Pickwick-klubben/Kapitel 07
| ← SJÄTTE KAPITLET. |
|
ÅTTONDE KAPITLET. → |
SJUNDE KAPITLET
HURU MR WINKLE, I STÄLLET FÖR ATT SKJUTA PÅ DUVAN OCH DÖDA KRÅKAN, SKÖT PÅ KRÅKAN OCH SÅRADE DUVAN; HURU DINGLEY DELLS KRICKET-KLUBB SPELADE MED MUGGLETONS OCH HURU MUGGLETON ÅT MIDDAG PÅ DINGLEY DELLS BEKOSTNAD, JÄMTE ANDRA INTRESSERANDE OCH INSTRUKTIVA ÄMNEN
Dagens tröttande äventyr verkade så starkt på mr
Pickwick, att han, inom mindre än fem minuter sedan han blivit
visad in i sin bekväma sängkammare, föll i en ljuv och djup
sömn, ur vilken han icke vaknade förrän morgonsolen
förebrående kastade sina klara strålar in i hans rum. Mr
Pickwick var icke trög och dåsig av sig, varför han nu också
sprang likt en eldig krigare ur sitt tält — d. v. s. sin säng.
»Sköna, härliga land!» suckade den entusiastiske gentlemannen, i det han öppnade sitt fönster och stack sitt huvud ut genom fönstret och såg sig omkring.
Den rika, angenäma doften från höstackarna; de hundratals vällukterna från den lilla blomsterträdgården där nedanför parfymerade luften runt omkring; de djupgröna ängarna glänste i morgondaggen, som gnistrade och glittrade på varje löv, medan det skälvde för det milda luftdraget, och fåglarna sjöngo, liksom om varje glittrande droppe varit dem en källa av hänförelse och inspiration. Mr Pickwick försjönk i ett ljuvt drömmeri.
»Hallå!» var det ljud som väckte honom.
Han tittade åt höger, men såg ingen; hans ögon vandrade åt vänster med samma resultat; han stirrade uppåt himmelen, men icke heller där såg han någon som ville honom någonting; och därpå gjorde han vad varje vanlig människa skulle ha gjort genast — tittade ned i trädgården och blev där varse mr Wardle.
»Hur står det till?» frågade denne godlynte individ, nästan andlös av utsikten till de nöjen han väntade sig. »En vacker morgon, inte sant? Glad att se er uppe så tidigt. Skynda er och kom ut. Jag väntar på er här.»
Mr Pickwick behövde icke en ny uppmaning. Tio minuter voro tillräckliga för hans toalett, och efter denna tidrymds förlopp stod han vid den gamle herrns sida.
»Hallå!» sade mr Pickwick i sin tur, då han såg att hans värd var beväpnad med en bössa, och att en annan låg i beredskap i gräset. »Vad är det fråga om?»
»Jo, er vän och jag», svarade värden, »ämna gå ut och skjuta kråkor före frukosten. Han är ju en skicklig skytt, eller hur?»
»Jag har hört honom säga att han ska vara en riktig bjässe», svarade mr Pickwick; »men jag har aldrig sett honom sikta å någonting.»
»Det är bra», sade värden. »Jag skulle önska att han ville komma. — Joe! Joe!»
Den feta pojken, som tack vare morgonens livande inflytelse icke tycktes vara mer än till tre fjärdedelar sovande, kom ut från byggningen.
»Gå in och säg åt herrn, att han finner mr Pickwick och mig borta vid kråkbona. Visa honom vägen dit, hör du det!»
Pojken gick för att uträtta befallningen, och värden visade sin gäst vägen ut genom trädgården, bärande två bössor, som en annan Robinson Cruse.
»Här är stället», sade den gamle herrn, då han efter några minuters vandring stannade vid en trädgrupp. Underrättelsen var emellertid tämligen obehövlig; ty de omisstänksamma kråkornas oupphörliga kraxande antydde tillräckligt var de befunno sig.
Den gamle herrn lade en bössa på marken och laddade den andra.
»Se här komma de!» sade mr Pickwick, och i detsamma visade sig mr Tupmans, mr Snodgrass och mr Winkles gestalter på kort avstånd. Den feta pojken, som icke var fullt säker om vilken herre han var befalld att hämta, hade med en för honom egendomlig skarpsinnighet och för att förekomma varje möjlighet av ett misstag kallat på de allesamman.
