Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 11

←  Tionde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Elfte kapitlet

Tolvte kapitlet  →

Elfte kapitlet

En kväll, då Arve återvände, lockade honom det härliga månskenet och den friska luften till en vandring nedåt stranden. Icke litet förundrad varseblev han Josefina sittande på en sten, med huvudet nedböjt i handen och så fullkomligt frånvarande, att hon ej hörde stegen av den gående.

— Varför, i Guds namn, sitter du här i kölden så sent? frågade Arve vänligt.

Då spratt Josefina häftigt upp. Månskenet tillät Arve att urskilja vad han aldrig sett hos den lugna, inom sig slutna, flickan: ett upprört, brännande ansikte, sköljt av tårar och samtidigt i den rörelse, varmed hon drog tillbaka sin hand, en köld, bistrare än luften omkring dem.

— Det gäller icke mig! svarade hon i en ton, vars förställda andemening undgick hennes åhörare. Jag var inne hos Pelle Turesons. Pelle har varit åt Tistelön och sökt få arbete i vinter, och där hörde han något nytt, som bedrövat mig för Gabriellas skull.

— Vad då?

— Det sägs, att Rosenberg skall vara död.

På en gång flöt blodet häftigt till Arves kinder. Fåfängt sökte han behärska sig. De tvenne orden: Rosenberg död! omstörtade hela hans tankegång.

Josefinas blick vilade på honom utan att han märkte det. Hennes bemödande att kväva sina egna känslor var ganska överflödigt, ty han såg henne knappt, han hade blott en tanke, men den var obegränsad: Gabriella fri!

Genom Josefinas hjärta blåste liksom en nattvind — den kylde de nyss glödande kinderna, den kylde hela hennes varelse. Hon kände sig så ensam, hennes liv var så tomt på fröjd. Hon reste sig sakta och började gå hemåt.

Arve gick in i Pelle Turesons stuga och fick där höra nyheten och den löd sålunda: ”En främmande skeppare hade varit på Tistelön och hemfört hälsningar från kapten Rosenberg — han hade dött i Amerika av pesten.”

Drömmande kom Arve upp på sin kammare. Allt vad han i flera år slutit inom sitt hjärta ville fram, krävde luft. Gabriellas bild dansade på varje föremål. Det var ej mera någon synd att sträcka sina önskningar till henne: hon var fri — han var fri!

Dagen därpå, sedan Arve — sägande sig fått ett angeläget tjänsteärende in till Marstrand — var borta och de bägge fruntimren sutto ensamma, yttrade gumman Arnman för Josefina den fruktan, att något viktigt visst vore på färde. — Son min såg så orolig ut, tankfull och underligt Vet du vad det var, kära barn?

— Nej, icke det minsta. Det rörde väl tjänsten.

— Ja, det förstås, vad annat kunde det väl röra? Fru Katrina såg händelsevis på Josefina och märkte då ganska tydligt en viss förvirring, som hon erinrade sig även ha varseblivit hos flickan föregående afton.

Nu blev gumman allvarsamt oroad.

— Kära Josefina, mitt barn, sade hon, låt höra vad du har på hjärtat! Har Arve haft någon förtret, som han omtalat för dig?

— Nej, jag försäkrar, han har ej sagt det minsta.

— Jag vet, att du icke ljuger, Josefina, därför tror jag också vad du nu säger. Men svara mig också på den frågan: Har du annars hört något?

Josefinas hjärta klappade hårt. Hon visste icke själv varför hon ej genast i går afton berättat den nyhet, hon hört i Pelle Turesons stuga, men nu kände hon sin förlägenhet oupphörligt ökas vid tanken på den uttydning, som fru Katrina därav kunde göra.

— Du svarar ej, Josefina — du rodnar … vad vill det betyda?

— Herregud, jag rår ju icke för det, svarade hon halvgråtande. Jag fick i går höra, att … att Gabriella Haraldsson förlorat sin fästman. Han skall vara död i Amerika.

Om Arve sett sin mor i detta ögonblick, skulle han känt ett styng genom hjärtat. Fru Katrina skiftade sällan färg, men nu blev hon blekare än den urtvättade silkesduken som hon höll på att laga.

— Jaså, är kapten Rosenberg död! sade hon långsamt och sänkte huvudet. I hennes bröst kändes en djup bedrövelse. Arve hade ljugit för henne, och mycket skulle väl därefter följa, som icke nu i hast kunde tydas.

