Quentin Durward/Kapitel 16

←  Vägvisaren

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Landstrykaren

Den utspionerade spionen  →

SEXTONDE KAPITLET.
Landstrykaren.

Fri är jag som naturen men'skan skapat
Den tid då än ej fans en slafvisk lag
Och vild hon strök omkring i skogens djup.

Granadas eröfring.

nder det korta samspråk Quentin höll med damerna för att försäkra dem, att den sällsamma tillökningen i deras följe vore den af konungen utlofvade vägvisaren, märkte han, att mannen ej allenast vände sitt hufvud så långt tillbaka han kunde, för att snegla på dem, utan att han äfven med en egendomlig vighet, som mer liknade en apas än en menniskas, vred sig rundt omkring i sadeln, så att han kom att sitta nästan längs sidan af hästen, som det tycktes, för att bättre kunna gifva akt på dem.

Som Quentin ej var särdeles belåten med denna manöver, red han fram till ziguenaren och sade till honom, i detsamma denne hastigt återtog sin vanliga ställning på hästen: »jag fruktar, min vän, att ni kommer att bli en blind ledsagare, om ni hellre betraktar svansen på er häst än hans öron.»

»Och om jag också verkligen vore blind», svarade ziguenaren, »så skulle jag ändå lika bra kunna föra er genom hvilken provins som helst i Frankrike eller dess grannländer.»

»Men ni är likväl ej infödd fransman», sade skotten.

»Nej», svarade vägvisaren.

»Hvad är ni då för slags landsman?» frågade Quentin.

»Jag är ej från något land», svarade vägvisaren.

»Huru? Ej från något land?» upprepade skotten.

»Nej, jag är ej från något», svarade ziguenaren. »Jag är en ziguenare, en tattare, en egyptier, eller hvad allt europeerna, på sitt särskildta tungomål, behaga kalla vårt folk; men jag har intet fädernesland.»

»Är ni en kristen?» frågade skotten.

Ziguenaren skakade på hufvudet.

»Din hund! Tillbeder du Mahomet?» sade Quentin, som delade ofördragsamheten hos sin tids katoliker.

»Nej», svarade vägvisaren likgiltigt, utan att hvarken synas stött eller förvånad öfver ynglingens uppbrusning.

»Är ni en hedning då, eller hvad är ni?»

»Jag har ingen religion», svarade ziguenaren.

Durward studsade tillbaka; ty ehuru han hört talas om saracener och afgudadyrkare, hade det aldrig kunnat falla honom in, att menniskor kunde finnas, som rent af saknade allt slags religion. Han hemtade sig emelertid från sin häpnad för att fråga sin följeslagare, hvarest han vanligen vistades.

»Hvarhelst jag för ögonblicket råkar befinna mig», svarade ziguenaren. »Jag har ej något hem.»

»Huru bär ni er då åt att förvara er egendom?»

»Jag rår ej om mer än kläderna, jag bär på mig, och hästen, jag rider på.»

»Ja, nog är ni grant klädd och väl beriden, det kan inte nekas», sade Durward. »Hvad lefver ni af?»

»Jag äter, när jag är hungrig, dricker, när jag är törstig, och har för öfrigt intet annat näringsfång än det slumpen kastar i min väg», svarade ziguenaren.

»Under hvars lagar lefver ni?» frågade Quentin.

»Jag lyder under ingen, såvida det ej behagar mig, eller behofvet tvingar mig dertill.»

»Hvem är er anförare och hvem herskar öfver er?»

»Vår stams far, om det faller mig in att lyda honom; eljest vet jag ej af någon herskare», svarade vägvisaren.

»Ni saknar således allt, som förenar andra menniskor; — vi har hvarken lagar eller anförare, eller bestämdt näringsfång, eller hus eller hem. Ni har, himmeln förbarme sig öfver er, intet fädernesland, — och må himmeln upplysa och förlåta er, ni har ingen Gud! Hvad blir väl då öfrigt för er, beröfvad styrelse, religion och huslig sällhet?»

»Jag har friheten», sade ziguenaren. »Jag kryper för ingen, lyder ingen, aktar ingen. Jag går, hvart jag vill, lefver hur jag kan, och dör, när min stund kommer.»

»Men ni är ju blottstäld för ögonblicklig afrättning, så snart det behagar domaren.»

