Quentin Durward/Kapitel 15
| ← Resan |
|
Landstrykaren → |
FEMTONDE KAPITLET.
Vägvisaren.
Han var, så sad' han, född uti Egypten,
Härstammande från dessa hemska Mager,
Som, på den tid i Gosen Israel bodde,
Djerft förde krig mot det och dess profet,
Och Levi söner trotsade och mötte
Jehovah's underverk med falska konster,
Tills hämdens engel hvarje förstfödd slog,
Och dessa stolte vise lika bittert
Som olärd landtman gräto.
Anonym.
ord Crawfords och hans gardes ankomst gjorde
ett ögonblickligt slut på den strid vi i
föregående kapitlet beskrifvit, och riddaren
kastade genast af sin hjelm och gaf den gamla
lorden sitt svärd, sägande: »Crawford, jag ger mig. Men
kom närmare och låt mig hviska ett ord i ert öra — för
Guds skull, rädda hertigen af Orleans!»
»Huru? — Hvad? — Hertigen af Orleans!» utropade den skotska befälhafvaren. »I den ondes namn, hur har det burit till? Det skall för alltid förderfva honom hos kungen.»
»Gör ej några frågor», sade Dunois, ty det var ingen annan än han; »det var alltsammans mitt fel. Se han rör sig; jag kom hit för att snappa upp den här fröken och skaffa mig hustru och land, och se, hvad som blifvit följden! Håll tillbaka ert patrask — låt ingen se på honom!» Med dessa ord kastade han upp Orleans' visir och stänkte vatten från den närbelägna sjön i hans ansigte.
Durward stod emellertid som slagen af åskan, så snabt trängde alltjemt nya äfventyr sig inpå honom. Som han nu kunde finna af sin förste motståndares bleka drag, hade han kastat till marken första prinsen af blodet i Frankrike, och mätt svärd med dess bästa kämpe, den ryktbare Dunois, två i och för sig högst ärofulla bragder, ehuru en annan fråga blef, om konungen skulle anse dem så, eller godkänna dem.
Hertigen hade nu återfått sansen och kunde sitta uppe samt gifva akt på, hvad som föregick emellan Dunois och Crawford, medan den förre ifrigt påstod, att hertigens af Orleans namn aldrig behöfde nämnas i hela saken, då han vore beredvillig att taga hela skulden på sig och tillstå, att hertigen endast kommit dit af vänskap för honom.
Lord Crawford åhörde honom uppmärksamt, med ögonen fästa på marken, under det han allt emellanåt suckade och skakade på hufvudet. Slutligen blickade han upp och sade: »du vet, Dunois, att jag både för din fars och din skull mer än gerna skulle vilja göra dig en tjenst. »
»Det är ej för mig jag begär något», svarade Dunois. »Du har mitt svärd och jag är din fånge — hvad fordras väl mera? Men det är denna ädle furste, Frankrikes enda hopp, om det skulle behaga Gud att hädankalla Dauphin, som min bön gäller. Han kom endast hit för att tjena mig — för att hjelpa mig att göra min lycka — för att biträda mig med något, hvartill konungen på visst sätt sjelf uppmuntrat mig.»
»Dunois», svarade Crawford, »om någon annan hade sagt mig, att du bragt den ädle prinsen i denna knipa för att befordra någon af dina egna afsigter, skulle jag sagt honom att det var en lögn, och nu, då du sjelf påstår det, kan jag knapt tro att du talar sanning.»
»Ädle Crawford», sade Orleans, som nu helt och hållet hemtat sig från sin svimning, »ni är till karakteren för mycket lik er vän Dunois, att ej låta honom vederfaras rättvisa. Det var verkligen jag, som, mycket mot hans vilja, indrog honom i detta af en vanvettig lidelse ingifna och obetänksamt och lättsinnigt verkstälda företag. Sen på mig, alla som viljen», tillade han, uppresande sig och vändande sig till manskapet; »jag är Ludvig af Orleans, färdig att plikta för min dårskap. Jag hoppas att konungens misshag, som billigt är, endast skall drabba mig. Emellertid måste en Frankrikes son ej lemna sitt svärd åt någon, ej ens åt dig, tappre Crawford — farväl derför, goda stål!»
