Pickwick-klubben/Kapitel 06
| ← FEMTE KAPITLET. |
|
SJUNDE KAPITLET. → |
SJÄTTE KAPITLET
ETT ÄNNU KORTARE KAPITEL OM ETT GAMMALDAGS SPELPARTI
Flera gäster, som voro församlade i den gamla salen, reste sig upp för att hälsa på mr Pickwick och hans vänner, då de trädde in, och medan presentationsceremonien försiggick med alla tillbörliga formaliteter, hade mr Pickwick tillfälle att iakttaga de honom omgivande personernas utseende och anställa betraktelser över deras karaktärer och levnadsförhållanden — en vana, åt vilken han, liksom så många andra stora män, gärna överlämnade sig.
En mycket gammal dam, klädd i en hög mössa och en urblekt sidenklänning — ingen mindre person än mr Wardles mor — intog hedersplatsen i hörnet till höger om kaminen, och åtskilliga intyg om hennes uppfostran prydde väggarna i form av märkdukar av gammalt datum och broderade landskap av lika hög ålder. Tanten, de två unga damerna och mr Wardle, vilka alla tävlade om att visa den gamla damen den ivrigaste och outtröttligaste uppmärksamhet, skockade sig omkring hennes länstol, den ena för att hålla hennes öronlur, den andra en apelsin, den tredje en luktvattenflaska, medan en fjärde var ivrigt sysselsatt med att jämna och ordna de kuddar som skulle understödja henne. I andra hörnet satt en skallig, gammal herre med ett godmodigt, välvilligt ansikte — prästen i Dingley Dell, och vid hans sida satt hans hustru, en stor, fet, blomstrande gammal fru, som såg ut som om hon vore väl övad, icke blott i konsten och hemligheten att tillreda hemgjorda likörer till andra människors förnöjelse, utan även i att då och då smaka på dem till icke mindre förnöjelse för sig själv. En liten herre med ett klotrunt huvud och ett ansikte, som såg ut som ett pippingäpple, talade med en tjock gammal herre i ett hörn av rummet, och två eller tre andra gamla herrar samt två eller tre andra gamla fruar sutto stela och orörliga och sågo oavvänt på mr Pickwick och hans reskamrater.
»En utmärkt vacker belägenhet den här», sade mr Pickwick.
»Utmärkt vacker!» upprepade mr Snodgrass, mr Tupman och mr Winkle.
»Ja, så tycker jag med», sade mr Wardle.
»Det finns inte en bättre åkerjord i hela Kent, sir», sade herrn med det klotrunda huvudet och pippings-ansiktet; »nej, det gör det inte, sir — det vet jag bestämt, sir!»
Och herrn med det klotrunda huvudet såg sig triumferande omkring, som om han hade blivit starkt motsagd av någon, men omsider hade fått bukt med honom.
»Vad säger ni om en robbert whist, mr Pickwick?» frågade värden.
»Ingenting skulle vara mig mera angenämt», svarade denne herre; »men ni får för all del inte göra er besvär för min skull.»
»Åh, jag försäkrar, att min mor tycker mycket om en robbert», sade mr Wardle. »Inte sant, mor?»
Den gamla frun, som var vida mindre döv för detta ämne än för varje annat, svarade jakande.
»Joe! Joe!» ropade den gamle herrn. »Joe — den fördömde — nå, se där kommer han! Sätt fram spelborden!»
Utan någon ytterligare väckelse lyckades den sömnige pojken att få spelborden framsatta, det ena till »Pope Joan[1] och det andra till whist. Whistspelarna voro mr Pickwick och den gamla frun samt mr Miller och den tjocke herrn. I sällskapsspelet deltog hela den övriga samlingen.
Robberten spelades med all den gravitet och stadighet, som passa sig för den idrott, som kallas »whist», denna högtidliga ceremoni, vilken man enligt vårt förmenande på ett både opassande och skymfligt sätt givit namn av »spel». Däremot var sällskapsbordet så stojande muntert.
»Så där ja», sade syndaren Miller i en triumferande ton, i det han vid slutet av ett spel tog hem tricken; »jag smickrar mig med, att det här inte kunnat spelas bättre. Det hade varit omöjligt att få en trick till.»
