Quentin Durward/Kapitel 03

←  Vandraren

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Slottet

Frukosten  →

TREDJE KAPITLET.
Slottet.

En väldig byggnad man framför sig såg;
Med portar utaf jern den skyddad låg
För hvarje anfall — muren, full af hot,
Var hög, och grafven djup; kring borgens fot
En flod sig slingrade i långsamt lopp,
Och högt mot himlens sky vårdtornen sköto opp.

Anonym.

edan Durward och hans nya bekantskap sålunda samspråkade, kommo de midt framför framsidan af slottet Plessis-les-Tours, hvilket äfven i dessa farliga tider, då de store funno sig nödsakade att hebo befästade platser, var utmärkt för den utomordentliga och nästan ängsliga sorgfällighet, hvarmed det bevakades och försvarades.

Ifrån skogsbrynet, der unga Durward stannade med sin ledsagare för att taga det kungliga residenset i ögonsigte, utbredde, eller rättare, höjde sig sakta en öppen plats, fri från ala möjliga slags träd och buskar, utom om ofantlig, till hälften förvittrad ek. Enligt reglerna för befästningskonsten i alla tider hade denna rymd blifvit afrödd, på det ej fienden, skyddad af träd och obemärkt från tingarne, skulle kunna närma sig slottet, som reste sig vid andra ändan af denna esplanad.

Det hade tredubbla murar, i hörnen och på vissa afstånd försedda mod torn och tinnar och så anordnade, att den inre muren alltid öfversköt den yttre, för att kunna beherska denna senare, i fall den blefvo intagen af fienden. Enligt hvad fransmannen underrättade sin unge följeslagare, sträckte sig rundt omkring den yttre muren en tjugo fot djup graf, som fick sitt vatten ifrån floden Cher, eller snarare från en af dess bifloder, men hvilken de nu ej kunde varseblifva, emedan de stodo lägre än slottets grundmur. Framför den andra muren var, enligt fransmannens utsago, ytterligare en graf, och en tredje — båda af samma ovanliga storlek som den förstnämnda — var uppkastad emellan den andra och den innersta muren. Så väl den yttre som den inre randen af denna tredubbla graf var tätt besatt med jernpalisader, hvilka gjorde samma gagn som de i den nyare befästningskonsten så kallade chevaux-de-frise, derigenom att spetsen af hvarje jernstake delade sig i en gyttring af skarpa spetsar, hvilka tycktes göra hvarje försök att klättra öfver dem till ett sjelfmord.

Inom den, af den tredje muren bildade, innersta inhägnaden, reste sig sjelfva slottet, sammansatt af en mängd byggnader från olika perioder, hopgyttrade omkring det gamla, hotfulla fästningstornet, hvilket var äldre än de öfriga, och höjde sig upp i luften, lik en svart etiopisk jätte, medan frånvaron af alla andra fönster, än de för försvarets skull här och der anbragta skottgluggarne, på åskådaren gjorde samma obehagliga intryck, som man erfar vid åsynen af en blind. Äfven de andra byggnaderna tycktes vara lika obeqvämt inrättade, ty alla fönstren vette åt en inre borggård, så att hela utsidan mer liknade ett fängelse än ett palats. Den regerande konungen hade än ytterligare ökat denna verkan, derigenom att han, i likhet med de flesta misstänksamma personer, ej tyckte om, all man varseblef hans misstroende, och derföre lagat, att de tillbyggnader, han låtit göra vid fästningsverken, fått ett utseende, som icke lätt urskildes från den ursprungliga byggnadens. Han hade till den ändan användt tegel- och qvadersten af den mörkaste färg och blandat sot i murbruket, så alt hela slottet fick samma enformiga anstrykning af dyster uråldrighet.

Denna fruktansvärda plats hade, för så vidt Durward kunde se, utefter hela den långa framsidan blott en ingång, och denna var belägen i midten af den yttersta muren, mellan två fasta torn, och försedd med sitt vanliga åtfölje af fällgaller och vindbrygga, af hvilka det förstnämnda var nedfäldt och den andra uppdragen. Dylika ingångstorn voro äfven synliga på de båda inre murarne, men ej i samma linea med dem på den yttre muren; ty vägen gick ej rakt fram genom alla tre murarne, utan sedan man kommit igenom den första porten, måste man gå ungefär femti alnar emellan den första och andra muren, blottstäld för bådas skott, i fall man komme i fiendtlig afsigt. På samma sätt måste man, efter att hafva passerat den andra porten, göra en dylik afvikelse för att nå den tredje och innersta murens portal, så att man, för att komma till den, de egentliga slottsbyggnaderna omgifvande borggården, under en flankerad artilleri-eld måste öfverskrida två trånga och farliga defiléer och spränga, hvar efter annan, tre portar, befästade på starkaste sätt den tidens konst förstod.

