Robinson Crusoe/Levnadsteckning
|
FÖRSTA AVDELNINGEN → |
DANIEL DEFOE
LEVNADSTECKNING
AV
KARL WARBURG
»ROBINSON CRUSOE» är ett namn, som är känt för de allra flesta. Därmed är förknippat historien om den unge sjömannen, som, vräkt av havet på en obebodd ö, tvangs att i kampen för livet och uppehället anstränga alla sin själs och kropps krafter för att ensam och avstängd från allt samkväm uteslutande genom eget arbete hålla sig uppe. Det är en kulturutvecklingens saga i smått, en sinnebild av mänsklighetens kamp för tillvaron.
Robinson Crusoe är en av de böcker, som företrädesvis pläga lämnas ungdomen till läsning. Den store franske tänkaren, skalden och uppfostringsläraren Jean Jacques Rousseau skriver också om denna bok i sitt berömda uppfostringsverk »Emile»: »En bok finnes, som min son Emile först skall läsa. Den skall länge vara hans enda bokskatt och skall alltid intaga den främsta rangen bland hans böcker. Den skall vara den text, från vilken vårt samspråk om de mänskliga uppfinningarna och vetenskaperna skall utgå, den skall vara den prövosten, på vilken jag vill pröva framstegen i hans omdömeskraft, och så länge hans smak förbliver enkel och naturlig, vet jag att denna läsning skall skaffa honom nöje. Och vad är det för en bok? Det är engelsmannen Defoes Robinson Crusoe.»
»Engelsmannen Defoe.» Av tusenden, som hört omtalas Robinson Crusoe, torde endast ett fåtal minnas namnet Defoe.
Mycket beror detta kanske därpå, att de flesta människor gjort sin bekantskap med Robinson Crusoe såsom barn. Och det är ett egendomligt förhållande med barnlitteraturen. Ungdomen frågar icke stort efter författaren, den läser mera oreflekterat. Gossen och flickan är belåten med att boken finns och bekymrar sig föga om, varifrån den kommer eller under vilka förhållanden den uppstått.
Dessutom har Robinson oftast serverats för läsarne i någon för pedagogiskt ändamål företagen omarbetning och Defoes namn har fått vika för bearbetarens. Så har det inträffat, att namnet på upphovsmannen till en av världslitteraturens mest lästa böcker är jämförelsevis okänt, under det att författare, vilkas arbeten nästan ingen människa numera läser, äro mycket kända — till namnet!
Defoes liv erbjuder många intressanta punkter. Han var nämligen lika mycket en man av handling som av pennan.
Den bok, som skänkt honom odödlighet, var föga mer än en händelse på hans bana, en jämförelsevis tillfällig frukt av hans mångsidiga energi.
Han var närmare 58 år, då han skrev Robinson Crusoe. Men dessförinnan hade han varit mångt och mycket, varit rebell, handlande, satirförfattare, bankruttör, kommissionssekreterare, använts i hemliga tjänster av fem olika administrationer, skrivit en otalig mängd politiska broschyrer och utgivit flera tidningar. Faktiskt levde han ett lika äventyrligt liv som någon av sina hjältar och han mötte alla svårigheter med en ovanlig fyndighet.
Defoes biografi är emellertid icke så lätt skildrad. Vanligen ser man i litteraturhistoriska verk hans porträtt tecknat som en idealbild, en hedersman, en trosmartyr, en arbetets hjälte.[1]
Den belysning, som den senare forskningen i England kastat över hans bild, låter emellertid ganska bestämda skuggor framträda i porträttet av Daniel Defoe. Väl var han det käcka, smidiga och ihärdiga arbetets man, men långt ifrån så otadlig som äreminnena framställt honom. Han var en son av sin tid, han som andra, och denna tid var ej präglad av politisk oförvitlighet, han var självisk, ärelysten och stod vid olika tillfällen i olika partiers sold — stundom samtidigt i tvennes. Han var, säger William Minto — »i hela sitt liv en underlig blandning av fosterlandsvän och skälm, ömsom mera det ena, ömsom mera det andra, men blandningen är så fullständig, att de båda elementen endast låta sig med svårighet särskiljas.»
