Pickwick-klubben/Kapitel 57
| ← FEMTIOSJÄTTE KAPITLET. |
|
FEMTIOSJUNDE KAPITLET
I VILKET PICKWICK-KLUBBEN SLUTLIGEN UPPLÖSES, OCH ALLT SLUTAS TILL ALLAS BELÅTENHET
Under en hel vecka efter mr Winkles lyckliga ankomst
från Birmingham voro mr Pickwick och Sam ute dagen om
och kommo endast hem för att äta middag, varvid de hade
en för sina naturer alldeles främmande min av vikt och
hemlighetsfullhet. Det var tydligt, att högst allvarliga och
skickelsedigra företag voro i görningen, men om deras
egentliga beskaffenhet gjorde man sig de mest olika
föreställningar. Några, bland vilka mr Tupman, voro
benägna att tro, att mr Pickwick funderade på en äktenskaplig
förbindelse, men denna tanke motsades på det bestämdaste
av damerna; andra hyllade snarare den meningen, att
han hade uppgjort en plan till en längre resa och för
ögonblicket var sysselsatt med att vidtaga de förberedande
anordningarna därtill; men detta bestreds kraftigt av Sam
själv, som under ett av Mary anställt förhör hade
förklarat, att icke några flera resor skulle komma att
företagas. Då hela sällskapet sålunda i sex långa dagar hade
brytt sin hjärna med onyttiga spekulationer, blev det
enhälligt beslutat, att mr Pickwick skulle anmanas att
förklara sitt uppförande och bestämt uppgiva skälet varför han
sålunda avlägsnade sig från sina beundrande vänners
umgänge.
Till den ändan bjöd mr Wardle hela kretsen på middag i Adelphi, och då karafferna hade gått två gånger runt om i laget, öppnade han förhandlingarna.
»Vi längta alla att få veta», sade den gamle herrn, »vad vi ha gjort, som kunnat förnärma er och förmå er att överlämna er åt dessa ensliga vandringar.»
»Åh, göra ni det?» svarade mr Pickwick. »Det är eget nog, att jag hade beslutit att just i dag frivilligt meddela en fullständig förklaring, och om ni därför vill slå i ett glas vin till åt mig, ska jag tillfredsställa er nyfikenhet.»
Vinkarafferna gingo med ovanlig hastighet från hand till hand, och sedan mr Pickwick med ett muntert leende betraktat sina vänners ansikte, skred han till den omnämnda förklaringen.
»Alla de förändringar, som försiggått ibland oss», sade mr Pickwick, »jag menar de giftermål, som har ägt rum, och det giftermål, som skall komma att äga rum, med de förändringar, som de skola medföra, ha gjort det nödvändigt för mig att lugnt, men utan dröjsmål överväga planerna för min framtid. Jag beslöt att draga mig tillbaka till någon stilla, vacker trakt i närheten av London; jag såg ett hus som genast behagade mig. Jag har hyrt och möblerat det. Det är fullständigt färdigt att taga emot mig, och jag ämnar oförtövat flytta in dit, i hopp om att jag ännu måtte komma att uppleva många lugna år i en fredlig ensamhet, uppmuntrad i livet av umgänget med mina vänner och följd i döden av deras kärleksfulla minne.»
Här stannade mr Pickwick, och ett dovt mummel ljöd runt omkring bordet.
»Det hus, jag har hyrt», fortfor mr Pickwick, »ligger i Dulwich; det har en stor trädgård och ligger på ett av de behagligaste ställena i trakten omkring London. Det är inrett med varje hänsyn till solid bekvämlighet, måhända även med en viss elegans; men därom skola ni själva få döma. Sam följer med mig dit. På Perkers rekommendation har jag antagit en hushållerska — en mycket gammal person — och den övriga tjänstepersonal, som han anser nödig. Jag föreslår att vi skola inviga detta lilla eremitage medelst en ceremoni, för vilken jag hyser stort intresse. Jag önskar, ifall min vän Wardle inte har någonting däremot, att hans dotter måtte bli vigd i mitt nya hus samma dag som jag tager det i besittning. Unga människors lycka», sade mr Pickwick med en viss rörelse, »har ständigt varit mitt livs största glädje. Det ska värma upp mitt hjärta, om jag under mitt eget tak kan få bli vittne till mina käraste vänners lycka.»