Med dessa ord drog han sitt svärd ur slidan och kastade det i sjön. Det for genom luften som en blixtstråle och sjönk i det glindrande vattnet, som ögonblickligt slöt sig tillsammans öfver det. Alla stodo tveksamma och häpne vid åtanken på brottslingens höga rang och allmänt högaktade karakter samt då de besinnade konungens allmänt kända afsigter med honom, hvilka gjorde det sannolikt, att följden af detta obetänksamma företag skulle blifva hans fullständiga undergång.
Dunois var den som först talade, sägande i en förolämpad och misstrodd väns förebrående ton: »jaså, ers höghet har således ej dragit i betänkande att bortkasta sitt bästa svärd, samma morgon ni behagat stöta ifrån er konungens ynnest och försmå Dunois' vänskap?»
»Kära frände», svarade hertigen, »huru kan ni väl tro att jag velat försmå er vänskap, derför att jag sagt sanningen, hvilket jag var skyldig er säkerhet och min ära?»
»Hvad har ni att göra med min säkerhet, om jag får lof att veta, min allra-furstligaste kusin?» svarade Dunois buttert. »Hvad i Herrans namn rör det er, om jag har lust att bli hängd, eller strypt, eller kastad i Loire, eller ihjelstucken, eller rådbråkad, eller upphängd i en jernbur, eller lefvande begrafven i något af slottsdikena, eller röjd ur vägen på något annat sätt, hvarpå det kunde behaga kung Ludvig att göra sig qvitt sina trogna undersåtar? — Ja, det är inte värdt ni vinkar och gör miner, eller pekar på Tristan l'Hermite, ty jag ser nog den skurken lika väl som ni. Men jag skulle nog kommit från saken för godt köp — vare det nog sagdt om min säkerhet. — Och se'n hvad er ära beträffar, så, vid den helige Magdalenas rodnad, tror jag ej att den varit bäst bevarad, om ni ej varit med om denna morgons arbete, eller åtminstone ej synts till dervid. Här har ers höghet låtit kasta sig ur sadeln af en hetlefrad skotsk pojke.»
»Det vet jag visst!» sade lord Crawford, »förevita inte hans höghet detta som någon skam. Det här är inte första gången, som en skotsk pojke brutit en god lans — och det fägnar mig att ynglingen förhållit sig så bra.»
»Ja, inte kan jag säga annat», sade Dunois; »men hade ers herrlighet blott kommit litet senare, så hade det lätt kunnat bli en vakans i er trupp.»
»Jo, jo, det tror jag nog», svarade lord Crawford. »Jag kan läsa er namnteckning i den der klufna stormhatten. Gå, någon af er, och tag af gossen den och gif honom en mössa, som med sin stålfordring skyddar hans hufvud bättre än den der bräckta pickelhufvan. — Jag vill likväl nämna för ers herrlighet att er egen härdade rustning ej alldeles saknar sina märken af en god skotsk handstil. — Men nu Dunois, måste jag bedja hertigen af Orleans och er stiga till häst och följa mig, emedan jag har fullmakt och uppdrag att föra er till ett helt annat ställe än det jag skulle önska anvisa er.»
»Mylord Crawford, kan jag ej få tala ett ord med de sköna damerna der borta?» sade hertigen af Orleans.
»Ej en enda stafvelse», svarade Crawford; »jag är för mycket ers höghets vän för att tillåta en sådan dårskap.» Derefter tillade han, vändande sig till Quentin: »ni, unge man, har gjort er skyldighet; res vidare och fullgör det värf er blifvit anförtrodt.»