Huru som hälst var han en märklig politiker och en märklig skriftställare — framför allt författare till en av världslitteraturens viktigaste skrifter.
Daniel Foe — såsom han ursprungligen hette — föddes år 1661 i London, son av en slaktare, som tillhörde den gamla puritanska skolan och alltså var en s. k. dissenter. Puritanernas välde i England hade störtats efter den stora diktatorn, riksföreståndaren Oliver Cromwells död, och den gamla konungaätten hade med Karl II återinsatts år 1660.
Daniel Defoe växte alltså upp under den s. k. »restaurationstiden», då Stuartarne återtagit väldet och med hårda händer trängde de puritanska och folkliga elementen tillbaka.
Fadern hade bestämt Daniel för att bliva präst för en sekt och vid dess prästseminarium stannade han i fem år, men kände sig icke hågad för detta levnadskall.
Redan som yngling utgav han ett par politiska pamfletter, men då åtskillig fara var förbunden härmed, beslöt han att ägna sig åt ett lugnare värv och blev strumphandlare i Cornhill.
Men den unge köpmannen kunde icke låta bli att intressera sig mer än lämpligt var för politik och litteratur, han läste Vergilius och Horatius bakom disken i stället för handelsunderrättelserna, och han sprang på kaféerna för att resonera om politiska förhållanden. Så utsände han också en religiöspolitisk broschyr i en av tidens stridsfrågor.
Broschyrerna voro den tidens ledande präss, ty tidningarna voro endast nyhetspapper, som meddelade fakta och rykten, men den allmänna opinionen styrdes av tillfälligt utgivna småskrifter, och det var i dylika Defoe kom att utveckla sin huvudsakliga skriftställareverksamhet.
År 1692 måste den litteräre strumphandlaren göra konkurs, flydde till Bristol och underhandlade därifrån med sina borgenärer. Sedan det lyckats honom att förnöja dessa med ett ackord återvände han, utgav ett par politiska broschyrer och fick en liten anställning vid glasaccisen, som han bibehöll till 1699.
Dessutom drev han en tegelfabrik, som satte honom i stånd att — trots ackordet — betala sina kreditorer fullt ut.
Emellertid hade Wilhelm av Oranien blivit Englands konung och invigt ett nytt ädelt skede i Englands historia. Under denna tid lade Defoe grunden till sin litterära ryktbarhet. Det var den tid, då det s. k. spanska tronföljdskriget upprörde Europa. Konung Wilhelm ville möta faran för de protestantiska makterna av att en fransk prins blev konung i Spanien och därigenom de stora katolska makterna nära förbundna. Under det att många engelska politiker menade detta vara en sak, som icke vidkomnme England, och att konungen härvidlag mera såge sitt holländska fädernesland till godo, så trädde Defoe inom skrankorna för konungens politik och skrev bl. a. en dräpande satir på vers kallad »the trueborn Englishman», i vilken han rider rakt emot den nationella stormen. Han påvisade att det aristokratiska torypartiet, som slog allra starkast på den nationella skölden, minst hade rätt att anse sig som urnationella engelsmän, enär dess medlemmar nästan alla härstammade från invandrare, och att engelsmännen över huvud taget såsom ett blandningsfolk icke hade rätt att vara missbelåtna med sin konungs främmande härstamning. Denna satir blev spridd i 80,000 exemplar och gjorde sin författare populär. Han blev nu också bekant med konungen, som visade honom mycken välvilja.
Under denna tid utgav Defoe sin märkliga skrift »Essay on projects», vari han utkastar stora planer för en mängd viktiga företag, som sedan verkligen tagit form i fakta. Ett över hela England utbrett banksystem, eld- och hagelassuranser, handelsdomstolar, sparbanker, änkekassor, försörjningsanstalter för gamla sjömän, dårhus skötta av läkare och ej av fångvaktare, allt detta var projekter, dem Defoe med stor framsynthet och entusiasm framlade; och själve den store Franklin säger sig genom läsningen av Defoes »Essay on projects» ha fått den starkaste maningen till sin offentliga praktiska verksamhet.