»Än se'n», svarade ziguenaren. »Jag dör ju blott så mycket förr.»

»Men ni kan blifva kastad i fängelse», sade skotten; »och hvart tar er beprisade frihet då vägen?»

»Den finnes i mina tankar, hvilka inga bojor kunna binda», sade ziguenaren; »då deremot era, äfven om era lemhar äro fria, fjättras af era lagar och er vidskepelse, era drömmar om fosterlandskärlek och era fantastiska samhällsidéer. Min själ är fri, om äfven min kropp är slagen i bojor, medan er själ är fången, äfven då era lemmar äro som friast.»

»Men era tankars frihet lättar ej tyngden af de bojor hvarmed ni är belastad», sade skotten.

»För kort tid kan man uthärda dermed», svarade landstrykaren, »och om jag ej inom denna tidpunkt kan befria mig, eller kan få hjelp från mina kamrater. kan jag ju alltid dö, och döden är ju den fullkomligaste af all frihet.»

En temligen lång stunds oafbruten tystnad uppstod, hvilken Quentin slutligen bröt genom att återtaga sina frågor.

»Ni är af en vandrande stam», sade han, »okänd för Europas nationer. Hvarfrån leder den sitt ursprung?»

»Det får jag ej säga er», svarade ziguenaren.

»När skall den befria detta rike från sin närvaro och återvända till det land, hvarifrån den kommit?» fortfor skotten:

»Då tiden för dess vandring är fulländad.»

»Härstammar ni ej från dessa Israels slägter, som bortfördes i fångenskap på andra sidan den stora floden Euphrat?» sade Quentin, som ej glömt den lärdom han inhemtat i Aberbrothick.

»Om så vore, skulle vi väl hafva följt deras tro och iakttagit deras kyrkobruk.»

»Hur heter du sjelf?» sade Durward.

»Mitt egentliga namn är kändt endast af mina bröder. Utanför våra tält kalla mig menniskorna Hayraddin Maugrabin, det vill säga Hayraddin, den afrikanska moren.»

»Ditt språk är likväl allt för vårdadt för en, hvilken, såsom du, alltid lefvat inom din smutsiga hord» sade skotten.

»Jag har inhemtat något af detta lands lärdom», sade Hayraddin. »Då jag var en liten gosse, förföljdes vår stam af menniskojägarne. En pil genomborrade min mors hufvud, och hon dog. Jag var inlindad i täcket på hennes rygg och togs af förföljarne. En prest utbad sig mig af profossens soldater och uppfostrade mig under ett par, tre år i frankisk lärdom.»

»Huru kom du att skiljas från honom?» frågade Durward.

»Jag frånstal honom pengar, den Gud han dyrkade», svarade fayraddin med fullkomligt lugn; »han apptäckte mig och slog mig — jag stack ned honom med min knif, flydde till skogarne och förenade mig åter med mitt folk.»

»Usling, mördade du din välgörare?»

»Hvem bad honom betunga mig med sina välgerningar? Ziguenar-pojken var ingen hustamd gårdvar, som för några matbitar följde sin herre i hälarne och kröp under hans slag. — Han var en fången vargunge, som vid första tillfälle bröt sin kedja, sönderslet sin herre och återvände till sin vildmark.»

»Åter inträdde ett kort uppehåll, hvarefter den unge skotten, i ändamål att närmare utforska den misstänkte vägvisarens karakter och afsigter, frågade Hayraddin, huruvida det vore sant, att hans folk, trots sin okunnighet, gjorde anspråk på en kunskap om det tillkommande, som ej vore gifven åt de mer bildade folkslagens forskare, filosofer och prester.

»Vi göra verkligen anspråk derpå», sade Hayraddin, »och det med rätta.»

»Huru är det väl möjligt, att en så hög gåfva blifvit förlänad en så förnedrad stam?» sade Quentin.

»Huru skall jag kunna säga det?» svarade Hayraddin. »Kanske skulle jag likväl kunna det, men endast så vida ni kan förklara mig, hvarför, då hunden kan uppspåra menniskan, ej det ädlare djuret, menniskan, också har förmåga att spåra hunden. Dessa gåfvor, som tyckas er så underbara, äro instinktartade hos vår stam. Efter linierna i ansigte och hand kunna vi lika säkert förkunna de personer, som tillfråga oss, deras framtida öden, som vi om våren af trädets blomma kan förutsäga, hvad frukt det skall bära om hösten.»

