Rökstenen (von Friesen 1920)/Ett förord och en orientering
|
Ur Rökstenens och Rökstensforskningens historia → |
ETT FÖRORD OCH EN ORIENTERING.
Föreliggande afhandling kommer ur tryckpressen i en förnämligare utstyrsel än som i regel ges åt filologiska arbeten. Orsaken härtill är, att ett antal minnesgoda vänner, på initiativ af mina gamla studiekamrater Sune Ambrosiani, Rudolf Cederström, Anders Grape och Oskar Lundberg, ha velat på detta sätt hugfästa en märkesdag i mitt lif — femtioårsdagen. Först efter mycken tvekan har jag vågat mottaga detta älskvärda uttryck af deras välvilja. Jag griper nu detta tillfälle att bringa alla dessa närmare och fjärmare vänner mitt varma tack och detta i lika hög grad för många mindre häfdbundna vänskapsprof, som jag från deras sida i rikt mått fått röna under framfarna år.
För de ypperliga fotografier, som i reproduktion pryda denna bok, ber jag att här få erkänna min tacksamhetsskuld till fil, kand. Nils Moosberg, som haft vänligheten att under påsken förlidet år göra mig sällskap ned till Rök och där ställa sin bepröfvade konstskicklighet till min tjänst. Färden möjliggjordes genom ett anslag af K. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, som jag härför hembär mitt vördsamma tack.
⁎
Vid vår tideräknings början var Rom västerlandets och till en stor del också österlandets härskarinna. Omkring år 100 e. Kr. nådde det stora världsrikets område i Mellaneuropa upp till en linie, som till sin största del följde Rhen och Donau men på vissa sträckor föll norr om dem. Först utanför denna gräns funnos folk och stammar, som gentemot Rom förmådde häfda sin politiska själfständighet. Främst bland dessa stodo såväl med hänsyn till antal som anlag, själsliga och kroppsliga, germanerna. Men om också Roms politiska välde icke nådde flertalet germanska stammar, voro dessa likväl i hög grad underkastade inflytandet af Roms materiella odling, dess industri och handel. De fredliga förbindelserna öfver den romerska gränsvallen brakte en rikedom af romerska industriprodukter, afsedda såväl för fredliga som krigiska ändamål, icke blott till det kontinentala Germanien utan äfven långt upp i Norden. Detta materiella inflytande från Rom var så mäktigt, att arkeologerna kallat ett skede, omfattande de tidigare år- hundradena af vår tideräkning, för den romerska järnåldern. I hvilken grad romerska lefnadsvanor genomträngt den germanska världen förstå vi däraf att en författare, som i midten på 500-talet tydligen mycket vederhäftigt skildrar Norden, omtalar som en märkvärdighet att i Skandinavien fanns en folkstam så barbarisk att dess medlemmar ej använde vin. Denna folk- stam var lapparna. Vi veta att i den materiella odlingens spår gick till den germanska världen från Rom andlig odling: organisation, krigskonst, tidsindelning (sjudagarsveckan och veckodagsnamnen), samhälleliga och religiösa föreställningar o. s. v. Hit hör också skrifkonsten.
På tre hufvudvägar gingo de romerska kulturströmningarna mot Norden. En följde Rhen, som på långa sträckor bildade gränsen mellan romare och germaner, och gick från dess mynning längs Nordsjö-kusten öfver Slesvig in i Östersjön. En annan utgick från Carnuntum, en stad i den romerska provinsen Pannonia nära Wien, uppför floden March öfver Väst-Karpaterna in i Weichseldalen och följde därefter Weichsel ner till Frisches Haff på gränsen mellan Ost- och Väst-Preussen. En tredje var under de fyra första seklerna e. Kr. lifligt trafikerad. Den gick från Svarta hafvet genom Väst- Ryssland in i Weichseldalen. Fornforskarcn Bernhard Salin har visat att det är på kulturföremål, som på denna väg söka sig upp mot Norden, som runorna äldst uppträda. Men vid Weichseln, Dnjepr och Svarta hafvet härska under 100—300-talen e. Kr. goterna. Under 100-talet började de i större skaror från Ostpreussen draga åt sydost mot Svarta hafvet, dit bördiga nejder och ett härligt klimat lockade dem. Där nere mötte dem också det romerska rikets odling, ordning och rikedom: blomstrande grekiska kuststäder, romerska kolonier och ståndläger — en blandning sålunda af latinsk och grekisk kultur.
