Raskolnikov (Brott och straff)/Epilog
| ← Sjätte delen |
|
EPILOG
I.
Vi äro i Sibirien.
Vid den ödsliga stranden av en stor flod ligger en stad, som utgör en av medelpunkterna i den ryska administrationen. Staden har en fästning och i fästningen är fängelset beläget. Raskolnikov, som blev dömd till andra klassens straffarbete, har redan tillbringat nio månader i detta fängelse. Sedan den dag han begick sin förbrytelse, har ett och ett halvt år förflutit.
Domstolens undersökning av hans brott försiggick utan några egendomliga omständigheter. Brottslingen redogjorde klart och tydligt för sitt brott; han glömde ingen enda detalj och försökte ej att förmildra den ringaste omständighet till fördel för sig. Förklarade hemligheten rörande panten. Den lilla träbiten med metallplåten, som man funnit i den dödas hand. Talade om, huru han tagit nyckeln från den mördade, beskrev denna nyckel, kofferten och dess innehåll, löste gåtan om mordet på Lisaveta, berättade, huru Koch och studenten anlänt och bultat på dörren, upprepade allt vad de sagt till varandra och talade om, huru han själv sprungit utför trappan, medan han lyssnade till Mikolkas och Mitkas rop. Och till slut visade han stenen bakom muren vid Vosneszenski-prospektet, under vilken tjuvgodset låg gömt. Domarna och åhörarna förvånade sig allra mest över, att han gömt smyckena och penningarna utan att draga den minsta fördel av dem; men i synnerhet föreföll det dem underligt, att han ej hade den minsta reda på vad eller huru mycket han tagit. Den omständigheten, att han ej öppnat pungen för att räkna penningarna, föreföll dem alldeles osannolik. Det fanns i pungen trehundrasjutton rubel och tjugotre kopek. De översta, värdefullaste, hade lidit mycket av fukten under stenen. De trodde, att han ljög, och sökte länge utgrunda, varför han gjorde det, då han frivilligt erkänt allt detta.
Slutligen erkände några (i synnerhet psykologerna) möjligheten av, att han lagt penningarna under stenen utan att ha reda på deras belopp. Men de trodde också, att själva brottet förövats i ett slags sinnesförvirring, en sjuklig monomani, och att han ej ämnat draga någon materiell vinst därav. Vid denna tid hade den nya teorien uppstått om temporär sinnesförvirring, som man nu så ofta använder gentemot förbrytare. Dessutom var det konstaterat genom många vittnen, även doktor Sossimov, forna universitetskamrater, hans värdinna och hennes tjänarinna, att Raskolnikov under längre tid befunnit sig i ett hypokondriskt tillstånd. Allt detta hade stor verkan på det slutliga avgörandet, som bestämde, att Raskolnikov icke skulle ställas i jämbredd med en vanlig mördare och tjuv. Till största förargelse för dem, som förfäktade denna åsikt, försökte brottslingen icke ens att försvara sig själv. Då han tillfrågades, vad som föranlett honom att mörda och plundra, svarade han tydligt och öppenhjärtigt, att hans fattigdom och hjälplöshet vore förnämsta orsaken därtill i förening med önskan, att de penningar, han hoppades finna hos den mördade, skulle vara tillräckliga att förskaffa honom en betryggad ställning. Beslutet att mörda hade han fattat på grund av sin lättsinniga och fega karaktär, som blivit förbittrad av nöd och motgångar.
Då han tillfrågades, vad som bevekt honom att anklaga sig själv, svarade han helt enkelt, att det var uppriktig ånger.
Domen utföll mildare än man hade väntat, när man tog den begångna förbrytelsen i betraktande. Men orsaken var kanske just den, att mördaren icke allenast försmått att rentvå sig, utan att han till och med velat förstora sitt brott. Alla egendomliga omständigheter togos i betraktande. Brottslingens nödlidande och sjukliga tillstånd strax före mordet kunde icke betvivlas. Att han ej använt de plundrade föremålen ansågs som bevis på vaknad ånger och otillräknelighet under förbrytelsen. Mordet på Lisaveta ansågs till och med som bevis på sistnämnda förutsättning; en människa förövar två mord och glömmer på samma gång, att dörren är öppen! Slutligen ägde självanklagelsen rum vid en tidpunkt, då en exalterad fanatiker tagit skulden på sig, under det inga bevis funnos mot den verklige brottslingen. (Porphyrius Petrovitj hade troligen hållit ord.) Allt detta bidrog att förmildra den olyckliges öde.
