Resa i Sibirien/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 13
Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 14
Kapitel 15  →


[ 74 ]

XIV.

Inträdet i östra Sibirien. — Krasnojarsk. — Guvernör Stepanow. — Förslag att resa till Turuchansk. — Tungusisk Schaman. — Den mongoliska skyddsguden Schigemune. — Buddaismen.

Den 18 Januari, som war ryssarnes ”heliga tre konungars dag”, anlände wi wid middagstiden till en bondes hus, som emottog oss mycket wänligt, och som de just nu skulle äta, tillbjöd han oss att deltaga i deras måltid, hwilken bestod af fiskpudding, fläsk och kål, gåsstek samt slutligen pannkakor och öl. Detta war en lika wälsmakande som kraftig måltid, för hwilken de ej wille taga någon betalning, utan läto oss fara widare med den wanliga tillönskan: ”Gud gifwe er en lycklig resa”. Följande dagen ankommo wi till den lilla staden Atschinsk, der wi uppehöllo oss dagen öfwer, och erhöllo besök af borgmästaren, som war född i lill-Ryssland af tyska föräldrar, och på ett behagligt sätt öfwerraskade oss med att tilltala oss på tyska. — Från Atschinsk begynner det Jeniseiska guvernementet, som utgör östra Sibirien och det bebådade sig genast på ett behagligt sätt. Wi funno nämligen folk sysselsatta med att utjemna de stora gröppena i snön, men i synnerhet återsågo wi med förnöjelse de stora, rymliga, ljusa gästgifwerierna, der den resande om aftonen kan räkna på att finna ett stort, warmt och trefligt rum, hwaröfwer han sjelf kan befalla, så länge han uppehåller sig der, utan att beswäras af någon wärd. Resan war behaglig; ty himlen war [ 75 ]klar, kölden war måttlig och nejden blef allt pittoreskare, liksom marken mera backig och skogrik, allt eftersom wi närmade oss Krasnojarsk, hwilket namn härledes af krasno röd och jarr en brant flodbädd, emedan staden werkligen ligger på en brant, rödaktig strandsluttning af floden Jenisei.

Wi ankommo till Krasnojarsk den 21 Januari. Sedan wi erhållit husrum och spisat middag, samt slutat wåra observationer, kom ett bud från hans excellens guvernören, med anhållan att wi måtte göra honom ett besök, hwarpå jag swarade, att wi följande dagens förmiddag skulle hafwa den äran och göra wår uppwaktning. Detta skedde äfwen, och wi funno i guvernören Alexander Petrowitsch Stepanow en munter, godlynt man af omkring 47 år, hwilken inbjöd oss till middag alla dagar under wårt wistande i Krasnojarsk. Hans arbetsrum innehöll ett mineralie-kabinett; i hans skåp och på hans hyllor fann man kopparstick och teckningar af folkstammar och naturföremål, böcker och de märkwärdigaste antiqviteter. Han hade också ett agathsliperi, der wi fingo slipade ett par agathkoppar åt wåra magnetnålar, som wi ej kunnat erhålla i Kristiania. Med ett ord, i hans hus fann man sig omgifwen af wetenskap, konst och natur. Hwem skulle wäl wäntat, att finna sådant i östra Sibirien i den obetydliga staden Krasnojarsk, hwilken först en 5—6 år före wår ankomst blifwit sätet för en guvernör? Staden hade också tillwäxt betydligt på denna korta tidrymd, och hade blifwit mycket förskönad genom den nitiske guvernörens bemödanden. Han wisade oss en karta, innehållande planen till en betydlig utwidgning af staden, med jembreda gator, många wackra offentliga anläggningar, trädgårdar, stenhus, o. s. w., som blifwit gillad med kejsar Nikolai egenhändiga underskrift. Efter denna plan blifwer den den wackraste stad i Sibirien; ty naturen är gynnsam och konsten understöder den.

En afton, då jag nyss slutat mina astronomiska observationer och ännu stod på gården med mina instrumenter, kom Stepanow med en af sina sekreterare, en tysk, för att besöka oss. Han satt i wårt rum och rökte en pipa tobak på godt studentmaner, samt war mycket munter och språksam. Derefter gingo wi ned på gården, der jag i teleskopet wisade honom Saturnus med sin ring, månen och det stora stjerntöcknet i Orion, m. m ., hwilket allt mycket roade honom. Wi gingo derpå åter upp i rummet, der han drack en toddy, och blef qwar till klockan 10 under åtskilligt muntert samspråk. Han berättade oss, att han hade 10 barn, hwilka alla han hade skickat till Ryssland; twå söner [ 76 ]tjenade wid armén mot turkarne. Hans hustru, som följt med barnen, dog under wägen i Jekatharinenburg. ”Sibirien kan wara intressant nog för en kort genomresa,” yttrade han en gång, ”men att blifwa der för beständigt, är tungt. Man känner öknen, man saknar wetenskap, konst och menniskor, hwilka känna som wi och förstå oss.” Och deri gaf jag honom rätt.