»Jag tviflar på er kunskap och trotsar er att gifva mig bevis derpå.»

»Trotsa mig ej, herr väpnare», sade Hayraddin Maugrabin; »ty jag kan berätta er, att, ni må säga hvad ni vill om er religion, så rider den gudinna, ni tillber, i detta sällskap.»

»Tyst!» sade Quentin bestört. »Vid ditt lif, ej ett ord till, annat än som svar på hvad jag frågar dig. Kan du vara trogen?»

»Jag kan det — alla menniskor kunna det», sade ziguenaren.

»Men vill du också vara det?»

»Skulle ni tro mig mer, om jag svure derpå?» svarade Hayraddin hånleende.

»Ditt lif är i min hand», sade den unga skotten.

»Slå till och se, om jag är rädd att dö.»

»Kunna penningar göra dig till en pålitlig vägvisare?»

»Om jag ej vore det utan dem, nej.»

»Hvad kan då binda dig?» frågade Durward.

»Godhet», svarade ziguenaren.

»Skall jag svärja att visa mig god mot dig, om du tjenar oss troget på denna pilgrimsfärd?»

»Nej, det vore ett allt för öfverdrifvet slöseri med en så sällsynt vara», svarade Hayraddin. »Dig är jag redan förut förbunden.»

»Huru!» utropade Durward, mer förvånad än någonsin.

»Kom ihåg kastanieträden vid Cherfloden! Offret, hvars kropp du nedskar, var min bror, Zamet Maugrabin.»

»Och likväl finner jag er stå i förbindelse med just de personer, hvilka togo lifvet af er bror», sade Quentin; »ty det var en af dem, som gaf mig anvisning på, hvar jag skulle råka er — troligen samma en, som skaffade dessa damer er tjenst såsom vägvisare.»

»Hvad skola vi göra?» svarade Hayraddin dystert. »Dessa män behandla oss som vallhundarne behandla en fårahjord; de beskydda oss för en tid, drifva oss hit och dit, som det faller dem in, och sluta alltid med att föra oss till slagtbänken.»

Quentin fick sedermera tillfälle att erfara att ziguenaren talade sanning i detta hänseende, och att profossens vakt, som hade befallning att utrota de landstrykarband, som härjade riket, underhöll förbindelse med dem och för någon tid underlät att mot dem utöfva sin pligt, ehuru den alltid slutade med att bringa sina bundsförvandter i galgen. Detta är ett slags välberäknad förbindelse mellan tjufvar och polistjenstemän, till fromma för utöfningen af deras ömsesidiga yrken, som egt rum i alla länder och ej heller är okänd i England.

Då Durward skildes från vägvisaren, begaf han sig till den öfriga eskorten, föga belåten med Hayraddins karakter och sättande föga lit till de tacksamhetsförsäkringar, denne gjort honom personligen. Han började derför utforska de andra två karlarne, som stodo under hans befäl, och fann till sin bestörtning, att de voro ytterst inskränkta och lika oskickliga att bistå honom med råd, som de nyss förut under sammandrabbningen visat sig obenägna att begagna sina vapen.

»Så mycket bättre då», sade Quentin för sig sjelf, i det hans mod steg i förhållande till svårigheterna i hans ställning; »den unga, vackra damen skall hafva mig att tacka för allt. — Hvad en hand och ett hufvud kunna göra, det kan jag trygt lita på. Jag har sett min fars hus i brand och honom och min bror ligga döda i lågorna — jag vek ändå ej en tumsbredd, utan stred till sista man. Jag är nu två år äldre och har den vackraste anledning att förhålla mig tappert, som ännu eldat en modig mans bröst.»

Handlande i öfverensstämmelse med detta beslut, ådagalade Quentin under hela resan en så stor försigtighet och raskhet, att det tycktes, som om han haft förmågan att vara allestädes närvarande. Hans förnämsta och käraste plats var naturligtvis vid damernas sida, hvilka, märkande den ytterliga uppmärksamhet hvarmed han vakade öfver deras säkerhet, började umgås med honom på en nästan vänskapligt förtrolig fot och tycktes finna sig särdeles roade af hans naiva, ehuru med en viss slughet parade sätt att uttrycka sig. Quentin lät emellertid ej tjuskraften i detta umgänge utötva någon menlig inverkan på den verksamhet hans pligt ålade honom.