Dessutom kommo andra omständigheter i dagen, som voro mycket gynnsamma för den anklagade. Studenten Rasumichin hade bevisat, att under det förbrytaren Raskolnikov besökte universitetet, hade han med sina små existensmedel understött en fattig, sjuk kamrat och ett helt års tid nästan fullständigt underhållit honom. Vid hans död åtog sig Raskolnikov hans gamle far, som var krympling, skaffade honom plats på ett sjukhus och ställde slutligen om hans begravning. Dessa underrättelser verkade fördelaktigt för Raskolnikov. Hans förra värdinna, änkan Sarnitzina, berättade, att då hon bodde i ett annat hus, »de fem hörnen», hade Raskolnikov en natt vid en eldsvåda dragit fram två små barn ur det brinnande huset, vid vilket tillfälle han själv erhållit flera brännsår. Denna händelse blev noga undersökt och bekräftades av åtskilliga vittnen. Kort sagt, processen slutade med, att brottslingen på grund av sin frivilliga bekännelse i förening med några förmildrande omständigheter dömdes till straffarbete av andra klass på åtta år.
Strax efter processens begynnelse hade Raskolnikovs mor blivit sjuk. Dunja och Rasumichin ställde om, att hon under processens gång avlägsnades från Petersburg. Rasumichin valde till hennes boningsort en liten stad, som låg vid järnvägen, icke långt från huvudstaden, för att noga kunna följa med rättegången och så ofta som möjligt kunna vara tillsammans med Avdotja Romanovna. Pulcheria Alexandrovnas sjukdom var av en ganska egendomlig natur. Nerverna voro angripna och stundom tycktes hennes förstånd vara förvirrat. Vid Dunjas hemkomst från det sista mötet med brodern var modern redan sjuk, hade feber och talade i yrsel. Sedan hon blev bättre, omtalade Rasumichin och Dunja för henne, att Raskolnikov rest långt bort till Rysslands gräns i ett hemligt åliggande, som blivit honom anförtrott och som skulle skänka honom både penningar och ära. Men det förekom dem underligt, att modern varken förr eller senare gjorde dem några frågor. Tvärtom visade det sig, att hon själv funnit upp en historia i anledning av sonens avresa.
Hon berättade med tårar i ögonen, huru han kommit till henne för att säga farväl och lät dem förstå, att hon kände några mycket viktiga, hemlighetsfulla omständigheter och att Rodja hade mäktiga fiender, så att han var nödsakad att dölja sig. Men vad hans framtida bana angick var hon säker på, att den skulle bliva lysande, först skulle dock några fientliga hinder röjas ur vägen. Hon försäkrade Rasumichin, att Rodja skulle bliva statsman och anförde som bevis hans avhandling och hans stora talang som författare. Hans avhandling läste hon oupphörligt. Men hon frågade aldrig, var Rodja fanns, och dottern började slutligen bliva ängslig över hennes tystnad rörande detta ämne. Hon beklagade sig icke ens, att hon ej erhöll några brev från honom, ehuru hans brev, då de bodde i provinsen, voro hennes största glädje. Den tanken uppsteg hos henne, att modern kanske anade något förskräckligt och fruktade att få veta något ännu mera förskräckligt. I alla fall insåg Dunja, att Pulcheria Alexandrovna icke var i full besittning av sitt förstånd.
Några gånger vände sig samtalet så, att det var omöjligt att undvika nämna, var Rodja nu befann sig. Men då hon erhöll ett undvikande och otillfredsställande svar, blev hon med ens mycket bedrövad, sorgsen och tyst, och detta varade mycket länge. Snart insåg Dunja, att det var svårt att konsekvent fasthålla vid alla dessa osanningar och beslöt att fullständigt tiga rörande denna sak. Men det syntes allt tydligare, att den stackars modern anade något förfärligt. Dunja påminde sig även, att brodern omtalat, att modern lyssnat till hennes tal i sömnen natten före den ödesdigra dagen efter mötet med Svidrigailov. Kanske uppsnappade hon då något av hemligheten. Efter långa dagars och veckors sorgsen tystnad kunde den sjuka ofta överfallas av en hysterisk livlighet. Vid sådana tillfällen talade hon oupphörligt om sin son och om sina framtidsförhoppningar. Stundom voro hennes fantasier högst besynnerliga. De höllo med henne, jakade till allt ... kanske insåg hon, att de ej ville motsäga henne ... hon talade, talade ...
