Pickwick-klubben/Kapitel 56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  FEMTIOFEMTE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

FEMTIOSJÄTTE KAPITLET.
FEMTIOSJUNDE KAPITLET.  →


[ 626-627 ]

FEMTIOSJÄTTE KAPITLET

EN VIKTIG KONFERENS ÄGER RUM MELLAN MR PICKWICK OCH MR SAMUEL WELLER OCH BEVISTAS AV DEN SENARES FADER. — EN GAMMAL HERRE I SNUSFÄRGAD DRÄKT ANLÄNDER HELT OVÄNTAT


Medan mr Pickwick samma eftermiddag satt ensam och grubblade på många saker, bland annat huru han bäst skulle sörja för det unga par, vars osäkra framtid var en ständig källa till sorg och bekymmer för honom, kom Mary sakta in i hans rum och sade tämligen hastigt, i det hon närmade sig bordet:

»Ursäkta, sir, Samuel är där nere och frågar om hans far får hälsa på er?»

»Säg dem, att de gärna kunna komma upp nu genast», sade mr Pickwick.

Synbarligen mycket lättad, skyndade sig Mary bort med sitt budskap.

Mr Pickwick gick två eller tre gånger fram och tillbaka på golvet, tog sig om hakan och tycktes försjunka i djupa tankar.

»Ja, ja», sade mr Pickwick slutligen i en blid, men något melankolisk ton, »detta är det bästa sätt, varpå jag kan belöna honom för hans trohet och tillgivenhet; må det då i Guds namn ske. Det är en ensam, gammal mans öde, att hans omgivning skall ingå nya förbindelser och lämna honom. Jag har icke rätt att begära, att det skulle gå mig annorlunda. Nej, nej», tillade mr Pickwick, mera livad, »det skulle vara egoistiskt och otacksamt. Jag bör vara glad över att få tillfälle att sörja för honom så väl. Och det är jag, det är jag naturligtvis.»

Mr Pickwick hade varit så fördjupad i dessa betraktelser, att en knackning på dörren upprepades tre eller fyra gånger, innan han hörde den. I det han hastigt satte sig ned och antog sin vanliga min, lämnade han den begärda tillåtelsen, och Sam Weller trädde in, åtföljd av sin far.

»Det gläder mig att återse dig, Sam», sade mr Pickwick. »Hur står det till, mr Weller?»

»Jag tackar så mycket, sir, rätt bra», svarade änklingen; »jag hoppas, att även ni mår väl?»

»Jo, tack, förträffligt», svarade mr Pickwick.

»Jag skulle gärna vilja ha ett litet samtal med er, sir», sade mr Weller, »ifall ni kunde skänka mig fem minuter eller så, sir.»

»Mycket gärna», sade mr Pickwick. »Sam, sätt fram en stol åt din far.»

»Tack, Samiel, jag har redan tagit en», sade mr Weller, i det han drog fram en stol. »Ovanligt vackert väder i dag, sir», tillade den gamle herrn och lade sin hatt på golvet, i det han satte sig ned.

»Ja, särdeles vackert», sade mr Pickwick. »Mycket behagligt.»

»Det behagligaste väder jag någonsin sett.»

Här fick den gamle herrn ett häftigt anfall av hosta, och då detta var förbi, nickade och blinkade han och gjorde åtskilliga bedjande och hotande åtbörder åt sin son, vilka Sam Weller ståndaktigt avhöll sig från att se.

»Jag har då aldrig i hela mitt liv sett en så retsam pojke som du är», sade mr Weller med en förbittrad blick på sin son.

»Vad gör han då, mr Weller?» frågade mr Pickwick.

»Han vill inte börja, sir», svarade mr Weller. »Han vet, att jag inte duger till att tala för mig, när det är något apart i fråga, och likväl kan han stå och se på, att jag sitter här och förspiller er dyrbara tid och gör mig själv till ett åtlöje, utan att hjälpa mig med så mycket som en enda stavelse. Det är inte något sonligt uppförande, Sa[ 628-629 ]miel», sade mr Weller, i det han torkade sin panna; »bra långt från det.»