År 1700 dog Defoes gynnare, konung Wilhelm av Oranien, och nu infaller hans lidandes tid, då även hans karaktär sattes på prov, som den ej bestod.
Hans första uppträdande under drottning Annas regering var i full konsekvens med hans föregående skriftställeri och i full opposition mot den nu härskande konservativa toryregeringen.
Til exempel den viktiga skriften: »Kortaste processen med dissenters.» Slutsatsen i denna bok var att bästa sättet att bli kvitt sekter och frikyrkliga voro att rent av utrota dem. Vartill tjänade halvmesyrer? Icke hulpo fattiga böter på 5 shillings i månaden för underlåtenhet att begagna nattvarden eller 1 shilling i veckan för uteblivande från kyrkan. Nej, man borde göra som Ludvig XIV, då han drev ut alla hugenotter ur Frankrike eller som Moses, då han skar halsen av de otrogne. Milda medel dugde inte. Först när kyrkostridernas ande helt och hållet var kvävd och all whigism utrotad, kunde man få lugn och ro. Och endast galge och galér kunde verka. Med våld måste avfällingarne drivas ur templet. Man borde låta dem välja mellan kyrkan och galgen.
Naturligtvis var syftet med denna skrift, som tillkom i whigpolitikens intresse, helt och hållet ironisk och avsåg att draga ut konsekvensen av förföljelsepolitiken för att visa dess orimlighet. Men lustigt nog missförstods den till en början å ömse sidor; flera högkyrkeliga menade att det var en förträfflig bok, under det att dissenters till en början läste den med fasa.
Snart blev dock syftet klart, och toryregeringen beslöt att straffa den djärve författaren. Han tog till flykten, men efterlystes i följande rundskrivelse av den 10 januari 1703, vilken skrivelse tillika ger oss Defoes porträtt vid denna tid:
»Härmed efterlyses Daniel Defoe, en medelålders mager man, omkring fyrtio år gammal, brunlätt med mörkbrunt hår, han bär peruk, har örnnäsa, skarp haka, grå ögon, ett stort födelsemärke nära munnen, han är född i London och var många år strumphandlare i Cornhill, är nu tegelbruksägare nära »Tilbury fort i Essex.»
För att skydda boktryckaren från att dömas i hans ställe infann sig Defoe frivilligt. Hans dom löd på 200 marks böter, tre timmar på schavotten, fängelse, så länge drottningen funne för gott och intill dess man finge garanti för hans goda förhållande under 7 år.
Så ställdes han vid skampålen. Men hans schavotterande lände honom icke till nesa. På den tiden plägade den förbrytare, som schavotterades, få ställa ut huvudet genom en öppning och det överläts åt mängden att bombadera honom med ruttna äpplen och potatis. Men då Daniel Defoe stack ut sitt bleka ansikte den 29, 30 och 31 juli anno 1703, kastade ingen äpplen mot honom; ingen tillropade honom smädelser. Man kände alltför väl författaren till »the trueborn Englishman», som var en gunstling hos folket, och den »bymn» han diktat »till schavotten » sjöngs i jublande toner av hans meningsfränder. Det är ock en gammal sägen, att en man av hopen lät hissa upp sig till Defoe för att sätta en krans på hans panna. Under leverop slötos fängelsets portar bakom honom och folket drack många stop öl till hans ära. Från fängelset fortfor Defoe att skriva, och efter ett år, då sir Robert Harley blivit minister, frigavs han. Men på vilka villkor? Häröver har en slöja varit kastad, som först de senare forskningarne lyft. Själv lät han i en elegi påskina, att villkoren varit, att han i sju år skulle hålla sig tyst eller åtminstone icke skriva något som folk brydde sig om att läsa. Men faktiskt trädde Defoe nu i regeringens sold. Det var priset för hans frihet. Han erhöll en pension och användes i torypartiets tjänst. Hans ställning var desto tvetydigare, som han fortfarande bibehöll sin förbindelse även med whigpartiet.
Alltså, »the trueborn Englishman» Daniel Defoe var död — den rättframme målsmannen för kung Williams ärliga politik hade lämnat plats för en person som tjänade två herrar.
