Regnbågens dal/Kapitel 30
| ← En spökhistoria |
|
På kyrkogården → |
XXX.
Ännu ett spöke.
Hur det var, förmådde inte Faith och Karl och Una riktigt frigöra sig från den skräckstämning, som historien om Henry Warrens vålnad försatt dem uti. De hade livlig fantasi, men spöken hade de hittills aldrig trott på. De hade hört massor med spökhistorier — Mary Vance var laddad med sådana, och somliga voro ännu hemskare och ruskigare än denna, men de handlade alla om människor och personer och spöken på avlägsna och främmande ställen, som åhörarna inte alls kände till. Medan de sutto och hörde på, tårades deras ögon, och de kände kalla rysningar utefter ryggraden — men se’n mattades mycket fort intrycket, och de tänkte inte mera på vad de lyssnat till i så stor spänning.
Men med den här spökhistorien var det annorlunda. Den gjorde ett vida starkare intryck. Baileys gamla förvildade trädgård låg ju alldeles i deras närhet — den var så gott som granne med deras älskade Regnbågsdal. De brukade gå förbi den ibland flera gånger om dagen; de hade letat efter blommor i den, de hade tagit ginvägen genom den, när de hade bråttom och ville från byn gå direkt till dalen. Allt detta kunde de aldrig mer göra. Efter den kvällen, då Mary Vance berättade för dem om de hemska tilldragelser, som timat på den gamla tomten, skulle ingen makt i världen kunnat förmå dem att gå genom den. Nej, inte ens om de hotades av dödsstraff, sade Una. Döden? Vad var döden i jämförelse med att levande falla i klorna på Henry Warrens fridlösa ande … Som brukade knipa en om smalbenen.
En het julikväll sutto alla tre under Det älskande Paret, som vänligt susade, och kände sig tyvärr en smula ensamma. De hade inte haft en enda trevlig påhälsning i Regnbågens dal på hela eftermiddagen. Jem Blythe var i Charlottetown för att utföra de skriftliga prov, som hörde till hans inträdesexamen vid fortsättningsskolan. Jerry och Walter Blythe voro ute och seglade i stora farleden med gamle kapten Crawford. Nan och Di, Rilla och Shirley hade passerat på strandvägen, stadda på vandring för att hälsa på Kenneth och Persis Ford, som kommit med sina föräldrar för att avlägga ett kort besök i den lilla Drömstugan.
Nan hade frågat, om inte Faith hade lust att gå med dem, men Faith hade avböjt. Själv skulle hon aldrig ha erkänt det, men det var i alla fall så, att hon inom sig närde en smula hemlig avund mot Persis Ford, om vars vackra utseende och stadselegans hon hört rätt mycket talas. Nej tack, den förevisningen kunde hon både ha och vara utan … Hon och Una gingo med var sin rolig bok ned till Regnbågens dal och satte sig att läsa, medan Karl letade efter trollsländor och andra flygfän längs bäckens rand. På så sätt hade de alla tre ganska trevligt, ända tills de plötsligt upptäckte, att skymningen fallit på. Hu, de hade ju den gamla Baileyska trädgården helt nära inpå sig! … Karl kom och satte sig tätt intill sina systrar. De önskade alla, att de tänkt på att gå hem litet tidigare, men ingen sade något.
Blygrå moln med mörkt purpurskiftande kanter började torna upp sig i väster, stego högre upp på himlen och närmade sig dalen. Inte en vindfläkt rörde sig, allting hade med ens blivit så egendomligt, nästan kusligt stilla, över ängsmarken fladdrade myriader gnistrande eldflugor. Traktens alla älvor hade säkert stämt möte här … Det kändes verkligen alls inte hemtrevligt i Regnbågsdalen just nu …
Faith tittade skyggt uppåt sluttningen och bort mot den gamla spökträdgården. Och om någonsin blodet stelnat i en människas ådror, ja, då skedde det i Faith Merediths just nu. Karls och Unas ögon följde hennes stirrande, förfärade blick, och de kände hur kalla rysningar började ila upp och ned för deras stackars ryggar. Ty där, under det stora lärkträd, som växte på den halvt raserade, gräsbevuxna vallen omkring den Baileyska trädgården, syntes någonting vitt — någonting, som skymtade vitt och konturlöst i det tilltagande mörkret. De tre syskonen sutto där och stirrade liksom förstenade.
