Quentin Durward/Kapitel 02

←  Kontrasten

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Vandraren

Slottet  →

ANDRA KAPITLET.
Vandraren.

Nå då skall hela verlden bli mitt ostron,
Som jag vill öppna med mitt svärd.

Shakespeare.

et var en härlig sommarmorgon, innan solen ännu hunnit upphetta den af morgondaggen afkylda luften, som en yngling, kommande från nordost, nalkades ett vad i en å, som utföll i floden Cher, i grannskapet af det kungliga slottet Plessis-les-Tours, hvars många, mörka torn reste sig i bakgrunden öfver den vidsträckta skog, hvaraf de voro omgifna. Denna skog innefattade en kunglig jagtpark, omgärdad med en inhägnad, som på medeltidslatin kallades plexitium och som gifvit namnet Plessis åt så många platser i Frankrike. Det nu ifrågavarande slottet kallades Plessis-les-Tours, för att skilja det ifrån andra af samma namn, och låg ungefär två mil söder om hufvudstaden i det gamla Touraine, hvars rika slättbygd blifvit kallad Frankrikes trädgård.

På motsatta stranden af ofvannämnda å, som var mycket upphöjd öfver den, hvilken fotgängaren närmade sig, stodo två män, hvilka tycktes inbegripna i ett lifligt samtal, under det de tid efter annan gåfvo akt på hans rörelser.

Ynglingen tycktes vara omkring nitton eller tjugu år, och att döma af hans yttre, som i hög grad talade till hans fördel, var han icke någon inföding af det land, hvari han nu befann sig. Hans korta grå rock och benkläder voro snarare af flandrisk än fransk snitt, och hans sprättiga blå mössa med jerneksqvisten och örnfjädern angaf honom som en skotte. Hans drägt var snygg och ordnad med sorgfälligheten hos en yngling, som vet sig hafva ett hyggligt utseende. På ryggen bar han en rensel, som tycktes innehålla hans lilla packning, och hade på venstra handen en falkenerar-handske, men utan fogel, medan han i den högra höll en stadig jagtpåk. Öfver hans venstra skuldra hängde ett broderadt skärp, som uppbar en liten skarlakansröd sammetsväska, sådan som då för tiden brukades af förnäma falkenerare för att förvara maten åt deras falkar och andra saker, som erfordrades vid denna mycket omtyckta jagt. Korsvis öfver detta gick ett annat axelgehäng, som uppbar en jagtknif, och i stället för de då brukliga höga ridstöflarna hade han halfstöflar af hvitgarfvadt hjortskinn.

Ehuru hans växt ännu ej nått sm fula utveckling, var han likväl lång och smärt, och spänstigheten i hans gång visade, att en fotresa var honom mer ett nöje än en möda. Hans hy var ljus, ehuru något förmörkad, antingen af den främmande solens inflytande, eller emedan han i sin hembygd ständigt varit utsatt för fria luften.

Hans anletsdrag, utan att just vara regelbundna, voro öppna, fria och behagliga. Ett halft leende, som tycktes härröra från ungdomens lyckliga sorglöshet, visade emellanåt en jemn och hvit tandrad, under det hans glädjestrålande blå ögon fäste sig vid hvarje mötande föremål med en blick, som uttryckte godlynthet och beslutsamhet. Med en för hvar och en afpassad åtbörd besvarade han de få resandes helsningar, som i dessa farliga tider läto se sig på vägen. Den kringvandrande lansknekten, till hälften soldat, till hälften stråtröfvare, mätte ynglingen med ögon, som ville han afväga utsigten till byte mot faran af ett förtvifladt motstånd, men läste sådana tecken till det senare i fotgängarens oförfärade blick, att han utbytte sin brottsliga afsigt mot ett kärtft »god morgon, kamrat!» hvilket den unge skotten besvarade med en lika martialisk, ehuru mindre trumpen ton. Den vandrande pilgrimen eller tiggarmunken besvarade hans vördnadsfulla helsning med en faderlig välsignelse, och den mörkögda bondflickan säg sig om efter honom, en god stund efter det de gått förbi hvarandra och utbytt ett glädtigt god morgon. Det låg med ett ord i hela hans väsende något tilldragande, som härflöt från frimodighet och godlynthet i förening med ett intelligent utseende och ett vackert yttre. Hela hans väsen antydde en menniska, som inträder i lifvet utan aning om de faror hvarmed dess vägar äro beströdda, och som, utom den trygghet ett glädtigt sinnelag och ett naturligt mod gifva, är utrustad med få medel att bekämpa dess vedermödor; och med sådana lynnen sympatiserar ungdomen helst, och den i erfarenhetens skola pröfvade ålderdomen känner ett ömt deltagande för dem.