Fem månader efter förbrytarens självanklagelse fälldes domen. Rasumichin besökte ofta i fängelset sin vän. Sonja gick också dit. Slutligen måste de skiljas. Dunja trodde icke. att det skulle bliva för alltid, och Rasumichin instämde med henne. Den senares ungdomliga och livliga huvud hade uppgjort en plan, varigenom det skulle bliva honom möjligt att under loppet av tre eller fyra år lägga grund till en förmögenhet, att hopspara en summa penningar och flytta till Sibirien, där det fanns en rik jordmån och brist på arbetare, intelligens och kapital. Där, i samma stad som hyste Raskolnikov, ville han bosätta sig och tillsammans med Rodja börja ett nytt liv. Vid avskedet gräto de alla. Raskolnikov hade under de sista dagarna varit mycket tankfull och orolig för modern. Det gjorde Dunja bekymrad för honom. I Sonjas sällskap var han alltid tyst och sluten. Hon hade redan för länge sedan gjort sig resfärdig med tillhjälp av de penningar, hon fått av Svidrigailov, och var beredd att medfölja den avdelning fångar, till vilken Raskolnikov hörde. De hade aldrig talat därom, men båda visste, att så måste det vara. Vid avskedet log han svagt, när systern och Rasumichin gjorde honom ivriga försäkringar rörande deras gemensamma lyckliga framtid, sedan han utstått sitt straff, och han sade dem, att det snart skulle taga ett sorgligt slut med moderns sjukliga tillstånd. Slutligen drog han bort och Sonja följde honom.
Två månader senare gifte sig Rasumichin med Dunetjka. Bland de inbjudna voro Porphyrius Petrovitj och Sametov. Rasumichin tycktes ha fattat ett oåterkalleligt beslut och Dunja var alldeles säker på, att hans plan skulle lyckas. Det var också omöjligt att tvivla därpå, ty ingenting förmådde motstå den vilja av järn, som bodde inom honom. Bland annat började han åter besöka universitetet för att fullborda sina studier. Båda voro ivrigt sysselsatta med att uppgöra planer för framtiden och hoppades att efter fem års förlopp kunna flytta till Sibirien. Till dess satte de sitt hopp till Sonjas inflytande ...
Pulcheria Alexandrovna välsignade med glädje sin dotters förening med Rasumichin; men efter bröllopet blev hon synbarligen ännu mera sorgsen och bekymrad än förr. Rasumichin försökte bereda henne glädje genom att berätta historien om studenten och hans sjuke far och huru Raskolnikov året förut blivit bränd, då han räddade två små barn. Båda dessa berättelser försatte modern i ett exalterat tillstånd. Hon talade oupphörligt om sin sons hjältebragder. På gator, i butikerna, överallt där hon kunde få någon att höra därpå, talade hon om sonen och hans avhandling.
Dunetjka visste icke till slut, huru hon skulle bära sig åt. Oavsett faran av ett sådant exalterat tillstånd, hotade blotta omnämnandet av Raskolnikovs namn, som vilken som helst kunde påminna sig från rättegången, att åstadkomma en olycka. Pulcheria Alexandrovna hade skaffat sig de räddade barnens moders adress och ville nödvändigt besöka henne. Slutligen nådde hennes oro höjdpunkten. Hon började gråta, blev ofta sjuk och fick stark feber med yrsel. En morgon omtalade hon, att hennes beräkning rörande Rodjas ankomst snart skulle slå in. Hon kunde minnas, att han vid avskedet sagt, att han skulle vara åter inom nio månader. Hon började stöka överallt i deras lilla boning för att kunna taga emot honom. Ett rum, hennes eget, ställdes i ordning för honom, möblerna putsades, gardinerna tvättades och sattes åter upp o. s. v. Dunja var mycket orolig, men hon tog och hjälpte henne med att iordningställa broderns rum. Efter en dylik dag, tillbringad i oro, tårar, drömmar och feberfantasier, insjuknade hon om natten och var om morgonen i ett högst betänkligt tillstånd. Hon hade nervfeber. I yrseln undsluppo henne ord, varav man kunde sluta, att hon anade långt mera om sonens förskräckliga öde, än man förut antagit. Några veckor därefter var hon död.