En gång frågade han mig, om jag ej wille resa till Turuchansk, en liten stad wid floden Jenisei, nära polcirkeln, hwarpå jag swarade, att jag ej trodde att det läte sig göra, till följe af de stora wanskligheter, hwarmed jag ansåg en dylik färd förknippad. ”Åh,” utbrast han, ”hwad är omöjligt för er, med de medel som stå er till buds? Jag har sjelf warit i Turuchansk för ett par år sedan, och skall följa med er. Det är en intressant resa, hwilken göres i ett fartyg på 10 dagar utför floden och på lika många dagar uppför den igen. Man spänner menniskor eller dragare för båten och de draga den mot strömmen. På det wiset kan man wara tillbaka inom en månad.” Denna möjlighet war mig ytterst kärkommen, då denna led just war den, på hwilken jag helst önskade utsträcka de magnetiska iakttagelserna så långt som möjligt mot norr, och den war anledningen att jag från Irkutzk sedermera satte denna plan i werkställighet.

Samma dag lät han för oss uppföra ett högst märkwärdigt skådespel. Han hade i sitt hus en tungusisk pojke, och en gammal tunguser hade kommit för att helsa på denne. Wid middagsbordet gaf guvernören befallning att dessa begge skulle ikläda sig sina tungusiska helgdagsdrägter och komma in. Efter slutad måltid inkommo de i de mest fantastiska drägter man kan tänka sig. Gossen hade ett stort praktfullt pilkoger på ryggen med långa pilar i och en stor båge i handen; på hufwudet bar han en rund pickelhufwa, wackert utsydd med swarta och hwita perlor. De woro tatuerade[1] på begge kinderna med swartblå punkter. Den gamle hade en Schamans eller hexmästares drägt, och hade i handen en stor trolltrumma eller tamburin. På denna slog han med en gammal utnött skoborste, hwilken skall wara det riktiga redskap, hwarmed detta instrument spelas, i det han än slog med trädet, än med borsten på tamburinen, hwartill han sjöng en tungusisk trollsång, hwilken för wåra öron lät som de oartikulerade ljuden af ett wildt djur. Derjemte wrickade han [ 77 ]på ryggen och bakre delen af kroppen, hwarwid en mängd bjellror, hwarmed ett slags hjelm på hufwudet war besatt, samt en hop långa, tunna, blanka stålfjedrar, hwilka sågo ut som långa knifblad, hwilkas ena ändar woro fastgjorda wid drägten, slamrade och klingade. Än satt han på golfwet med korslagda ben, kastade sin borste i luften och spådde efter dess fall; än sprang han upp igen, slog på trolltrumman, o. s. w. De tungusiska ansigtsformerna äro, negrernas undantagna, de från de europeiska mest afwikande, som jag sett. Gossen war ganska wacker och såg ut som en liten kärleksgud, i sin halfwilda drägt, i hwilken, ehuru den är förfärdigad af blott djurskinn, tunguserne utweckla en förundranswärd prakt. Lust till prydnad och ett slags smak, lämpad efter det mer eller mindre beqwäma material, hwarpå den skall utwecklas, finnes hos alla, äfwen de wildaste folk, ända till Söderhafs-öarnes inbyggare och de amerikanska indianerna, till grönländaren, lappen, ostiaken och tungusern. Med hwilken smak förstå icke wara bondflickor från fjällbygden att utsy sina kläder och ullwantar, oaktadt de aldrig hafwa besökt någon ritskola.

