Qvinnan med förmyndare/Kapitel 03
| ← 2 Kapitlet. |
|
4 Kapitlet. → |
3 KAPITLET.
Das süsse Wort: Ich liebe dich,
Sprach aus dem holden Augenpaare.
Schiller.
“Redan!” var Idas tysta utrop, då vagnen stadnade utanför ett af de prydligare husen på Drottning-gatan och Presidenten tillkännagaf, att de voro framme. Ida inträdde i en boning, der lyxen och smaken tycktes syskonligt räcka hvarann handen för att i smekande famn innesluta rikedomens gunstlingar och förvandla deras lefnads behof till njutningar.
Sedan Ida, i de rum, hvilka blifvit henne anvisade såsom sina, iordningstält sin klädsel efter resan, passerade hon, åtföljd af en kammartjenare, en lång rad af höga rum, hvilkas praktfullhet för hennes ögon nästan magiskt upplystes af ett mildt lampsken. Efter genomgången af dessa rum sprungo dubbeldörrarne upp till ett litet kabinett. Der mötte henne vid glansen af en gaslampas klara ljusström , den glada anblicken af vackra ansigten och lyckliga menniskor.
Liflig, sprittande och leende hastade värdinnan sin unga gäst till möte, välkomnade henne med denna artighet och ledighet, som så skickligt supleerar vänskaplighet, och endast vinnes i stora verldens kretsar, och presenterade för henne de personer, som utgjorde hennes sällskap. Dessa voro hennes bror Kammarjunkare Sebastian Stjernsporre och Fröken Louise Br.
Ida fann här före sig Selmén, i skötet af sin familj. En liten flicka med cherubimshufvud klängde på hans knä och visade med de hjertligaste smekningar sin glädje öfver hans återkomst.
”Och du har intet lagt dig att sofva än, Lina?” sade fadren.
”Jag vill intet sofva, innan jag fått se min lilla pappa!” svarade hon, och slog sina små armar kring fadrens hals.
— ”Men du håller ju ej af din pappa?”
— ”Ach jo, så mycket som så!” och hon utsträckte sin lilla famn så vidt hon förmådde. Hon tycktes ej kunna lemna den återkomne fadren. Han skulle klappa hennes nya docka och låta henne sitta inom västen, emedan hon varit så snäll under hans frånvaro. Hon grasserade med sina små fingrar i hans mörka, riklockiga hår, benade det ömsom öfver pannan, strök det uppåt, eller lade det ät sidan, och log med barndomens intagande löje åt den olikhet, som deraf uppkom i hans utseende. Det var vackert att se den mildhet och eftergifvenhet, som den starke mannen, i medelåldrens högsta blomma, med den sansade tillförsigten i sitt ansigte, den öppna lugna blicken, den höga gestalten — med ett ord mannen såsom kraftens representant på jorden — visade barnet — oskuldens och svaghetens — samt den trygga,säkerheten hos detta sistnämda. Det hade kunnat tjena till en tafla af kärleken, som närmar och harmoniskt sammansmälter alla elementer.
Ida vände ofta sina ögon till denna grupp, under det Fru Selmén förde conversation om hennes resa, Folkers hattar, modden på gatorna, Dahlqvists recett m. m. allt detta med en lätthet en mångordighet, en talang — om detta uttryck tillåtes — som, liksom Hüntens variationer alltid göra ett behagligt intryck första gången.