Under ganska lång tid hade Raskolnikov ej reda på sin mors död, ehuru en brevväxling med Petersburg kommit i gång strax efter hans förflyttning till Sibirien. Korrespondensen fördes genom Sonja, som punktligt varje månad fick svar från Petersburg. I början tyckte de båda makarna, att Sonjas brev voro föga tillfredsställande, men sedan funno de, att hon ej kunnat skriva bättre, ty dessa brev innehöllo de noggrannaste beskrivningar om deras bror. De voro uppfyllda av skildringar om hans dagliga liv. De innehöllo ingen framställning av hennes egna förhoppningar och intet uppenbarande av hennes enskilda känslor. I stället för att försöka skildra hans själstillstånd, återgav hon hans egna ord och kom därjämte med utförliga beskrivningar rörande hans hälsa och önskningar. Allt detta meddelade hon med den största utförlighet. Den olyckliges bild framträdde därför så mycket klarare och tydligare. Ingen felaktig uppfattning kunde på detta vis göra sig gällande, ty hon meddelade endast fakta.
I början hade Dunja och hennes man föga tröst av dessa meddelanden. Sonja skrev, att Raskolnikov fortfarande var tyst och dyster, att han icke intresserade sig för de underrättelser hon bragte honom från hemmet, men att han ofta frågade efter sin mor. Då hon gissade, att han redan anade, huru det förhöll sig, omtalade hon moderns död.
Hon skrev också, att oaktat han var så fördjupad i sig själv, bedömde han dock med lugn sin ställning, väntade ingenting av den närmaste framtiden, hyste inga lättsinniga förhoppningar och förvånade sig icke över något i denna nya värld, som likväl var så olik den, i vilken han förut vistats. Hon sade dem, att hans hälsotillstånd var tillfredsställande. Han utförde det ålagda arbetet utan att på något sätt undandraga sig, men också utan att överanstränga sig. Vad hans föda beträffar, var den honom fullkomligt likgiltig; men denna föda var i allmänhet så usel, med undantag av sabbatsdagarna, att han slutligen emottagit litet penningar av Sonja för att dagligen kunna köpa sig te. För övrigt hade han bett henne att icke ängsla sig för honom, varje omsorg var honom en börda.
Vidare meddelade Sonja, att han i fängelset bodde tillsammans med de övriga fångarna. Det inre av kasernerna hade hon icke sett, men hon var övertygad om, att där var trångt, smutsigt och ohälsosamt. Han sov på en brits med en filt under sig och önskade ingen annan bekvämlighet.
Sonja skrev även helt öppenhjärtigt, att han i början varit förtretad över hennes besök, att han ogärna talat med henne och att han emellanåt behandlat henne med hårdhet; men att deras sammankomster slutligen blivit honom en vana, ja, nästan en nödvändighet, så att han, när hon varit sjuk, till och med längtat efter henne.
Varje söndag såg hon honom vid fästningsporten eller i vaktstugan, där han fick tillåtelse att vistas några minuter. Om söckendagarna besökte hon honom vid hans arbete i verkstäderna, vid tegelbruken i träskjulen vid floden Irtysch.
Om sig själv skrev Sonja, att det lyckats henne göra några bekantskaper i staden och skaffa sig några rekommendationer, att hon sysselsatte sig med handarbete, av vilket hon hade fullt upp, emedan det ej fanns någon modesömmerska i staden.
Hon omtalade ej, att Raskolnikov genom hennes mellankomst blev beskyddad av sina vaktare och att han ej fick så strängt arbete. Senare kom den underrättelsen till Dunja, att han höll sig på avstånd från alla, att fångarna tycktes hata honom och att han fått ett lidande utseende. Slutligen skrev Sonja i sitt sista brev, att han var farligt sjuk och låg på sjukhuset i fångarnas sal.
II.
Raskolnikov hade länge varit sjuk.
Men det var icke tukthuslivets fasor, icke arbetet, icke den usla födan, det avklippta håret eller den trefärgade dräkten, som kastat honom på sjuklägret. Arbetet var honom välkommet och efter kroppslig ansträngning kunde han njuta av några timmars sömn. Och vilken betydelse kunde födan ha för honom? Hans kläder voro varma och bojorna tyngde honom ej. Men skulle han kanske blygas över sitt korta hår och sin trefärgade tröja? För vem? Kanske för Sonja? Hon var rädd för honom och för henne behövde han således icke blygas.