Om han ofta var vid grefvinnornas sida och bemödade sig att för dessa slättbygdens barn beskrifva Grampian-bergens och framför allt Glen-houlakins skönheter, så red han äfven ofta framför tåget, bredvid Hayraddin, frågande honom om vägen och hviloställena samt fästande hans svar i minnet, för att utröna, om han medelst snärjande frågor kunde upptäcka något, som liknade uppsåtligt förräderi. Lika ofta var han äfven med eftertruppen, sökande att genom goda ord, skänker och löften om ytterligare belöning efter väl fullgjordt värf tillförsäkra sig de båda ryttarnes tillgifvenhet.

På detta sätt färdades de mer än en vecka på bivägar och genom obesökta trakter, ofta görande långa omvägar för att undvika stora städer. Under denna tid tilldrog sig intet anmärkningsvärdt, utom att de emellanåt mötte någon kringströfvande ziguenarhord, hvilken respekterade dem, såsom varande under en af deras stamförvanters ledning, eller kringstrykande soldater eller kanske stråtröfvare, som ansågo dem allt för manstarka för att anfallas, eller afdelningar af hvad man nu för tiden skulle kalla gendarmeriet, som Ludvig, hvilken botade sitt lands frätsår med stål och brännjern, använde för att utrota de tygellösa horder, hvilka oroade provinserna. Dessa trupper läto dem likväl obehindradt fortsätta sin väg i kraft af en lösen, som i och för detta ändamål meddelats Quentin af konungen sjelf.

Rastorterna voro merendels kloster, af hvilka de flesta genom sina ordensregler voro förbundna att gästfritt emottaga pilgrimer — och det var i egenskap af sådana som damerna reste — utan att besvära dem med några förfrågningar rörande deras rang och karakter, hvilka de flesta förnämare personer önskade hålla hemliga under sina botfärder. De båda grefvinnorna föregåfvo gemenligen trötthet såsom en ursäkt för det de genast gingo till hvila, och Quentin, såsom deras hofmästare, ordnade allt som behöfdes mellan dem och deras värdar med en klokhet, sö besparade dem allt obehag, och en raskhet, som ej förfelade att väcka en motsvarande grad af välvilja hos dem, som så träget och nitiskt betjenades.

En omständighet isynnerhet gjorde Quentin mycket bekymmer, och det var deras vägvisares karakter och härkomst; ty såsom hedning och otrogen landstrykare och dessutom (ett kännemärke på hela hans stam) begifven på utöfvandet af de hemliga vetenskaperna, ansågs han ofta för en högst opassande gäst på de heliga ställen, der de resande plägade taga in, och det var ej utan mycken svårighet han emottogs inom den yttre omkretsen af deras murar. Detta var ganska brydsamt; ty å ena sidan var det nödvändigt att hålla vid godt lynne en man, som kände till det hemliga ändamålet med deras färd, och å den andra ansåg Quentin det oundgängligt att hålla en ständig, men oförmärkt tillsyn öfver Hayraddins uppförande, på det han, för så vidt möjligt vore, ej obemärkt skulle kunna underhålla gemenskap med någon. Detta sistnämnda åter var naturligtvis omöjligt, om ziguenaren inqvarterades utom murarne af det kloster, der de stannade, och Durward kom på den tanken, att Hayraddin sjelf önskade åstadkomma denna senare anordning; ty i stället att hålla sig tyst och stilla i de åt honom anvisade qvarteren, voro hans samtal, upptåg och sånger på en gång så underhållande för noviserna och de yngre bröderna, och så föga uppbyggliga i det äldre klosterbrödernas tanke, att det i mer än ett fall erfordrades hela Quentins med hotelser understödda anseende för att hejda hans vanvördiga och opassande lustighet, samt allt det inflytande, han kunde förvärfva hos klostrets föreståndare, för att den hedniske hunden ej kastades på porten. Detta lyckades honom likväl medelst det skickliga sätt, hvarpå han förstod att urskulda sina ledsagares oanständiga uppförande, i det han tillika, slugt nog, yttrade den förhoppning, att vistelsen i närheten af heliga reliker och invigda bygnader, samt, framför allt, umgänget med religionens tjenare skulle bringa honom till en bättre insigt om hvad hans frid tillhörde.