Men vi hafva presenterat för Ida och läsaren ett par andra personer i sällskapet, hvilka den sednare torde vara god ännu ha i minnet och skänka någon uppmärksamhet, på det en närmare bekantskap måtte kunna göras. I ena soffhörnet satt Kammarjunkare Stjernsporre temligen beqvämt, med utsträckta armar och ben. Stundom lutade han sig mot Fröken Br. som satt längre fram i soffan, tagande hennes vackra broderi i ögnasigte, åt hvilket han också gjorde vackra complimenter. ”Du syr som en engel, Louise! Det är f—n så vackert! På min heder om jag tror prinsessan har maken!” Af det slaget voro de. Den innerliga blicken, det ljufva leendet, med hvilka Louise besvarade dem, visade att hvarken de eller deras gifvare voro henne likgiltiga. Stundom undansnappade han hennes sax, tråd eller dylikt, och lät henne leta derefter tills hon upptäckte hans ”aimabla railleri,” ja stundom sträckte han förstulit sin arm bakom hennes rygg och afklippte den fina tråden under det den, behandlad af Louises öfvade och alrasomtäckaste små hvita fingrar, formerade de lediga och complimenterade rosorna. När dessa spratt lyckades, prisade Stjernsporre sin fintlighet med ett högt, bredt skratt. Äfven detta upptogs af Louise med leende. Der låg så mycken mildbet, så mycken godhet i hela hennes väsende att hon tycktes ur stånd till hvarje känsla af missnöje eller förebråelse. Fru Selmén dröjde ej att underrätta Ida , det de unga tu voro kusiner och — — — hon afbröt sig här. Ida visste nog.
Tvenne menniskor af mera skiljaktiga karakterselementer än Louise Br. och Kammarjunkare Stjernsporre träffar man sällan i naturen. Den förra var skön, men en af dessa blonda, späda etheriska skönheter, som vanligen mera intressera än förblända, och som mera tyckas höra till en engla- än en menskoverld; hvilkas hela väsende andas en ömhet och kärleksfullhet, som vi älska att tillägga de himmelska varelserna, och som kanske här i begynnelsens rike dock gror i hvarje rent, älskande sinne om än verldskylan sedan skakar sin frost öfver brodden. Hos Louise fanns något så vekt, så hängifvande, att man såg att hon behöfde och fordrade kärlek såsom ett stöd för sitt bestånd. Hon talade litet, men då det skedde, var det som ett ljuft melodiskt ljud gick öfver hennes läppar, så mild och len var hennes röst. Hennes skratt var sällan mer än ett leende och ingenting uppkallade detta lifligare än den glättighet, hon såg hos andra, och särdeles hos sin kusin Kammarjunkaren.
Denne sednare deremot trodde sig vara en vacker karl och skulle kanske till och med varit det utom detta svullstiga uttryck af sjelfbelåtenhet i hans fysionomi. Hela hans väsende och beteende var en bas-relief på fonden af hans eget jag. Han talade, om ej mycket, dock flitigt; alldrig i fil och sammanhängande, utan han kastade gemenligen helt skarpt och staccato in några ord eller fraser i andras conversation, och på dessa hördes alltid, af honomm sjelf, ett högljudt skratt, lika visst, som ljudet af en klocka höres, sedan dess tungas slag upphört.
”Hur kunde väl dessa personer vara — — — hvad Fru Selmén ej utsade? ett sådant förhållande fordrar, om ej sympathi, åtminstone harmoni mellan kontrahenterne, men intetdera finnes mellan dessa,” tror jag nästan min läsare anmärker. Häremot ingen invändning , och om jag ej nöjaktigt kan besvara denna anmärkning, vill jag åtminstone göra det sanningsenligt. Men, gode läsare, eller troligare läsarinna, tillåt mig fråga: hvilket förhållande tänker du dig väl mellan kusinerna? Förlofning. — Ack, Fru Selmén gjorde klokt som sade — intet!