Kommande från ett land, lika ödelagdt af krig mot utländska fiender som af inhemska fejder, och hvars kuperade yta, rik på bråddjup och fjällbäckar, erbjuder så många af naturen befästade lägen, var den unge Durward tillräckligt hemmastadd med alla de olika uppfinningar, hvarigenom menniskorna i dessa bistra tider sökte skydda sina boningar; men han tillstod öppet för sin följeslagare, att han aldrig skulla kunnat föreställa sig, att det stått i konstens makt att göra så mycket för ett ställes försvar, der naturen gjort så litet; ty slottet var, såsom vi redan antydt, beläget på spetsen af en låg kulle, hvilken började att sakta höja sig från den punkt der de stodo.

För att än mer öka hans förvåning, berättade hans ledsagare honom, att, med undantag af den ringlande gången, på hvilken de anländt, hela den slottet omgifvande trakten var uppfyld med fallgropar, snaror och fotanglar af alla möjliga slag, för att fånga den som vågade sig dit utan vägvisare; att murarne voro försedda med skyllerkurar af jern, hvilka kallades sval-bon och hvarifrån de derstädes beständigt posterade skiltvakterna helt trygt kunde nedskjuta hvar och en, som skulle försöka intränga utan att känna lösen för dagen; och att det kungliga gardets bågskyttar dag och natt plägade förrätta denna tjenst, hvarför de af konung Ludvig erhöllo hög sold, praktfull beklädnad, samt stora förmåner och utmärkelser. »Och säg mig nu, unge man», fortfor han, »har ni någonsin sett någon så stark fästning och tror ni det fins folk, som vore nog djerfva att storma den?»

Durward stod länge med blickarne oaflåtligt fästade på slottet, hvars åsyn till den grad fjettrade hans uppmärksamhet, att han derför glömde sina våta kläder, och då han slutligen besvarade den framstälda frågan, sade han, med den strålande blicken och flammande kinden hos en man, hvilken öfvertänker en ärofull handling: »nog är det ett väl befästadt och väl bevakadt slott; men för tappra män är ingenting omöjligt.»

»Känner ni några i er hembygd, som skulle kunna utföra en dylik bragd?» frågade den äldre mannen nästan spefullt.

»Det vill jag väl icke påstå», svarade ynglingen; »men nog fins det tusentals, som ej skulle sky att för en god sak företaga ett lika dristigt dåd.»

»Hm!» sade den gamle; »kanske du sjelf är en sådan bjesse?»

»Det vore illa af mig att skryta, der ingen fara är å färde; men min far har utfört en lika djerf bragd, och jag vill hoppas att jag ej är någon bastard.»

»Godt», sade hans följeslagare leende; »ni skulle då råka dem som äro er vuxna, och landsmän till på köpet; ty de skotska bågskyttarne vid konung Ludvigs lifvakt hålla vakt på murarne der borta, och det är tre hundra ädlingar af de förnämsta familjer i ert land.»

»Och vore jag kung Ludvig», genmiillte ynglingen, »skulle jag anförtro mig till de tre hundra ädlingarnes redlighet, kasta omkull mina murar för att fylla grafvarne, inbjuda mina pärer och riddare och lefva som det anstod en konung, midt ibland lansbrytningar och praktfulla tornerspel, om dagarna kalasande med mina ädlingar och om aftnarne dansande med damerna, och ej mer bry mig om en fiende än om en fluga.»

Hans ledsagare smålog åter, vände ryggen åt slottet med den anmärkningen, att de gått litet för nära, och gick tillbaka inåt skogen på en bredare och mera banad väg, än den de hittills följt. »Denna väg för oss till byn Plessis», sade han, »der ni skall finna en god och billig undfägnad. Vid pass två mil längre bort ligger den vackra staden Tours, som ger namn åt detta rika och vackra grefskap. Men byn Plessis, eller Plessis-du-Pare, som den ibland kallas, för dess närhets skull till den kungliga jagtparken, skall gifva er ett närmare och lika beqvämt härberge.»

»Tackar för underrättelsen, kära herre», sade skotten, »men min härvaro kommer att bli så kort, att mina behof i Plessis äro rikligen tillfredsstälda, om jag blott kan få mig en bit kött och en dryck, som är litet bättre än vatten.»

»Ah, jag som trodde ni hade någon vän här i trakten, som ni önskade råka», genmälde hans följeslagare.

»Och så har jag också — min mors egen bror», svarade Durward, »och som, innan han lemnade Angus’ berg, var en så dugtig karl som trots någon som trampat ljungmark med träsko».

