Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tjugoförsta kapitlet
Rosen på Tistelön
av Emilie Flygare-Carlén

Tjuguandra kapitlet
Tjugutredje kapitlet  →


[ 159 ]

Tjuguandra kapitlet.

Juni månads milda aftonfläktar susade genom de höga popplarna på kyrkogården i H. Vid en nyss igenkastad grav stod Arve Arnman och blickade med ett uttryck av innerlig smärta på den halvvissnade krans, som prydde den.

Arve stod denna afton vid en grav, åt vilken hans sinne offrade en gärd av saknad. Det var hans förtroligaste bekantskap i staden H., den fattiga fru Karlmark, som vilade under den lilla kullen, och vid bekymret för den moderlösa och ensamma Josefina sammanpressades Arves hjärta av oro. Fåfängt sökte han utgrunda något medel, varigenom han kunde vara den övergivna till väsentlig nytta.

Då Arve skrev det i föregående kapitel meddelade brevet, var det över Josefina han sörjde: hon var då sjuk. [ 160 ]Men efter några veckor gick Josefina uppe. Dock snart nödgades mor och dotter byta roller. Hela vintern och våren arbetade Josefina och led och stred med fattigdom, bekymmer och sjukdom.

Vid denna tid gick Arve nästan varje afton till de bedrövade, och under den långa bittra prövningen lärde han rätt känna och värdera Josefina.

Lämnad att ensam uppehålla och vårda en öm mor under hennes långa sjukdom, visade Josefina genom sin ihärdighet, sin skicklighet och sitt jämna, tåliga lynne en sinnesstyrka som allt närmare fäste Arve, ehuru hans känslor aldrig antogo en varmare natur än vänskapens.

Medan han ännu stod där på kyrkogården ljöd aftonringningen över gravarna, och han tyckte, att det låg en stilla och ljuvlig frid utbredd över hela platsen, där de grönskande sängarna lågo bäddade sida vid sida.

Josefina hade kommit in genom kyrkogårdsporten, för att med några blommor smycka den hädangångnas vilorum.

— God afton, Josefina! Stör jag, så går jag strax.

— Arnman var ju alltid mammas vän! svarade hon sakta.

Arve stannade kvar, och då Josefina fullgjort sitt vackra åliggande, följdes de tysta åt från kyrkogården och nedåt gatan, vid vars slut den unga flickan bodde i det lilla gula huset.

— Josefina, började Arve, har Josefina ännu tänkt på någon tillflyktsort, har ingen lägenhet yppat sig?

— Nej. Nog är det tungt och bittert att överallt mötas av tvetydigt medlidande och ändå överallt få nej. Jag måste dock finna mig: knot och klagan förbättra icke mitt läge. Jag ämnar därför fortsätta mitt arbete på egen hand.

— Men Josefina är för ung att leva ensam.

Arve var ingen smickrare. Ehuru han visserligen för sin [ 161 ]del fann, att Josefina var behagligare än hon själv tycktes tro, hade han likväl icke hjärta att yttra något därom. Han teg således, till dess Josefina frågade vilken av dagarna han skulle företaga resan till hemmet.

— I början av nästa vecka, om vinden blir gynnsam. Innan dess kommer jag nog och hälsar på Josefina. Jag har gjort upp ett förslag, medan vi gått och samspråkat; och när jag fått tänka igenom detta, skall jag framlägga det.

De i sig själva ganska oskyldiga, men för Josefinas öron hemlighetsfulla orden väckte en hastigt förbiilande darrning genom hennes väsen.

Arve märkte likväl ingenting därav, och sedan han vid porten tagit avsked, skyndade han hem, litet ängslig att möjligtvis ha försummat mattimmen.

Det var också högsta tiden: det såg han vid första inträdet på tullförvalterskans spetsiga haka.

— Jag ber om ursäkt! sade Arve. Jag kom att dröja litet på kyrkogården.

— På kyrkogården! Vad är det för idéer att spatsera bland de döda, då man kan få sällskap bland de levande!

— Det saknade jag just icke heller: mamsell Karlmark kom dit med friska blommor till sin mors grav.

— Jaså, jag förstår, ett rendez-vous således! För att komma omedelbart några veckor efter moderns död, torde det kanske vara väl tidigt. Men jag skall enskilt säga Arnman mina tankar om den saken efter maten … Låt oss nu gå till bords.

Med en av tullförvalterskans predikningar i sikte, åt han aldrig med god matlust, och denna gång kände han sig mera beklämd än vanligt, ty han fruktade att hans patronessas icke alltför människoälskande tunga lätt genom sin frihet kunde komma att skada den oskyldiga Josefina.

Till all lycka mildrades vresigheten av fruns lynne genom den skrattlust hon icke kunde återhålla, då hon an[ 162 ]sikte mot ansikte fick se sin älsklige son, vars ena kind genom beröringen med spenaten fått en stor grön ros, medan den andra i bjärt kontrast lyste i en klar, röd färg.