Vad var det då? Han blygdes verkligen för Sonja, som han plågade genom det förakt han visade henne. Det var varken det klippta håret eller bojorna han blygdes över — men hans stolthet var sårad och orsaken till hans sjukdom var sårad egenkärlek. Huru lycklig skulle han ej varit, om han kunnat fördöma sig själv. Han skulle då med tålamod ha burit allt. Men ehuru han strängt bedömde sig själv, fann hans förstockade samvete ingen stor synd i hans förflutna liv, blott ett vanligt missgrepp, som kunnat hända vilken som helst. Han blygdes i synnerhet över att han, Raskolnikov, hade störtat sig så blint, hopplöst och dumt i fördärvet och att han ödmjukt måste underkasta sig följderna för att skaffa sig frid.
En beständig oro var allt vad som återstod honom i världen. Och vad betydde väl det, att han efter åtta års förlopp endast var trettiotvå år? För vem skulle han leva? Vilka utsikter hade han? Skulle han leva blott för att existera? Men han hade ju också varit redo att tusenfalt giva sitt liv för en idé, till och med för en förhoppning, en fantasi. Tillvaron hade i och för sig alltid synts honom otillräcklig och han hade beständigt strävat efter något högre. Måhända hade det varit hans önskningars häftighet, som förmått honom tro, att han var en av de människor, för vilka det var mera tillåtet än för de flesta andra.
Om ödet åtminstone förmenat honom att känna ånger ... den ånger, som plågar hjärtat och förjagar sömnen, hade det varit bättre för honom. Tårar och lidanden äro ju också livsyttringar. Men han kunde ej ångra sin förbrytelse. Om han blott kunnat vara rasande över sin dumhet, såsom han förr varit rasande över sitt avskyvärda handlingssätt, vilket bragt honom på tukthuset! Men, nu, sedan han kommit till tukthuset och således blivit befriad från alla bekymmer, bedömde och övervägde han sitt handlingssätt och fann det ej så uselt, som det förekommit honom under den sista, ödesdigra tiden.
»Varför, varför», tänkte han, »skall min idé ha varit enfaldigare än andra idéer och teorier, som svärma omkring i världen och inbördes uttränga varandra, så länge jorden rullat kring sin axel. Om man fördomsfritt betraktade min idé, skulle man se, att den icke var så besynnerlig. Ack ni tvivlare, ni världskloka pygméer, varför stanna ni alltid på halva vägen, varför anses min gärning så avskyvärd? ... Kanske därför att den är ett nidingsdåd. Men vad betyder ordet nidingsdåd? Mitt samvete är lugnt. Sant är dock, att jag begått en kriminalförbrytelse, jag har överträtt lagens bokstav och utgjutit blod. Gärna för mig må de taga mitt huvud i stället ... Men i så fall skulle ju många av mänsklighetens välgörare, som ej ärvt sin makt, utan tagit den, genast vid det första steget blivit avrättade. Men de ha fullföljt sitt mål och därför — ha de rätt. Jag snavade däremot vid första steget, har därför inte haft rättighet att taga det.»
Det var endast detta, som föranledde honom att betrakta sin gärning som en förbrytelse. Efter hans uppfattning låg det orätta endast däri, att han icke hade kunnat genomföra sin föresats och själv hade överlämnat sig åt sina domare. Han led också av den tanken, att det varit långt bättre, om han berövat sig livet. Varför stod han den gången vid Nevan och föredrog ändå att angiva sig. Hade verkligen livet en sådan makt. Är det så svårt att övervinna kärleken till livet? Svidrigailov, som dock fruktade döden, hade kunnat göra det. Han kunde ej fatta, varför han ej redan då han stod vid floden, hade haft aning om den lögn, till vilken han gjort sig skyldig med avseende på sig själv och sin övertygelse. Han förstod icke, att denna aning var förelöpare till ett kommande omslag i hans sinnesstämning, en kommande uppståndelse, ett nytt åskådningssätt.
Han erkände snarare, att det endast var instinktens slöa feghet, som han ej kunde övervinna. Han såg på sina kamrater, tukthusfångarna, och förvånade sig över, att de alla hängde fast vid livet och att det förekom dem så dyrbart. Vilka rysliga lidanden hade ej flera av dessa vagabonder redan utstått! Var det verkligen möjligt, att en solstråle, en ogenomtränglig skog, en svalkande källa i ett obekant snår, övervuxet av gräs och omgivet av jublande fågelskaror, kunde ha så stor betydelse för dessa män, att de betraktade dem med samma blickar, som om de återsett en länge saknad vän, och att de drömde om dem under natten!