»Kom hit!» ropade den gamle herrn, vändande sitt tal till mr Winkle. »En jägare sådan som ni borde ha varit uppe för länge sedan, om det också inte gäller någon bättre jakt än den här!»
Mr Winkle svarade med ett tvunget småleende och tog upp den på marken liggande bössan, med en uppsyn, som en metafysisk kråka, genomträngd av aningen om en stundande våldsam död, kunde förmodas antaga. Det kunde möjligen ha varit överlägsenhet, men hade en märkvärdig likhet med förtvivlan.
Den gamle herrn nickade, och två trasiga pojkar, som hade blivit utposterade på platsen, började genast klättra upp i ett par av träden.
»Vad skola de där pojkarna göra?» frågade mr Pickwick helt tvärt; ty han erfor en viss oro, emedan han icke var riktigt säker huruvida icke lantfolkets nödställda belägenhet, varom han så mycket hade hört talas, hade förmått de stackars vid torvan bundna gossarna att söka vinna en osäker och vågsam utkomst genom att göra sig till skottavlor för oövade skyttar.
»De skola bara skrämma upp villebrådet», sade mr Wardle skrattande.
»Vad var det?» frågade mr Pickwick.
»Skrämma kråkorna. Förstår ni nu?»
Pojken skrek och ruskade en gren med ett kråkbo på. Ett halvt dussin unga kråkor flögo ut under ett livligt samspråk, för att få veta vad det var fråga om. Den gamle herrn svarade med ett skott. Ned föll en fågel, och bort flögo de andra.
»Se så, mr Winkle», sade värden, medan han åter laddade sin bössa, »nu är det er tur!»
Mr Winkle steg fram och lade an. Mr Pickwick och hans vänner hukade sig ovillkorligt ned för att icke bli skadade av det stora fall av kråkor, som de voro övertygade att deras väns bössa skulle åstadkomma. Det var en högtidlig paus — ett skri — ett flaxande av vingar — och ett svagt klickande.
»Hallå!» ropade den gamle herrn.
»Vill hon inte brinna av?» frågade mr Pickwick.
»Det klickade», sade mr Winkle, som var mycket blek, förmodligen av förargelse.
»Det var besynnerligt», sade den gamle herrn och tog tag i bössan. »Hon har aldrig klickat förr. Men det finns ju inte någon knallhatt!»
»Ja, minsann glömde jag inte knallhatten!» sade mr Winkle.
Den lilla förseelsen blev rättad. Mr Pickwick hukade sig åter ned. Mr Winkle steg fram med beslutsam min, och mr Tupman tittade fram bakom ett träd. Gossen skrek — fyra fåglar flögo ut — mr Winkle smällde av. Det blev ett skri från en individ — inte en kråka — av kroppslig ångest. Mr Tupman hade räddat livet på en otalig mängd oskyldiga kråkor, genom att mottaga en del av laddningen i sin vänstra arm.
Att beskriva den förvirring, som nu uppstod; att berätta huru mr Pickwick i första uppsvallningen av sina känslor kallade mr Winkle »Odjur!»; huru mr Tupman låg utsträckt på marken, och huru mr Winkle, slagen av fasa och förskräckelse, knäböjde vid hans sida; huru mr Tupman i yrseln ropade ett kvinnligt förnamn och därefter öppnade först det ena ögat och så det andra och så föll tillbaka och tillslöt dem båda — allt detta skulle vara lika svårt att i alla dess närmare omständigheter berätta, som att skildra huru denne olycklige individ så småningom åter hämtade sig, huru hans arm ombands med näsdukar, samt huru han, stödd på sina oroliga vänners armar, långsamt fördes mot byggningen.
Han närmade sig nu emellertid. Fruntimren stodo vid gårdsgrinden, väntande på herrarnas återkomst och på frukosten. Jungfru-tanten blev nu synlig; hon log och vinkade åt dem att gå fortare. Det var tydligt att hon icke visste något om den skedda olyckan. Stackars varelse! Det finnes ögonblick, då okunnigheten i själva verket är en riktig välsignelse.
De kommo närmare.