Josefina gick ut, och fru Arnman ställde sig vid en av balsaminerna. Det var en bitter tår, som föll i blommans kalk, den bittraste hon kanske någonsin gjutit, ty den frampressades av medvetandet om att Arve, hennes älskade son, behövt en bedräglig förevändning för att följa sitt hjärtas manande känsla. Hon tvivlade icke en minut på, att han rest till Tistelön, om han ock för syns skull farit in till Marstrand.

Mannaåldern har kommit, men icke visheten, tänkte fru Katrina, nej, nej, den kommer ej så lätt! Om ungdomsblodet ej brusar över i första ungdomen, så tar det nog sedan ut sin rätt. Aldrig förr såg jag honom så förställd som i går kväll. Att resa hals över huvud så där … han tog icke ens avsked av Josefina, den stackarn, som stod där och nickade i kölden. Gud bättre — där kärleken flugit in, har förnuftet farit ut. Här stundar till onda dagar, det känner jag på mig. Och salig fars uppenbarelse, varningen, säger jag, Gud tröste mig, den slår han i vädret som agnar för vinden, ty kommer det så långt, att han väl får hopp om henne, då styr honom ingen … nej, då styr honom ingen! upprepade gumman Arnman halvhögt.

Första syn, som mötte vår jaktlöjtnant, då han omkring middagstiden satte foten på Tistelöns brygga, var Anton, vilken, orörlig som en bildstod, lutade sig över ledstången. Hans blick stirrade, med ett vildare uttryck än Arve förut blivit varse, utåt sjön, och ett leende, bittrare än tårar, låg på hans läppar.

Det var en underlig värld som levde och rörde sig inom den sinnessjuke ynglingens hjärna. Stundom trängde hans blick vida skarpare än någon annans genom de förhållanden, som omgåvo honom, men vad han såg retade tyvärr den gnagande smärtan, vilken aldrig lämnade honom ro. Och den strid, som han eller, rättare sagt, förnuftsgnistan kämpade med hans grubblande inbillningar, att endast angivandet av mordgärningen vid Paternosterskären kunde förskaffa honom frid, var så tärande, så förstörande, att det bräckliga verktyget för hans oroliga själ ständigt blev allt svagare, utan att han likväl kände eller vårdade sig därom. Hans djupa tillgivenhet för Gabriella återhöll honom beständigt, då hans inbillning förespeglade honom den salighet, som han själv skulle få njuta, om han hade mod att uppoffra henne jämte de andra. Ja, för Gabriella ville han liksom en fördömd gå och vänta på förlossning utan att någonsin vinna den.

Men sedan han fått i sitt huvud, att Gabriella kände mera intresse för Arnman än han önskade, och vid tanken på den rysliga möjligheten, att de framdeles kunde träda i brudstol, blev frestelsen att själv få frid allt större, och den antog allt mera kravet på plikt och nödvändighet, ty för en så himmelsskriande synd som den, att se henne vigd med den mördades son, kunde aldrig förlossning vinnas. Komme det så långt, då …

Men var gång Anton i sina slutsatser hann till denna punkt, stannade han, ty Gabriellas bild framträdde bönfallande emot honom, och om än den eld, som brann i hans förvirrade huvud, hotade att rent av förtära honom, arbetade sig likväl en gnista av sans och förnuft fram, och denna gnista hjälpte honom övertyga sig själv om att han verkligen vore en dåre, då han hade hjärta att förstöra den, som han mest höll av.

Gabriella visste icke, och skulle, om hon vetat det, aldrig ha kunnat fatta vad Anton led, stred och försakade för hennes skull; men själv kände han det, den arme olycklige … Och i ett av dessa ögonblick, då hans fantasi pinade honom på tusen sätt, medan hans själ trånande drogs till den inbillade friden, kom Arnman.

— Hur står det till? frågade jaktlöjtnanten och klappade Anton på axeln.

Ljudet av denna röst, som alltid utgjorde en av hans mest kvalfulla plågor, väckte honom hastigt ur hans drömmar, men uppvaknandet var ej klart och gott. Han betraktade Arve med blickar, vilka småningom övergingo från slöhet till misstänksamhet och slutligen till det listiga uttryck, som tillkännagav, att alla hans sinnen voro spända — tyvärr voro de nu i en retsam spänning.

Då Arve icke erhöll något svar och ansåg förlusten av Rosenberg såsom orsaken till hans synbara förvirring, yttrade han i deltagande ton: — Jag har hört, att sorgliga underrättelser inträffat på Tistelön.

— Jaså, svarade Anton med ett försmädligt grin, och därför kommer löjtnanten att betyga sitt deltagande — det var rätt vackert, det! Vad har då löjtnanten hört?