Då Louise i sin första barndom förlorat sina föräldrar, hvilka ej efterlemnat någon förmögenhet, blef hon upptagen såsom eget barn af Cancellirådet Brings, som voro barnlösa. Cancellirådinnan, en syster till Louises mor, älskade barn, och Louise blef henne mycket kär. Till nöje och sällskap åt sin lilla gunstling bjöd hon, nästan alla aftnar, sin andra systers barn, de små Stjernsporrarne. Sebastian, den muntre, vackre gossen, roade henne med sina tusende upptåg och kom derigenom högt i hennes bevågenhet. Med stort välbehag såg den goda Cancellirådinnan, hur han vid de små tvister, som så ofta förekomma mellan barn, alltid gick öfver på Louises sida, emot Systern. Och om detta än så påtagligt var med afsigt att reta den sednare eller låta henne umgälla det företräde hon hemma njöt, så förbisåg dock mostern motivet eller förvandlade det till en grund för framtida planer. Hoppet är lifvets genius. Den följer oss med leende anlete från vaggan till grafven och öfver denna. Allt hvarpå dess strålande blickar falla, får fägring och glans; och då vi ej mera kunna upphämta dem på vår egen lefnadsteckning, göra vi det ännu på våra vänners och älsklingars , och locka såmedelst ljus äfven öfver dagar och förhållanden, dem vi aldrig på annat sätt få skåda.
Cancellirådinnan gynnade på allt vis, hvad hon kallade Sebastians inclination för Louise, kallade dem fästman och fästmö, uppmanade Louise att gömma godbitarne af det namnam hon fick åt Sebastian, låtande henne förstå, att hon en dag borde dela allt med honom; tillhviskade den sednare vid jularnes analkande, hvad Louise helst önskade sig till julklapp, och gjorde henne efteråt uppmärksam på sin kusins förunderliga fintlighet att utgissa hennes smak och önskningar och gjorde deraf gynnande slutsattser för deras öfverensstämmelse i framtiden. Ofta slöt hon gossen och flickan i sina armar och tackade Gud och vår nådige, upplyste konung att förbudet mot kusiners giftermål kan eftergifvas.
Då Sebastian uppehöll sig vid akademien öfvertalade den goda mostern gång efter annan sin man att afhjelpa den penningeförlägenhet han ofta iråkade, samt skicka honom små summor till sådana utgifter, hvilka hans föräldrars vilkor och grundsatser ej medgåfvo att bestrida; dervid försummade hon dock aldrig att låta sina planer påskina, i det hon skämtande försäkrade honom, att det endast var för en ”svärson”, hvilken hon dock hoppades med tiden skulle bli en stadgad och god hushållare, som hon kunde förmå sig till så stora uppoffringar. Som han temligen flitigt behöfde anlita dessa, och Louise dessutom var, som vi vete, en varelse för hvilken väl ett hjerta kunde klappa, lät han sin välmenande ”Tante” hoppas allt för sina kära planers framgång, och hon hoppades ännu i dödsminuten, då hennes sista jordiska önskan var de båda kusinernas förening. Så hade hon hos dem väckt och underblåst tanken på en sådan; och, ehuru hon vid sin död tyckte dem vara alltför unga för den högtidliga öfverenskommelse, som vi kalla förlofning, dog hon likväl nöjd i öfvertygelsen att tiden skulle fullborda det goda verk hon påbegynt. Hon lemnade de båda unga alltså i ett mellanstånd af vara och icke vara, frihet och icke-frihet, hvilket stånd kanske af alla har de mångfaldigast eluderade och svårast träffade rättig- och skyldigheter.
Louise förblef efter sin mosters död ännu qvar i sin onkels hus, och visade sig i verlden alltid i Fru Selméns säliskap. Detta gaf ökad fart åt ryktet om hennes förbindelse med Kammarjunkaren. Denne gjorde flitiga besök hos Cancellirådet, men om de stodo i förhållande till hans tacksamhetsskyldighet från academietiden och vidare, slägtskapen eller något annat, är kinkigt att afgöra. Hvad som är säkert är att ingenting i det omnämda mellanståndet förändrat sig till tiden af detta kapitlets början. Louises hjerta ha vi sett sqvallra genom hennes ögon och Kammarjunkare Stjernsporre har visst icke att förebrå sig någon otrohet mot sin enda verkliga flamma, och skall troligen aldrig åt någon rival prisgifva dess oförgätliga föremål — jaget.