Ynglingen, som vi beskrifvit, hade länge varit sedd af de båda personer, som ströfvade omkring på andra stranden. Den lilla strömmen skilde honom från parken och slottet, men då han, med steg, lätta som en hinds, som närmar sig en källa, skred ned utför den branta stranden, sade den yngre af de två till den andra: »der ha vi vår man — det är ziguenaren! Om han försöker gå öfver ån är han förlorad — vattnet är högt och strömmen ej vadbar.»

»Låt honom göra den upptäckten sjelf, min gubbe», sade den äldre; »det kan kanske bespara ett rep och komma ett ordspråk på skam.»

»Jag slutar blott af den blåa mössan, att det är han», sade den andra, »ty jag kan ej urskilja hans ansigte. Hör — han ropar för att få veta om vattnet är djupt.»

»Ingenting här i verlden går upp mot erfarenheten», svarade den äldre; »låt honom pröfva på.»

Ynglingen, som ej fick någon vink om motsatsen och som tog de tillfrågades tystnad som en uppmaning att gå på, klef utan vidare tvekan ned i strömmen, dröjande blott så mycket, att han hann aftaga sina stöflar, då den äldre af de två i detsamma ropade till honom att taga sig till vara, tilläggande i en lägre ton till sin följeslagare: »Mort-Dieu, gufar, der har du gjort ett misstag igen; den der är inte den pratsjuke ziguenaren.»

Men varningen kom för sent, antingen ynglingen ej hörde den eller ej kunde draga nytta af den, emedan han redan var på djupet, och så djup och stark strömmen nu var, skulle döden varit oundviklig för en mindre rask och öfvad simmare.

»Vid den heliga Anna! Det är en rapper pojke!» sade den äldre. »Spring, gufar, och godtgör din dumhet, genom att hjelpa honom, om du kan. Han tillhör din egen trupp; — om gamla ordspråk äro att lita på, så lär vatten inte dränka honom.»

Den unge vandringsmannen sam verkligen så raskt och klöf vågorna så väl, att han oaktadt strömmens häftighet endast fördes helt litet nedom det vanliga landningsstället.

Den yngre af de två främlingarne hade emellertid skyndat ned till stranden för att hjelpa honom, medan den andra följde efter med långsamma steg, sägande till sig sjelf, i det han närmade sig: »jag visste väl, att den gunstig junkern ej skulle drunkna. Nå, så sant jag lefver, är han inte redan i land och fattar sin påk, och om jag inte skyndar mig, så pryglar han säkert upp gufar för det enda barmhertighetsverk, jag sett honom göra, eller, rättare sagdt, försöka att göra i hela hans lif.»

Det var ej heller utan, att äfventyret kunnat få en sådan utgång, ty den raska skotten hade redan uppnått den yngre samaritanen, som skyndade till hans bistånd, sägande till honom i vredgad ton: »din ohöfliga lymmel! Hvarför svarade du inte, då jag frågade, om man kunde komma öfver vadet? Må den lede satan ta’ mig, om jag inte till härnäst lär dig den höflighet, du är skyldig främlingar!»