Ingen påräknade hövlighet av Anton, och därför svarade Arnman helt saktmodigt: — Ryktet har sagt, att kapten Rosenberg skall vara död utomlands.

— Det var allt en rolig nyhet! sade Anton med ett av sina hemska skratt och gav Arnman en skarp blick, vilken bragte dennes blod i häftigare omlopp.

— Rolig, hur så — vad vill det säga — vem skulle finna underrättelsen om en bra karls död rolig?

— Den, som önskar bli hans efterträdare, tänker jag … men jag vet ej, vem som önskar det.

Vår jaktlöjtnants ansikte rodnade starkt. I plågsam förlägenhet ville han gå förbi en person, med vilken det ej lönade mödan ingå i ordstrid, men Anton hindrade honom, och i det han med en lömsk förtrolighet drog Arnman åt sidan, viskade han: — Herr löjtnanten vet ju, att ryktet icke alltid är att bygga på. Den här gången ljög det — ty Rosenberg lever.

— Gör han det? frågade Arve, och kunde ej hindra en ryckning i ansiktsmusklerna.

— Ja, var det icke fan till knep av honom! sade Anton skrattande och gnuggade händerna av förnöjelse vid åsynen av jaktlöjtnantens sinnesrörelse.

Lyckligtvis hade Erika från fönstret blivit varse tulljakten och märkt, att Anton uppehöll Arnman. Hon skyndade ut, men ehuru ett par veckor förflutit efter samtalet med Anton, kände hon likväl en hemlig bävan vid jaktlöjtnantens åsyn, och icke utan ansträngning fann hon den vanliga tonen:

— Välkommen löjtnant … Birger har rest till Göteborg, men var så god och stig in ändå och besök oss i vår bedrövelse!

— Jaktlöjtnanten kommer hit för att trösta oss! yttrade Anton, innan Arnman hunnit säga ett ord.

— Det är ju välvilligt, och jag tycker, du borde tacka honom därför! yttrade Erika med en lugn, tillrättavisande blick. Men nu var Anton ohjälplig, och därför avbröt han utan krus Arves till Erika hövligt framförda ursäkt över att kanhända ha kommit olägligt, med en försäkran om att det var alldeles tvärtom, ty — Birger, som rest till staden, hade kanske, när han kom hem brev från kaptenen, och det skulle säkert fägna löjtnanten att få höra något ur detta, innan han reste härifrån.

— Jag förstår icke vad som kommer åt honom? sade Arve misslynt. Man kan höra av hans ton, att han är fientligt stämd mot mig. Jag har väl aldrig stått synnerligt väl hos honom, men i dag är han särdeles retsam och svår.

— Löjtnanten får vara god och ha fördrag med den stackars sjuklingen — han rår icke för vad han säger! viskade Erika sakta tillbaka.

Anton hade hört henne, och med en föraktlig blick såg han efter Erika. — Hon är ej ett grand bättre än de andra, mumlade han, och för hennes klokhet, som Birger prisar så högt, vill jag ej ge så många sandkorn som kunna rymmas i en fingerborg! Han gick upp på sin kammare och satte sig att leka med sin grönsiska, vilken han lärt åtskilliga små konster och i vars lilla huvud han tyckte sig finna mera sunt förnuft än hos människorna.

Emellertid satt nu Arnman jämte Erika i dagligrummet och hörde hela berättelsen om kapten Kochers besök. Med en värme och en livlighet, som kanske icke gav Anton efter i list, ehuru den uppenbarade sig på annat sätt, beskrev hon Gabriellas smärta och kval och överdrev utbrotten därav. Hon tecknade den unga fästmöns lidande vid blotta föreställningen om Rosenbergs död. Och slutligen gick Erika i sitt nit därhän att påstå, att hon vore fullkomligt övertygad om att Gabriella i händelse olycksposten bekräftade sig, aldrig mera skulle kunna älska någon, ifall hon ens överlevde förlusten av Rosenberg.

— Det har likväl, sade Arve med något osäker röst, förekommit mig som om mamsell Gabriellas kärlek ej hörde till det överspända slaget. Jag har tyckt, att hon alltid med lugn talat om sin frånvarande fästman och redan med mycken ståndaktighet burit den långa skilsmässan.

— Ja, det kan nog förefalla så, återtog Erika, ty Gabriella har verkligen en förvånande styrka. Jag, som så väl känner henne, vet bäst hur hon förmår behärska sig. Men i hjärtat lider hon mera än någon kan tro, utom den, som vet hur högt hon älskar sin fästman.