»Ni sa, att ni skulle tala», svarade Sam; »hur kunde jag då veta, att mun skulle gå i baklås för er genast i början.»

»Du kunde alltför väl ha sett, att jag inte var i stånd att komma ur fläcken, svarade hans far; »jag är på den orätta sidan av vägen och stryker med vagnen in mellan pålverk och allt slags otyg, och ändå vill du inte ens räcka ut en hand för att hjälpa mig. Jag blygs på dina vägnar, Sam.»

»Saken är den, sir», sade Sam med en lätt bugning, »att gubben har tagit ut sina pengar.»

»Det är bra, Sam, mycket bra», sade mr Weller och nickade med en belåten min; »det var inte min mening att gräla på dig, Sam. Det är bra. Det är rätta sättet att börja på; genast rakt på saken. Det är verkligen mycket bra, Sam.»

I sin glädjes övermått nickade mr Weller utomordentligt många gånger och väntade i en lyssnande ställning på att Sam skulle fortsätta sin förklaring.

»Sätt dig ned, Sam», sade mr Pickwick, befarande att samtalet skulle komma att räcka något längre än han hade väntat.

Sam bugade sig åter och satte sig ned; hans far såg sig om, och han fortfor:

»Gubben, sir, har lyft femhundratrettio pund. Och därtill har han för huset och värdskapet —»

»Samt varubehållning, kunder och möbler», inföll mr Weller.

»— lagt så mycket, att det tillsammans utgör elvahundraåttio pund.»

»Nej, verkligen?» sade mr Pickwick. »Det gläder mig att höra. Jag gratulerar er, mr Weller, till att ha det så bra.»

»Vänta ett ögonblick, sir», sade mr Weller, i det han höjde sin hand på ett avvärjande sätt. »Fortfar, Sam.»

»De där pengarna», sade Sam en smula tveksamt, »skulle han nu gärna vilja placera på ett ställe, där han visste, att de voro säkra, och det skulle jag också inte ha nå'nting emot, för om han behåller dem själv, så lånar han antingen ut dem till någon, eller köper han hästar för dem, eller gör han sig på ett eller annat sätt till en egyptisk mumie.»

»Det är bra, Sam», anmärkte mr Weller i en så belåten ton, som om Sam hade hållit det största lovtal över hans klokhet och omtanke. »Mycket bra.»

»Varför», fortfor Sam och pekade förläget på sitt hattbrätte, »varför han lyft dem i dag och kommer nu hit med mig för att säga eller erbjuda, eller med andra ord för att —»

»För att säga som det är», sade den äldre mr Weller otåligt, »så behöver jag inte de där pengarna; jag har åtagit mig att köra en diligens igen, och jag har inte något ställe där jag kan gömma dem, undantagandes om jag skulle betala konduktörn för att han skulle se efter dem, eller om jag skulle lägga dem i någon av vagnsfickorna, som skulle vara en frestelse för de invärtes passagerarna. Men ifall ni, sir, skulle vilja gömma dem åt mig, skulle jag bli er mycket förbunden. Och kanske», fortfor mr Weller, i det han gick fram till mr Pickwick och viskade honom i örat, »kanske att de skulle kunna förslå litet till omkostnaderna för den där domen. Men allt vad jag har att säga, sir, är, om ni skulle vilja gömma dem åt mig, tills jag begär dem tillbaka.»

Med dessa ord stack mr Weller plånboken i handen på mr Pickwick, tog sin hatt och skyndade ut ur rummet med en fart, som man knappast skulle ha väntat av en så korpulent person.

»Hejda honom, Sam!» ropade mr Pickwick allvarligt. »Spring efter honom och för honom genast tillbaka. Mr Weller — hör på — kom tillbaka!»

Sam såg att hans herre ville bli åtlydd, varför han grep sin far i armen, just som han skulle utför trappan, och drog honom med våld tillbaka med sig.