Hans verksamhet under dessa år tillhör mera Englands politiska historia än litteraturhistorien. Anmärkningsvärd är dock en tidskrift, som i viss mån kan betraktas såsom en föregångare till de berömda moraliska veckoskrifterna.
Bland annat var Defoe mycket verksam för Englands och Skotlands förening, dels som skriftställare, dels såsom regeringens spion och hemlige agent i Skotland, dit han rest under masken av en bortrymd gäldenär.
För övrigt sysselsatte sig Defoe denna tid med allehanda skriftställeri. Man har en ganska betecknande anekdot om hans fintlighet och affärsförstånd. En driftig bokhandlare hade utgivit en skäligen dum bok under titeln »Drelincourts tankar om döden, tillika med några anvisningar huru vi skola förbereda oss på en salig ändalykt.» Denna bok gick icke alls åt och bokhandlaren kom i sin förtvivlan till Defoe. Kanske visste han råd. Defoe skrev på få dagar en liten bok som hette »Sann historia om mistress Veal, som den 8 sept. 1705, d. v. s. en dag efter hennes död hade uppträtt som spöke för mrs Bargrave i Canterbury.» Defoe lyckades göra spökhistorien mycket sannolik. Och vad sade då anden till mrs Bargrave? Boken innehåller ett långt samtal mellan de tvenne väninnorna, som helt igenom är hållet i trevlig kaffesnacksstil, och under detta samtal yppar den nyss avlidna för sin väninna, att av alla skrifter, som behandlade döden och livet efter detta, vore Drelincourts den enda som dugde något till. Defoes skrift gick ganska bra åt och i dess släptåg följde den gamla förlegade Drelincourtska boken.
Ett bevis på Defoes dubbelhet som journalist må ock anföras. Han utgav en skrift till förmån för den hannoveranska tronföljden — alltså som det tycktes i whigarnes intresse — men med vilken han just avsåg att skada whigpartiet, ty han framhöll däri, att ministern Harley, hans beskyddare (som spelade på båda strängarna) vore anhängare av denna tronföljd och att de, som påstodo att denne ginge den katolske pretendenten Stuarts ärenden, själva voro förstuckne papister och fiender till Storbritannien. Nu var det just whigarne, som angripit Harley för opålitlighet och det var alltså mot dem Defoes skrift i grunden var riktad. För denna och andra politiska broschyrer ådömde en whigdomstol Defoe fängelsestraff, men han undgick fängelset genom drottningens benådning.
Den vanliga uppgiften är att den 53-årige mannen efter denna motgång och efter Harleys avgång drog sig tillbaka från all journalistisk verksamhet. I en då utgiven skrift »Vädjan till ära och rättvisa» avsvär han nämligen allt vidare sysslande med politik och skriver: »Jag har levat för länge och sett för mycket av världen för att vänta mig något av dess ärlighet. — — — Jag har lärt känna både världens glans och skräck, jag har stigit från en fängelsehåla upp i ett konungakabinett; jag har förlorat min förmögenhet och mitt goda namn för att rädda min ära och mina grundsatser, och jag ångrar det icke. Nu lever jag fattig och föraktad, men jag föraktar detta förakt. Glädje och frid uppfylla mitt hjärta.»
En engelsk forskare, Lee, har emellertid uppvisat att Defoe så långt ifrån drog sig från publiciteten, att han tvärtom deltog däri fullt så ivrigt som någonsin. Men han skiftade hamn. Whigarne, komna till väldet, funno skäl att begagna hans hjälp. Det skedde på det sätt, att han fortfarande skulle anses som tory men »under förklädnad och skyddande likhet» såsom regeringens motståndare uppträda i regeringens intresse. En egenhändig skrivelse från honom bevisar, att han var whigarnes bundsförvant i torvlägret, utan att ägaren av den tidning han redigerade hade någon aning om hans dubbelhet. Man må emellertid vid bedömandet av Defoes politiska tvetydenhet taga tidsförhållandena i betraktande. Dessa kunna i någon mån förklara om än icke ursäkta hans uppträdande. Aldrig, yttrar en engelsk författare, har den politiska moralen stått så lågt i England, som då var fallet.