I början gav han föga akt på sin omgivning. Han levde så att säga med nedslagna ögon och det föreföll honom vämjeligt och motbjudande att se sig omkring. Men slutligen fanns det ett och annat, som kom honom att studsa och ovillkorligt öppnades hans ögon för mycket, om vilket han förr ej haft någon aning. Mest förvånade han sig över den fruktansvärda och oöverstigliga avgrund, som låg emellan honom och alla dessa människor. Det var, som om de tillhört helt olika nationer. De betraktade varandra med ömsesidigt misstroende. I fängelset funnos också politiska förbrytare från Polen. De ansågo de övriga fångarna som slavar och vildar och sågo med förakt på dem. Men Raskolnikov kunde icke intaga denna ståndpunkt. Han såg, att dessa vildar i många avseenden voro klokare än herrar polacker själva. Det fanns också ryssar, som föraktade dem ... en f. d. officer och två seminarister. Raskolnikov insåg deras villfarelse.
Ingen höll av honom och alla undveko honom. Slutligen började de hata honom ... varför? Det kunde han ej utgrunda. De föraktade honom och skrattade åt honom.
»Du är en fin herre», sade en av dem till honom. »Varför brydde du dig om att hantera yxan? Det var ej något passande arbete för dig.»
I andra veckan av fastan var det hans tur att förbereda sig till åtnjutande av altarets sakrament tillsammans med de kamrater, som voro i hans avdelning. Han gick regelbundet i kyrkan i sällskap med de övriga. Av en eller annan orsak, han visste ej själv varför, uppstod en gång en strid, och de utbröto alla i harm över honom.
»Du är en gudsförnekare!» utropade de. »Du tror icke på Gud! Du borde slås ihjäl!»
Han hade aldrig talat med dem om Gud och likväl ville de döda honom som en gudsförnekare. Han teg och motsade dem ej. En av tukthusfångarna ville i sitt raseri kasta sig över honom. Han väntade lugnt och tyst, utan att en muskel rördes i hans ansikte. Fångvaktaren kom just i lagom tid ... eljest hade blod flutit.
Ännu en fråga kunde han icke besvara. Varför höllo alla så mycket av Sonja? Hon smickrade dem ej och hon träffade dem högst sällan, då hon kom för att på några minuter besöka honom. Men likväl var hon känd av alla; de visste, att hon hade följt honom, visste hur hon levde och var hon bodde. Hon gav dem inga penningar och gjorde dem ej några tjänster. Endast en gång vid julen gav hon kakor åt alla fångarna.
Men snart uppstod mellan dem och Sonja ett innerligare förhållande. Hon skrev brev för dem till deras anförvanter. Och när hon visade sig på arbetsplatsen för att besöka Raskolnikov eller mötte en avdelning fångar, avtogo de sina mössor och hälsade henne: »Mor lilla, Sofie Semjonovna, vår kära barmhärtiga mor lilla.» Så benämnde de råa tukthus fångarna den lilla magra varelsen. — De gingo också till henne för att bliva helbrägdagjorda.
Raskolnikov måste ligga på sjukhuset under hela den sista veckan i fastan och påskveckan. Då han blev bättre, kom han tydligt ihåg en av de feberdrömmar han haft. Han hade drömt, att hela Europa blev hemsökt av en obekant pest, som aldrig förr rasat på något ställe, en pest, som kom från Asien och utbredde sig över hela Europa. Alla skulle omkomma med undantag av några få utvalda. Ett egendomligt slag av trikiner skulle visa sig, mikroskopiska varelser, som skulle intränga i människans kropp. Men dessa varelser voro andar, begåvade med förnuft och vilja. De människor, som undfått dem, skulle genast bliva vansinniga eller besatta. Men aldrig ansågo de sig så kloka eller voro så övertygade om sanningen av sina påståenden som då de hade denna pest. Aldrig ansågo de resultatet av sin vetenskap för mera ofelbart och oomkullkastligt. Hela byar, hela städer och folkslag blevo förpestade och vansinniga. Det var en stor, allmän förvirring, och den ene förstod icke den andre. Man kunde icke komma överens om gott och ont, man visste icke vem man skulle döma eller frikänna. De slogo ihjäl varandra i vansinnig ondska. De gingo löst på varandra med arméer, men allaredan under marschen söndersplittrades dessa av inbördes strider. Lederna upplöstes, hittills förbundna stredo mot varandra, höggo ned och uppåto varandra ... I städerna slogs ständigt alarm och alla kallades samman. Av vem, för vad? Det visste man icke. De vanligaste hantverk övergåvos, ty alla hade nya idéer, nya förbättringar att föreslå, men de kunde ej komma överens om något. Överallt härjade eldsvådor och hungersnöd. Pesten utbredde sig allt mera och till slut funnos endast några få människor, som undsluppit. De voro de rena och utvalda, som hade den bestämmelsen att grundlägga ett nytt liv, att befolka jorden och luttra den. Men ingen hade sett dessa människor och ingenstädes voro de att finna; ingen hade hört deras röst eller förnummit deras ord.
