Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 13

←  Tolvte kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Trettonde kapitlet

Fjortonde kapitlet  →

Trettonde kapitlet.

Det var en trevlig lördagskväll. I gumman Arnmans stuga var nyskurat och städat. Arve hade nyss kommit hem efter en lyckad affär, ett stort beslag, varpå han själv kunde vänta en god vinst, och hjälpte nu sin mor med att, som vanligt vid veckans slut, räkna den lilla kassan och jämföra debet och kredit.

— Jag menar det går bra! sade fru Katrina fryntligt. Detta år har gått bättre än det förra … Men hör, Josefina, mitt barn, tag ullen, som jag vägde upp, och bär den ned till Pelle Turesons Lisa! Jag har lovat hennes mor den spånaden. De bli så glada, stackrarna, om du kommer själv … Och tag med dig ett par kringlor till min gudson!

Detta sades i förbigående, medan Arve räknade på tavlan med griffeln.

— Nå, vad säger du, min son? Olaus Person och Lasses Britta stå på rest — annars, menar jag, är det klart.

— Ja, mor för ju bok som en hel karl: det går alltsammans ihop. Och Gud vare lov, att det går som det går och att mor icke tröttnar!

— Å visst tröttnar jag ibland — det känner ingen var skon klämmer mer än den, som har honom på, men så går det väl för sig ändå, efter Josefina är en så präktig flicka som hon är. Ifall hon flyttat till bror sin — du minns hon talade en gång om det — då hade det stått vackert till med oss! Jag kan säga, att du riktigt tillförde mig en skatt i den unga människan.

— Det är roligt att höra mor säga det, men Josefina har också, utan skryt sagt, mors lärdomar och föredöme att tacka för det hon så väl förstår att sköta sina åligganden.

— Det kan ha gjort något, jag säger icke annat, men ej allt heller, ty vi skola hålla oss vid rättvisan. Hon har blivit förändrad sedan hon kom till fiskläget, och jag anser, att den, som nu finge henne till hustru, icke hade, som ordspråket lyder, ”sålt smöret och tappat pengarna”. Tvärtom tror jag, att behållningen bleve stor, ehuru hon ingen annan rikedom äger än sitt goda hjärta och sina raska händer.

— Det kan vara nog det, bara kärleken är med! sade Arve.

— Och aktningen och vänskapen, inföll fru Katrina, ty kärleken, min son, den är förgänglig: den blåser bort som vinden.

— Nå, men aldrig trodde jag, att mor, som är så bibellärd, skulle tala så? Jag minns då bättre skriften, där det heter, att kärleken är stark som döden: den tål allting, den lider allting, den hoppas allting.

— Det är en annan sak, barn, med den kärlek, som skriften menar, började fru Katrina, litet förlägen att ha råkat så illa ut, en helt annan förstår du väl: det är den som råder mellan äkta folk, där alla slags uppoffringar och prov kunna komma i fråga.

— Nej, mor missminner sig: där står icke talat om enskilda förhållanden, utan om kärlek i allmänhet.

— Ja, ja, i allmänhet, det vill säga sådan kärlek som omfattar hela Guds skapade värld: det är människokärleken.

Arve log. — Jag tror, att skriften menar den kärleken, som endast är mellan två personer eller som blott en känner. Och jag kan försäkra mor, att då en sådan känsla en gång kommit in i hjärtat, så är den mäktig allt det bibeln talar om, och man behöver visst inte vara. gift för att erfara det.

— Jag hoppas, att du framdeles tänker olika! svarade fru Katrina undvikande … Men för att nu återkomma till Josefina, så ville jag just säga, att en människa ofta kan ändra sina tankar. Jag blygs ej att erkänna, att jag hade mycket orätt den tid jag avstyrkte din böjelse för henne. Men om du nu skulle göra något avseende på mitt råd, så vill jag rent ut säga, att det är min käraste önskan, att du gifter dig med Josefina.

— Inte numera, mor! En gång tänkte jag på det, men nu är det för sent.

— Jag tycker däremot, att det nu är rätta tiden. Nu är du en man, har prövat något av varje och vet vart du vill hän. Du har brödfödan och goda utsikter för framtiden. Det vore just lagom att också tänka på den husliga trevnaden.