»Med er tillåtelse, mylord», sade "Tristan, på sitt vanliga ohyfsade sitt, »ynglingen måste skaffa sig en annan vägvisare; jag kan ej vara af med Petit-André, då det så mycket liknar sig till att blifva arbete för honom.»
»Den unga mannen behöfver blott följa raka vägen», sade Petit-André, som nu framkom, »och den skall föra honom till ett ställe, der han råkar den person, som skall tjena honom till vägvisare. — Ej för tusen dukater skulle jag i dag vilja vara ifrån min chef! Nog har jag i min dar hängt mången riddare och väpnare, samt rika magistratspersoner och borgmästare så att det förslår — äfven grefvar och markiser ha fått smaka mitt handtverk, men, hm» — härvid såg han på hertigen, liksom för att antyda, att han velat fylla meningen med »en prins af blodet!» — »Ha, ha, ha! Petit-André, du kommer att bli omtald i krönikan!»
»Tillåter ni era bofvar att föra ett sådant språk inför sådana personer?» sade Crawford med en sträng blick på Tristan.
»Hvarför tillrättavisar ni honom inte sjelf, mylord?» sade Tristan trumpet.
»Emedan din hand är den enda i detta sällskap, som kan slå honom utan att förnedras af en sådan handling.»
»Håll då ert eget folk i styr, mylord, och jag skall nog svara för mitt», sade general-profossen.
Lord Crawford tycktes färdig att gifva ett häftigt svar, men liksom om han bättre besinnat sig, vände han Tristan tvärt ryggen, uppmanade hertigen af Orleans och Dunois att rida en på hvardera sidan om honom, gjorde ett afskedstecken åt damerna och sade till Quentin: »Gud välsigne dig, mitt barn; du har tappert börjat din bana, ehuru i en olycklig sak». Han höll just på att rida sin väg, då Quentin hörde Dunois hviska. till Crawford: »för ni oss till Plessis?»
»Nej, min olycklige och obetänksamme vän», svarade Crawford med en suck; »till Loches.»
»Till Loches!» namnet på detta slott eller snarare fängelse, som var mera fruktadt än sjelfva Plessis, ljöd för den unga skottens öra som en likringning. Han hade hört det beskrifvas som ett ställe, bestämdt till utförandet af dessa hemliga grymheter, hvarmed äfven Ludvig blygdes att besudla det inre af sitt palats. På denna fasans ort funnos fängelser under fängelsen, af hvilka somliga voro okända för sjelfva fångvaktarne; grafvar för lefvande, hvari menniskor nedsänktes med föga större förhoppning för deras återstående lif, än att få inandas oren luft och nära sig af vatten och bröd. I detta fruktansvärda slott funnos äfven dessa förfärliga fängelsehålor, kallade burar, i hvilka den stackars fången hvarken kunde stå eller sträcka ut sig; som det påstås, en uppfinning af kardinal Balue[1]. Det var derför ej att undra på, om namnet på detta fasans hemvist jemte medvetandet att han till en del varit ett verktyg till två så lysande offers ditsändande till den grad nedslog den unge skottens sinne, att han en lång stund red framåt med sänkt hjessa, på marken fästa ögon och med hjertat uppfyldt af de smärtsammaste betraktelser.
Då han nu åter i spetsen för sin lilla trupp red framåt den anvisade vägen, passade grefvinnan Hameline på tillfälle att säga: »det tycks, min vackra herre, som ni skulle ångra den seger ni för vår skull vunnit?»
Det låg någonting spefullt i den ton, hvarmed frågan framsades, men Quentin hade nog takt att svara helt enkelt och uppriktigt.
»Jag kan aldrig ångra något som jag gjort för att tjena sådana damer som ni, ehuru, om det varit förenligt med er säkerhet, jag hellre velat falla för ett svärdshugg af en så tapper krigare som Dunois, än ha varit en orsak till denne berömde riddares och hans olyckliga frändes, hertigens af Orleans, inspärrande i dessa förfärliga fängelsehvalf.»
