Sången om den eldröda blomman/Kap 25
| ← Den brustna strängen |
|
Sömngångaren → |
25. BRUDKAMMAREN.
Steg närmade sig genom sidorummet.
En man med ögonen brinnande af dyster eld steg in — honom följde den bleka bruden.
Med häftiga steg vandrade mannen af och an i rummet, rasande bet han sig i läpparna. Så stannade han plötsligt bredvid bordet i rummets bakgrund och kastade en genomträngande, frostkall blick på den bleka kvinnan.
Kvinnan, som hittills stått tyst och tankfull i andra ändan af rummet, nalkades honom med dröjande steg.
»Olof!» sade hon med en röst som skälfde af ömhet och ångest. Kära Olof, hvad betyder det här egentligen…»
»Kära —?» smattrade det mellan mannens sammanbitna tänder, likt en hagelskur mot en fönsterruta. Hans röst darrade af gråt och skratt, af skärande hån och bitterhet. Häftigt grep han kvinnan vid båda axlarna.
»Håll dig på afstånd!» skrek han, sjudande af vrede, och sköt henne så häftigt ifrån sig, att hon vacklade ett par steg baklänges och sjönk ned på soffan vid sidoväggen.
Häpen förblef den bleka kvinnan i samma ställning — stöten hade kommit så oväntadt. Men så steg hon upp och gick lugnt och beslutsamt, med två röda fläckar blossande på kinderna, ett par steg fram mot Olof.
»Hvad betyder det här egentligen, Olof?» frågade hon med en röst, i hvilken ömheten ännu darrade, men i hvars grund redan en ton af stål klart kunde skönjas.
Blodet brusade och sjöd i Olofs ådror — att den skyldige vågade stå där med högburet hufvud och se honom så lugnt och rakt in i ögonen! Och då hans blick i detsamma föll på myrtenkronan, tecknet på brudens renhet, hvilken liksom för att håna honom tycktes växa och höja sig, då fruktade han att blodet skulle stockas i hans ådror, och han kände ett tvingande behof att störta sig öfver henne och slita henne i stycken.
»Det betyder», ropade han med besinningslöst raseri och sprang emot henne, »att du bär orättmätiga prydnader, bedragerska!»
Och med ett ryck slet han af henne både krona och slöja, och trampade dem under sina fötter, allt vildare, ju mera stommens ståltrådar likt ormar slingrade sig omkring på golfvet: »Lögnerska, lögnerska, skenheliga lögnerska!» skrek han.
Kyllikki rörde sig ej; tyst och förfärad stod hon kvar — blott de röda fläckarna på hennes kinder växte och förstorades.
Af kronan återstodo blott några ståltrådar och lösryckta myrtenblad — slutligen sparkade Olof också slöjan åt sidan. Nu rätade han upp sig och såg vildt på Kyllikki, liksom en man, hvilken redan affärdat en fiende och nu reder sig till att angripa den andre.
»Vill du kanske ändtligen säga mig hvad allt det här betyder?» yttrade Kyllikki — fortfarande lugnt, men med så förändrad röst, att den skrämde henne själf.
»Ja, vid Gud! Om jag hade min revolver här, så skulle jag ögonblickligen svara dig, så att du aldrig mera skulle fråga!»
Det föreföll Kyllikki som om allt blod hade flytt från hennes ådror, och där i stället hade flutit en kall ström af skriande nöd och rådlöshet. Hon var skymfad, hennes brudkrona och hennes lycka voro trampade i stoftet, och kvar fanns blott en man, som rasade och hotade. Hon granskade Olof noga, som för att med en enda blick utröna af hvad för virke han egentligen var. Och hon kände sig instinktivt stå inför något stort och fruktansvärdt, hvaraf hela deras framtid berodde — hennes nästa ord eller åtbörd kunde vara afgörande. Hon erinrade sig plötsligt någonting, och blodet strömmade susande uppåt hennes hufvud… Skulle han väl våga? Var hans vrede större än hans kärlek?
Hon fattade snabbt sitt beslut: nu eller aldrig, annars var det förloradt! Hon gick fram till byrån och öppnade den nedersta lådan, sökte något, fann det ej, sköt fast lådan igen och öppnade den andra. Efter ett ögonblick reste hon sig upp och gick med lugna beslutsamma steg fram till Olof.
Hon lade en stor, gammalmodig revolver, hvars mörka pipa glänste mot ljuset, på bordet.
»Där har du hvad du önskar, den är laddad — jag väntar på svar.»