Han beledsagade dessa ord med denna betydelsefulla rörelse med sin käpp, som kallas moulinet, derföre att man håller käppen på midten och svänger de båda ändarne i alla riktningar, liksom vingarne på en i gång stadd väderqvarn. Då hans motståndare såg sig sålunda hotad, lade han handen på sitt svärd, ty han var en af dem som vid alla tillfällen hafva lättare att handla än att tala; men hans betänksammare kamrat, som nu hunnit fram till dem, hefalde honom låta bli, och derefter vändande sig till ynglingen, förebrådde han honom hans öfverilning att kasta sig i den uppsvälda strömmen och hans oskickliga beteende att söka gräl med en menniska, som skyndat till hans bistånd.

Då ynglingen hörde sig sålunda tillrättavisad af en man at framskriden ålder och aktningsbjudande yttre, fälde han genast ned sitt vapen och förklarade sin ledsnad, om han gjort dem orätt; men att det verkligen förekom honöm, som om de med flit låtit honom råka i lifsfara, då de ej i tid varnat honom, hvilket väl ej kunde anstå hvarken hederligt folk eller goda kristna, och ännu mindre aktningsvärda borgare, som de tycktes vara.

»Min son», sade den äldre främlingen, »att döma af ditt uttal och ditt utseende måtte du vara en utländing och hör besinna, att det ej är lika lätt för oss att förstå ditt tungomål, som det kanske är för dig att uttala det.»

»Får på för det, min far», svarade ynglingen; »ty jag bryr mig ej stort om den lilla doppningen, jag fick, och vill gerna förlåta er den andel ni haft deri, blott ni vill anvisa mig något ställe, der jag kan få torka mina kläder, ty detta, är min enda klädning, och jag vill gerna hålla den i anständigt skick.»

»För hvilka håller du oss, min son?» sade den äldre främlingen till svar på hans fråga.

»För välmående borgare naturligtvis», svarade ynglingen; »fast håll! — Ni herre, ser mig ut att vara en penning-vexlare eller en spannmålshandlare, och den der karlen en slagtare eller boskapshandlare.»

»Inte så illa gissadt», sade den äldre leende. »Mitt göromål är verkligen att drifva in så mycket pengar som möjligt, och min kamrats handtverk har något tycke af slagtarens. Hvad inqvarteringen beträffar, så skola vi se till, att du får din önskan uppfyld, men först måste jag veta, hvem du är och hvart du ärnar dig; ty i dessa tider äro vägarna fylda med resande både till häst och fots, som äro allt ting utom rättskaffens och gudfruktiga.»

Ynglingen kastade härvid en skarp och forskande blick på den talande och hans stumma kamrat, liksom vore han tveksam, om de förtjente det förtroende de äskade af honom, och se här resultatet af hans granskning.

Den äldsta och utmärktaste af de två männen liknade till drägt och utseende en af den tidens köpmän eller krämare. Hans tröja, byxor och kappa voro af likfärgadt mörkt tyg, men så luggslitna, att den skarpsynte, unge skotten deraf slöt, att han antingen måste vara mycket rik eller mycket fattig, ehuru det förstnämnda vore det sannolikaste. Snitten på hans drägt var för öfrigt snäf och kort, ett bruk som då ej ansågs tillständigt bland adeln eller ens bland de bättre borgarne, hvilka merendels buro vida rockar, som räckte ända ned på smalbenet.

Uttrycket i denne mans ansigte var på en gång tilldragande och frånstötande. Hans starkt markerade drag, insjukna kinder och ihåliga ögon hade, det oaktadt, ett uttryck af illmarighet och lustighet, som var i samklang med den unga äfventyrarens karakter, men dessa djupt liggande ögon hade derjemte i sig något befallande och hemskt, då de framblickade under de svarta buskiga ögonbrynen, hvilkas verkan kanske förstärktes ännu mera genom den djupt i pannan nedtryckta, låga pelsmössan, som ökade den skugga, hvarur ögonen framblixtrade, så att den unge främlingen hade svårt att förlika dessa blickar med hans i öfrigt torftiga yttre. Mössan isynnerhet utmärkte en ringare person, såsom endast prydd med en eländig Jungfru-Mariæ-bild af bly, sådan som de fattigare pilgrimerne bruka hemföra från Loretto, då eljest hvarje man af börd plägade pryda densamma med en guld- eller silfveragraff.

