Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 12
| ← Elfte kapitlet |
|
Trettonde kapitlet → |
Tolvte kapitlet
Två månader, vilkas långa pinsamma timmar vi ej skola tälja, men som Gabriella och även Arve räknade minut för minut, voro slutligen till ända och nu låg det länge efterlängtade fartyget från Bahia på Göteborgs redd. Birger var ej i staden. Kapten Kocher höll likväl sitt ord: så fort fartyget kastat ankar var han ombord, men då han återvände, lästes på hans allvarliga, godmodiga ansikte en bedragen förhoppning — intet brev fanns, och ingen underrättelse kunde skeppskaptenen lämna om den efterfrågade.
Ehuru Kocher var stadd på resa, tog han sig likväl tid att fara ut till Tistelön. Den hederlige mannen tyckte, att några skrivna ord om den smärtsamma missräkningen borde vara svårare än ett muntligt meddelande. Men ack, det var ändå ett för stort slag! Den stackars Gabriella greps av en stor ångest.
Kapten Kocher sökte liksom de övriga att trösta henne med sannolikheten, att Rosenbergs sjukdom vid det ifrågavarande fartygets avgång troligen ännu ej tillåtit honom att sätta sig i förbindelse med detta. Längre fram på våren kunde man hoppas på underrättelser.
Gabriella tycktes ej fästa sig härvid. Hon ville hellre sörja Rosenberg som död än att åter genomleva dessa förfärliga skiftningar mellan hopp och fruktan. Småningom vande hon sig vid att betrakta sig såsom änka efter Rosenberg, och därför blev ej heller den andra stöten så kännbar, då ett annat fartyg anlände från Bahia i slutet av maj, även detta utan brev och underrättelser.
— Jag visste det ju! sade Gabriella och en darrning på läpparna förrådde, att den sista gnistan av hopp slocknat. Jag sade er, att han var död.
— Och jag påstår, att han icke är död! utbrast Anton. Många orsaker kunna hindra honom att skriva. Tappa bara icke modet, du, Ella, för han kommer igen — så sant jag lever, gör han icke det!
— Han kommer aldrig, aldrig! snyftade Gabriella och lät sin smärta bryta ut.
— Jo, säger jag! skrek Anton nästan i raseri. Hans numera beständigt retliga tillstånd tålde inga motsägelser. Men du vill icke, att han skall återkomma — det är hela saken.
— Vad är det du vurmar om? frågade Birger med en blick, som fängslade Antons tunga.
— Du borde blygas att lägga sten på börda, viskade Erika.
Men Haraldsson, den alltid grymme, råe Haraldsson, sade försmädligt: — Det lider åt sommaren, då hundarna bli så galna, att de bitas!
Detta var mer än Anton kunde tåla. Hans ögon gnistrade, och i det han helt och hållet lämnade sig åt det ursinne, som bemäktigade sig honom, yttrade han, i det han med den knutna handen hötte åt Haraldsson: — Akta er, far, och reta icke hunden, tills han biter er så, att ni aldrig glömmer det!
— Öppna icke munnen till ordspråk, du galna nattuggla, röt gubben, annars sätter jag dig där varken sol eller måne skiner på dig! Jag skall binda dig såsom en brukar med andra fånar.
— Far, viskade Birger, tänk på vad ni gör och säger! Genom ont kommer man ej ur fläcken med Anton.
Den förändring som under detta utbrott drabbade Anton, var så stor, att den till och med dämpade Haraldssons hetta. Ifrån att varje Antons rörelse, varje ord utvisade ett otyglat raseri, hade han blivit alldeles stilla, och blott några ryckningar i kroppen vittnade om den föregående stormen. Emellertid låg det något obeskrivligt underligt i hans utseende, något som både kunde kallas rädsla och förtvivlan. Ingen kunde förklara detta uttryck. — Hur är det med dig, Anton? frågade Erika med en hos henne ovanlig häftighet och fattade honom i handen.
Ett skratt blev svaret, men en åtbörd tydde på något obegripligt.
— Svara, Anton, låt oss veta, vad som går åt dig och utsätt oss inte för onödig förskräckelse! sade Birger vänligt och klappade sjuklingen på axeln.
Anton skrattade ännu, men tecknade med en förtvivlad rörelse mot läpparna.
— Store Gud, han har visst blivit mållös! utbrast Gabriella. Anton, Anton, bara ett enda litet ord! Hon klämde hans händer och tryckte honom mot pannan.
Men Antons läppar förblevo stumma, och hans irrande öga slöts slutligen som i dvala. Erika lät det emellertid ej stanna vid utrop och bestörtning. Medan Birger stödde Antons huvud, baddade hon det med kallt vatten och lät honom även dricka, då han gav tecken därtill. Efter några minuter började han med ett våldsamt bemödande att hämta andan. Tungans band hade åter lossnat, och ett långsamt: — Åhå, detta var konstigt! frambröt över hans läppar.