»Hur är det?» Hur står det till med den lilla gamla herrn?» sade Isabella Wardle.
Tanten lånade icke någon uppmärksamhet åt denna anmärkning; hon tänkte att den möjligen syftade på mr Pickwick. I hennes ögon var mr Tupman en yngling; hon betraktade hans år genom ett förminskningsglas.
»Bli inte förskräckta!» ropade den gamle värden, som fruktade att hans döttrar skulle bli skrämda.
Det lilla sällskapet hade samlat sig så tätt omkring mr Tupman, att fruntimren icke voro i stånd att tydligt urskilja vad som egentligen var på färde.
»Bli inte förskräckta!» sade värden.
»Vad i all världen är det?» frågade damerna.
»Mr Tupman har råkat ut för ett litet olycksöde; det är alltsammans.»
Vid dessa ord utbrast tanten i ett genomträngande skri, föll därpå i ett hysteriskt skratt och sjönk baklänges i sina brorsdöttrars armar.
»Kasta litet kallt vatten över henne!» sade den gamle herrn.
»Lugna er», sade mr Tupman, som vid detta tydliga bevis på deltagande med hans olycka nästan rördes till tårar. »Bästa miss Wardle, lugna er!»
»Det är hans röst!» ropade tanten, och starka symtom av fallet numro två skakade hennes kropp.
»Se så, gör dig inte löjlig nu, Rachel!» inföll mr Wardle, något mera barskt än som överensstämde med den poetiska situationen.» »Vad fan tjänar det till att han säger, att han inte är död?»
»Nej, nej, det är jag inte!» sade mr Tupman. »Jag behöver intet annat biträde än ert. Låt mig stödja mig mot er arm», tillade han i viskande ton. »Ack, miss Rachel!»
Den upprörda damen närmade sig och bjöd honom sin arm. De gingo in i frukostrummet. Mr Tracy Tupman tryckte hennes hand ömt till sina läppar och nedsjönk i soffan.
»Känner ni er mycket svag?» frågade den oroliga Rachel.
»Nej», sade mr Tupman. »Det är en obetydlighet. Jag blir strax bättre.»
Han tillslöt ögonen.
»Han sover!» mumlade tanten. (Hans synorganer hade varit slutna vid pass tjugu sekunder.) »Ack, goda, dyra mr Tupman!»
Mr Tupman for upp.
»O, säg om dessa ord ännu en gång!» ropade han.
Tanten studsade förskräckt tillbaka.
»Ni hörde väl inte vad jag sade?» frågade hon blygt.
»Ack jo, det gjorde jag», svarade mr Tupman. »Upprepa det ännu en gång. Om ni vill att jag ska bli frisk, så säg om det!»
»Tyst!» sade tanten. »Min bror!»
Mr Tracy Tupman intog sin förra ställning, och mr Wardle, följd av en läkare, trädde in i rummet.
Armen undersöktes, såret förbands och förklarades vara högst obetydligt, och sedan sällskapets sinnen sålunda blivit lugnade, företog man sig att även lugna sin aptit, med anleten varpå ett uttryck av munterhet redan hade återvänt.
Endast mr Pickwick var tyst och sluten. Tvivel och misstroende stodo tecknade i hans ansikte. Hans förtroende till mr Winkle hade blivit skakat — i hög grad skakat — i följd av morgonens uppträde.
Värden föreslog, att man skulle bege sig till Muggleton, där den stora krickettävlingen skulle gå av stapeln.
Envar, vars sinne har en topografisk riktning, vet mycket väl, att Muggleton är en köpstad med sin borgmästare, sin borgarerepresentation och sina valberättigade borgare, och envar, som läst borgmästarens adresser till de valberättigade borgarna, eller deras till borgmästaren, eller bådas till borgarerepresentationen, eller alla tres till parlamentet, skall därav lära vad han borde ha vetat förut, att Muggleton är en gammal och lojal kommun, som förenar en livlig hyllning av kristliga grundsatser med en innerlig tillgivenhet för handelsrättigheter, vilket man kan se därav, att borgmästaren, borgarerepresentationen och det meniga borgerskapet på olika tider inlämnat icke mindre än ett tusen fyra hundra och tjugu petitioner mot negerslaveriets bibehållande i utlandet och ett lika stort antal mot varje ingrepp i fabriksarbetssystemet hemma, sextioåtta för tillåtelsen att sälja kyrkliga sysslor, och sextiosex för avskaffande av söndagshandeln på gatorna.