År 1719 var det äntligen, som den gamle partigängaren utgav den bok, som skulle skänka honom världsrykte för alla tider, hans Robinson Crusoe: »The life and surprising adventures of Robinson Crusoe», resultatet av en hel levnads erfarenhet och tankeliv — en arbetets saga, skildrad av en gammal arbetare.
Robinson Crusoe är i viss mån en äventyrsroman. Smaken för äventyrliga reseskildringar låg då i luften. Man höll just som bäst på med att göra upptäckter i de australiska och indiska farvattnen och älskade höra talas om sjöfarandes underbara färder till fjärran nejder. Denna smak begagnades av bedragare, som lyckades inbilla folk att de länge hållit till på en obebodd ö. Men en verklig händelse låg till grund för Robinson Crusoe. Ett tiotal år, innan denna bok utkom, hade en vild skotsk matros vid namn Alexander Selkirk, som ofta blivit straffad för myteri och uppstudsighet, rymt från sitt skepp, då detta lagt till vid en obebodd ö, sökt tillflykt i skogarna och levat där i fyra år alldeles ensam, till dess ett nytt fartyg kommit till ön och tagit honom hem med sig.
Denne Alexander Selkirks historia hade redan 1712 meddelats i Rogers & Cooks samling av resebeskrivningar, och den bekante författaren Steele hade skildrat hans äventyr i en populär tidskrift.
Men när nu Robinson Crusoe utkom och gjorde lycka, påstod man, att Defoe bedragit Selkirk på hans dagbok, som denne skulle lämnat Defoe, på det han måtte se igenom den för att bedöma, om den vore värd att offentliggöra. Härpå skulle Defoe svarat nej, men ändock därav begagnat sig för sin Robinson. Denna beskyllning mot Defoe är alldeles oberättigad. Selkirks historia var ju redan offentliggjord, utan att ha gjort vidare verkan. Hans händelser, så märkliga de än voro, kunde icke verka i all sin nakenhet. Det behövdes, att ämnet upptogs och behandlades av en konstnärlig hand och av en tänkande ande.
Defoe nöjde sig nämligen icke med att framställa det äventyrliga, det underbara uti ett leverne, som på detta vis var under åratal avstängt från alla mänskliga varelser, han inlade en djupare betydelse i denna skrift, vari han i smått framställt så till sägandes en den mänskliga civilisationens historiska utveckling. Låtom oss erinra oss Robinsons öden! Robinson är son av en välmående engelsk köpman. Han hade en olycklig böjelse för det äventyrliga och oaktat föräldrarna erbjödo honom att i lugn och ro få utbilda sig i något visst yrke, vägrade han att arbeta, hans håg stod blott till att få företaga vidsträckta resor, och vid nitton års ålder rymde han i all hemlighet från föräldrahemmet för att begiva sig ut på sjöfärder. Till att börja med sliter han ganska ont till sjöss, är nära att lida skeppsbrott, räddas, men är nu för feg att återvända hem, utan beger sig på nya färder ut i vida världen, styr kosan till Afrika, där han emellertid råkar ut för moriska sjörövare och blir deras fånge samt användes såsom slav. Han lyckas emellertid undkomma, upptages på ett europeiskt fartyg och kommer till Brasilien, där han börjar odla en plantage, men lockas ånyo ut på en affärsfärd till Afrika för att skaffa slavar. Han lider nu skeppsbrott och lyckas ensam bland hela fartygsbesättningen rädda sig från drunkning, i det han blir av vågorna uppkastad på en obebodd ö, där till att börja med endast några få redskap, som han bärgat från fartyget, stå honom till buds. Steg för steg låter nu Defoe oss följa med Robinson på hans väg framåt ej blott till att skaffa sig livets nödtorft utan ock de förmåner, vilka följa med en högre grad av odling. Det är därför Robinson Crusoe kan sägas vara en kulturhistoria i smått, det är därföre den är en skildring av den mänskliga civilisationens utveckling, sammanfattad i en enda persons arbete för att nå fram dit, där andra människor redan stå så till sägandes vid födelsen, och dock är resultatet av hans verksamhet storartat.