»Miller borde ha tagit rutern med trumf, inte sant, sir?» sade den gamla frun.
Mr Pickwick nickade jakande.
»Borde jag verkligen?» sade den olycklige med en tvivlande blick på sin medspelare.
»Ja, det borde ni, sir», svarade den tjocke herrn med en förfärlig stämma.
»Det gör mig mycket ont», sade den modstulne Miller.
»Ja, det hjälper visst, det!» brummade den tjocke herrn.
»Jag anmäler två honnörer — och så stå vi på åtta», sade mr Pickwick.
Det gavs åter.
»Har ni någon figur?» frågade den gamla frun.
»Ja, det har jag», sade mr Pickwick. »Det blir således en dubbel och robberten.»
»Jag har då aldrig sett maken till tur!» sade mr Miller.
»Jag har då aldrig sett maken till kort!» sade den tjocke herrn.
En högtidlig tystnad; mr Pickwick var upprymd, den gamla frun allvarlig, den tjocke herrn butter och mr Miller ängslig.
»Åter en dubbel!» sade den gamla frun i triumferande ton, i det hon annoterade denna omständighet genom att lägga ett sex-pencestycke och en nött halvpenny under ljusstaken.
»Åter en dubbel, sir!» sade mr Pickwick.
»Ser det nog, sir», svarade den tjocke herrn i skarp ton.
Ännu ett parti med liknande utgång följdes av en ursäkt från den olycklige Miller, varefter den tjocke herrn råkade i ett mycket exalterat tillstånd, som räckte ända till spelets slut, varpå han drog sig undan i ett hörn och förblev alldeles stum i en och en halv timme, efter vilken tids förlopp han trädde fram ur sin vrå och bjöd mr Pickwick en pris snus med minen hos en man, som fattat det kristliga beslutet att förlåta en liden oförrätt. Den gamla fruns hörsel hade under tiden blivit betydligt bättre, och den olycklige Miller kände sig lika mycket ur sitt element, som ett marsvin i en skyllerkur.
Emellertid fortgick sällskapsspelet helt muntert. Isabella Wardle och mr Trundle kommo att spela ihop, detsamma gjorde Emilie Wardle och mr Snodgrass; och även mr Tupman och jungfru-tanten bildade ett bolag av jettonger och smicker. Gamle mr Wardle var vid allra bästa lynne, och var så rolig under sin ledning av spelet, på samma gång som de gamla fruarna voro livligt giriga efter sina vinster, att hela bordet befann sig i ett ständigt uppror av munterhet och skratt. Det var en gammal fru, som ständigt hade ett halvt dussin kort att betala för, och då den gamla frun såg ond ut över att hon måste betala, skrattade de andra ännu högre än förut, och så klarnade den gamla fruns ansikte så småningom upp, till dess hon slutligen skrattade högre än hela det övriga sällskapet. Och när så jungfru-tanten fick »viv», skrattade de unga damerna igen, och jungfru-tanten såg ut att vilja bli sur, till dess hon, då hon kände, att mr Tupmans hand tryckte hennes under bordet, även klarnade upp och såg skälmaktig ut, som om hon kunde bli ett verkligt viv förrän visst folk trodde varpå alla åter började att skratta, och i synnerhet den gamle Wardle, som tyckte lika mycket om ett skämt som den allra yngsta. Vad mr Snodgrass beträffar, så gjorde han intet annat än viskade sin medspelerska i örat poetiska sentenser om kompaniskap i kort och kompaniskap genom livet, varöver en gammal herre gjorde åtskilliga skämtsamma och kvicka anmärkningar, beledsagade av en hel mängd listiga blinkningar och leenden, som satte hela sällskapet och i synnerhet den gamle herrns hustru i en utomordentligt munter stämning.
Aftonen förflöt hastigt under dessa glada förströelser, och då den kraftiga, ehuru enkla kvällsvarden var intagen, och det lilla sällskapet hade bildat en förtrolig krets omkring kaminen, förekom det mr Pickwick som om han aldrig förr i sitt liv hade känt sig så glad och aldrig så upplagd till att njuta av och efter bästa förmåga glädja sig åt det flyktiga ögonblicket.
- ↑ Ett engelskt sällskapsspel.