Raskolnikov led av, att denna dröm fäst sig i hans minne och att intrycket av dessa feberfantasier icke ville försvinna. Andra veckan efter påsk hade nu infallit. Det var varmt och klart vårväder och fönstren öppnades i fångarnas sal. Dessa fönster voro försedda med galler och vaktposterna gingo fram och tillbaka under dem nere på gården. Under hela Raskolnikovs sjukdom kunde Sonja endast två gånger få tillträde till honom. Varje gång måste hon anhålla om tillåtelse att få besöka honom och det var förenat med mycket besvär. Men hon gick ofta till sjukhuset och stannade under fönstren, synnerligast när det led mot aftonen. Stundom kvarstod hon endast en minut på gården för att blicka upp på de fönster, bakom vilka han låg. En afton, sedan Raskolnikov blivit bättre, hade han inslumrat. Då han vaknade, gick han utan någon bestämd avsikt till fönstret och såg plötsligt Sonja, som stod långt borta vid porten. Hon tycktes vänta på honom. Han kände ett styng i hjärtat och skyndade sig att lämna fönstret. Nästa dag såg han henne ej och ej heller den påföljande. Han väntade på henne med oro, men hon syntes ej. Slutligen blev han utskriven som frisk. Vid sin återkomst till fängelset hörde han av fångarna, att Sofie Semjonovna låg sjuk.
Han var mycket orolig och sände bud för att efterhöra hennes hälsotillstånd. Han fick snart veta, att sjukdomen ej var farlig. Då hon hörde, att han längtade efter henne och var bekymrad för hennes skull, lät hon hälsa honom, att hon var mycket bättre och att hon snart skulle besöka honom. Då han läste hennes brev, klappade hans hjärta av oro.
Dagarna fortforo att vara klara och varma. Tidigt om morgonen klockan sex gick han till sitt arbete vid floden, där en gipsugn blivit uppsatt i en träbarack. Endast tre arbetare voro ditskickade. En av dem återvände med vakten till fästningen för att hämta verktyg och den andre hopsamlade veden och lade den i ugnen. Raskolnikov gick ut ur skjulet, satte sig på en vid stranden liggande bjälke och betraktade den breda ödsliga floden. Från den högt belägna strandbrädden hade man en vidsträckt synkrets. En knappt hörbar sång ljöd från den mitt emot belägna stranden. Därborta på steppen, som badade i solljus, kunde man skönja nomadernas tält, vilka sågo ut som små svarta punkter. Där är frihet, där levde människor, som knappt hade något gemensamt med dem, som vistades på denna sidan floden. Där tycktes tiden ha stått stilla sedan Abrahams dagar. Raskolnikov satt och blickade ut i fjärran. Hans tankar övergingo till betraktelser och drömmar. Till sist försvunno dessa och lämnade rum för en oförklarlig längtan, som rörde sig inom honom och plågade honom.
Plötsligt stod Sonja bredvid honom. Hon hade nalkats nästan ljudlöst och satte sig vid hans sida. Det var ännu tidigt på morgonen och kylan hade icke givit sig. Hon hade på sig sin tarvliga gamla kappa och det gröna klädet på huvudet. Hennes ansikte bar ännu spår av sjukdomen. Det var magert, blekt och bekymrat. Hon smålog vänligt och räckte honom handen.