— Hon såg inte fel … viskade Una. — Men — det är väl — kalven.
— Det är — mycket för stort — för att vara — kalven, viskade Faith tillbaka. Hennes läppar och tunga voro så torra, att hon knappt förmådde forma orden.
Plötsligt drog Karl ett häftigt andetag. — Det kommer hit!
Flickorna kastade en sista ångestfull blick. Jaha, mycket riktigt, här kom det krypande eller svävande över vallen, och sådana rörelser hade väl aldrig i livet en kalv … Vild förskräckelse jagade allt förstånd på flykten. I detta ögonblick voro alla tre fullt och fast övertygade om att vad de sågo var den olycklige Henry Warrens vålnad. Karl rusade upp och störtade blint i väg. Flickorna följde honom under upphävande av ett samstämmigt skrik. Som galningar sprungo de uppför backen, över landsvägen och in på prästgårdsområdet. När de gingo hemifrån, hade tant Martha suttit i köket och sytt. Nu var hon inte där. De rusade till faderns studérkammare. Den låg mörk och tom. Liksom drivna av en och samma ingivelse ilade de ut igen och styrde kurs på Ingleside — men inte genom Regnbågens dal. Utför backen och fram genom The Glens storgata hastade de med av fruktan bevingade steg, Karl i spetsen, Una med sina kortare ben sist.
Ingen försökte hejda dem, fastän alla, som sågo dem, undrade vad prästgårdsungarna nu ställt till för nytt spektakel. Men utanför Inglesides grind stötte de rakt på Rosemary West, som varit inne på en stund för att återlämna några lånade böcker.
Hon såg deras likbleka ansikten och förfärade ögon. Hon förstod, att de små stackarna betagits av någon vild och oresonlig förskräckelse, vad dess orsak nu kunde vara. Hon infångade Karl med ena armen och Faith med den andra. Una snavade, när hon stötte emot hennes knä, och höll på att förlora balansen.
— Men kära mina barn, vad har hänt? sade Rosemary. — Vad är det, som har skrämt er?
— Henry Warren spökar, svarade Karl mellan sina skallrande tänder.
— Spökar — Henry Warren? sade den förbluffade Rosemary, som aldrig hört historien.
— Ja, snyftade Faith, alldeles översiggiven. — Han går igen där borta på vallen utanför den gamla trädgården — vi såg vålnaden så tydligt alldeles nyss — och den var efter oss …
Rosemary vallade sin lilla vettskrämda hjord fram till Inglesides veranda. Både Gilbert och Anne voro borta, ty även de hade begett sig till Drömstugan. Men i dörren uppenbarade sig Susan, kärv och praktisk och så litet »troende» som möjligt.
— Vad är det för oväsen jag hör? frågade hon.
Barnen flämtade på nytt fram sin hemska historia, medan Rosemary slöt dem tätt intill sig och tröstade dem med stum ömhet.
— Det var troligen en uggla, sade Susan utan ett tecken till förfäran.
En uggla! … De Meredithska barnens tanke om Susans intelligens sjönk i denna stund ned i djupet av en avgrund och förmådde aldrig mer stiga till väders.
— Den var då större än tusen ugglor tillsammanlagda, sade Karl under strömmande tårar — o, så han sedermera skämdes över de tårarna! — och den — den krälade precis så som Mary sa — och den kröp utför vallen för att komma efter oss … Ugglor kryper väl inte heller?
Rosemary såg på Susan.
— De måste ha sett någonting, som skrämt dem, sade hon.