Men på den tionde eller tolfte dagen af deras resa, sedan de inträdt i Flandern och nalkades staden Namur, voro alla Quentins bemödanden otillräckliga att undertrycka följderna af den förargelse, som väcktes af hans hedniska vägvisares uppförande. Tilldragelsen egde rum i ett franciskaner-kloster, tillhörande ett reformeradt brödrasamfund med stränga ordensregler, och dess prior var en man, som efter sin död kom i ropet som ett helgon. Sedan de härstädes, såsom man kunnat förutse, mer än vanligt talrika betänkligheterna omsider öfvervunnits, hade den besvärlige ziguenaren slutligen fått husrum i ett uthus, bebodt af en lekmannabroder, hvilken tjenstgjorde som trädgårdsmästare. Damerna drogo sig som vanligt tillbaka till sitt rum, och priorn, som råkade hafva aflägsna slägtingar samt bekanta i Skottland och var road af att höra utländingar tala om deras fädernesland, inbjöd Quentin, med hvars utseende och beteende han tycktes mycket belåten, till en klosterlig måltid i hans egen cell. Som Durward fann priorn vara en man med hufvud, försummade han ej tillfället att göra sig underrättad om sakernas ställning i det lüttichska landet, hvarom han under de två sista dagarne hört berättelser, som kommit honom att i hög grad frukta för hans skydslingars säkerhet under återstoden af deras resa och som till och med gjort honom oviss om biskopens förmåga att beskydda dem, sedan de en gång välbehållna anländt till hans residens. Priorns svar voro föga lugnande.

Han sade, »att folket i Lüttich voro förmögna bogare, hvilka, liksom det forna Jeshurun, blifvit feta och istadiga — att de voro uppblåsta i sina hjertan öfver sin rikedom och sina privilegier — att de med sin länsherre, hertigen af Burgund, hade åtskilliga tvistigheter rörande skatter och privilegier och att de gång efter annan skridit till öppet uppror, hvaröfver hertigen, en hetlefrad och uppbrusande man, var så uppbragt, att han vid St. Georg svurit, att vid nästa förolämpning göra Lüttich, likt det ödelagda Babylon och det förstörda Tyrus, till spe och spott för hela Flandern.»

»Och efter allt hvad jag hört om honom», sade Quentin, »är han en furste, som nog är i stånd att hålla ord med hvad han lofvar, så att borgarne i Lüttich väl lär ta sig till vara för att gifva honom någon anledning dertill.»

»Man borde väl hoppas det», sade priorn, »och detta önskas äfven af alla de välsinnade i landet, som icke vilja att medborgarnes blod skall utgjutas likt vatten, och att de liksom förtappade syndare skola omkomma, innan de hunnit försona sig med himlen. Den goda biskopen arbetar derför natt och dag på fredens vidmakthållande, så som det höfves en ordets tjenare, ty, såsom det står i den heliga skrift, Beati Pacifici. Men …» Här tystnade de gode priorn med en djup suck.

Quentin förestälde honom blygsamt, af huru stor vigt det vore för de damer, han beledsagade, att få någon tillförlitlig underrättelse om landets inre tillstånd, och hvilket kristligt barmhertighetsverk det skulle vara, om den vördnadsvörde fadern täcktes upplysa dem rörande detta ämne.

»Detta är ett ämne, hvarom ingen gerna talar», sale priorn; »ty de som tala illa om de mäktige, etiam in cubiculo, torde erfara, att ett betvingadt ting för saken till deras öron. För att emellertid bevisa er, som synes vara en ädel yngling, och era fruntimmer, som äro fromma botgörerskor, stadda på en helig pilgrimsfärd, all den lilla tjenst som står i min förmåga, så vill jag vara öppenhjertig mot er.»

Han tittade sig derefter försigtigt omkring och sänkte rösten, liksom han varit rädd att höras.

»Folket i Lüttich», sade han, »är i lönndom uppvigladt till deras täta uppresningar af Belials män, hvilka, men, såsom jag hoppas, falskeligen, föregifva sig dertill hafva uppdrag af vår allra-kristligaste konung, hvilken jag anser bättre förtjena denna benämning, än som vore fallet, om han sålunda skulle störa lugnet i en angränsande stat. Emellertid begagnas hans namn öppet af dem som nära och underblåsa missnöjet i Lüttich. Dessutom fins der i landet en adelsman af god härkomst och ryktbar såsom krigare, men eljest, så till sägandes, en lapis offensionis et petra scandali — en stötesten och förargelseklippa för grefskapet Burgund och Flandern. Hans namn är Wilhelm de la Marck.»