— Den fattas ej, så länge Gud låter mig behålla mor, och sen är det alldeles som mor anmärkte, att jag blivit en man, som vet vad han vill, och jag vet bestämt, att jag icke vill gifta mig med Josefina.

Fru Arnman suckade. Hon visste nog hur det förhöll sig med saken och behövde icke fråga.

— Jag är ledsen, återtog Arve, att bedröva mor. Men efter mor var så klok och snäll och avrådde mig, då jag ännu, så gott som bara pojken, hade giftasgriller i huvudet, så skall mor vara god och icke heller nu söka övertala mig mot min egen vilja och mitt eget förnuft! Mor kan tro mig, att Josefina och jag ej passa så bra för varandra som det kan tyckas.

— Men jag undrar just vad du vill ha — är flickan icke bra?

— Hon är blott för allvarsam och småklok, och det är inte riktigt angenämt emellanåt. När jag icke heller älskar henne …

— Ja, då är ingenting i lag, det ser jag nog! Men tycker du icke, att det är synd om det stackars barnet? Jag hade aldrig velat förråda henne, om jag icke trott, att det skulle inverka på ditt hjärta. Men nu frågar jag dig på allvar om du ej märkt att hon har mycket till övers för dig? Det svider i mig, då jag ser hur litet tack hon har för allt vad hon strävar.

— Och mor tror ej, att det också svider i mitt hjärta. Jo, mer än jag kan tala om. Men vad i herrans namn skall jag ta mig till — vore det klokt, om jag löpte åstad och gjorde både mig själv och henne olyckliga? Och säkert bleve det ett olyckligt äktenskap, när kärleken funnes blott på ena sidan.

— Herregud, ha vi bara hunnit så långt, är jag säker på att kärleken på andra sidan kommer av sig själv.

Arve skakade på huvudet. — Jag trodde, att mor hade mera kunskap om människohjärtat och det tror jag mor också har. Mor vet nog vad som hindrar och i evighet kommer att hindra mig.

Fru Katrina teg visligen, ty hon fruktade sin sons förtroende.

— Mor tiger! återtog Arve sorgset. Ja, jag vet nog, att det, som vi nu bägge tänka på, aldrig behagat mor, men jag trodde ändå, efter mor sett vad det kostar mig, att mor skulle ge mig ett vänligt ord. Gud vet bäst, att mitt lugn ej alltid är så stort som det synes. Jag har också mina bekymmer, mitt lidande — ingen är lottlös.

Det låg något så enkelt och öppet i denna Arves första häntydning på sitt hjärtas böjelse, att fru Katrina ej kunde kväva sin rörelse. — Mitt stackars barn, sade hon innerligt, Guds vilja är, att vi skola strida. Jag är ej så blind som du tror — nej, min käre son, jag har fällt många osedda tårar för din skull.

— Har mor det? utbrast Arve. Gud välsigne mor för det! Jag tycker, att livet skall bli mindre tungt, sedan jag nu talat med mor om det, som jag i så många år burit inom mig.

— Tiden skall göra allt väl igen! menade fru Katrina, ehuru i annan mening än Arve tog det.

— Det är möjligt, sade han, men på långt när icke säkert. Jag har icke varit där på flera månader, men jag skall tillstå för mor, att det nu är slut på tålamodet. Jag måste dit och se henne, även om hon sörjer Rosenberg tre gånger så mycket som då jag sist såg henne.

Nu blev gumman Arnman åter orolig. — Käre Arve, sade hon med en röst, som förklarade hela hennes bekymmer, de vet ju inte riktigt ännu om kapten Rosenberg är död — och du må väl aldrig låta komma dig till last att tubba fästekvinnan från en annan?

— Nej, mor, så dålig karl är jag icke! Om jag än trodde — det jag gunås icke har anledning tro — att Gabriella höll mig kär, så skulle jag ändå aldrig öppna munnen, innan de tre åren vore till ända, och icke heller då, utan att jag säkert visste, att hon ville ha mig.