— Jag ska gå och se efter, sade Susan kallt. — Lugna er nu, barn. Vad ni än har sett, så inte var det ett spöke. Vad stackars Henry Warren angår, så är jag säker på att han inte begär bättre än att få vila lugnt i sin grav, när han väl kom dit en gång. Aldrig behöver ni vara rädda för att det är han, som går igen. Om nu fröken West vill försöka få dem att ta sitt förnuft tillfånga, så ska jag gå dit bort och företa en undersökning.
Susan begav sig bort mot Regnbågens dal, sedan hon gripit ett stadigt tag om en hötjuga, som hon hittade, stödd mot en gärdesgård, sedan doktor Gilbert förut under dagens lopp gått och vänt höet på sin lilla ängslapp. En hötjuga skulle väl inte kunna uträtta stort, om man verkligen mötte ett spöke, men det låg dock en tryggande känsla uti att vara försedd med ett dylikt vapen. Ingenting misstänkt förmärktes i Regnbågsdalen, när Susan kom så långt. Ingen vit figur i svepning lurade inne i den gamla förvildade trädgårdens dunkla vrår. Susan marscherade tappert kors och tvärs på både sandgångar och gräsplaner och bultade slutligen med sin hötjuga på dörren till den lilla stugan på andra sidan, där fru Stimson bodde med sina båda döttrar och den förut omtalade, misstänkta kalven.
— — —
På Inglesides veranda hade Rosemary lyckats lugna barnen. De gräto ännu en liten stund, därför att tårarna nu en gång börjat rinna, men inom dem grydde redan en svag aning om att de nog kanske ändå låtit skrämma sig av rakt ingenting och följaktligen burit sig mycket dumt åt. Och denna misstanke blev visshet, när Susan äntligen kom tillbaka.
— Nu har jag tagit reda på vad det var för ett spöke ni sprang för, sade hon, log litet försmädligt och slog sig ned i en gungstol. Hon fläktade sig med sitt förkläde, ty hon hade blivit varm av den raska gången. — Jo, mor Stimson har ett par nyvävda, oblekta lakan, som hon har liggande på bleke i Baileys gamla trädgård. Hon har haft dem där en veckas tid. Hon bredde ut dem senast i morse på vallen under lärkträdet, därför att där var gräset kort och rent. Nu i kväll gick hon ut för att hämta in dem. Hon hade sin stickstrumpa i händerna, så hon kastade lakanen över sin ena axel för att bära dem på så sätt. Men så ville det sig inte bättre än att hon tappade en av sina strumpstickor, och den kunde hon se’n inte hitta och har inte hittat den ännu. Men hon lade sig ned på knä i gräset och kröp omkring och letade efter den, och bäst som hon gjorde det fick hon höra de gräsligaste tjut nerifrån dalsänkan och såg tre barn komma sättande uppför backen som om de hade elden efter sig. Hon trodde, att de hade blivit bitna eller stuckna av någonting, och själv fick hon en så’n skräck i sin stackars gamla kropp, att hon varken kunde röra sig eller tala utan blev liggande i gräset, tills ungarna försvunnit. Se’n tog hon sig tillbaka så gott hon kunde till sin stuga, och döttrarna har fått gnida henne med liniment och ge in henne hjärtstyrkande droppar, och hon säger, att den chocken hon fick av ungarnas tjut kommer nog att hänga i hela sommaren.
De spökrädda barnen sutto med nedslagna ögon och blygselns rodnad på sina kinder. De skämdes till den grad, att ej ens Rosemarys vänliga förstående och deltagande förmådde uträtta särdeles mycket. De larvade hem till sig, mötte Jerry vid prästgårdsgrinden och kröpo mycket generade fram med sin bekännelse. Det bestämdes, att Snällhets-Klubben skulle ha sammanträde morgonen därpå.
— Var inte fröken West rar mot oss nu i afton? sade Faith och grät ännu några små, nu rätt ljuvliga tårar, sedan hon kommit i sin säng.
— Jo då, sade Una. — Det är bra synd, att di ska bli sig så olika, se’n di blivit styvmödrar.
— Hon kommer aldrig att förändra sig, sade Faith med känsla och övertygelse.