»Kallad Wilhelm med Skägget, eller Ardennernas Vildgalt?» sade den unga skotten.

»Och detta med rätta, min son», sade priorn, »emedan han är såsom skogens vilda galt, som nedtrampar allt under sina klöfvar och uppristar allt med sina betar. Han hur bildat sig ett band af öfver tusen man, alla, liksom han sjelf, föraktare af all gudomlig och mensklig lag, och lefver oberoende af hertigen af Burgund, i det han underhåller sig sjelf och sitt anhang med rof och våldsamheter, utan åtskilnad utöfvade mot prester och lekmän. Imposuit manus in Christos Domini — han har lagt sin hand uppå Herrans smorda, utan att besinna att det står skrifvet: ’du skall icke antasta min smorda, och icke göra mina profeter något ondt!’ Äfven till vårt arma hus har han skickat efter summor af silfver och guld, såsom lösen för vårt och våra bröders lif, hvarpå vi såsom svar tillsände honom en latinsk böneskrift, i hvilken vi förklarade vår oförmögenhet att fullgöra hans fordran och förmanade honom med predikantens ord: Ne moliaris amico tuo malum, cum habet in te fiduciam. Icke desto mindre svarade denne Gulielmus Barbatus, denne Wilhelm de la Marck, lika okunnig i de humana vetenskaperna som sjelf utan humanitet, på sin löjliga rotvälska: Si non payatis, brulabo monasterium vestrum!»

»Och så barbariskt detta latin än var, min gode fader», sade ynglingen, »hade ni väl dock inte svårt för att förstå dess mening?»

»Ack, min son, fruktan och nödtvång äro skickliga lärmästare, och vi nödgades nedsmälta vårt kyrksilfver för att tillfredsställa denne grymma anförares roflystnad. — Måtte himmeln sjufallt vedergälla honom det! Pereat improbus — Amen, amen, anathema esto!»

»Det förundrar mig blott», sade Quentin, »att hertigen af Burgund, som är så stark och mäktig, inte jagar ned denna vildgalt, om hvars härjningar jag redan hört så mycket.»

»Ack, min son», sade priorn, »hertig Carl är nu i Peronne, samlande sina anförare för hundraden och anförare för tusenden för att bekriga Frankrike, och medan himmeln på detta sätt utsått oenighet i dessa stora furstars hjertan, misshandlas landet af dessa underordnade tyranner. Men det är i en olycklig stund som hertigen försummar att bota denna invärtes kräftskada, ty denne Wilhelm de la Marck har på senare tider underhållit öppen förbindelse med de missnöjda lütticharnes chefer, Rouslaer och Pavillon, och det är att befara, att han snart uppeggar dem till något förtvifladt företag.»

»Men biskopen af Lüttich har väl ännu nog makt att kufva denna missbelåtna och upproriska anda — är det ej så, gode fader? — Ert svar på denna fråga är af högsta vigt för mig.»

»Biskopen af Lüttich, min son, har både St. Peters svärd och nycklar. Han har all en verldslig furstes makt och kan räkna på det mäktiga huset Burgunds beskydd; har har derjemte, i sin egenskap af prelat, andlig myndighet, och understöder båda genom en tillräcklig beväpnad styrka. Denne Wilhelm de la Marck uppfostrades vid biskopens hof och är honom förbunden för många välgerningar; men äfven medan han vistades vid biskopens hof, gaf han luft åt sitt grymma och blodtörstiga sinnelag och förvisades derifrån för ett mord. som han begick på en af biskopens förnämsta tjenare. Allt sen den tiden har han varit den gode prelatens ständige och oförsonlige fiende, och nu, det gör mig ondt att säga det, har han omgjordat sina länder och riktat sin styrkas horn mot honom.»

»Ni anser således den värdige prelatens belägenhet för farlig?» frågade Quentin oroligt.