»Min goda vän», sade mr Pickwick och fattade den gamle mannens hand, »ert hederliga förtroende rent av överväldigar mig.»

»Det kan jag rakt inte se, att det finns något skäl till, sir», svarade mr Weller envist.

»Jag försäkrar er, min goda vän, att jag har mera pengar än jag någonsin kan komma att behöva; mycket mera än en man vid min ålder kan behöva under sin livstid», sade mr Pickwick.

»Ingen vet hur mycket han kan behöva innan han prövat på det», anmärkte mr Weller.

»Nej, kanske», svarade mr Pickwick; »men som jag inte ämnar anställa några sådana prov, är det inte sannolikt, att jag någonsin kommer i trångmål. Jag måste därför be er, mr Weller, att taga dem tillbaka.»

»Det är bra», sade mr Weller med en högst missnöjd min. [ 630-631 ]»Lägg märke till mina ord, Sammy; jag gör nå'nting förtvivlat med de där pengarna — nå'nting förtvivlat.»

Då mr Weller såg ut att ha blivit djupt sårad av mr Pickwicks avslag, sade denne gentleman efter ett kort betänkande:

»Nåväl då, mr Weller, så ska jag behålla pengarna. Jag kan kanske göra mera gott med dem än ni kan.»

»Ja, just det», sade mr Weller och klarnade upp; »det kan ni naturligtvis, sir.»

»Tala inte mera därom», sade mr Pickwick, i det han lade plånboken ned i sin pulpet; »jag är er hjärtligt förbunden, min goda vän. Sätt er nu ned igen; jag skulle så gärna vilja höra ert råd i en sak.»

Det invärtes, av den segerrika utgången av hans besök framkallade skratt, som hade skakat icke blott mr Wellers ansikte, utan även hans armar, ben och hela kropp, medan plånboken gömdes i pulpeten, vek plötsligt för det högtidligaste allvar, då han hörde dessa ord.

»Vänta ett par minuter utanför, Sam», sade mr Pickwick.

Sam drog sig ögonblickligen tillbaka.

»Ni för inte det äkta ståndets talan, så vitt jag vet, mr Weller?»

Mr Weller skakade på huvudet. Han var alldeles ur stånd att tala; ty dunkla föreställningar om att någon illslug änka hade varit lycklig i sina anslag mot mr Pickwick kvävde hans röst.

»Såg ni händelsevis en ung flicka där nere, då ni kom hit med er son?» frågade mr Pickwick.

»Jo — jag såg en ung slyna», svarade mr Weller kort.

»Nå, vad tyckte ni om henne? Säg rent ut, mr Weller; vad tyckte ni om henne?»

»Jag tyckte, att hon var hullig och välskapad», svarade mr Weller med en kritisk min.

»Det är hon», sade mr Pickwick; »det är hon. Men vad tyckte ni om hennes sätt, efter vad ni såg av henne?»

»Jag tyckte, att hon var ganska behaglig», svarade mr Weller. »Mycket behaglig och kurant.»

Vilken mening mr Weller fäste vid detta sista adjektiv, kom icke i dagen, men som det av den ton, vari det uttalades, var klart, att det skulle vara ett fördelaktigt uttryck, var mr Pickwick så belåten därmed, som om han hade fått den fullständigaste upplysning rörande detta ämne.

»Jag hyser stort intresse för henne, mr Weller», sade mr Pickwick.

Mr Weller hostade.

»Jag menar intresse för att det måtte gå henne väl», fortfor mr Pickwick, »för att hennes framtid måtte bli lycklig. Förstår ni mig?»

»Fullkomligt», sade mr Weller, som ännu icke förstod någonting.

»Denna unga person tycker om er son», sade mr Pickwick.

»Om Samiel Weller!» utbrast fadern.

»Ja», svarade mr Pickwick.

»Det är naturligt», sade mr Weller efter något betänkande, »naturligt, men mycket oroande. Sammy måste akta sig.»

»Vad menar ni?» frågade mr Pickwick.