Hans kamrat var en starkt bygd karl af medelstorlek, mer än tio år yngre än hans följeslagare, med en mörk uppsyn och ett olycksbådande leende, hvilket senare han ej visade oftare än som svar på vissa hemliga tecken, hvilka vexlades mellan honom och den äldre främlingen. Denne man var beväpnad med ett svärd och en dolk, och under hans simpla drägt varseblef skotten en jazeran eller smidig pansarskjorta af sammanlänkade stålringar, hvilket, enär en sådan skjorta i dessa farliga tider äfven bars af dem, hvilka egnat sig åt fredens yrken, men voro tvungna att vistas mycket på resor, ytterligare styrkte ynglingen i hans förmodan, att mannen måste vara en slagtare, bokapshandlare, eller någonting dylikt.

Hastigt sammanfattande resultatet af de iakttagelser, för hvilka vi behöft någon tid att redogöra, svarade ynglingen efter ett ögonblicks tystnad: »jag är okunnig om, med hvem jag har äran att tala», härvid gjorde han en lätt bugning; »men jag kan gerna låta hvem som helst veta, att jag är yngre sonen af en skotsk familj och att jag efter mina landsmäns sed kommer att söka min lycka i Frankrike eller annorstädes.»

»Pasques-dieu! Det är verkligen en vacker sed», sade den äldre främlingen. »Du ser mig ut att vara en hoppfull telning och just af den rätta åldern att lyckas, vare sig bland karlar eller qvinnor. Skulle du ha lust att komma till mig? Jag är köpman och behöfver en gosse, som biträder mig i i handeln — men jag gissar du är för färnäm att nedlåta dig till ett sådant trälarbete?»

»Min goda herre», sade ynglingen, »om ert tillbud är allvarsamt menadt — hvarpå jag ej tviflar — så får jag tacka för er välmening, men är rädd för, att jag är fulllkmligt oduglig för er tjenst.

»Jo, jo!» sade den äldre mannen. »Jag slår vad om, att du bättre förstår att spänna en båge än uppsätta en räkning, och bättre kan handtera svärdet än pennan — inte sant?»

»Jag är en bergsbo, herre, och derför också en bågskytt, som vi pläga säga», svarade den unga skotten; »men jag har äfven varit i ett kloster, der de goda fäderne lärde mig både att läsa, skrifva och räkna.»

»Pasques-dieu! Detta är ju storståtligt», sade köpmannen. »Vid vår fru af Embrun är du ej ett underverk, karl!»

»Spara er munterhet, herre», sade ynglingen, som var föga belåten med sin nya bekantskaps skämtsamhet; »jag behöfver gå och torka mig, i stället för att stå här lungvåt och besvara era frågor.»

Köpmannen skrattade blott högljuddare vid dessa ord och svarade: Pasques-dieu! Ordspråket klickar aldrig — fier comme un Ecossois — men hör på, min junker, du är från ett land, som jag värderar, emedan jag sjelf en tid handlat i Skottland och lärt känna dess fattiga, men redliga befolkning; om du derför vill följa med oss till den der byn, skall jag bestå dig en bägare glödgad sekt och en varm frukost till ersättning för det kalla badet. — Men tête-bleu! Hvad gör du med jagthandske på din hand? Vet du inte, att ingen får låta en falk flyga i de kungliga jagtparkerna?»

»Jo, det har nog en skurk till skogvaktare hos hertigen af Burgund lärt mig», svarade ynglingen. »Strax invid Peronne lät jag min falk flyga upp efter en häger, då den skälmen med en pil sköt ned min fågel, som jag fört med mig från Skottland och af hvars uppfostran jag lofvade mig så mycken heder.»