— Men hur var det, kunde du alls icke tala, Anton? frågade Gabriella.
— Det var något mycket underligt, sådant som jag förr aldrig känt! förklarade Anton. När jag hörde fars galna tal, blev det så konstigt i huvudet på mig, jag kan ej säga hur, men på en gång ville tungan icke ur fläcken, och om de slagit ihjäl mig, hade jag ej kunnat få fram ett enda ord.
Haraldsson gick mumlande in i sin kammare. Men Birger yttrade ett allvarligt bekymmer över, att Anton genom sitt retliga lynne och sin stora nervsvaghet kunde ådraga sig slag eller dylikt, varför han bad och uppmanade honom att hädanefter lägga band på sinnet och ej såsom hittills låta det brusa över vid minsta motsägelse.
— Å ja, det är gott att säga, svarade Anton, men när en blir retad, så att hjärnan är färdig att springa isär, och blodet sjuder i en liksom vattnet i en kokande gryta, då vill det allt något till att bara tiga och se på.
— Men vem retar dig? frågade Gabriella deltagande. Vi hålla ju allesammans så mycket av dig.
— Å, det är icke fråga om mig! Jag vill ej, att du håller av någon annan än Rosenberg. Han har ditt löfte, han är din brudgum, och om han också aldrig kommer igen, så är det ändå icke mer än din plikt, att du väntar på honom, åtminstone tills du får bestämd underrättelse om att han är död.
— Nåja, käre Anton, jag har väl aldrig haft annat i sinnet, men du är underlig, som tänker på vad som faller av sig självt.
— Ja, visst är jag underlig, småskrattade Anton med bitterhet, och det går också underligt till i världen. Du, stackars Ella — du vet ej hur du bedrar dig själv.
— Lämna honom åt oss! viskade Erika, och Gabriella, som var långt ifrån att begripa denna nya slags galenskap, följde gärna den givna vinken.
Då Gabriella gått på sin kammare, sade Birger vänligt:
— Nu, min käre Anton, skall du utan omsvep säga oss varför du vill åt Ella? Jag tycker, att du, liksom vi, kan se, att hon sörjer över allt förstånd: hon är ju så klen, att det gör ont i hjärtat att se henne.
— Det kan jag icke märka! inföll Anton och undvek att svara på den egentliga frågan.
— Så har du väl märkt det, Erika — säg om du tror, att någon fästmö kan sörja mer än Ella?
— Det vet endast Gud, men jag är fullkomligt övertygad om att hon sörjer honom uppriktigt.
— Att hon tror, att hon sörjer honom, därom är du övertygad! rättade Anton.
— Jag tror vad jag säger! yttrade Erika allvarligt.
— Du borde väl ändå blygas, att ljuga inför din man, som tycker, att du är ett helgon, och du vet, att du ljuger! Anton såg triumferande på Erika, som rodnade av harm över hans djärvhet.
— Vad vill detta säga? yttrade Birger allvarsamt. Vill du nu antasta Erika också — hur kan du vara så otacksam och orättvis, Anton?
— Å, du vet ju, att jag är tokig, och galningar ha ju alltid fritt språk! svarade han med förställd ödmjukhet och sprang hastigt ifrån dem.
— Ja visst, han är tokig! upprepade Birger. Men vad är det nu egentligen för galenskap han fått i huvudet … vad är det han vill med Gabriella?
— Han tror, att hon inte sörjer Rosenberg så mycket som hon i början gjorde, och orsaken härtill inbillar han sig ligga i en växande böjelse för jaktlöjtnanten. Jag har ej velat oroa dig med detta ämne, men nu är det icke värt att stanna vid halvkväden visa.
Birger blev tankfull. — Gud bevare oss för en sådan olycka! sade han långsamt … Jag har likväl ej märkt det minsta.
— Jag kan icke säga detsamma, ehuru jag ihärdigt förnekar det för Anton. Arnmans böjelse är uppenbar — om Ellas däremot vågar jag ej ens en gissning, men nog tycker jag, att hennes ögon, då hon ser på honom, stundom förråda en känsla, därom är jag fullt säker.
— Så ser hon på alla — hon är ett så hjärtans vänligt barn. Du får ej misskänna henne, Erika, och låta den token Anton inverka på dig! Nej, för henne tror jag icke det är någon fara. Men om jaktlöjtnanten älskar henne, vore det mycket illa. Jag önskar till Gud, att det icke vore så, ty han får henne aldrig, även om Rosenberg efter all sannolikhet är död.
— Det är vad jag alltid tänkt om saken. Men när året är slut, så vet du väl, att det också är slut med Gabriellas väntetid. Och kommer brudgummen ej då, vågar jag ej hoppas, att hon längre skall sluta sitt hjärta för den, som troligen skall bemöda sig att vinna det. Det är lika omöjligt att undvika jaktlöjtnantens besök som att säga Ella de skäl, varför denna förbindelse är oss emot, om den någonsin kommer ifråga.