»Måste akta sig väl för att säga nå'nting till henne», svarade mr Weller. »Måste akta sig väl för att han inte i ett oskyldigt ögonblick låter förleda sig att säga något som kunde göra, att han bleve dömd för brutet äktenskapslöfte. Man kan aldrig vara säker med dem, mr Pickwick; ha de väl en gång kastat sina ögon på en, så vet en aldrig hur en ska akta sig för dem, och innan en vet ordet av, så ha de en, mr Pickwick. Jag blev första gången gift på det sättet, mr Pickwick, och Sam blev följden av den manövern.»

»Ni uppmuntrar mig just inte att komma till slutet med det jag har att säga», anmärkte mr Pickwick; »men jag vill likväl tala ut. Det är inte nog med att denna unga person tycker om er son, utan er son tycker även om henne.»

»Jo», sade mr Weller, »det är just vackra saker för en far att höra, det måtte jag säga!»

»Jag har observerat dem vid flera tillfällen», sade mr Pickwick utan att fästa sig vid mr Wellers sista anmärkning, »och jag är fullt säker på saken. Antag nu, att jag kunde skaffa dem en anständig utkomst som man och hustru, i handel eller på någon annan plats, vad skulle ni säga därom, mr Weller?»

Till en början mottog mr Weller med åtskilliga grimaser detta förslag om en persons giftermål, för vilken han intresserade sig; men då mr Pickwick närmare hade utvecklat saken för honom och lagt mycken vikt vid den omständigheten, att Mary icke var änka, gav han så småningom allt mera med sig. Mr Pickwick förmådde mycket [ 632-633 ]hos honom, och Marys yttre hade även gjort ett starkt intryck på honom; ja, han hade i själva verket redan sänt henne åtskilliga icke just faderliga ögonkast. Slutligen sade han, att det icke passade honom att sätta sig emot mr Pickwicks önskan, och att det skulle vara honom mycket kärt att följa hans råd varpå mr Pickwick glatt tog honom på ordet och kallade Sam tillbaka in i rummet.

»Sam» sade mr Pickwick och harskade sig »din far och jag ha talat om dig.»

»Om dig Samiel», sade mr Weller i en beskyddande och menande ton.

»Jag är inte så blind, Sam att jag inte för länge sedan sett att du hyser en något mer än blott och bart vänskaplig känsla för mrs Winkles kammarjungfru», sade mr Pickwick. »Jag har haft ett litet samtal med din far, och som jag finner, att han är av samma åsikt som jag —»

»Eftersom fruntimret inte är en änka», inföll mr Weller förklarande.

»Eftersom fruntimret inte är änka», sade mr Pickwick leende. »Jag önskar att befria dig från det tvång, som din nuvarande ställning pålägger dig och ge dig ett bevis på min erkänsla för din trohet och många andra goda egenskaper genom att sätta dig i stånd att genast gifta dig med denna flicka och skaffa dig själv och din familj en anständig bärgning. Jag ska känna mig stolt, Sam», sade mr Pickwick, vars röst hittills hade darrat en smula, »jag ska känna mig stolt och glad över att göra dina framtida utsikter till föremål för min tacksamma omsorg.»

Nu uppstod för en stund en djup tystnad, varpå Sam med en låg och något hes, men dock fast röst svarade:

»Jag är er mycket förbunden för er godhet, sir, som inte är mer än man kunde vänta av er, men det låter sig inte göra.»

»Låter det sig inte göra?» utbrast mr Pickwick förvånad.

»Samiel!» sade mr Weller med värdighet.

»Det låter sig inte göra, säger jag», upprepade Sam i en högre ton; »vad skulle det då bli av er?»

»Min hederliga gosse», svarade mr Pickwick, »de förändringar, som på den sista tiden inträtt bland mina vänner, skola helt och hållet förändra mitt framtida levnadssätt; dessutom blir jag äldre och behöver lugn och vila. Med mina resor, Sam, är det nu förbi.»