Mr Pickwick stod på denna berömda stads huvudgata och betraktade med en med spänning icke oblandad nyfikenhet de honom omgivande föremålen. En öppen fyrkant tjänade till torgplats, och mitt på denna låg ett stort värdshus med en skylt på framsidan, vilken framställde ett föremål, som visserligen är mycket allmänt inom konstens område, men däremot sällan träffas i naturen — nämligen ett blått lejon med tre krökta ben i luften, medan det balanserade på yttersta spetsen av mittelklon på den fjärde foten.
Några pojkar skyndade bort till kricket-fältet, och två eller tre krämare, som stodo i sina dörrar, sågo ut som om de kunde ha lust att begiva sig till samma ställe, vilket de även gärna kunde ha gjort, utan att därigenom göra sin handel synnerligt stor skada. Mr Pickwick, som hade stannat för att göra dessa observationer, vilka vid en lägligare tid skulle komma att antecknas, skyndade nu för att hinna upp sina vänner, som hade tagit av från huvudgatan och redan kommit i sikte av stridsfältet.
Kricket-grindarna voro uppställda och ett par tält uppslagna till viloplats och förfriskningsställe för de stridande partierna; men spelet hade ännu icke börjat. Två eller tre Dingley-Dellare och Muggletonbor roade sig med att med en majestätisk min kasta bollen vårdslöst från hand till hand, och åtskilliga andra herrar, vilka, liksom de, voro klädda i halmhattar, flanellströjor och vita byxor — en kostym i vilken de i hög grad liknade murareamatörer — stodo spridda omkring tälten, till ett av vilka mr Wardle förde sitt sällskap.
»Ni gör visst bäst uti att gå in i tältet, sir», sade en mycket tjock herre, vars kropp och ben liknade hälvten av en stor rulle flanell, uppburen av ett par uppblåsta örngåttskuddar.
»Ni torde finna det vida behagligare här, sir», påstod en annan tjock herre, som hade en stark likhet med den andra hälvten av omförmälda flanellsrulle.
»Ni är alltför god», sade mr Pickwick.
»Den här vägen», sade den som först hade talat; »här markeras det, och här är det bästa stället på hela platsen»; och med dessa ord gick han pustande framför dem mot tältet.
»Härligt spel — livlig kroppsövning — ypperlig motion — mycket», voro de ord som träffade mr Pickwicks öra, då han trädde in i tältet, där det första föremål, som mötte hans ögon, var hans grönfrackade vän från Rochesterdiligensen, som berättade historier till icke ringa nöje och uppbyggelse för en utvald krets av Muggletons notabiliteter. Hans klädsel var en smula bättre än förut, och han hade stövlar; men i alla händelser var det icke möjligt att misstaga sig på honom.
»Den här vägen — den här vägen — munter tillställning — massor av öl — oxhuvuden; — fullt upp med oxstek — hela oxar; — senap — hela vagnslaster; — präktig dag — sitt ned — låtsa som om ni vore hemma — gläder mig att se er — mycket!»
Mr Pickwick satte sig, såsom han hade blivit ombedd, och mr Winkle och mr Snodgrass efterkommo likaledes sin hemlighetsfulle väns anmaningar. Mr Wardle stod och såg på i stum förvåning.
»Mr Wardle, — en vän till mig», sade mr Pickwick.
Sedan mr Pickwick tagit på sig sina glasögon, beredde han sig till att betrakta spelet, som nu skulle taga sin början.
Muggletonborna skulle börja, och spänningen blev ofantlig, då mr Dumkins och mr Podder, två av denna berömda klubbs mest utmärkta medlemmar, hand i hand gingo bort till sina respektive grindar. Mr Luffey, Dingley Dells yppersta prydnad, var uppställd för att slänga bollen mot den väldige Dumkins, och mr Struggles var utsedd att sköta samma syssla åt den hittills obesegrade Podder. Åtskilliga spelare voro uppställda för att hålla utkik, och en var av dem ställde sig i den behöriga positionen genom att lägga en hand på vardera knäet och luta sig starkt framåt, som om han böjde rygg för någon nybörjare i konsten att »hoppa bock». På detta sätt bära alla ordentliga spelare sig åt, enär det är en allmän åsikt, att det är alldeles omöjligt att hålla behörig utkik i någon annan ställning.