— Du talar ändå förståndigare än jag trodde, min Arve! Och om du tänker som du säger, så handla du som du bäst finner —, men jag har en gång förut bett dig, och därom ber jag än en gång: glöm icke salig fars varning!

— Ack mor, inföll Arve, halvt leende, halvt förebrående, det var ju blott en dröm!

— Må vara, men så sant jag sitter här, kom den från salig far, och jag får aldrig ur mitt huvud, att det giftermålet bleve din olycka.

— Nej, mor, min högsta lycka skulle det bli … Men Tistelöns ros växer nog inte för mig! tillade han sakta.

Gud give det vore så väl! tänkte fru Katrina, och kännande att de nu ej hade mera att säga varandra, gick hon att språka några ord med Annika …

Ej långt efter ovannämnda samtal kunde Gabriella hälsa Arve från sitt öppna fönster, som stående på däck med hatten i hand, kände en länge saknad glädje strömma till hjärtat, ty om det ej var misstag, antog Gabriellas kind en högröd färg, och i hennes ansikte låg ett uttryck av välkomnande hjärtlighet.

Vad vår jaktlöjtnant kände sig lycklig! Hastigt var han uppe på bryggan, där gamle Haraldsson själv tog emot honom med orden: — Nu var det längesen vi hade sikte på tulljakten!

— Jag vill ej komma till besvär för ofta! sade Arve. Det var sist vid ett så bedrövligt tillfälle.

— Ja, ja, det var så, och här ha varit många bekymmer sedan dess — men, gudskelov, nu har flickan börjat repa sig igen för oss. En får ta den onda dagen med den goda … Men stig på, stig på! Jag och Ella ä ensamma hemma. Birger är med hustru sin i Göteborg, och Anton, den stackars token, stryker för jämnan ute på sjön från morgon till kvälln. — Nå, Ella, var nu god husmor, sade sedan Haraldsson, och laga att vi få något till middag som duger! Det var längesen vi sågo jaktlöjtnanten här.

— Ja, det är längesen! inföll Gabriella med ett småleende, som nästan förbryllade Arnman. Jag har många gånger sett efter, om ej jakten skulle lägga till.

— Hade jag trott, att mamsell Gabriella gjort det, skulle hon längesedan ha legat där hon nu ligger! svarade Arve, likväl med en inre oro att kanske ha sagt mer än han borde.

Gabriella, som såg på sin far, att han var otålig om maten, skyndade till köket för att samråda med Lena, som fick deltaga i hushållningen detta sista år före sitt giftermål.

— Men, gudbevars, vi ha ju färsk långa och soppa! yttrade Lena, som tyckte, att Gabriella ville ha alldeles för många rätter. Och pannkakor efteråt — det blir väl bra, tycker jag.

— Pannkakor … å ja … men då tar jag Erikas fina sylt och lägger emellan och vispar grädde över.

— Med grädden må så vara, men är det värt, att mamsell Ella rör vid fruns bästa syltburk — varför ska det nu krusas så fasligt för jaktlöjtnanten? Jag undrar, om han har'et bättre hemma!

— Det vet jag icke, men han har ej varit här på ofantligt länge, och efter jag nu är husmor i Erikas ställe, så är det jag som råder, och därför skall det icke blott vara fin sylt, utan också hackade ägg och skirt smör till långan, i stället för den välsignade mjölsåsen. Och skynda dig nu, Lena — stek du pannkakorna, så vispar jag grädden! Pappa blir otålig, om det dröjer för länge med maten så att han ej får sin middagslur.

Lena, som artade sig till en förträfflig hushållerska, muttrade litet smått om det onödiga i allt detta, men Gabriella tog sin lilla husmoderliga myndighet på sig, och när hon det gjorde, var det ej värt för Lena att komma med invändningar.

Middagen gick förträffligt. Haraldsson, Gabriella och Arve åto på tremanhand, ty under de vackra sommardagarna såg man ej till Anton förrän sent på kvällen: han hade sin lilla matsäck med sig i båten och besökte de ensligaste ställena omkring ön.

— Ja, ursäktar nu löjtnanten, så tar gubben sin lur! yttrade Haraldsson, då de stigit upp från bordet.