Jag har kallat Robinson Crusoe arbetets saga. Det är sagan om huru en äventyrslysten, arbetsskygg yngling får lära sig icke blott arbeta utan också lära sig inse arbetets ära och välsignelse, huru han, då han själv nödgas förskaffa sig genom eget arbete allt det som andra redan äga genom föregående tiders strävan, lär sig akta dessa föregående tidevarvs verk. Men än mera. För Robinson Crusoe existerar ingen arbetets fördelning. Han måste arbeta ömsom såsom timmerman, krukmakare, skräddare, korgmakare, jägare, boskapsskötare, bagare, båtbyggare, roddare, bärare, skärslipare, ja, han får även för att hålla reda på dagarna syssla med astronomi och andra lärda ting. Vad medför detta? Det medför aktning för allt arbete. Intet är vanligare än att den ene yrkesidkaren ringaktar betydelsen av den andres verk; man vet vad möda ens eget alster kostat, och man skattar icke i samma grad en annans trägna arbete. Den lärde frestas att underskatta kroppsarbetarens verksamhet, kroppsarbetaren att tycka den lärdes arbete vid lampa och skrivbord allt för bekvämt. Men den som likt Robinson fått pröva på olika slags arbete, han lär sig inse, att varje syssla har sin ära, för så vitt den är frukten av ärlig strävan. Och Robinson, äventyrsynglingen, vilken ville resa ut för att gripa lyckan i flykten, han lär sig här ensam och övergiven av alla, att den rätta lyckan icke ligger i det som gives människan utan hennes egen förtjänst, utan att den måste förvärvas, förvärvas genom anspännande av alla de själs- och kroppskrafter, varmed naturen begåvat oss. I detta avseende är det ett mästerligt drag av Defoe, att han icke gjort sin Robinson Crusoe till en mer än vanligt begåvad personlighet. Tvärtom, Robinson Crusoe är en genomsnittsmänniska, en sådan som folket är mest. Han utmärker sig icke genom någon synnerligen framstående förmåga, äger inga särskilda mekaniska anlag, utan allt vad han gör kostar honom otrolig möda. Vad denne Robinson tänker och känner, vad han uppfinner, inrättar och företager sig, det skulle varje annan människa i hans olyckliga läge också tänka, känna, uppfinna, inrätta och företaga sig. Just häri ligger bokens betydelse av att vara i smått en bild av människosläktet. Icke alla kunna vara begåvade, men en var kan arbeta efter sitt pund.
Robinson får lära sig en dygd framför andra, det är tålamodets stora dygd, och den får han riklig användning för, i det han steg för steg får taga sig fram från det första ohyfsade naturtillståndet till civilisation. Fyrtiofem dagar använder han på att göra en planka. Två månader på sina båda första vattenkrukor och sex månader på sin första båt. Men just därföre kan tiden icke bliva honom lång, fastän han är ensam, ty den som har ständig verksamhet kan icke ledas; ledsamheten är lättjans vanliga följeslagare, det är lättingen, icke den arbetsamme, som behöver slå ihjäl tiden. Så väckes och stålsättes hos Robinson Crusoe energien, driften att verka, så stärkes hos honom tacksamheten mot Försynen, som likväl bärgat åt honom en viss grad av lycka i hans stora olycka och som — vilket dock är det viktigaste för människan här i världen — låtit honom utveckla alla de krafter, som han besitter. Så bildar han sig såsom en äkta engelsman sitt kära hem där på den obebodda ön, och så luttrar och renar han där sin inre människa till religiositet och undergivenhet. Detta är den egentliga Robinson Crusoe-historien. Senare fogade Defoe en fortsättning därtill om Robinsons senare öden, efter hemkomsten. Denna står dock avgjort tillbaka för första delen.