Mr Pickwick gjorde ännu ett uppehåll, och Emilie och Arabella snyftade hörbart.
»Jag har både personligen och skriftligen», fortfor mr Pickwick, »satt mig i förbindelse med klubben och underrättat den om min avsikt. Under vår långa frånvaro har den lidit mycket av inre oenigheter, och avlägsnandet av mitt namn har i förening med denna och andra omständigheter föranlett dess upplösning. Pickwick-klubben finns icke mer. — Jag skall aldrig beklaga», tillade mr Pickwick, »att jag ägnat största delen av två år åt umgänget med karaktärer av olika arter och skiftningar, huru värdelös än min nyfikenhet måhända förefallit mången. Gud välsigne er alla!»
Med dessa ord fyllde och tömde mr Pickwick en pokal med darrande hand, och hans ögon fuktades, då hans vänner reste sig upp som en man och drucko honom till av hela sitt hjärta.
Det var ett stort och lysande sällskap av idel gamla bekanta, som bröllopsdagen samlades hos mr Pickwick.
Brudgummen, som under de sista par dagarna hade bott i huset, begav sig artigt till Dulwichs kyrka för att möta bruden, åtföljd av mr Pickwick, Ben Allen, Bob Sawyer och mr Tupman, med Sam utanpå, prydd med ett vitt band i knapphålet, en gåva från hans hjärtans kär, och klädd i ett nytt, lysande livré, som enkom var uppfunnet för detta tillfälle. De möttes av Wardles, Winkles, bruden, brudtärnorna och Trundles, och då ceremonien var överstånden, foro vagnarna tillbaka till mr Pickwick till frukosten, där den lille Perker redan väntade på dem.
Här försvunno nu alla de lätta molnen från den högtidligare delen av förhandlingarna; varje anlete strålade av glädje, och där hördes intet annat än lyckönskningar och lovtal. Allting var så vackert! Gräsplanen framtill, trädgården bakom, det lilla drivhuset, matsalen, salongen, sovrummen, rökrummet och framför allt läsrummet med sina tavlor och länstolar och underliga skåp och konstiga bord och otaliga böcker och med det stora, glada fönstret, som låg utåt en vacker gräsplan och ett härligt landskap, här och där upplivat av små, bland träd nästan dolda hus, och så gardinerna och mattorna och stolarna och sofforna. Allt var så vackert, så solitt, så prydligt och så smakfullt, sade alla, att man sannerligen icke visste vad man mest skulle beundra.
Och mitt bland allt detta stod mr Pickwick med sitt anlete upplyst av leenden, vilka ingen mans, kvinnas eller barns hjärta kunde motstå — själv den lyckligaste i hela samlingen, än skakande händer om och om igen med samma personer, eller, då hans händer icke voro sålunda sysselsatta, gnuggande dem av glädje; än vändande sig i en och än i en annan riktning med varje nytt utbrott av nöje eller nyfikenhet och hänförande alla med sina glada och förtjusta blickar.
Låtom oss lämna vår gamle vän i ett av dessa ögonblick av oblandad glädje, av vilka, om vi bara vilja söka upp dem, det ständigt skall finnas några till uppmuntran på vår korta bana här. Det gives mörka skuggor på jorden, men dess ljus blir endast så mycket starkare genom kontrasten. Några människor hava, i likhet med flädermössen och ugglorna, bättre ögon för mörkret än för ljuset; vi, som icke äga dylika synverktyg, vilja hellre kasta vår sista avskedsblick på de inbillade följeslagarne under många ensliga timmar, medan världens korta solsken bestrålar dem med sin fulla glans.
Det är de flesta människors öde, vilka blanda sig med världen och uppnå blott och bart livets blomningsålder, att förvärva sig många verkliga vänner och åter förlora dem enligt naturens ordning. Det är alla författares eller berättares öde att skapa sig inbillade vänner och åter förlora dem enligt konstens ordning. Och icke ens härmed sluta deras olyckor; ty man fordrar ytterligare av dem, att de skola redogöra för vart vännerna tagit vägen.
I överensstämmelse med denna sed — obestridligen en dålig sed — tillägga vi några få biografiska notiser om det hos Pickwick samlade sällskapet.