»Nå, hvad gjorde du då?» frågade köpmannen.

»Jag slog honom», sade ynglingen, svängande sin käpp, »så nära till döds, som en kristen kan slå sin nästa, då han ej vill hafva hans död på sitt samvete.»

»Vet du också, att om hertigen af Burgund fått fatt på dig, skulle han hängt upp dig som en kastanje?»

»Jo, jag har hört, att han i det fallet är lika flink som sjelfva kungen af Frankrike; men som händelsen tilldrog sig nära Peronne, så tog jag ett språng öfver gränsen och skrattade åt honom. Om han ej varit så hetsig, skulle jag kanske tagit tjenst under honom.»

»En sådan paladin som du blir en stor mistning för honom, i fall vapen-hvilan skulle bli uppsagd», sade köpmannen, i det han kastade en betydelsefull blick på sin följeslagare, hvilken besvarade den med ett af dessa bistra leenden, som för ett ögonblick lifvade hans fysionomi, liksom en på en vinterhimmel flyktigt strålande meteor.

Den unga skotten hejdade sig tvärt, tryckte mössan ned öfver högra ögonbrynet, med åtbörden af en som ej vill låta drifva gäck med sig, och sade med fasthet: »go’ herrar, och isynnerhet ni, som är äldst och derför borde vara förståndigast, jag får säga er, att jag ingalunda tycker om den ton, ni funnit er befogad att antaga mot mig, och att ni möjligen torde komma att finna det mindre välbetänkt att roa er på min bekostnad. Jag kan ganska väl tåla ett skämt, ja, en förebråelse, af dem som äro äldre än jag, och tacka derför, om jag vet mig hafva förtjent den, men jag känner alls ingen hog att blifva behandlad som ett barn, då Gud skall veta, att jag känner mig vara karl att prygla upp er båda, om ni retar, mig för mycket.»

Den äldre mannen höll på att kikna af skratt öfver ynglingens beteende. Hans följeslagares hand smög sig till svärdfästet, men ynglingen, som varseblef det, gaf honom ett slag öfver handen, som satte honom ur stånd att fatta det, en tilldragelse som endast ökade den äldre mannens munterhet. »Håll, håll, min manhaftigaste skotte», utropade han; »för ditt kära fäderneslands skull, håll! Och gufar, lägg bort dina hotande blickar. Pasques-dieu! Låt oss vara billiga i vår handel och låta det kalla badet gå upp mot slaget, öfver handen, som utdelades med så mycket behag och ledighet. — Och hör ni, min unge vän», sade han till den unge skotten med ett så strängt allvar, att ynglingen mot sin vilja kände sig slagen och uppfyld af vördnad, »ingen våldsamhet mer. Mot mig vore den ej på sin plas, och som ni ser, har min gufar redan fått nog af den. Hvad är ert namn?»

»Jag kan höfligt besvara en höflig fråga», sade ynglingen, »och vill gifva er all tillbörlig aktning, om ni ej genom gäckeri ställer mitt tålamod på för hårdt prof. Sedan jag kommit till Frankrike och Flandern, har det behagat folket att kalla mig pagen med sammetspungen, därför att jag bär den här falkenerar-väskan vid sidan, men hemma är mitt rätta namn namn Quentin Durward.»

»Durward!» sade frågaren; »är det ett adligt namn?»

»I femton generationer inom vår familj», sade ynglingen, »och derför vill jag ogerna välja något annat yrke än vapnens.»

»En äkta skotte! Rik på härkomst och stolthet, men fattig på dukater. Gufar», sade han till sin följeslagare, »gå du förut och säg till, att de laga frukost i ordning vid mullbärslunden der borta; ty ynglingen här skall göra den lika mycken heder som en uthungrad råtta åt en god ost. Och hvad ziguenaren beträffar, så hör hit, får jag hviska något i ditt öra» —

Hans kamrat besvarade detta med ett dystert, men betydelsefullt leende och aflägsnade sig med raska steg, medan den äldre mannen, vänd till unga Durward, fortfor: »du och jag skola nu följas åt i sakta mak och på vår väg genom skogen afhöra messan i Sankt Huberts kapell; ty det är ej tillbörligt att tänka på våra kroppsliga behof, innan vi först besinnat de andliga.»