»Det var således hertigen af Orleans», sade den äldre damen i det hon vände sig till sin brorsdotter. »Jag tyckte väl det, ehuru det var på temligen långt afstånd som vi åskådade striden. Ni ser nu sjelf, min brorsdotter, hur det kunnat stå till med oss, om denne listige och snåle monark låtit oss uppträda vid sitt hof. Första prinsen af blodet i Frankrike, och den tappre Dunois, hvars namn är lika vidt frejdadt som hans hjeltelike faders. Denne unge herre upptylde tappert och troget sin skyldighet; men det var likväl skada, tyckes mig, att han ej med ära dukade under, eftersom hans obefogade ridderlighet stält sig emellan oss och våra furstliga befriare.»
Grefvinnan Isabella svarade i en fast och nästan missnöjd ton, ja, med en energi, som Quentin ej förut varseblifvit hos henne.
»Min fru», sade hon, »om jag ej visste, att ni endast skämtat, skulle jag säga, att ert tal är otacksamt mot vår tappre försvarare, hvilken vi kanske ha att tacka för mer än ni torde ana. Om också dessa herrar så till vida lyckats i sitt djerfva tilltag, att de nedgjort vårt medfölje, så hade vi ju måst dela deras fångenskap, så snart den kungliga vakten ankommit. För min del måste jag gråta vid tanken på den tappra man som fallit, och jag skall med det första låta läsa messor för hans själs välfärd, och jag hoppas», fortfor hon blygt, »att den öfverlefvande vill emottaga min innerliga tacksägelse.»
Då Quentin vände sig till henne för att på ett passande sätt besvara hennes tacksamhetsbetygelser, märkte hon, att blodet rann nedför ena sidan af hans ansigte, och utropade med en ton af djup känsla: »heliga jungfru, han är sårad, han blöder! — Stig af, min herre, och låt förbinda ert sår.»
Trots alla Durwards försäkringar om obetydligheten af hans skråma, nödgades han likväl stiga af hästen och sätta sig på vägkanten, medan de båda fruntimren, som enligt ett då ännu ej föråldradt bruk gjorde anspråk på någon kunskap i läkarekonsten, hämmade blodet, tvättade såret och förbundo det med grefvinnan Isabellas näsduk, för att utestänga luften, såsom konsten det föreskref.
I våra tider få kavaljerer sällan eller aldrig några sår för damernas skull, och damerna å sin sida befatta sig ej heller med att kurera dylika. Bådadera äro nu blottstälda för en fara mindre. Den som männen undgå torde väl i allmänhet vara erkänd, men faran att förbinda ett så lätt sår som Quentins, hvilket i och för sig ej hade något fruktansvärdt eller farligt, var kanske i sitt slag lika verklig, som vådan att råka ut derför.
Vi hafva redan nämnt, att patienten var ovanligt vacker, och då han aftog sin hjelm, eller rättare sin stormhatt, nedrullade hans rika, lockiga hår omkring ett ansigte, på hvilket ungdomlig glädtighet blandade sig med en rodnad på en gång af blyghet och tillfredsställelse. Också erfor Isabella, då hon nödgades hålla näsduken på såret, medan fastern bland deras ressaker sökte efter ett sårplåster, en blandad känsla af på en gång ömhet och förlägenhet; en känsla af medlidande för patienten och af tacksamhet för hans tjenster, hvilka i hennes ögon ytterligare förhöjde skönheten och behaget af hans ansigtsdrag. Denna tilldragelse tycktes med ett ord enkom vara tillstäld af ödet för att fullända det hemlighetsfulla samband, hvilket det genom många obetydliga och efter utseendet tillfälliga omständigheter, grundlagt mellan två personer, som, ehuru olika i rang och förmögenhet, likväl mycket liknade hvarandra i ungdom, skönhet och ett af naturen ömt och romantiskt sinnelag. Det var derför ej underligt, attt tanken på grefvinnan Isabella, som Quentins inbillningskraft redan gjort sig så förtrogen med, från detta ögonblick helt och hållet uppfylde hans själ, och att den unga damen å sin sida, om också hennes känslor, för så vidt hon sjelf fattade dem, voro af en mindre bestämd karakter, med starkare sinnesrörelse tänkte på sim unge försvarare, hvilken hon nyss gjort en så intressant tjenst, än på någon af hela denna skara högborne ädlingar, som under detvå senaste åren hemburit henne sin hyllning. När hon till på köpet kom att tänka på hertig Carls ovärdige gunstling, Campo Basso, med hans hycklande min, hans låga svekfulla själ, hans snedvridna hals och hans skelande blickar, så föreföll henne hans bild mera ohyggligt vederstygglig än någonsin, och innerligt lofvade hon sig sjelf, att intet tyranni i verlden skulle kunna förmå henne att ingå en så förhatlig förening.