Sedan mr och mrs Winkle hade blivit tagna fullständigt till nåder av den gamle herrn, slogo de sig kort därefter ned i ett nybyggt hus, knappast en halv mil från mr Pickwicks, och sedan mr Winkle hade fått en plats i City såsom agent eller korrespondent åt sin far, utbytte han sin gamla kostym mot en engelsmans vanliga dräkt och presenterade sig sedan ständigt i en civiliserad kristens yttre.
Mr och mrs Snodgrass bosatte sig i Dingley Dell, där de köpte och skötte en liten gård, mera för att ha något att göra än för vinstens skull. Som mr Snodgrass stundom är tankfull och melankolisk, anses han ännu i dag bland sina vänner och bekanta såsom en stor skald, ehuru vi icke veta, att han någonsin skrivit någonting, som kunde giva stöd åt denna åsikt. Vi känna många berömda, både litterära, filosofiska och andra namnkunnigheter, vilkas ryktbarhet vilar på en liknande grund.
Mr Tupman flyttade till Richmond, då hans vänner hade blivit gifta och mr Pickwick slagit sig i ro, och har sedan ständigt bott där. Under sommarmånaderna promenerar han ständigt på terrassen med en ungdomlig och livlig min, som gjort honom till föremål för beundran av många äldre damer av ogift stånd, som uppehålla sig i denna trakt. Han har aldrig vidare friat.
Sedan mr Bob Sawyer hade stängt apoteket i Bristol, begav han sig, följd av Benjamin Allen, till Bengalen, där båda herrarna hade fått anställning som kirurger i ostindiska kompaniets tjänst. De fingo vardera gula febern fjorton gånger och beslöto därefter att försöka en liten måttlighetskur, varefter de befunno sig väl.
Mrs Bardell uthyrde sina rum mycket fördelaktigt till många umgängsamma, ogifta herrar, men anställde icke mera någon rättegång för brutet äktenskapslöfte. Hennes sakförare, herrar Dodson & Fogg, fortsätta sina affärer, av vilka de ha stora inkomster, och i vilka de allmänt anses såsom de skarpaste bland de skarpa.
Sam Weller höll sitt ord och förblev ogift i två år; men då den gamla hushållerskan nu dog, antog mr Pickwick Mary i hennes ställe på det villkor att hon genast skulle gifta sig med mr Weller, vilket hon även gjorde utan att knota. Av den omständigheten, att två raska, små pojkar blivit sedda vid trädgårdsporten hava vi anledning att antaga, att Sam har familj.
Mr Weller den äldre körde en diligens i ett års tid, men fick podager och tvangs att draga sig tillbaka. Men innehållet i plånboken hade blivit så fördelaktigt placerat för hans räkning av mr Pickwick, att han hade en anständig inkomst att leva av och varav han ännu lever i ett ypperligt värdshus i närheten av Shooters Hill, där han vördas som ett orakel och hyser den mest oövervinneliga avsky för änkor.
Mr Pickwick fortfor att bebo sitt nya hus och upptog sina lediga stunder med att ordna de anteckningar, vilka han senare förärade den på sin tid berömda klubbens sekreterare, eller med att höra Sam Weller läsa högt och göra sina anmärkningar över det lästa, vilket ständigt beredde mr Pickwick det största nöje. I början hade han en hel hop bryderier av de många bjudningar, som gjordes honom av mr Snodgrass, mr Winkle och mr Trundle att stå fadder åt deras ättlingar, men nu har han blivit van vid det och officierar med största lugn och som om saken helt och hållet fölle av sig själv. Han har aldrig haft skäl att ångra sin godhet mot mr Jingle; ty både denne och Job Trotter blevo i tidens lopp värdiga medlemmar av samhället, ehuru de ständigt vägrat att återvända till skådeplatserna för deras gamla äventyr och frestelser. Han är en smula svag nu, men har behållit sin egendomlighet i själen och kan ännu ofta ses betrakta tavlorna i Dulwichgalleriet eller taga sig en promenad i den vackra trakten, då vädret är gott. Han är känd av alla fattiga i grannskapet, vilka aldrig underlåta att med största vördnad taga av sig hatten, då han går förbi; barnen avguda honom, och så gör även hela nejden. Varje år infinner han sig på en stor familjefest hos Wardles och följes vid detta, liksom vid alla tillfällen, av den trogne Sam, mellan vilken och hans herre består en fast, inbördes tillgivenhet, som endast döden kan upplösa.
SLUT