Såsom god katolik hade Durward ingenting att invända emot detta förslag, ehuru han sannolikt helst sett, att han först fått torka sina kläder och vederqvicka sig något. Emellertid förlorade de snart den under lugg blickande kamraten ur sigte, men fortforo att följa samma gångväg han tagit, tills de kommo till en skog af högstammiga träd, här och der blandade med busksnår och smärre träd-dungar, genomskuren af långa alléer, hvarigenom man på afstånd såg små hjordar af rådjur springa förbi med en trygghet, som visade, att de voro medvetna af, att de här åtnjöto ett fullkomligt skydd.

»Ni frågade mig nyss om jag var en god bågskytt», sade den unga skotten; »gif mig er båge och ett par pilar, så skall ni på ögonblicket få er ett stycke vildt.»

»Pasques-dieu, min unge vän, akta er för det!» sade hans följeslagare. »Min kamrat der har ett vaksamt öga på vildbrådet, som står under hans särskilda uppsigt, och han är ej att leka med.»

»Han ser snarare ut som en slagtare, än som en hurtig skogvaktare», svarade Durward. »Jag kan omöjligt få i mitt hufvud, att hans hängfärdiga fysionomi kan tillhöra någon som är hemma i de ädla jagt-stadgarne.»

»Åh, min unga vän, visst ser min kamrat vid första blicken litet stygg ut, men de som blifva närmare bekanta med honom, har man aldrig hört beklaga sig öfver honom.»

Quentin Durward fann i den ton, hvarmed dessa sista ord uttalades, något så obehagligt betydelsefullt, att han hastigt blickade upp på talaren och trodde sig dervid, i det nästan omärkliga leende, som krusade hans öfre läpp och i det samtidiga plirandet af hans genomträngande mörka öga, varseblifva något, som rättfärdigade den misstanke som genomilat honom. »Jag har hört talas om röfvare och illpariga bofvar», tänkte han för sig sjelf; — »tänk om den der vore en mördare och den här gamle skurken hans lockfogel? — Det skadar aldrig att vara på sin vakt — och hos mig skall det ej vankas stort annat än duktiga skotska slängar.»

Medan han anstälde dessa betraktelser, kommo de till ett ställe i skogen, der de stora träden stodo glesare och der marken, befriad ifrån småskog och buskar, var beklädd med den mjukaste och friskaste gräsmatta, hvilken, skyddad för de brännande solstrålarne, här var vackrare än eljest vanligen plägar vara fallet i Frankrike. Träden på detta afskilda ställe bestodo mest af ofantligt stora bokar och almar, hvilka höjde sig i luften, som stora kullar af löfverk. Midt bland dessa jordens härliga söner, på den friaste platsen, framskymtade ett litet ödmjukt kapell, invid hvilket en liten bäck framsorlade. Dess byggnadssätt var af det enklaste slag, och strax bredvid fans ett litet hus, hvilket tjenade till boning för den eremit, eller prest, som vistades der för att ordentligt förrätta gudstjensten. I en liten fördjupning öfver den hvälfda ingången stod en i sten huggen bild af S:t Hubert, med jagthornet om halsen och ett koppel vindhundar vid sina fötter. Kapellets läge, midt i en med villbråd så rikt försedd jagtpark, gjorde det jagtälskande helgonets dyrkan här särdeles på sin plats.