Prisdomarna voro posterade bakom grindarna; markörerna stodo färdiga att anteckna varven; en andlös tystnad uppstod.
»Giv akt!» ropade bollkastaren. Bollen flög från hans hand rakt och hastigt mot mittelkäppen i grinden. Den försiktige Dumkins passade emellertid noga på den; den föll mot spetsen av slagträet och hoppade långt över huvudet på spejarna, som hade lutat sig tillräckligt lågt ned för att låta den flyga över dem.
»Spring — spring — en annan. Nu — kasta upp den — upp med den — stopp där — en annan — nej — jo — nej — kasta upp den, kasta upp den!» Sådana voro de rop, som följde på slaget, efter vilket Muggleton hade vunnit två streck. Podder å sin sida var icke heller sen att vinna lagrar åt sig och Muggleton. Han hejdade de tvivelaktiga bollarna, lät de dåliga fara, träffade de goda och skickade dem i flygande fart bort åt alla möjliga håll. Spejarna hade blivit varma och trötta; bollkastarna hade blivit avlösta och hade kastat, till dess det värkte i deras armar; men Dumkins och Podder voro ännu oövervunna. Då en äldre herre försökte att hejda bollen, rullade den mellan hans ben eller slant ut mellan hans fingrar. Då en spinkig herre sökte att fånga den, träffade den honom på näsan och hoppade muntert bort med fördubblad hastighet, medan den spinkige herrns ögon fylldes av vatten, och hans kropp vred sig av smärta. Kastades den rakt fram mot grinden, träffade Dumkins den innan den hann fram. Kort sagt, innan Dumkins och Podder slutligen voro uttröttade, hade Muggleton vunnit femtiofyra streck, medan Dingley—Dellarnas tavla var lika blank som deras ansikten. Försprånget var för stort för att kunna upphinnas. Förgäves gjorde den eldige Luffey och den entusiastiske Struggles allt vad skicklighet och erfarenhet förmådde uträtta för att återvinna vad Dingley Dell hade förlorat i striden — det tjänade till ingenting. Dingley Dell måste omsider giva tappt och medgiva Muggletons överlägsna skicklighet.
»Vackert parti — bra spelat — några kast utmärkta», sade främlingen, då båda partierna efter spelets slut strömmade in i tältet.
»Har ni spelet det här spelet, sir?» frågade mr Wardle, som hade haft mycket roligt åt hans språksamhet.
»Om jag har! Skulle tro det — tusentals gånger — inte här — Västindien — ansträngande — hett arbete — mycket.»
»Det måste verkligen vara ett varmt arbete i ett sådant klimat», anmärkte mr Pickwick.
»Varmt! — rödhett — brännande — glödande. Spelade en gång ett parti — min vän översten — sir Thomas Blazo — vem som skulle vinna de flesta varven. — Fick börja — klockan sju på morgonen — sex infödingar att hålla utkik — kom in — blev inne — hettan förskräcklig — infödingarna svimmade — buros bort — sex nya ställdes upp — svimmade också — Blazo kastade bollen — stödd av två infödingar — kunde inte få bukt med mig — svimmade också — bar bort översten — ville inte ge tappt — trogen tjänare — Quanko Zamba — sista man kvar — solen brännande — slagträet fullt av blåsor — bollen brunsvedd — femhundrasjuttio varv — tämligen trött — Quanko samlade sina sista krafter — träffade min grind — tog ett bad och gick till middagsbordet.»
»Men vad blev det av — vad hette han nu igen, sir?» frågade en gammal herre.
»Blazo?»
»Nej, den andra herrn?»
»Quanko Zamba?»
»Ja, sir.»
»Stackars Quanko — repade sig aldrig — spelade vidare, för min räkning — kolade av för sin egen — dog, sir.»