Det var alltid med en viss tvekan hon räckte honom handen och stundom underlät hon att göra det, som om hon fruktade, att han skulle stöta henne bort. Han fattade alltid hennes hand med ett slags ovilja, visade sig alltid tvär emot henne och teg stundom envist under hela tiden han var i hennes sällskap. Det hände ofta, att hon var djupt bedrövad då hon avlägsnade sig från honom. Men nu släppte han icke hennes hand. Han såg flyktigt på henne och sänkte därefter sina ögon mot marken. De voro allena. Ingen såg dem. Vakten hade vänt sig om.
Hur det gick till visste han icke själv — men plötsligt förekom det honom, att någon tog och kastade honom för hennes fötter. Han grät och omfamnade hennes knän. I första ögonblicket förskräcktes hon och hennes ansikte blev dödsblekt. Hon sprang upp och såg darrande på honom, men i nästa sekund förstod hon allt. I hennes ögon lyste en oändlig lycksalighet. Hon kunde ej betvivla, att han älskade henne, älskade henne gränslöst. Äntligen var stunden kommen.
De ville tala, men förmådde det ej. Deras ögon voro fyllda med tårar. Men i dessa tärda anleten skönjdes en ny framtids morgonrodnad, en uppståndelse till nytt liv. Kärleken hade väckt dem till en ny tillvaro; i deras hjärtan framvällde på nytt livets outtömliga källor.
De beslöto att vänta och bära sitt öde. Sju år återstodo ännu. Hur mycket lidande, hur mycken lycka lågo ej gömda i detta tidsrum! Han var pånyttfödd och visste det, kände det nya livet genomströmma sitt väsen ända till det innersta av sin själ, och hon ... hon levde endast i honom, i honom allena!
Samma afton, sedan kasernerna blivit stängda, låg Raskolnikov på sin brits och tänkte på henne. Han inbillade sig att alla tukthusfångarna, hans forna fiender, på denna dag sågo helt annorlunda på honom. Han började att tala med dem och de svarade honom vänligt. Han förundrade sig visserligen däröver, men det var ju ganska naturligt, nu kunde det ju ej vara annorlunda.
Han tänkte på henne, kom ihåg, hur han beständigt hade plågat henne och sönderslitit hennes hjärta. Han såg framför sig hennes lilla, magra ansikte. Men dessa minnen vållade honom icke någon smärta. Han visste, att han med innerlig kärlek nu ville försona allt, vad han låtit henne lida.
Alla de lidanden, som tillhörde det förflutna, vad betydde väl de? Även hans brott och landsförvisning förekommo honom nu under kärlekens första lycka som en händelse, vilken var honom främmande. Denna afton förmådde han ej länge fasthålla sina tankar vid något ämne. Det skulle ej ha varit honom möjligt att med fullt medvetande fatta något avgörande beslut. Livet hade trätt i sofisteriets ställe och inom honom började nu något helt annat utveckla sig. Bibeln låg under hans huvudgärd. Han framtog den mekaniskt. Den tillhörde henne och var densamma, i vilken hon läst om Lazarus. I början av sitt vistande i fängelset trodde han, att hon oupphörligt skulle förarga honom med religionen och med tal om evangelium. Men till hans stora förvåning hade hon ej talat en enda gång med honom om något dylikt, ja, icke ens erbjudit sig att lämna honom det nya testamentet, Han hade själv begärt det av henne strax före sin sjukdom, och hon hade under tystnad lämnat det åt honom. Men hitintills hade han icke en enda gång öppnat denna bok.
Han öppnade den ej heller nu, men tänkte: »Det är ej omöjligt, att hennes övertygelse kan bliva min, att min strävan kan bliva densamma som hennes.»
Hela dagen var hon mycket upprörd och om natten blev hon sjuk. Men hon var så lycklig, att hon nästan blev rädd för sin lycka. Sju år, endast sju år!
Under den första tiden av sin lycka voro de många gånger böjda att anse de sju åren som sju dagar. Han tänkte ej ens på, att det nya livet ej skulle bliva honom skänkt, att han måste köpa det dyrt, måste betala det med en stor bragd i framtiden.
Men här börjar en annan berättelse, berättelsen om en människas gradvisa förnyelse, gradvisa pånyttfödelse och gradvisa övergång från en värld till en annan jämte bekantskapen med en för Raskolnikov hittills alldeles okänd verklighet.
Det skulle kunna utgöra ämne till en ny berättelse — denna är härmed till ända.