Betrakta vi närmare själva Robinsonboken i dess förhållande till sin författare, så kunna vi genast medgiva, att det egentligen låg i Defoes syfte att i Robinson sinnebildligt framställa sin egen person. Han har senare sagt det själv rent ut. Han kom visserligen icke till någon obebodd ö, men han hade mitt i det civiliserade England icke mindre äventyrliga levnadsöden. Och då en motståndare till honom skrev en parodi på Robinson Crusoe och kallade den »En berättelse om Daniel Defoes liv och överraskande äventyr, en strumphandlare som levde ensam å den obebodda ön Storbritannien», så tog Defoe saken för god och lät förstå att Robinson Crusoe verkligen endast vore en allegori av hans eget liv. Likhetspunkter funnos onekligen. Defoes levnad var liksom Robinsons präglad av tålamod, beslutsamhet och arbetsamhet, skeppsbrottet motsvarar hans bankruttering, från vars efterverkan han hela livet sökte arbeta sig lös. Och det ligger även något Defoenskt i valet av änme. Alexander Selkirks historia hade ju redan flera år legat i luften, men hade ej satt frukt hos någon författare, förrän den kom till Defoe. Och det var helt naturligt, att det ämnet skulle slå an på honom. Ty rådlös var han minst av allt. Han var — har det sagts — kanske den ende av dåtidens författare, som, om man satt honom på en obebodd ö, skulle funnit på vad han skulle göra. Och hans uppfinningsrikedom kom honom väl till pass, när han skulle skildra Robinsons öden. Men tyvärr, själva karaktären — den öppne, enkle, naive, frimodige Robinsons, är så olika Defoes egen som gärna möjligt, ty Defoe var en ganska slug och föga sannfärdig personlighet.
Vad stilen i Robinson Crusoe angår, så är den enkel och trohjärtad samt framställd med ett okonstlat allvar, som åt hela framställningen ger sanningens vackra prägel. Defoe lyckas göra det mest osannolika sannolikt. Framför allt är boken objektiv. Författaren har så tänkt sig in i Robinsons öden, att han avklätt sig sitt eget jag. Ännu har väl knappast någon gosse tvivlat på den underbara historiens sanning. Defoe vinner denna trovärdighet, denna objektivitet genom ett skenbart ganska enkelt grepp, nämligen genom den övertygande detaljskildringen; han inblandar i berättelsen så många små, som det kunde tyckas oviktiga omständigheter, och angiver namn och data så sorgfälligt, att läsaren ovillkorligen får intryck av att historien verkligen tilldragit sig. Därtill bidrager ock omständligheten i framställningssättet. Såsom exempel må anföras den förträffliga skildringen av skeppsbrottet med alla dess detaljer. Det är en likartad detaljtrohet, som sedan skänker verklighetsintryck även åt Swifts fantastiska »Gullivers resor».
När Defoe fullbordat första delen av Robinson — den egentliga Robinsonaden — hade han till en början svårt att finna någon förläggare. Äntligen köpte en bokhandlare manuskriptet av honom för 10 engelska pund. Framgången var oerhörd. Genast vid första utgivandet mottogs boken med förtjusning av ung och gammal, av hög och låg. Det fanns — skriver en författare från dessa dagar — ingen änka så fattig, att hon icke sparade sin styver dagligen för att efter någon månad kunna köpa sig den härliga Robinson Crusoe. Boken tillägnades av alla världens civiliserade folkslag. Den lästes ej blott i London, Paris och Petersburg — den nådde även Österlandet och blev där en älsklingsbok.
Här i Sverige översattes den i utdrag utan tryckår, men omkring 1745 under titel »Ett kort uttog af then engelska Robinson Crusoes underliga och sällsamma lefvernes beskrifning af honom själf sammanfattad och nu på svenska öfversatt.» År 1752 utkom den i andra upplagan. I denna bearbetning, som omfattar båda delarna i sammandrag, har översättaren strax i början, då Robinson omtalar, att han är född år 1632, i patriotiskt intresse tillagt — »den 6 november, äfven på samma dag som den tappre Svea konung Gustaph Adolph Glorwyrdigst i åminnelse måste vid Lützen i Sachsen lämna sitt dyra lif uti den emellan honom och de käjserliga därstädes hållne blodiga drabbning». Sedan har den utkommit på svenska i en mängd olika upplagor och bearbetningar.