»Hvad heter han? Jag skall låta fråga efter honom; ty det vore inte rådligt för er att gå upp på slottet, der ni kunde blifva tagen för en spion.»

»Nå, vid min fars hand», utropade ynglingen, »jag tagen för en spion! — Vid Gud skulle inte den, som vågade skymfa mig med en sådan beskyllning, få smaka kallt jern! — Hvad min morbrors namn beträffar, så är det visst ingen hemlighet — han heter Lesly — hvilket är ett ädelt och aktadt namn.»

»Jag vill visst inte betvifla det», sade den gamle mannen, »men i den skotska lifvakten fins det tre med det namnet.»

»Min morbrors namn är Ludvig Lesly», sade ynglingen.

»Af de tre Lesly heta två Ludvig», svarade köpmannen.

»De kalla min slägtinge Ludvig med Ärret», sade Quentin. » Våra slägtnamn äro så vanliga i Skottland, att vi alltid gifva den ett tillnamn, som ej eger jordegendom, hvareftor han kan benämnas.»

»Ni menar säkert ett nom de guerre», sade Durwards följeslagare, »och jag tror den person, ni menar, kallas Le Balafré, af ärret i sitt ansigte — det är en hel karl och en dugtig soldat. Jag skulle gerna önska kunna förhjelpa er till ett samtal med honom, ty han tillhör de adelsmän, hvilkas tjenstgöring är ytterst sträng, och som ej ofta få lemna slottet, utom vid omedelbar tjenstgöring omkring konungens person. — Och nu, unge man, besvara mig en fråga. Jag slår vad om att ni längtar efter att taga tjenst vid det skotska gardet under er onkel; men det är en djerf förhoppning, då man betänker er ungdom, hvilken ännu gör några års erfarenhet nödig, innan ni kan nå den ansvarsfulla befattning, hvarefter ni sträfvar.»

»Det är väl möjligt, att jag tänkt på något dylikt», sade Durward vårdslöst; »men om jag också gjort det, så är det slut med den funderingen.»

»Hur så, unge man?» sade fransmannen något strängt. »Talar ni i en sådan ton om en post, om hvilken de ädlaste af era landsmän äflas!»

»Det må de gerna göra för mig», sade Quentin kallt. — »Uppriktigt sagdt, så skulle jag ej haft något emot konungens i Frankrike tjenst; men kläd mig så fint och föd mig så godt som helst, så föredrar jag fria luften framför att blifva uppspetad i ett sådant der svalbo, som ni kallade de der gallrade peppardosorna. Dessutom», tillade han med sänkt röst, »så tycker jag, sanningen till sägandes, inte om ett slott, i hvars omgifning ekarne bära sådana ollon, som jag ser der borta.»

»Jag gissar hvad ni menar; men tala tydligare.»

»Nå, för att tala tydligare», sade ynglingen, »så växer der vid pass ett pilskott ifrån slottet en vacker ek, och i den eken hänger en menniska i en grå jacka, just maken till den jag bär.»

»Ja, verkligen!» sade fransmannen. »Pasques-dieu, det är ändå bra att ha unga ögon. Nog såg jag någonting skymta mellan grenarne der borta, men jag trodde att det var en korp. Men det är ingen ovanlig syn, unge man; när sommaren går öfver i hösten, de månljusa nätterne blifva långa och vägarne osäkra, så kan ni få se en knippa af tio, ända till tjugu sådana ollon hänga på den der gamla murkna eken. Men hvad betyder det? Det är bara lika många fanor, fladdrande i skyn för att bortskrämma skälmar, och för hvarje bof, som hänger der, kan en ärlig karl lita på, att det i Frankrike fins en tjuf, en förrädare, en stråtröfvare, en folkets förtryckare mindre. Unge man, de äro bevis på vår furstes rättvisa.»

»Om jag vore konung Ludvig, skulle jag likväl upphänga dem litet längre från mitt palats», sade ynglingen. »I mitt hemland upphänger man döda korpar, der lefvande korpar hålla till, men ej i våra trädgårdar och dufhus. Aslukten — fy! — kändes verkligen ända dit der vi stodo.»

»Om du lefver nog länge, min gosse, att blifva en redlig och trogen tjenare åt din furste, skall du nog komma i erfarenhet af, att ingen vällukt går upp mot lukten af en död förrädare.»

»Jag vill visst inte lefva, tills jag mist lukt och syn», sade skotten. »Visa mig en lefvande förrädare, och här är min hand och mitt svärd; men der lifvet är utsläckt, der bör hatet ej längre lefva. Men här ha vi väl byn, kan jag tro, der jag hoppas kunna visa er, att hvarken kallbad eller leda hafva beröfvat mig min frukost-aptit. Låt derföre se, min vän, att vi så fort som möjligt komma till värdshuset. — Innan jag emottager er gästfrihet, skulle jag likväl vilja veta, huru jag skall kalla er».