— Det är ganska sant. Allt detta är högst ledsamt och oroande … men så behöva vi ändå icke sörja i förtid, ty först ha vi ännu långt till hösten — för det andra, om Rosenberg icke skulle komma, får hon, åtminstone för skams skull, tillsvidare skjuta på att göra annat val, och för det tredje tycker jag, att Arnman icke överflödar med besöken: han har ju ej varit här sedan i vintras.
— Det är grannlaga av honom, sade Erika, i synnerhet sedan han träffade dig i Marstrand och hörde, att intet brev kommit från Rosenberg. Få se, om han alltid blir lika återhållsam — det lär ej dröja länge, innan han får veta, att vår väntan även denna gång slagit fel.
— Det förmodar jag, att han redan vet, ty Lindgren träffade honom i går i Göteborg. Men, för att åter tala om Anton, så var det en besynnerlig händelse — jag har aldrig förr hört omtalas, att man man kan mista talförmågan av sinnesrörelse.
— Det finns ju många sjukdomsfall! menade Erika. I ett så beständigt retligt tillstånd som hans kan väl ingenting vara omöjligt. Jag vet snart icke, huru vi skola bete oss med den olycklige.
— Vi få framför allt akta på att han icke skär ihop med far, som ibland icke är mycket klokare än den andre, men jag skall tala vid gubben, att också han må lägga band på sinnet ty att retas med honom duger nu mindre än förr.
Samma dag om aftonen vajade tulljaktens flagga i närheten av Tistelön, men den försvann snart åt annat håll, ty Arve hade ej mod, icke ens håg att se Gabriella, minst nu, då han visste, att hon mottagit den sista bekräftelsen på sin förlust, och att denna vore avgjord, det trodde Arve fullt och fast. Han hade själv varit ombord på fartyget, och där erfarit, att icke minsta underrättelse, varken muntlig eller genom brev, kommit från kapten Rosenberg.
Vad hon nu lider — hur många tårar flyta ej för hans skull! tänkte Arve, då han under den vackra natten, som förenar maj och juni månader, i sin lätta jakt gungade över de lekande vågorna mot hemmets stränder. Jag tror nog, att även jag gärna ville resa bort och dö, blott hon begräte mig och älskade mig såsom hon älskar Rosenberg. Men det är förbi med den villfarelsen — jag älskas blott av den, som jag icke vill ha.
Under denna föga tillfredsställande betraktelse kom Arve att kasta ögonen på Josefinas tobakspung, som låg bredvid honom. Med en ofrivillig men likväl ganska vresig rörelse sköt han den åt sidan. Strax därefter, då den stackars försmådda gåvan råkade ramla ned och därvid fick ett par stora tjärfläckar på den vackraste sidan, greps han likväl av en viss ånger.
Lutad mot relingen, med pipan i munnen, satt vår unge jaktlöjtnant och stirrade på vattnet, övers vars blå yta månen kastade sitt silverskimmer. Hans tysta funderingar voro ej lätta, men efterhand antogo de en ljusare färg.
En flerårig hopplös kärlek bodde väl i hans hjärta, men där bodde även kraft. Han överlämnade sig icke hjälplöst åt ett sjukligt svärmeris inflytelse, utan lösryckte sig manligt ur trollkretsen för att nitiskt uppfylla sina tjänsteplikter. Också blev han en aktad tjänsteman, och arbetade ihärdigt för det lilla samhällets bästa.
Inte ens under sådana stunder som den närvarande, då den nattliga stillheten, den månklara himlen och de sakta vaggande vågorna lockade till vemod, fick denna vekliga känslosamhet, vilken alltför ofta vidlåder även männens kärlek, makt över honom, Han tänkte på Gabriella, tänkte på henne oupphörligt, men han hade därjämte ett annat medvetande, som likväl icke var fullt tröstande. Då han i minnet genomgick de senaste månadernas händelser, kunde han ej dölja för sig själv, att hans lynne hemma icke alltid varit det bästa. Hans mors vördade och älskade bild framträdde nu jämte Gabriellas. Han erinrade sig, att salig far aldrig visat sig nyckfull, häftig och ombytlig, och att likväl mor, i vars lilla fredliga hus dessa fel förut varit främmande gäster, med överseende betraktat mycket, som hon fordom ej skulle ha tålt. Ja, hon såg ibland helt ödmjuk ut.
Arve kände bedrövelse vid denna självprövning, vilken stundens stillhet och hjärtats förut upprörda stämning gåvo högre allvar. Han föresatte sig att icke mera låta sin kärlek inverka på livet hemma … nej, mor, den allra bästa och yppersta bland mödrar, skulle ej vidare sitta emellan: — kärleken finge ej göra honom till en otacksam son.
Och Arve höll ord. Blott en sak kunde ännu bli bättre, och sedan gumman någon tid tänkt därpå och vridit och vänt den på alla kanter, beslöt hon att övervinna sin lilla stolthet och vid första passande tillfälle föreslå vad hon ej en, utan flera gånger förkastat.