Genom ingående undersökning af runorna i de äldsta fynd där de före- komma på kontinenten och i Norden och en jämförelse af dem med de latinska och grekiska skriftecknen sådana dessa voro vid denna tid har jag redan 1904 visat, att runorna uppstått genom en ombildning af grekiska och latinska bokstäfver af den form dessa erhållit genom dagligt bruk som skriftecken, d. v. s. att runorna utgå från den klassiska skrifstilen. Sannolikt synes att skriftecknen öfverförts till den germanska världen af en got, som en längre tid vistats i grekisk-latinsk omgifning, visserligen utan att förvärfva någon litterär bildning, en got, som lärt sig att tala och med hvardagslifvets bokstafstyper hjälpligt skrifva grekiska och latin och så, med stöd af dessa färdigheter, af grekiska och latinska tecken sammansatt en skrift för sitt modersmål, gotiskan. Han öste härvid företrädesvis ur det grekiska teckenförrådet, men han måste därjämte anlita det latinska, emedan gotiskan hade ljud som vid denna tid, slutet af 100-talet e. Kr., saknades i grekiskan men funnos i latinet.
Den sålunda tillkomna gotiska skriften bestod liksom det grekiska alfabetet af 24 ljudtecken. Den har sannolikt till en början i den gotiska världen haft en användning som liknade den som skrifstilen hade inom den klassiska odlingens sfär. Ytterst obetydliga rester af klassisk — grekisk och latinsk — skrifstil äro bevarade till vår tid. Hade vi icke att tillgå på glättade lerskärfvor och papyrus med bläck och penna skrifna urkunder af hvardagligt eller litterärt innehåll, som skyddats mot tvenne årtusendens åverkan af Egyptens ökentorra klimat eller Herkulanums i lava inbäddade ruiner, skulle vi veta ytterst litet om denna det dagliga lifvets skrift och dess ymniga användning inom den klassiska civilisationen. Det är därför helt naturligt att den gotiska skriftens historia under dess äldsta skede är oss alldeles obekant. Att skriften emellertid bland goterna tidigt nått en förhållandevis stor användning kunna vi med sannolikhet sluta däraf att Vulfila, goternas store apostel, på grundvalen af den bildade den vårdade bokskrift hvarmed han nedskref den öfversättning af bibeln från grekiska till gotiska, som han utförde i midten af 300-talet e. Kr. Denna, förnämligast i den frejdade Codex argenteus i Uppsala bevarade bokstil, förhåller sig sannolikt till den af grekiska och latinska typer, på sätt som nyss antydts, sammansatta gotiska hvardagsstilen (»kursiven») på samma sätt som de klassiska vårdade bokstilarna (»uncialerna») förhålla sig till de motsvarande kursiverna. Det är rimligt att af denna omständighet sluta att skriften spelat en betydande roll bland goterna redan före Vulfilas tid, så betydande att Vulfila ansåg sig böra i huvudsak bygga sitt alfabet på den i stället för på det grekiska alfabetet, i trots af att detta på hans tid lätteligen skulle ha låtit lämpa sig för hans ändamål.
Den första gotiska skriften har, såsom ofvan nämnts, troligen varit kursiv och framställts på samma sätt som den klassiska kursiven med bläck och penna på lämpligt underlag: papyrus, glättade lerskärfvor, pergament. Tidigt framgick emellertid härur en epigrafisk skrift, en skrift där hvarje typ var fristående och med ett spetsigt föremål, en knifsudd eller en nål, ristades på trä, metall, i vax etc. Denna epigrafiska gotiska skrift är just runorna, och den synes ha tillkommit i eller tidigt spritt sig till en omgifning, där tillgång saknades till de klassiska skrifmaterialerna och där kunskapen om klassisk skrift icke var öfver höfvan stor, om den öfverhufvud fanns. Mot bakgrunden af detta antagande förstår man bäst, hvarför runornas ordning blifvit en helt annan än den klassiska skriftens, hvarför de grekiska bokstafsnamnen så radikalt omstöpts till de egendomliga namn, som tillkomma hvarje runa och som samtidigt äro appellativer i språket, samt slutligen hvarför grekiska digrafer som 𐌴𐌹 (= ei, senare i) och 𐌲𐌲 (= ng) kunnat ombildas till enhetliga ljudtecken i runraden (resp. j och ng).
Hastigt spred sig runornas bruk från den gotiska världen upp till Östersjön. Redan under tiden c:a 200—250 e. Kr. finna vi runinskrifter i Danmark och Norge enligt hvad den arkeologiska vetenskapen ådagalagt. Vid år 400 eller något senare äro runorna dokumenterade för Sverige (Gotland). Först åtskilligt senare sprider sig kunskapen om dem från Östersjöns och Nordsjöns kuster till Syd-Tyskland och det af germaner (burgunder) bebodda östra Frankrike.