— Men, Lars lille, vad är detta här för ofog … skall du icke låta spenaten vara till dess mamma kommer! Och vad i Guds namn har du gjort åt dig på ena kindbenet … sannerligen tror jag icke, att det är blod — kom hit och låt mig se!

Men Lars visade ingen lust därtill, utan framtog näsduken och började gnida de förrädiska tecknen av hans ännu brukliga syltburksvisitationer. Strimmorna voro dock för mycket intorkade att få bort utan vatten: de blevo kvar. Och nu kunde det icke undvikas, att mamma själv skulle taga hand om saken, då det befanns, att lille Lars, bara på skämt, råkat att förvilla sig i handkammaren, varifrån dessa lämningar av ingrodd körsbärssylt följde honom.

— Lars, sade hon och höjde sitt pekfinger, du är en riktig skälm! Tycker du, att det är likt något att så hushålla med mammas syltburkar? Gå genast och tvätta dig!

Lars skyndade bort, och då han försvunnit, yttrade frun: — Jag tycker om, att ungdomen leker: tids nog blir den trött på sina oskyldiga nöjen och fikar efter farligare.

Men efter detta lilla solsken kom likväl den utlovade stormbyn, kanske förmildrad men dock tillräckligt skarp att hos Arve väcka den önskan, att det snart måtte bli stiltje.

Sedan herr Brostedt efter måltiden bugat sig och Lars kysst sin mors hand, vinkade tullförvalterskan Arnman närmare.

Arve märkte genast på den förmildrade tonen, varmed den vanliga inledningen ”min käre Arnman!” uttalades, att frun denna gång skulle beträda det ömma, moderliga [ 163 ]området, och han bedrog sig icke. — Min käre Arnman, började hon, jag har redan länge velat öppet framställa de betänkligheter, jag hyser i avseende på de täta besöken hos Karlmarkens. Det är icke rätt att en yngling så där fäster sig. Vad har Arnman att bjuda på! Hans utsikter äro ganska avlägsna, och således anser jag att Arnman borde följa det gamla rådet att stämma i bäcken, innan det kommer i ån. Gör slut med flickan! Arnman bringar henne annars i dåligt rykte och sig själv icke heller i det bästa genom fortsättandet av besöken därstädes, sedan modern är död.

— Men, invände Arve saktmodigt, det är ju icke ont i att gå dit? Någon skall väl trösta den stackars Josefina. Jag är för henne nästan som en bror, och jag håller av henne som en syster.

— Sådan där syskonkärlek plägar ej alltid ha de lyckligaste följder, och om Arnman verkligen håller av henne, så lämna henne att sköta sig själv. Det går icke an, att en yngling vill spela beskyddare åt en moderlös flicka. Arnman erkänner sig då verkligen vara hennes beskyddare?

— Icke just det, ty jag har gunås icke förmåga som jag har vilja, men jag gjorde vad jag förmådde att lindra hennes mors bekymmer, ehuru jag aldrig sade, att det var från mig den obetydliga hjälpen kom, ty i så fall skulle fru Karlmark troligen vägrat att mottaga den.

— Var det så Arnman använde de penningar, min man lämnade honom att kläda sig för!

— Nej, icke dem, men dem jag tid efter annan erhöll från min gamle lärare och vän, löjtnant Askenberg.

— Såå, att Arnman fått penningar hemifrån! Det trodde jag icke vara behövligt medan Arnman vistades i vårt hus; men då man har så stora utgifter, torde ett litet tillskott nog vara erforderligt. Vems namn förmådde då den, [ 164 ]såsom jag tyckte, icke just så grannlaga fru Karlmark att mottaga penningar?

— Jo, jag var nog djärv att tid efter annan säga henne det herrskapet skickat mig och att frun, som vanligen prutade, endast gjorde det för att i tysthet och otackad kunna göra gott.

Tullförvalterskan rodnade ända upp till hårfästet.

— Jag hoppas frun är så god och förlåter min tillsagsenhet för det goda ändamålets skull.

— Vad som passerat, det får vara! Arnman menade väl, ehuru han gärna kunnat spara sina styvrar, ty det var icke så illa med henne som gumman kvad; men som sagt, det framfarna vill jag icke vidare tänka på. Vad åter framtiden beträffar, undanber jag mig allvarsamt att mitt namn begagnas, och av välvilja för Arnman ber jag honom att inte slå bort mina råd obegrundade … Och nu skola vi lämna ämnet. Jag känner för väl Arnmans tacksamhet och goda karaktär för att icke vara förvissad, att Arnman vet att uppskatta min välmening.

Arve bugade sig och försäkrade, att han med stor erkänsla tog emot de goda råd, frun behagade giva.

— Säg sin mor, tillade tullförvalterskan och räckte Arve handen, att jag lyckönskar henne att ha en så välartad son!

