»Kom med då», återtog den gamle herrn; och sedan de gått genom åtskilliga mörka gångar och blivit upphunna av mr Tupman, som stannat efter för att stjäla en kyss av Emma, för vilket han tillbörligen belönades med åtskilliga puffar och klösningar, anlände de omsider till salongsdörren.
»Välkomna», sade deras gästfrie värd, i det han slog upp dörren och steg in förut för att presentera dem; »välkomna, mina herrar, till Manor Farm!»