— Men vartill gagnar det då, att hon visar sig starkare än hon i själva verket är? invände Arve. Ingen kunde klandra henne, om hon sörjde och saknade honom aldrig så mycket.

— Nej, det är visst och sant, men vissa lynnen äro nu en gång sådana, att de helst bära sorgen inom sig. Glädjen delar Gabriella gärna med andra, smärtan däremot, liksom hennes hjärtas varmaste känslor, får ingen se. Och på det hela är detta både att akta och värdera — ty, uppriktigt sagt, i det dagliga livet finns ingenting tråkigare än att höra någon ständigt tala om sitt lidande eller, ännu värre, ständigt tala om sin kärlek.

Arnman teg. Det var honom omöjligt att vederlägga Erika, men inom sig gjorde han det löftet, att hans egna känslor ej skulle komma att sticka i dagen. De kunde också nu gärna begravas så djupt som helst, när Gabriellas hjärta vore otillgängligt.

— Hur mår vår goda Josefina? frågade Erika, som ansåg sig böra upptaga ett annat ämne.

— Jo, hon är frisk.

— Gabriella hade i sina bekymmer behövt hennes sällskap, men under denna årstid få vi väl ej hoppas att se henne.

Arve, vilken kände sitt samvete litet oroligt, då han tänkte sig Josefina såsom Gabriellas tröstarinna, förebar, att handelns tilltagande och de därav ökade göromålen gjorde det omöjligt för hans mor att undvara henne.

Erikas lyckönskan till den goda rörelsen uppfattades ej av Arve, ty väl kända men icke lätta steg hördes i trappan, och litet senare inträdde Gabriella.

Nu vill jag se vad Antons skarpsinnighet är värd! tänkte Erika och höll ögonen fästa på Gabriella, som ovanligt blek och tyst gjorde en nigning för jaktlöjtnanten, vilken å sin sida icke heller var i stånd att komma med ett enda ord om deltagande, beklagande eller dylikt.

Gabriella märkte genast något förstämt hos honom, något främmande både i hans utseende och sätt. — Är ni ej riktigt bra? frågade hon med en innerlig blick.

— Jo, med mig är det visst bra, sade Arnman, bemödande sig att ej förlora fattningen, men mamsell Gabriella?

— Nu förstår jag, utbrast hon okonstlat och utan aning huru nära hon vore sanningen, löjtnanten är ledsen för min skull?

Arnmans friska färg fick härvid en ytterligare förhöjning. Han kunde ej låta bli att se på den intagande rosen, men ack, vad det gjorde honom ont att se henne så blek, så stilla, så sörjande! Erika hade rätt: hon bar sorgen inom sig.

Gabriella satte sig bredvid Arve. Hon talade ej mycket och allra minst om sina känslor och sin saknad: hon nämnde ej ens Rosenbergs namn. Men hon såg ofta oroligt utåt sjön … Birger väntades hem varje stund.

Gubben Haraldssons inträde fördelade tankarna åt andra håll. Han gjorde Arve flera frågor, vilka förde dem in i de små handelsföretagen, och den gamle måste erkänna sig ha haft orätt, då han påstod, att det ej tjänade något till att driva handel på fiskläget: följderna hade vittnat om motsatsen.

— Vad det är vackert av löjtnanten att så arbeta för de fattiga! sade Gabriella med en gnista av den hos henne naturliga livligheten. Jag har hört mycket gott om skolan på fiskläget.

— Den är obetydlig men efter vår förmåga! svarade Arve, lycklig att höra beröm från Gabriellas läppar. Största förtjänsten därav har likväl läraren, den gamle båtsman Flint. Han är en präktig gubbe, och jag är säker att det skulle roa mamsell Gabriella att höra honom hålla sina föreläsningar för barnen, framför allt om aftnarna, då undervisningen sker genom berättelser.

— Jag tror det också, inföll Gabriella, och jag vet verkligen icke varför vi ej kommit att göra en resa till det lilla fiskläget, men nästa vår måste pappa och Erika låta mig få min vilja fram … får jag icke det, pappa!

Gubben fick hastigt bråttom ut, emedan han genom fönstret varseblev något ofog på gården, och Erika svarade blott med ett av dessa vänliga småleenden, som kunna tolkas efter behag. Men för att förekomma någon vidare fråga uttalade hon sin förmodan, att de väl snart hade att vänta Birger.

Efter detta avbrott blev det så tryckande att Arve önskade sig långt från Tistelön, eller, rättare, att han ej rest dit. Erika såg oroligt ut genom fönstret och svarade ofta tankspridd; och Gabriella … men det var icke möjligt att förstå sig på henne. Än såg hon helt vänligt på honom, men åter tycktes hon ej ge akt på något annat än två små snäckor, vilka hon tog från bordet och betraktade med ett uttryck av djup rörelse. Arve visste ej, att det var Rosenbergs sista gåva.