Den gamle mannen, åtföljd av unga Durward, riktade sina steg emot denna åt andakten helgade byggnad, och i detsamma de nalkades, utträdde presten från sin cell, iklädd sin embetsskrud, och gick till kapellet, förmodligen i afsigt att der förrätta någon helig handling. Durward bugade sig för presten med all den vördnad, som tillkom hans heliga kall, medan hans följeslagare, med en till utseendet ännu djupare fromhet, nedföll på knä, för att mottaga den helige mannens välsignelse, och derefter följde honom in i kapellet med steg och åtbörder, som antydde den djupaste rörelse och ödmjukhet.

Kapellets inre var prydt på ett sätt, som erinrade om skyddshelgonets sysselsättning här i lifvet. I stället för tapeter och förhängen omkring altaret och på andra ställen, hade man användt de yppersta pelsverk af sådana djur, som voro föremål för jagt i olika länder, och rundt omkring väggarne voro anbragta karakteristiska sirater af jägarhorn, bågar, koger och andra jagtredskap, blandade med hufvud af hjortar, vargar och andra vilda djur, så att det hela fick en dess ändamål motsvarande karakter. Hvad sjeflva messan beträffade, visade den sig genom sin korthet vara en jagt-messa, så kallad, emedan den plägade hållas inför förnäma personer, hvilka, då de bevistade denna högtidlighet, vanligen voro otåliga att få öfverlemna sig åt sitt käraste tidsfördrif.

Under denna korta ceremoni tycktes Durwards följeslagare deråt egna den strängaste och samvetsgrannaste uppmärksamhet, medan Durward, som ej var fullt så mycket upptagen af religiösa tankar, ej kunde låta bli att i tysthat förebrå sig att hafva hyst misstankar, som voro nedsättande för en så god och ödmjuk mans karakter. Långt ifrån att numera anse honom som en medbrottsling åt röfvare, hade han svårt att låta bli att anse honom för nära nog ett helgon.

Då messan var slutad, lemnade de tillsammans kapellet, och den äldre sade till sin unga följeslagare: »nu ha vi ej långt qvar till byn, och du kan nu äta din frukost med godt samvete. Följ mig!»

Vikande af åt höger och följande en småningom brant uppåt stigande väg, uppmanade han den unge skotten att för all del ej lemna den banade stigen, utan så vidt möjligt gå midt på densamma, och då Durward ej kunde låta bli att fråga honom om skälet till denna varning, svarade hans ledsargare:

»Ni är nu i grannskapet af hofvet, och — Pasques-dieu! — man går ej här som på era ljungbeväxta kullar. Utom den stig, hvarpå vi nu gå, är hvarje aln af denna mark gjord farlig och nästan ofarbar genom snaror och giller, försedda med lieblad, hvilka lika qvickt afskära benen på den oförsigtige vandraren som en trädgårds-sax afklipper en hagtornsqvist. Äfven finnas fotanglar, som genomstinga fötterna, och gropar, tillräckligt djupa att begrafva en för alltid; ty vi äro nu inom det kungliga områdets gränser och få strax se framsidan af slottet.» en ! man går ej här som på era ljungbevuxna kullar.

»Vore jag kung i Frankrike», sade den unge mannen »så skulle jag ej göra mig så mycket besvär med snaror och fotanglar, utan jag skulle i stället söka regera så väl, att ingen skulle våga nalkas min boning i något ondt uppsåt, och hvad dem beträffar, som komme dit i vänskaplig afsigt, så ju fler dess bättre.»

Hans följeslagare såg sig omkring med en skenbart uppskrämd min och sade: »st! st, herr page med sammetspungen! Jag har glömt att nämna för er, att en bland de största farorna här, är, att sjelfva löfven på träden äro lika många öron, genom hvilka allt som talas framtränger till konungens kabinett.»

»Det frågar jag litet efter», svarade Quentin Durward. »Jag bär en skotsk tunga i min mun, nog djerf att rent ut säga min tanke midt i ansigtet på konung Ludvig — hvilken Gud välsigne — och hvad de öron ni nämnde beträffar, så skulle jag hugga af dem med min hirschfängare, om jag såg dem växa på ett menniskohufvud.