»Hur kan jag veta det, sir?» invände Sam. »Så tänker ni nu, men tänk om ni skulle komma på andra tankar — vilket alldeles inte är orimligt, för ni är så livlig, som om ni inte vore mer än tjugufem år — vad skulle det väl då bli av er utan mig? Det låter sig inte göra, sir, det låter sig rakt inte göra.»

»Mycket bra, Samiel, det ligger en hel hop i det där», sade mr Weller i uppmuntrande ton.

»Jag talar efter mogen överläggning, Sam, och med full visshet om, att jag kommer att hålla mitt ord», sade mr Pickwick med en skakning på huvudet. »Nya scener ha öppnat sig för mig, och med mina resor och utflykter är det nu förbi.»

»Nåja», svarade Sam, »i sådant fall är det det allra största skäl för att ni ständigt har någon hos er, som förstår sig på att sköta er och passa opp er. Om ni behöver en finare betjänt, nåja, så kan ni ju skaffa er en sådan; men med lön eller utan lön, med eller utan uppsägelse, med eller utan kost och bostad, så stannar ändå Sam Weller, som ni tog från det gamla värdshuset i Southwark, kvar hos er, det må hända vad som helst; och om också hela världen satte sig på tvärn, skulle ändå ingen kunna hindra det.»

Vid slutet av denna förklaring, som Sam avgav med livlig rörelse, reste sig den äldre mr Weller upp från sin stol och glömmande varje avseende på tid, ställe eller det passande, svängde han hatten över sitt huvud och uppgav tre väldiga hurrarop.

»Men, min goda Sam», sade mr Pickwick, då mr Weller, något förlägen över sin egen hänförelse, åter hade satt sig ned, »du bör väl också fästa något avseende vid det unga fruntimrets känslor.»

»Jag har så gjort, sir», svarade Sam. »Jag har talt vid henne och sagt henne hur jag har det, och hon har sagt, att hon gärna väntar, tills jag kan ta henne, och det tror jag också, att hon gör. Gör hon det inte, så är hon inte den unga kvinnan jag tog henne för, och då avstår jag gärna ifrån henne. Ni känner mig, sir. Mitt beslut är fattat, och ingenting i världen kan ändra det.»

Vem kunde väl motsätta sig detta beslut? Icke mr Pickwick. Han hämtade i detta ögonblick mera stolthet och glädje av sina ringa vänners oegennyttiga tillgivenhet, än tiotusen försäkringar av de största män i världen skulle kunnat väcka i hans hjärta.

Mr Pickwick fick ej länge njuta av ensamhetens angenäma tankar. Mr Winkle inkom med sin far och de gamla [ 634-635 ]herrarna skakade varandras händer oupphörligt i fem minuter.

»Mr Pickwick, jag tackar er hjärtligt för all er godhet mot min son», sade den gamle mr Winkle i en rättfram ton. »Jag är tämligen häftig av mig, och då jag sist såg er, blev jag förargad och överraskad. Nu har jag själv bildat mig ett omdöme och är mer än nöjd. Ska jag göra flera ursäkter, mr Pickwick?»

»Inte en enda», svarade denne gentleman. »Ni har nu gjort den enda sak, som fattades i min lycka.»

Härpå växlades åter under fem minuter handtryckningar, ledsagade av en mängd artiga uttryck, vilka, utom att de voro artiga, hade den ytterligare och ovanliga rekommendationen att vara uppriktigt menade.

Sam hade pliktskyldigast följt sin far till »Belle Savage», och vid sin återkomst mötte han den feta pojken, som hade varit och avlämnat ett brev från Emilie Wardle.

»Hör nu», sade Joe, som var ovanligt språksam, »vad den där Mary ändå är för en vacker flicka, inte sant? Jag tycker så fasligt om henne så!»

Mr Weller svarade icke ett ord, men sedan han, alldeles förstenad av den feta pojkens djärvhet, hade betraktat honom ett ögonblick, drog han honom vid kragen bort till gathörnet, där han avfärdade honom med en oskadlig, men ceremoniös spark, och gick därefter visslande hem.