Här begrov främlingen sitt ansikte i en brun mugg, men om det var för att dölja sin rörelse eller för att insupa dess innehåll, kunna vi icke med bestämdhet säga. Vi veta endast att han plötsligt stannade, drog ett djupt andetag och såg oroligt på, då två av de förnämsta medlemmarna av Dingley Dell-klubben närmade sig mr Pickwick och sade:
»Vi ämna intaga en enkel måltid i ’Blå Lejonet’, sir, och hoppas att ni och edra vänner vilja göra oss sällskap.»
»Och till våra vänner räkna vi naturligtvis mr —», sade mr Wardle med en blick på främlingen.
»Jingle», sade denne mångkunnige herre, i det han genast tog vinken i akt. »Jingle — Alfred Jingle, esq., herre till Ingalunda, Ingenstädes.»
»Det skall bli mig ett stort nöje», sade mr Pickwick.
»Och mig med», sade mr Jingle, i det han stack sin ena arm under mr Pickwicks och sin andra under mr Wardles och viskade förtroligt till den förstnämnde gentlemannen:
»Tusan så god middag — kall, men förträfflig — tittade in i salen i morse — fågel och pastejer och allt det där — trevliga kurrar det här — hyggligt folk också — mycket.»
Som det icke fanns några vidare förberedelser att göra, drog hela sällskapet in i staden i små avdelningar om två eller tre personer, och efter en fjärdedels timmes förlopp hade alla tagit plats i den stora salen i värdshuset »Blå Lejonet» i Muggleton — mr Dumkins som ordförande, och mr Luffey som vice ordförande.
Det var en hel hop av prat och slammer med tallrikar, en hel hop kringlöpande av tre pundhuvade kypare och ett hastigt försvinnande av de fasta födoämnena på bordet, till vilka tre olika slag av buller och oreda den skämtsamme mr Jingle bidrog minst lika mycket som ett halvt dussin vanliga människor. Då alla hade ätit så mycket de orkade, togs duken bort; glas, flaskor och dessert sattes på bordet, och kyparna försvunno för att »stöka undan» eller, med andra ord, för att till sitt eget personliga bruk använda de kvarlevor av mat- och dryckesvarorna, som de kunde lyckas att träffa på.
Flera skålar blevo druckna. Mr Luffey och mr Struggles, mr Pickwick och mr Jingle gjordes var för sig till föremål för obetingat lovtal och tackade behörigen för den ära som visades dem.
Så entusiastiska som vi äro för den ädla sak, åt vilken vi hava ägnat oss, skulle vi ha haft en känsla av stolthet, som vi ej kunna uttrycka, ett medvetande om att ha uträttat någonting värdigt odödlighet, som vi nu känna oss berövade, i fall vi hade varit i stånd att meddela våra läsare om också endast blott skuggan av dessa skåltal. Mr Snodgrass antecknade som vanligt en hel mängd notiser, som otvivelaktigt skulle ha innehållit de mest nyttiga upplysningar, om icke ordens glödande vältalighet eller vinets feberaktiga inflytande hade gjort denne herres hand så osäker, att hans skrift blev nästan och hans stil helt och hållet obegriplig. Med tillhjälp av en tålig undersökning hava vi blivit i stånd att uppspåra några skrivtecken, som äga en svag likhet med talarnas namn, och vi kunna ävenledes skönja början till en visa (som förmodligen blivit sjungen av mr Jingle), i vilken orden »bålar», »tindrande», »klar» och »vin» ofta upprepas med korta mellanrum. Vi tro oss även i slutet av notiserna kunna urskilja några dunkla hänsyftningar på »sillsalat», och därefter orden »kvalmigt» och »ute»; men som varje hypotes, som vi möjligen kunna bygga därpå, icke skulle kunna stödja sig på annat än gissningar, känna vi oss icke fallna för att överlämna oss åt någon av de betraktelser, vartill de skulle kunna föranleda.
Vi vilja därför återvända till mr Tupman och endast tillägga, att några minuter före klockan tolv den natten hördes Dingley Dells och Muggletons församlade notabiliteter med mycken känsla och uttryck sjunga den vackra och rörande nationalsången:
»Vi gå ej hem förr’n morgon,
Vi gå ej hem förr’n morgon,
Vi gå ej hem förr’n morgon,
Förr’n morgondagen gryr.»