»Folket kallar mig mäster Pierre», svarade hans ledsagare, »och titlar höra inte till mitt kram. Jag är en rättfram man, som har tillräckligt att lefva af — se der min titel.»

»Mäster Pierre således», sade Quentin, »och rätt glad är jag, att min lyckliga stjerna fört oss tillsammans; ty jag kan behöfva ett godt ord till råd och vet att vara tacksam derför.»

Under det de så samtalade, förkunnade kyrktornet och ett stort krucifix af trä, som höjde sig öfver träden, att de befunno sig vid ingången till byn. Mäster Pierre vek då af litet från vägen, som förenat sig med en stor körväg, i det han sade till sin följeslagare, »att det värdshus, till hvilket han ärnade föra honom, låge något afsides och endast mottoge bättre resande».

»Om ni dermed menar dem, som resa med en bättre fyld börs», svarade skotten, »så hör jag ej till deras antal och vill förr råka ut för era flåbusar på landsvägen än i värdshusen.»

»Pasque-dieu!» sade hans ledsagare, »hvad ni skottar äro försigtiga. En engelsman stiger helt simpelt in i ett värdshus, äter och dricker af det bästa huset förmår, och bekymrar sig ej om räkningen, förrän han fått buken full. Men ni glömmer, mäster Quentin, eftersom Quentin är ert namn, att jag är skyldig er en frukost för den doppning mitt misstag ådrog er — det skall blifva en botgöring för min försyndelse emot er.»

»Sanningen att säga hade jag ej glömt både bad, förolämpning och botgöring, sedan jag nu gått mina kläder nära nog torra, men jag vill ändå ej säga nej till ert vänskapliga anbud, ty min gårdags-middag var klen nog, och aftonmåltid åt jag ingen. Ni tyckes vara en gammal, aktningsvärd borgare, och jag ser intet skäl hvarföre jag skulle afslå er höflighet.»

Fransmannen log för sig sjelf åt ynglingen, som, fastän han sannolikt var halffärdig att dö af hunger, likväl hade svårt att förlika sig med tanken att lefva på en främlings bekostnad och derför sökte nedtysta sin stolthet med den föreställningen, att vid dylika små tjenstebevisningar den mottagande visade en lika stor artighet som den bjudande.

Emellertid gingo de utför en af resliga almar beskuggad smal väg, vid hvars ända en inkörsport införde dem på gården till ett ovanligt stort värdshus, beräknadt att emottaga de adelsmän eller supplikanter, som hade uträttningar på det närbelägna slottet, der Ludvig XI högst sällan, och endast då sådant var oundgängligen nödvändigt, härbergerade någon af sitt hof. En skylt, med de franska liljorna hängde öfver hufvudingången till den vidsträckta, oregelbundna byggningen, men hvarken på gården eller i gästrummen varseblef man denna beställsamma brådska, hvarmed man den tiden, då adliga följen härbergerades i såväl värdshus som enskilda hus, angaf, att rörelsen var i sitt flor och att det fans öfverflöd på kunder. Det såg ut, som om det närbelägna kungliga residensets dystra och frånstötande karakter meddelat något af sitt högtidliga och afskräckande allvar äfven till ett ställe, som eljest vanligen var ett tempel för glädtighet, skämt och vällefnad.

Utan att ropa på någon och utan att ens närma sig hufvudingången, öppnade mäster Pierre klinkan på en sidodörr och införde sin följeslagare i ett stort rum, der en risknippa lågade i spiseln och alla anstalter voro vidtagna för en bastant frukost.

»Min gufar har varit omtänksam», sade fransmannen till skotten. »Ni måste vara kall, och jag har sagt till om en brasa; ni måste vara hungrig, och frukosten skall strax vara här.»

Han hvisslade, och värden inträdde, med en djup bugning besvarande mäster Pierres bon jour, men utan att för öfrigt förråda något af den pratsamhet, som i alla tider utmärkt de franska värdshusvärdarne.

»Jag skickade hit en person att tillsäga om frukost», sade mäster Pierre. »Har han gjort det?»

Värden svarade blott med en bugning och framsatte på bordet alla de särskilda rätter, som tillhörde en god måltid, utan att yttra ett ord om deras förtjenster, ehuru frukosten, efter hvad läsaren i nästa kapitel skall finna, var fullt förtjent af alla de loftal, franska värdshusvärdar äro vana att egna den traktering, hvarmed de undfägna sina gäster.