Under de följande dagarna upptogos alla fristunder med förberedelserna för resan, men det oaktat drogs Arves håg beständigt till den stackars Josefina, som med en liten tjänstflicka ensam tillbragte de långa timmarna i sin tysta kammare.

— Nej, jag måste gå dit och taga avsked, innan jag reser, och fråga henne om hon vill, i brist av bättre, antaga mitt förslag! Med dessa ord gick Arve en förmiddag från tullkammaren till det väl kända huset.

Josefina mottog honom med ett uttryck av stilla glädje, [ 165 ]och Arve, som ej alls förstod sig på omvägar, gick rakt på saken.

— Min bästa Josefina, sade han innerligt, nu är det så långt kommet, att jag i Guds namn skall ge mig av. I morgon eller övermorgon, om vinden är god, går jag med en slup till Göteborg, varifrån jag blott har en kort dagsresa till mitt kära hem. Vad jag nu vill nämna för Josefina är något, som jag önskade — jag vill ej säga mera, ty Josefina skall endast rådfråga sitt eget tycke. På fiskläget, som jag många gånger beskrivit, bor min gamla hederliga mor och farbror Per i deras snygga stuga. Gubben blir gammal och sjuklig, och mor behöver således ganska väl ett sällskap, varav hon kunde ha både nytta och nöje. Om nu Josefina trodde det vara möjligt att trivas på ett så ensligt ställe, bland enkla, men goda människor, ville jag under min hemmavaro tala med mor om saken. Jag är säker på, att hon icke säger nej.

— Om fru Arnman icke har något emot att upptaga den fader- och moderlösa, kan Arve vara säker, att jag med varmt nit och dotterlig ömhet skall möta hennes önskningar och med trogen kärlek vårda henne, ifall hon skulle bli sjuk.

— Tack för denna försäkran, sade Arve. Jag hoppas, att allt skall gå såsom vi överenskommit, men till dess jag återkommer måste det förbli en hemlighet mellan oss.

Nödvändigheten av en sådan försiktighet insåg även Josefina, och sedan bägge talat en stund, tog han avsked med löfte att, så snart han återvände, underätta henne om utgången av sitt förslag.

Vid hemkomsten överraskades Arve av den icke alltför behagliga underrättelsen, som meddelades honom av tullförvaltaren själv, att frun kommit att tänka på om inte några veckors vistande i skärgården borde styrka Larses fysik och på samma gång göra honom ett nöje. — Men [ 166 ]ifall det på något sätt skulle falla sig besvärligt eller olägligt för din mor att härbärgera Lars under den tid du själv är hemma, kommer saken icke vidare i fråga! tillade tullförvaltaren för egen räkning.

Naturligtvis nödgades Arve — ehuru han med stort bekymmer såg sitt sköna hopp om ett fullkomligt fritt och oberoende liv — likväl på det artigaste försäkra, att hans mör skulle känna sig både lycklig och smickrad av herrskapets förtroende i avseende på Lars.

— Ja, det är precis vad jag tänkte! inföll frun, som kom in från nästa rum, Det är så naturligt, min gubbe, att fru Arnman, vilken förmodligen genom sin son känner den moderliga vård, jag lämnat honom, gärna på en kort tid gör detsamma mot Lars, och sedan skola vi förse honom med en så duktig matsäck, att vad Lars beträffar …

— Vad Lars beträffar, inföll Arve, vilken blodet vid de senare orden en smula steg åt huvudet, skall han, även utan att medföra matsäck, icke komma att svälta, så vida han nöjer sig med vad min mor har att bjuda på.

— Min käre Arnman, menade då tullförvalterskan, vi skola då minska matsäcken! Och vad själva förtroendet att handha Lars under dessa veckor beträffar, så är jag säker, att Arnman sätter en heder i att ej låta honom glömma bort något av det, han i sin läsning inhämtat, ävensom att han genom badning vid vackert väder styrker sin klena hälsa. Akta honom för övrigt! Han är en så livlig och oförvägen gosse, att han lätt kunde bryta hals och ben av sig i era berg och klyftor — men det vore orättvist av mig att sätta i fråga Arnmans tillräckliga omsorger för den skatt jag med stort förtroende lämnat i hans händer.

— Om Arnman skall gå vall med Lars, lär han få litet nöje av sin resa! yttrade tullförvaltaren med en dragning på ögonbrynen. En pojke mellan femton och sexton år [ 167 ]måtte väl, för pockern, kunna något sköta sig själv; och orsaken varför jag besvärat Arnman med påhänget är just hoppet, att min gunstig herr son skall få lära sig att lita på sig själv en smula. Håll tummen på ögat på honom, du, Arve, så att han icke skenar över skaklarna!

Överlastad med förmaningar, slapp Arve äntligen undan och drog först riktigt andan, då han följande morgon satt på däcket av slupen. Lars, som blivit för tidigt väckt, låg i kojen och sov. Därför njöt Arve i rågat mått friheten att få överlämna sig åt sig själv.