Jag har förut omtalat den mongoliska skyddsguden Schigemune. Buräterna, en mongolisk nomadstam, som uppehåller sig på stepperna omkring Baikal-sjön, och kalmuckerna, som bebo stränderna af Wolga-floden ända till Astrakan, bekänna sig till den Lamaiska eller Buddhistiska religionen, hwilken är införd i Tibet. De antaga en enda gud (Manin Scheri) och själens odödlighet. Jorden är bebodd af andar från öfwerwerlden, hwilka urartat till menniskor; och allt efter som de hafwa uppfört sig under sitt pröfwostånd här på jorden, går själen efter kroppens död öfwer till ett högre eller lägre tillstånd. De goda antaga efter döden gestalten af rena andar; de elakes själar deremot wandra öfwer till andra kroppar af ringare slag här på jorden. Buddah, efter hwilken denna religion har sitt namn, skall hafwa stiftat den 1000 år före Kristi födelse och Schigemune skall wara dess förnyare. Dalai Lama är öfwerhufwudet för den andliga och werldsliga makten i Tibet och anses som gudomens representant på jorden. När han dör, antages hans själ öfwergå i ett nyfödt barns kropp, som då blifwer hans efterträdare, och egentligen är samma person, utom att han är iklädd en annan kropp. Under Dalai Lama stå andra öfwer-lamar och under dessa en hel mängd andra andlige eller simpla lamar, hwarföre denna religion också kallas den lamaiska. När Dalai Lama är död, skola lamarna utfinna, hwarest det behagat honom att födas [ 78 ]på nytt, eller, hwad som ungefär kan komma på ett ut, hwem han har utwalt till sin efterträdare. — På resan till kinesiska gränsen besökte wi söder om Baikal-sjön Chumba Lama, en öfwer-lama, som har sitt residens och ett lamaiskt hufwudtempel på den stora steppen nära staden Selenginsk, hwarwid han lät för oss förrätta en lamaisk gudstjenst af 300 der församlade lamar.

År 1830 erhöll jag i Astrakan af en der bosatt engelsk köpman en lamaisk andaktsbok, som han med swårighet hade förskaffat sig af en lama. Den är skrifwen på tibetanska språket med sanskrit-bokstäfwer och innehåller sannolikt lamaiska religionens hufwudläror. I densamma finnas fyra afbildningar af deras skyddsgudar eller helgon, som alla äro qwinliga figurer. Schigumene, som föreställes i den ena af hosstående twenne afbildningar, sitter med korslagda ben, så att fotsulorna äro wända uppåt, på ett med brokiga sirater utsydt hyende; på hufwudet har hon ett blått hufwudsmycke, prydt med guldfransar och ofwan om hjessan utsiradt med en gyllne flamma i form af ett hjerta. I wenstra handen håller hon en blå, platt-tryckt kula, ofwantill prydd med en guldrosett. Hufwudet är omgifwet af en gloria, bestående af twå gyllne ringar, som omgifwa en grön botten. Öfwer axlarna hänger en med guldpaljetter tätt besatt röd schal, som betäcker en stor del af kroppen. Hela gestalten är omgifwen med en bred, röd regnbåge, genomskuren af gyllne strålar. Utanför denna krets ser man den blå himlen med rödaktiga skyar, och bilder af solen och månen på figurens högra och wenstra sida. I pannan rakt öfwer näsan har denna, liksom de tre öfriga figurerna, en liten rund ring. Huden på ansigte, hals, händer och fötter är på denna äfwensom på twå af de andra figurerna belagd med guld.

Den tredje figuren håller i högra handen ett upplyftadt swärd och i den andra, som det tyckes, en hwit pappersrulle: måhända föreställer hon den straffande rättwisan. På den fjerde, hwilken har ett mera jordiskt utseende, har deremot huden den wanliga mennistofärgen, hwit och röd. Denna har fyra armar och åtminstone sex bröst. Händerna på de båda innersta armarna håller hon ihop i en uppåt wändt bedjande ställning; och af de båda yttersta armarnas händer håller hon i den wenstra en ros och i den högra ett gyllne perlband. Baksidan af hwarje bild är rödmålad och har på midten en inskrift på en rad, som sannolikt innehåller gudomlighetens namn. Det blad, som följer på hwarje figur och måhända innehåller gudomlighetens beskrifning, är swart och wid Schigumenes bild skrifwen med [ bild ]

Resa i Sibirien - Ill 2a.jpg
Resa i Sibirien - Ill 2b.jpg

[ bild ] [ 79 ] guldbokstäfwer, men wid de tre öfrigas med ljusblå bokstäfwer. Alla de öfriga bladen i boken bestå af tjockt, styft, hwitt papper med swart skrift. Bandets yttersida är öfwerdragen med tjockt grönt siden med inwäfda sirater i gult silke. Med ett ord, denna heliga bok är ett riktigt praktexemplar, som laman helt säkert warit ledsen att han släppt ifrån sig.


  1. Tatuera kallas då man förmedelst målning eller punktering och derpå följande ingnidning med åtskilliga färger bildar figurer på eller i menniskohuden.
<< Kapitel 13 Upp till början av sidan. Kapitel 15 >>