Emellertid, vare sig att den goda grefvinnan Hameline de Croye ännu lika mycket förstod sig på och beundrade manlig skönhet, som då hon var femton år yngre, — ty om det ädla husets annaler tala sant, så var den goda grefvinnan vid tiden för vår berättelse minst trettiofem år — eller att hon tyckte, att hon ej låtit deras unga beskyddare vederfaras tillräcklig rättvisa vid den synpunkt hvarur hon först betraktat hans tjenster, nog af, han började finna nåd inför hennes ögon.
»Min brorsdotter», sade hon, »har skänkt er en duk till förband på ert sår; jag vill äfven förära er en för att hedra er tapperhet och uppmuntra er till vidare framsteg på ridderlighetens bana.»
Med dessa ord gaf hon honom en i blått och silfver rikt broderad duk, pekande på schabraket på sin häst och plymerna på sin ridhatt, för att göra honom uppmärksam på, att färgerna voro desamma.
Tidens sed fordrade oeftergifligt att Quentin band duken om sin arm. Emellertid låg i denna tacksamhetsbetygelse mer tafatthet och mindre galanteri, än som kanske skulle varit förhållandet vid ett annat tillfälle och i annat sällskap; ty ehuru det ansågs för blott en vanlig höflighetssak att bära ett på sådant sätt af en dam gifvet ynnest-tecken, skulle han dock vida hellre haft rättigheten att pryda sin arm med den duk, som omslöt det sår, hvilket Dunois’ svärd tillfogat honom.
Emellertid fortsatte de sin färd, Quentin numera ridande bredvid damerna, i hvilkas sällskap han liksom genom en tyst öfverenskommelse tycktes blifvit upptagen. Han talade likväl icke mycket; ty han var uppfyld af det tysta medvetandet om sällhet, som skyr för att gifva ett alltför fritt lopp åt sina känslor. Grefvinnan Isabella talade ännu mindre, så att samtalet hufvudsakligen fördes af grefvinnan Hameline, som ej visade någon lust att låta det afstanna; ty, för att, som hon sade, inviga Quentin i ridderskapets grundsatser och plägseder, beskref hon för honom på det omständligaste torneringen vid Haflinghem, der hon utdelat priset bland segervinnarne.
Quentin, som, det gör mig ondt att tillstå det, var föga intresserad af beskrifningen på detta lysande skådespel, eller af de särskilda tyska och flandriska riddarnes vapensköldar, hvilka alla damen med obarmhertig noggrannhet afmålade, började blifva litet orolig öfver, att han kunde hafva ridit förbi det ställe, der han skulle råka vägvisaren, hvilket, om det verkligen inträffat, skulle varit ett ganska allvarsamt missöde, som kunde haft de ledsammaste följder.