När den klassiska skriften, afpassad för germanskt språk, väl omdanats till en epigrafisk skrift (runor), har dess användbarhet i hög grad inskränkts. Det är till en början uteslutande för mer eller mindre tillfälliga, i regeln mycket korta inskriptioner på vapen, smycken och redskap som vi finna runorna brukade, inskriptioner, på hvilka visserligen stundom mera målmedveten omsorg nedlagts men som oftast äro tämligen vårdslöst nedkastade med en nålsudd eller knifsägg på ett föremål af trä eller metall. De innehålla oftast dessa inskrifter ett eller ett par personnamn angifvande egaren, gifvaren eller förfärdigaren samt ofta runristaren. Stundom utgör inskriften en besvärjelse: runorna torde i afsevärd mån ha haft sitt magiska bruk att tacka för sin spridning och den seghet hvarmed de i vissa trakter t. ex. i Dalarna fortlefvat inemot våra dagar.
Runorna bestodo äldst, som redan nämnts, af 24 ljudtecken. De erhöllo hvar och en särskilda namn, och hvarje namn var ett appellativ i språket, som om möjligt såsom första element innehöll det ljud, som runan hade att beteckna. Så hette runan för r raida ’vagn’, för l lagus ’sjö’, för d dags ’dag’ o. s. v. Deras ordning var en helt annan än de klassiska bokstäfvernas, en ordning hvars grund ännu är okänd men som förutsätter att den tillkommit i en omgifning, som icke haft någon vidare kunskap om de klassiska folkens skrift. Slutligen kan det nämnas att de 24 runorna voro uppdelade i tre grupper om hvardera åtta runor; hvarje grupp kallades åtminstone i senare tid (under vikingatiden) en ätt, d. v. s. ’antal af åtta’, och detta ehuru dåmera grupperna bestodo af 5 eller 6 runor.
Kasta vi nu en blick på hur denna 24-typiga runrad användes i den östgermanska (gotiska) och i den nordgermanska (skandinaviska) världen, dit upp — som vi sett — den redan c:a år 200 spridt sig, samt senare (från omkr. år 400) i den västgermanska, så finna vi till en början helt korta inskrifter på lösa föremål, vapen, verktyg eller husgerådssaker, inskrifter som endast innehålla ett personnamn eller ett par, med eller utan ett lakoniskt predikat. Så läses på doppskon tillhörande det berömda mossfyndet från Thorsbjærg på Fyen: owlþuþewaʀ ni wajemariʀ d. ä. »Wulþuþewaʀ den icke vanryktade (d. v. s. den fräjdade)». Wulþuþewaʀ är ett mansnamn, som på fornnordiska skulle ha hetat Ullþér, d. v. s. ’Ulls tjänare’ och som troligen är anbrakt på doppskon för att ange svärdets egare. Välbekant är inskriften på det ena af de två väldiga dryckeshorn af guld från Gallehus i Slesvig, som upptäcktes 1639 och 1734. Inskriften står rundt den mer än decimeterbreda mynningen af hornet, som på arkeo- logiska grunder kan dateras till omkr. 425 e. Kr. Den är affattad liksom den föregående inskriften på urnordiska, det tungomål, från hvilket de senare nordiska litteratur- och talspråken utvecklat sig, och lyder: ek hlewagastiʀ . holtijaʀ . horna . tawido.; det är uttydt: »jag Lägäst (på fornnordiska skulle namnet ha lydt Hlégestr) från Holt förfärdigade hornet».
I Norge är det, som vi träffa de äldsta inskrifterna på sten, de första runstenarna alltså. Som en typisk runstensinskrift vill jag anföra Kjölevigsstenens från Strand i Ryfylke (sv. Norge): hadulaikaʀ | ek hagusta[l]daʀ hlaiwido magu minino, d. ä. »Hǫdleik (är död eller hvilar här). Jag Hǫgstald höglade min son».
Runstenarna äro från början sannolikt bautastenar, d. v. s. minnesstenar utan inskrift, resta till bortgångna fränders ära. Sådana bautastenar voro i bruk här i Norden redan långt före det runorna blefvo kända och ha brukats in i senaste tid i många bygder. Runstenarnas karaktär af bautastenar skimrar stundom ännu tydligt igenom, då det skriftliga meddelande de bära, i stället för den väntade dedikationsformeln med den dödes namn, endast anger hvem som rest stenen eller en förbannelse öfver den som störtar i kull den eller flyttar den. En sådan runsten är Tanum-stenen från Bohuslän: þrawijan haitinaʀ was, d. ä. ’ständig oro (eg. att tråna) blef honom ålagd (ålagdt), [som skadar denna vård]’. Och en af de tre mäktiga bautastenar som tillsammans utgöra en af Nordens vackraste minnesvårdar, Björketorpsmonumentet nära Ronneby i Blekinge, bär en lång besvärjelse, riktad mot grafskändaren, men ingen dedikation.