— Var så god — intet krus för min skull, bad Arve artigt.

— Tala nu vackert med löjtnanten, mitt barn — du kan just behöva muntra dig! sade den gamle i förbigående till Gabriella.

För första gången voro nu Arve och Gabriella ensamma. Detta tycktes de också bägge känna, ty en viss förlägenhet gjorde det svårt för dem att meddela sig med varandra.

— Varför följde ej Josefina med? frågade slutligen Gabriella.

— Hon har ständigt så bråttom, och dessutom blev min resa så hastigt beslutad, att jag — för att vara uppriktig — icke ens kom att föreslå henne det.

— Så hastigt — löjtnanten hade då något beslag i sikte?

— Nej, jag ämnade mig endast hit.

— Det var ej heller för tidigt efter så lång frånvaro! menade Gabriella.

— Kanske alltid tidigt nog, sade Arve. Mamsell Gabriellas djupa sorg gjorde mig sist så ont: jag fruktade, att jag icke skulle bli välkommen under denna plågsamma tid.

— Det var ett misstag. Tro det åtminstone icke mera, ty löjtnanten är alltid välkommen.

— Men jag vågar ändå ej komma ofta! sade han helt sakta, utan att kunna se på Gabriella.

— Hur så? inföll hon, men hennes eget hjärtas häftiga oro bestraffade i ögonblicket den oförsiktiga frågan.

— För min egen skull vågar jag ej komma till Tistelön så ofta jag ville.

Gabriella satt alldeles orörlig, men kindernas blossande rodnad lät Arve ana, att hon tillräckligt förstått betydelsen av hans djärva ord. Han fruktade, att de för alltid skulle skilja honom från henne, och med en plågsam förebråelse tänkte han på sin mors fråga: — Du vill väl icke tubba en annans fästekvinna? och på sitt eget svar.

Den långa tystnaden blev under en sådan spänning alltför olidlig … — Har jag sagt något, som sårat mamsell Gabriella, så förlåt mig! yttrade han äntligen. Min fruktan därför straffar mig tillräckligt. Säg att jag får förlåtelse — och jag förvisar mig självmant från Tistelön på än ett halvt års tid.

— Nej, nej, gör icke det! utbrast Gabriella med en röst, som även den minst egenkäre skulle ha ansett som ett bevis på uppriktigheten av hennes bön.

Arve kunde ej hindra sig att fatta hennes hand och tryckte den till sina läppar. Säg att jag får förlåtelse, bad han, annars reser jag ej lugn!

Gabriella gjorde några svaga försök att draga handen tillbaka, men sedan den likväl förblivit några minuter i Arves, ryckte hon den häftigt till sig, i det hon med barnslig öppenhjärtighet utbrast: — Jag tror, att vi bägge felat — jag är ännu Rosenbergs fästmö! och en blekhet spred sig över det sköra ansiktet.

Trots sina samvetsförebråelser svävade Arve i himlens förgårdar. Gabriellas uppriktighet i orden: ”Jag tror, att vi bägge felat” uppfyllde honom med de sällaste aningar. Det skulle varit grymt, ja ovärdigt, att göra en enda fråga vidare. Blott tiden kunde lösa det övriga, och han föresatte sig att icke åter blottställa sig för en så farlig frestelse, innan de tre åren gått till ända. Att nu vänta, om det än vore aldrig så länge, föreföll ingalunda svårt, sedan han hört Gabriellas ord och sett hennes rörelse.

Han hade styrka att stiga upp och att under någon förevändning gå ned till jakten för att ej öka den unga älskade kvinnans förvirring och förlägenhet.

I sitt hjärta tackade honom Gabriella för denna grannlagenhet. Men det gick ändå icke så lätt att komma till sinnesjämvikt: det var något så obeskrivligt underligt och kvalfullt, men likväl ljuvt, att hon varken ville eller förmådde reda sina känslor. Dock ett insåg hon: att hon måste vara mera försiktig. Om Anton, om någon av … hon rodnade och bävade vid blotta tanken att någon kunde få veta vad som förefallit mellan henne och Arnman, ty ehuru hon kände sig övertygad, att Rosenberg icke mera fanns bland de levande, så var hon likväl ännu hans. Men om han återkomme till hösten, vid tredje årets slut, då … För första gången tänkte hon icke med glädje på sitt bröllop. Arnmans bild trädde emellan. — Men kommer blott Rosenberg tillbaka, så blir väl allt gott igen och jag lycklig.