Nu inträdde hastigt Haraldsson med den underrättelsen, att båten vore i sikte.

Erika steg upp. Gabriella ville göra detsamma, men hennes knän sviktade: hon måste åter sätta sig, och, medan hennes kind blev alldeles vit och hennes ögon ovillkorligt irrade åt fönstret, tryckte hon de bägge snäckorna med orolig häftighet till sina läppar och till sin panna, där de små röda fläckarna åter glödde.

— De där snäckorna, som hon håller så kära, är en skänk från Rosenberg — kapten Kocher hade dem med sig! viskade gubben i Arves öra.

— Jag förstår! svarade Arve, men de två orden kommo från hans hjärta.

Emellertid gick det ej så brått med Birgers ankomst. En god timme förflöt, innan han lade till vid bryggan, men denna timme var för Gabriella en evighet.

Birger gjorde pinan kort, i det han yttrade raskt: — Det var alldeles som både far och jag tänkte, att fartyget ej var kommet; och jag talade både vid kapten Kocher och flera andra, vilka menade, att det väl ännu kunde dröja hela månaden, och kanske därutöver, innan det är hemma.

— Å ja, det var som jag sa, inföll Haraldsson, men kvinnfolken vilja alltid att en ska fjäska i ogjort väder. Nu kan ni en annan gång sätta lit till klokt folk. Såna stormar och sådant farvatten är icke att leka med, och du får icke misströsta, min lilla, hör du det, om det också dröjer tre månar!

Gabriella var för mycket skakad att låta lugna sig av sin fars tröstegrunder. Hon ville vara ensam med sin oro. Den kunde då åtminstone ohämmad få taga sitt utlopp i tårar.

Erika hade ej haft orätt i att Gabriella ägde mycken förmåga att bära sitt lidande. Detta oaktat blev Gabriella varken sjuk eller ville pjunka sig till andras medlidande genom bitterheten i sitt öde. Hon kände och kände djupt det svåra i sin belägenhet och slets ständigt mellan fruktan och hopp, men hon klagade ej. Vid små ledsamheter, små motgångar, vilka fordom mötte henne, blev hon otålig och kunde ofta knota. Denna åter syntes henne för stor att knota över: den låg sluten i hennes bröst, men kändes där så mycket bittrare.

Om någon annan hemlighet vid denna tid låg gömd i Gabriellas hjärta, så är det åtminstone säkert, att den ännu slumrade där, henne omedveten.

Däremot hade dessa timmars sammanvaro gjort Erika mera klarsynt än hon önskade bliva. Hon kände sitt hjärta oroligt och sitt huvud svindlande, då hon tänkte på Antons ord och hans vilda hotelser, helst man kunde uträtta så litet för att förekomma det onda. Ännu ville hon likväl ej tala med Birger, ty hon hoppades, att jaktlöjtnanten av sig själv skulle inskränka sina besök.

Anton kom icke ned under hela kvällen, men ehuru Arve ansåg detta som en vinst, tyckte han sig dock aldrig, och minst på Tistelön, ha upplevat en så tråkig och plågsam afton. Så snart det dagades nästa morgon tog han avsked av gubben, Erika och Birger. Gabriella sov då ännu. Långt innan hon vaknade, var Arnman i Marstrand och följande morgon åter hemma.

Fru Katrina liksom Josefina fann genast, att Arves sinnesstämning även nu var upprörd, men den förekom dem likväl märkbart olika mot den, han befann sig i vid avresan. Han bemödade sig synbart att visa sig lugn och vid det vanliga jämna lynnet, men i hans öga låg en talande oro och i hela hans väsende en brådska, vilken röjde, att icke allt vore i lag.

— Hur stod det till på Tistelön? frågade fru Katrina, som beslutat att utan förberedelse bryta isen.

— Å jo, svarade Arve kort och sökte efter mössan, ty han hade glömt något i jakten, det vara bara ett rykte om kaptenens död: ännu veta de ej annat än att han varit farligt sjuk.

Gumman Arnman knep samman läpparna och tog en pris med klangfullt eftertryck.

Emellertid hade Arve funnit mösan och ilade skyndsamt nedåt bryggan. Kommen ombord på tulljakten stod han en stund och kikade åt det väderstreck, dit alltid hans öga riktades. Sedan vände han tillbaka och gick tyst genom köket upp på sin kammare.