Runornas magiska bruk är i alla tider starkt framträdande, så starkt, att den norske filologen, prof. Magnus Olsen, häri velat se den viktigaste grunden till deras uppkomst. Emellertid står det också fast, att de under alla skeden därjämte haft en annan hufvuduppgift, nämligen att vara ett meddelelsemedel. Runorna äro i båda dessa afseenden fullkomligt kongruenta med den klassiska skriften. Det är i äldre tid väsentligen de ädlare metallernas och stenens motståndskraft mot tidens och väderlekens åverkan som åt oss bevarat en mindre part af de dokument, som åstadkommits med runor. Men det lilla som finns kvar är fullt tillräckligt att dokumentera runornas karaktär af meddelelsemedel, hvilket f. ö. till fullo framgår af den omständigheten att runornas valörer och vissa ortografiska vanor bevaras genom tiderna, något som vid ett exklusivt magiskt bruk i hvarje fall skulle ha äfventyrats. Inskrifter med tydligt utpräglad karaktär af meddelanden äro t. ex. de ofvan anförda från Gallehus i Slesvig och Kjölevig i Norge.
Omständigheter, som jag närmare skall redogöra för i en snart utkommande afhandling, tyda på att runorna under folkvandringstiden haft en viktig praktisk användning hos den handelsidkande befolkningen i Slesvig, som förmedlade den för Norden så betydelsefulla transitotrafiken mellan Rhen och Östersjön. Och enligt en tradition, hvars riktighet ej mer kan be- tviflas, användes runorna senare — under vikingatiden — för uppteckningar till bättre minne af längre texter som kväden, t. ex. Egil Skallagrimssons Sonatorrek.
Kjölevigs-stenen är, liksom Tunestenen från sö. Norge, anmärkningsvärd med hänsyn till sitt innehåll. Den anger, om ock i annan form, hvad vikingatidens talrika runstenar i regel meddelar oss, nämligen namnet på den person, åt hvilken stenen är egnad, och därjämte namnet på den som rest stenen. Omkring år 800, alltså vid vikingatidens början, finna vi den klassiska typen af en runsten utvecklad på danskt område. Helnæs-stenen på Fyen har en inskrift af följande lydelse: »Rolf, Helnäsbornas gode (= offerpräst), reste denna sten efter Gudmund sin brorson — —». Denna stilisering blir så småningom i hufvudsak enarådande icke blott i Danmark utan också i Sverige och Norge hela vikingatiden igenom. Till den vanliga sjablonen fogas stundom en historisk upplysning eller en bön om salighet för den dödes själ.
Hvad själfva runorna angår, hade dessa under århundradena närmast före vikingatidens början (c:a 800) undergått synnerligen genomgripande förändringar. De urnordiska 24 runorna hade såväl i Danmark som i Sverige och Norge smält samman till 16. Denna oväntade företeelse, som går stick i stäf emot utvecklingen af runorna i England, där vi med tiden finna en runrad af ända till 33 runor, torde väsentligen sammanhänga med de starka förändringar språkets ljudförråd undergick framemot vikingatiden men äfven med en viss tillbakagång i kultur. Och icke nog med att runraden sålunda förlorade icke mindre än 8 ljudtecken. Den för hela den germanska världen i hufvudsak en gång lika och gemensamma runraden har i Norden vid vikingatidens början klufvit sig i två till inre byggnad lika men till yttre former i väsentliga stycken olika 16-typiga runrader: den danska och den svensk-norska.
Den utan all jämförelse viktigaste urkund, som är ristad med sistnämnda runor är den ståtliga Rök-stenen vid Röks kyrka i västra Östergötland, en tre fjärdingsväg rakt öster ut från Omberg. Men om också hufvudpartierna af Rökstenens inskrift består af svensk-norska runor, så vittnar denna dock afven om att minnet af den 24-typiga runraden lefver kvar — visserligen bleknadt — hos den utomordentligt runkunniga man som ristat stenen.
Rökstenen har ännu icke nått fram till senare tiders form för själfva tillegnan, men i sak är den en runsten af samma innehåll som de vanliga. Och så kommer härtill en lång inskrift med den dubbla uppgiften att ägga en man att taga hämnd för den frändes fall, åt hvilken stenen är egnad, och att på magisk väg binda dennes banemän så att de, utan förmåga att vika undan, hemfalla åt hämnden.
Det är afsikten med närvarande afhandling att uppvisa, att detta är den i sitt slag enastående inskriftens verkliga syfte.
Uppsala i januari 1920.