Då gubben Haraldsson vaknat och kom ut, fann han Gabriella stökande i köket. Hon hade dock icke varit där längre än sedan gubben tagit i låset till sin kammardörr, men han behövde tid att gå över förstugan — och nu hade hon helt bråttom att tillse, att kaffepannan blivit riktigt blankskurad.

— Var har du gjort av löjtnanten? frågade gubben. Jag tänkte, att du satt och pratade med honom, under det jag låg och sov.

— Jag gjorde nog så, pappa! Men han hade något att se till i jakten — han ska visst ut strax på eftermiddagen.

— Jaså, jag tänkte, att han ej hade så brått! Och nu gick Haraldsson själv ned att höra om det var meningen att resa. Han var road av Arves sällskap.

Men denne föregav att han hade en liten viktig affär, och då ville Haraldsson inte säga ett ord.

Avskedet från Gabriella skedde i faderns närvaro och var helt kort.

Arve fick ej fröjda sig åt en av de vänliga blickar, som han ofta förut hade erhållit. Gabriella hade vaknat; hon kände sin plikt och lovade sig själv att taga vara ej allenast på sitt hjärta utan även på sina ögon.

Men Arve sörjde ej däröver. Han aktade henne blott desto högre, och med glatt mod och lätt hjärta lämnade han ön.

Anton hade ej sett jakten, och som ingen nämnde därom, undvek man ett ledsamt uppträde.

Svårare blev det likväl med Erika, ty hon hade knappt satt foten i köket, innan Lena brådskande berättade, att jaktlöjtnanten varit där till middag. Och ehuru Gabriella även nu försökte visa sig likgiltig, förrådde dock den olyckliga rodnaden, att det ej förhöll sig så. Erika syntes likväl icke förvånad. Hon visste förut, att detta besök ej var Gabriella likgiltigt; men vad hon icke visste och aldrig drömde om, var allt det som passerat på de tre timmar Arnman varit där, och naturligtvis fick hon ej heller veta det av Gabriella.

I stilla enformighet, avbruten varken genom besök av Arnman eller några underrättelser från den frånvarande brudgummen, gick vecka efter vecka, månad efter månad. Man var redan i september, och Gabriellas rastlösa oro räknade dagar och timmar. Arnmans bild var strängt förvisad, och om den det oaktat överraskade henne då hon endast ville tänka på Rosenberg, bad hon innerligt om förmåga att glömma den, som hon ej borde ägna en enda tanke, en enda känsla. Men hur Gabriella än bad, blev hon ej bönhörd, och ofta ertappade hon sig själv med en längtansfull blick åt det håll, varifrån tulljakten plägade komma. Men den kom ej mera. Ingen talade om jaktlöjtnanten, och aldrig skulle Gabriella haft mod att fråga efter honom — hon visste ju varför han ej mera syntes till.

Det enda, som något skingrade vår hjältinnas drömmar, var omtanken för Lenas utstyrsel. November var bestämd för hennes och Petter Lindgrens bröllop, och sedan skulle de bo i en liten stuga, som Birger låtit bygga på östra sidan av ön. Men då oktober ingick, förmådde Gabriella knappt arbeta. Hennes själs oupphörliga och spännande oro fick slutligen även välde över kroppen.

Haraldsson var förtvivlad över sin älsklings tillstånd. Erika talade förnuft. Birger tröstade med ett hopp, som han ej själv hyste. Till och med Anton trodde nu, att endast Rosenberg bodde i Gabriellas hjärta, och därför sökte han med ihärdighet att ingiva henne sin egen verkliga övertygelse, att kaptenen skulle återkomma. Allt var fåfängt, Gabriella måste lägga sig på sjukbädden; och innan hon lämnade den, hade året gått — och likväl var brudgummen icke återkommen.