Sålunda talade Zarathustra

Sålunda talade Zarathrustra

En natt gick Zarathrustra upp på berget med
sina lärjungar för att betrakta stjärnorna.

Och vid de sutto på berget och blickade upp
mot himmelen eller skådade ned mot dalen, där
skogen växte utmed branterna, sänkte Zarathrustra
sitt huvud och föll i tankar.

Därefter höjde hon åter sitt huvud talade och
sade:

»Huru ofta haver jag icke sagt eder dessa orden:
flyr dygden och befliter eder om det ont är! Ty I
veten, att dygden är fåvitska trälars tal, och att
det onda är ett gott för den, som är det ondas
herre och icke tjänare. Och huru haver jag icke
förmanat eder att älska och förkovra eder självandes
och icke eder nästa! Ty livet är kort och den
som gör andras gärning och icke egen, han skall
vara såsom ett torrt träd, och det torra trädet kan
aldrig varda till virke i den bryggan, som leder
till övermänniskan.

Men när haver jag sagt eder, att I skolen binda
människorna med band, på det I själva mån
vara fria? Det är trälars sed, som till makt komma.
Eller när haver jag sagt eder, att I skolen slå
och förtrampa dem som tävla med eder om
hlögheten? Det är trälsed.

Skåder ned på skogen, där många toppar skjuta
upp över de andra! Månne det höga trädet varder
högre, om de låga träden huggas ned? Eller
höjer edra ögon upp till de tusen sinom hundra
tusen stjärnorna, som tindra i rymden! Tron I att
den stjärnan Sirius glänser med klarare sken, om
de övriga stjärnorna släckas? Det är småplitars
tro.

Så vakten eder nu för trälars sed och småplitars
tro, när I låten övermänniskan växa i eder! Ho
vet, om den sig störst tänker är den störste! Och
månne icke den ännu klenväxte, som stor växtkraft
haver, är större än den redan storväxte, som
mindre kraft haver av begynnelsen och allaredo
uppfyllt sitt växandes mått? Så låter var och en
växa efter sin art och förmåga och varer
icke lågsinnade! Den där starkast lyser och störst
är av alla, när alla äro i sitt fylle och sin
fulländning, av hans frö och gnista skall
övermänniskan framgå!»

Sålunda talade Zarathrustra och hans lärjungar
förundrade sig storligen.

Nya dikter av Gustaf Fröding
Från Värmland Balen \| En litten låt ôm vårn \| Bergslagstroll \| Blixten \| Gamle Skam \| Jäntblig \| Korperal Storm \| Mordet i Vindfallsängen \| I valet och kvalet \| Tre trallande jäntor \| En nyårslåt \| Den gamla goda tiden \| Säv, säv, susa \| I bönhuset \| Stadens löjtnant \| Skalden Wennerbom
Bibliska fantasier Mannen och kvinnan \| Vår \| Höst \| Saul och David \| Upp till Salem \| Predikaren \| En syn \| Hosiannah! \| Det är fullbordat
Från när och fjärran Tronskifte \| Don Quixotte \| Clown Clopopisky \| Förrädarn \| Renässans \| De gode och de ädle \| Idealism och realism \| Idealet \| Hans högvördighet biskopen i Växjö \| Bollspelet vid Trianon \| Ur Friederike Brions visor \| Sålunda talade Zarathustra \| Atlantis \| Infruset \| Tröst \| Fylgia \| Koros \| Den evige juden