»Ack, min son», svarade den gode franciskanen; »fins dot väl i denna snöda verlden någon, som vi ej kunna anse vara i fara? Men himmeln förbjude, att jag skulle tala om den högvördige prelaten såsom den der vore i någon öfverhängande fara. Han har stora skatter, trogna rådgifvare och tappra soldater, och dessutom nämnde en budbärare, som i går passerade här förbi österut, att hertigen af Burgund, på biskopens begäran, till hans bistånd afsändt hundra lansar, hvilken förstärkning, jemte det manskap, som medföljer hvarje lans, är tillräcklig att sköta Wilhelm de la Marck, hvars namn vare förbannadt! Amen.»

Här afbröts deras samtal af sakristanen, som med af vrede nästan qväfd röst anklagade ziguenaren att hafva utöfvat de afskyvärdaste konster med de yngre bröderna. Vid aftonmåltiden hade han i deras dryck blandat en sinnesförvirrande och berusande vätska, som var tio gånger starkare än det starkaste vin, så att flere af klosterbröderne dukat under derför, och ehuru han, sakristanen, varit stark nog att motstå dess inflytande, kunde de likväl af hans blossande ansigte och grötiga tal se, att äfven han, anklagaren sjelf, blifvit till någon del angripen af den skändliga drycken. Dessutom hade ziguenaren sjungit verldsligt fåfängliga och otuktiga visor, gjort narr af den helige Francisci rep, drifvit gäck med hans underverk och kallat hans dyrkare galningar och lathundar. Slutligen hade han spått i händerna och sagt den unga pater Cherubin, att han vore älskad af ett vackert fruntimmer, som skulle göra honom till far åt en rask pojke.

Fadern priorn åhörde en stund under stum häpnad berättelsen om dessa afskyvärda styggelser, och då sakristanen slutat, steg han upp, nedgick i klostrets gård och befalde de tjenande bröderna, under hotelse af de strängaste straff för andlig ohörsamhet, att med käppar och piskor drifva Hayraddin ut ur det heliga området.

Denna befallning verkstäldes genast i Quentins närvaro, som, huru förargad han än var öfver tilldragelsen, likväl strax insåg, att hans mellankomst ej skulle gagna till något.

Oaktadt superiorns uppmaningar var likväl den bestraffning delinqventen undergick mer löjlig än fruktansvärd. Ziguenaren sprang kors och tvärs på gården, under larmet af röster och bullret af slag, af hvilka somliga ej träffade honom, medan de med flit måttades miste; andra åter, som verkligen voro honom tillämnade, undvek han genom sin vighet, och de få som träffade hans rygg och axlar, mottog han utan klagan eller knot. Larmet och tumultet var så mycket större, som de ovana spögubbarne, mellan hvilka Hayraddin sprang gatlopp, oftare träffade hvarandra än honom, tills slutligen priorn, önskande göra slut på detta mer förargelseväckande än uppbyggliga uppträde, befalde att porten skulle öppnas, och ziguenaren med blixtens snabbhet ilade igenom den och sprang bort i månskenet.

Under detta uppträde hade de misstankar, som redan förut börjat uppstå hos Quentin, vaknat med förnyad styrka. Samma morgon hade Hayraddin lofvat honom att iakttaga ett hyggligare och anständigare uppförande, än han dittills plägat ådagalägga, då de under sin resa stannat i något kloster, och likväl hade han nu brutit sitt löfte och till och med visat sig mer anstötligt bullersan än vanligt. Någonting låg säkert derunder, ty hvilka fel ziguenaren än hade, så saknade han hvarken förstånd eller, då han så ville, sjelfbeherskning, och kunde det ej vara sannolikt, att han önskade råka någon af sin hord, eller någon annan person, hvarifrån han under dagens lopp var förhindrad genom den vaksamhet, hvarmed Quentin gaf akt på alla hans rörelser, och att han derför tagit sin tillflykt till denna list för att blifva utkörd ur klostret?

Denna misstanke hade ej förr uppstigit hos Durward förrän han med den raskhet i sina rörelser, som utmärkte honom, beslöt att följa efter sin pryglade vägvisare och, om möjligt, i hemlighet söka komma under fund med, hvad han hade för sig. Så snart derför ziguenaren försvunnit genom klosterporten, förklarade Quentin i största korthet för priorn sina skäl, hvarför han nödgades hålla ögat på sin vägvisare, och skyndade efter honom.