Men man har icke nöjt sig med blotta översättningar. Boken har på mångahanda sätt omarbetats och efterbildats. Det uppstod snart en hel litteratur av Robinsonader. Varje land, varje bygd skulle ha sin Robinson. I Tyskland utkom över 60. Det fanns en brandenburgsk, en berlinsk, en bömisk, en schlesisk, en fransk, en dansk, en grekisk, en irländsk Robinson. Svenska Robinsonfigurer voro »Gustaf Landcron» (av en tysk författare 1730) och Erik Sjöblad (av en dansk, Juel Hansen, för ett årtionde sedan).
En alldeles särskild och talrik art av Robinsonader äro de undervisande. Dessa utgå ifrån de ord av Rosseau, som jag anförde i denna uppsats’ början, och vilka verkade som en gnista på R:s pedagogiska lärjungar, filantroperna i 18:de århundradet. Robinson blev text för pedagogiska lärdomar, främst i den bekanta Campeska bearbetningen, som tillkom 1780 och som nu utgivits i Tyskland väl i 100 upplagor, utövande ett starkt upplysningsarbete. Campes Robinsonbearbetning lägger emellertid alltför stor vikt vid den moraliserande sidan av Robinsonhistorien. Han är så ängslig att något enda av de tillfällen till väckelser och uppfostran, som boken lämnar, skall gå förlorat, att han i inskjutna resonemanger breder ut dessa läror ända till tråkighet och ger läsaren snart sagt på var sida en vink, som tröttar och hindrar. Å andra sidan har det uppstått en hel del äventyrliga Robinsonader både i England, Frankrike och Tyskland. Den bekantaste av dessa är Schnabels »Die Insel Felsenburg» (»Ön Klippenborg »).
Huru som helst — bäst av alla Robinsonader torde dock den ursprungliga Robinson vara, därför att den låter det lärorika och nöjsamma hålla varandra stången. Därför har den blivit en första rangens ungdomsbok, och den uppfyller den stora fordran Goethe ställer på ungdomsläsning: »Endast det bästa är gott nog åt barn!»
Utom Robinson har Defoe skrivit även andra romantiserade skildringar, t. ex. »En kavaljers memoarer», skildrande borgarkrigen mellan rundhuvuden och kavaljerer, »Karl XII:s memoarer av en skotsk gentleman, som varit i svensk tjänst», »Greve Patkulls liv, skrivet av en luthersk präst, som stått honom bi i hans sista stunder» o.s.v. »Kapten Ingletons liv» är mest lik Robinson, den skildrar en djärv upptäcktsresa tvärs igenom Afrika, från ocean till ocean. Han har även författat historier med mystiskt och spökligt innehåll, t. ex. historien om Londonerpästen 1666, skriven som en historisk urkund, senare »Vålnadernas historia» och »Djävulens historia ».
I allt utgav han ett par hundra skrifter.
Dessa äro nu alla glömda med undantag av en. Men »Robinson » lever.
Sina sista år lärer Defoe tillbragt i bedrövliga förhållanden. Den förmögenhet han tack vare en utomordentlig arbetsamhhet förvärvat förlorade han — som det påstås — genom sin älste sons förvållande, med vilken han för övrigt befann sig i misshällighet. Han dog 1731, 70 år gammal i små omständigheter, men dock icke i fullkomligt elände, såsom vissa minnestecknare påstått.
Daniel Defoe är intet snille av första ordningen, han tillhör icke första ledet av världslitteraturens stormän. Träffande har han, såsom skriftställare, liknats vid en av de soldater, som hela livet igenom vandra med tung packning och tarvlig ranson, kämpa såsom män i ledet, än i den ena, an i den andra härens sold och dö såsom underofficerare, men vilka genom en stor bedrift lyckas vinna ett hederskors.
Det hederskorset vann Defoe med Robinson Crusoe.
- ↑ Så hos Hettuer och Taine; författaren av föreliggande levnadsteckning har även på grundvalen av dessa verk för ett antal år sedan i samlingsskriften »Pressade blad» meddelat en teckning av Defoes liv i denna anda. För den här lämnade biografien äro utom dessa verk engelska arbeten av Minto, Lee m. fl. anlitade.