Medan han tvekade om, huruvida det icke skulle vara bäst, att han skickade tillbaka en af sitt folk, för att se, om hans fruktan vore grundad, hörde han ljudet af ett horn, och då han blickade åt det håll hvarifrån ljudet kom, varseblef han en ryttare, som i fullt språng nalkades dem. Djurets litenhet, raggighet och vilda, otämda tillstånd erinrade Quentin om hans eget hemlands hästraçe, ehuru denna var finare bygd och, med samma utseende af härdighet, snabbare i sina rörelser. I synnerhet var hufvudet, som hos den skotska ponyn ofta är groft och tungt, hos denna ovanligt litet och vackert ansatt vid djurets hals, med fina käkar, stora glänsande ögon och utspända näsborrar.
Ryttaren hade ett ännu ovanligare utseende än hästen hvarpå han red, ehuru denna var ofantligt olika de franska hästarne. Han styrde sin häst med mycken skicklighet och satt med fötterna i breda stigbyglar, liknande skopor, och med så korta stigbygels-remmar, att hans knän nästan voro i jemnhöjd med sadelknappen. Hans klädsel bestod i en liten röd turban, med en smutsig plym, fäst medelst ett silfverspänne; hans tunika, tillskuren efter samma snitt som stradioternas[2], var grön till färgen, och pråligt utstofferad med guldgaloner. Han bar hvita vidbyxor, ehuru ej just at det renaste slaget, hvilka voro hopfästa under knäet, nedanför hvilket hans svartbruna ben voro alldeles nakna, så när som derpå, att en mängd band korsade sig öfver dem för att vid hans fötter fästa ett par sandaler. Han hade inga sporrar, utan begagnade dertill den skarpa spetsen på sina stigbyglar, hvarmed han kunde mana på sin häst på ett ganska kännbart sätt. I en karmosinfärgad gördel bar denne sällsamme ryttare på högra sidan en dolk och på den venstra en morisk kroksabel. Hornet, hvarmed han förkunnat sin ankomst, hängde öfver hans skuldra uti ett utnött gehäng. Han hade ett svartmuskigt och solbrändt ansigte, tunt skägg, svarta genomträngande ögon, välbildad mun och näsa, och man skulle äfven kunnat kalla hans öfriga anletsdrag vackra, om icke de svarta lockarne hängt så hoptofvade omkring hans ansigte och om icke hela hans yttre burit prägeln af en vilde och umbäranden, som man snarare skulle väntat finna hos en vilde, än hos en civiliserad menniska.
»Han är också en ziguenare!» sade fruntimren sins emellan. »Heliga Maria, skall kungen nu återigen sätta sitt förtroende till dessa utbördingar!»
»Om ni vill, så skall jag fråga mannen», sade Quentin, »och, så godt jag kan, förvissa mig om hans trohet.»
Durward hade, lika väl som de båda damerna, på mannens drägt och utseende igenkänt en af dessa landstrykare, med hvilka han, tack vare Trois-Echelles’ och Petit-Andrés hastiga förfarande, hardt när blifvit förvexlad, och äfven han hyste derför ganska naturliga betänkligheter att anförtro sig åt någon af detta kringstrykande slägte.
»Har du kommit hit för att söka oss?» var hans första fråga.
Främlingen nickade jakande.
»Och i hvilken afsigt?»
»Att ledsaga er till lütticharns palats.»
»Biskopens?»
Ziguenaren nickade åter.
»Hvad tecken kan du gifva för att bevisa, att du är rätte mannen?»
»Endast ett gammalt rim», svarade ziguenaren:
»Pagen slog vildsvinet ihjel,
Men pären njöt hedern likväl.»
»Ett pålitligt tecken», sade Quentin. »Rid framför så länge, min vän — jag skall strax tala vidare med dig.» Derefter red han tillbaka till damerna, sägande: »jag är förvissad, att mannen är den vägvisare, som vi väntat, ty han har gifvit mig en lösen, som jag har anledning tro endast vara känd af konungen och mig. Men jag skall tala vidare vid honom och söka komma under fund med, huruvida man kan förlita sig på honom.