Hon sade orden långsamt, ansträngande hela sin viljekraft för att rösten icke skulle svika henne, tog ett par steg tillbaka och väntade — likblek i ansiktet och med blicken fast riktad på Olof.
Det afgörande ögonblicket var inne. Det föreföll Kyllikki evighetslångt, och hon hade fallit omkull, om hon ej känt sig styf som en stod af is.
Olof stod orörlig och stirrade på henne, som om han sett ett spöke. Han hade en gång förut sett henne lika blek och beslutsam — den där gången inför gamle Moisio. Som en kväfvande ångest slog honom denna likhet — revolvern på bordet motsvarade kläderna, som Kyllikki den gången började aftaga.
»Hvad menar du egentligen — vill du göra mig galen?» utropade han med kväfd röst, i det han förtviflad slet sig i håret och häftigt störtade mot dörren.
Kyllikki kände blodet och värmen stötvis återvända till sin kropp.
Olof gick ett par gånger af och an i rummet och störtade sedan som en stormvind emot Kyllikki. Hans blod var åter i jäsning, och han kände sig åter upphöjd i sitt domarsäte.
»Du trotsar ännu till, förräderska!» skrek han blek af vrede och stampade i golfvet. »Vet du hvad du är? En lögnerska och menederska! Och hvad du har gjort? Du har bedragit mig! Du har förstört min bröllopsafton, du har förhärjat min lycka och min framtid — du har förnedrat mig inför människorna — du är inte ren och oskyldig, utan du…»
Luften tog slut i hans lungor, han andades häftigt och fortsatte med bruten röst: »och nu har räkenskapens stund kommit! Känner du en man, ett kräk, som var här i kväll, en ussling med röd rosett och en tjock silfverked öfver västen? Ljug också nu, om du vågar!»
»Jag känner honom — och det mycket bra.»
»Naturligtvis, huru annars…!» Han uppgaf ett hemskt, nervöst skratt. »Och det där djuret kom till mig på min bröllopsafton och sade…»
Han afbröt sig för att plåga henne längre.
»Hvad sade han —?» frågade Kyllikki med återhållen andedräkt.
»Det som du själf vet — att du utan vigsel har tillhört honom.»
Med tillfredsställelse såg Olof, hur dessa ord drabbade Kyllikki som ett åskslag — såsom hans afsikt äfven hade varit.
Kyllikki kände en skälfning genom alla sina leder. Hon kände att hon hatade Olof — och hela detta kön, af hvilket den ene bar falskt vittnesbörd och den andre rasade som en vansinnig, hvilken talade om sina bröllopsaftnar och sin lycka och fordrade renhet af andra — men icke af sig själf. Hon kände att de nu måste drabba samman och sarga hvarandra utan fruktan och förskoning — och krossa allt, om de ville bygga upp något nytt.
»Än sedan då?» frågade hon klart och kallt med högburet hufvud.
»Än sedan —?» skrek Olof i raseri.
»Ja det är ju bara en enda — eller har det kanske anmälts flere?»
»En enda! Gud, Gud, jag dödar dig, nu, på ögonblicket!»
»Gör det!» Och hon kastade en trotsig blick på Olof och fortfor med kall, behärskad röst: »Och hur många ovigda hustrur har du då själf haft, säg…?»
Olof rosslade, som om han hade fått ett knifsfygn i bröstet. Därpå slog han sig rasande i hufvudet med sina knutna näfvar, vände sig bort och rusade af och an i rummet, rasande och slitande sig i håret: »jag dödar dig, jag dödar både dig och mig, jag vill döda, döda, döda!»
Då han rasat sålunda en stund, kastade han sig ned på soffan, slet upp sin rock så att knapparna flögo omkring, slet af sig sin hvita rosett och kastade den på golfvet, ångestfullt ropande: »Hvarför skall då jag utstå detta helvete? Ingen har haft en så eländig bröllopsafton, ingen är så olycklig som jag!»
Kyllikki stod lugn och lät Olof rasa i sin ångest. Hon kände grunden under sig liksom bli säkrare. Slutligen gick hon fram till Olof, som vred sig på soffan.
»Skall jag hata och förakta dig eller skall jag älska dig?» sade hon med lugn stämma. »Du lyssnar till en drucken karls lögner, i stället för att fråga den enda som du obetingadt kan lita på, och ger mig inte ens en förklaring, när jag ber dig därom. Jag förvånar mig inte öfver att mannen gjorde som han gjorde, och lät dig på din bröllopsafton smaka en droppe af samma gift som du säkerligen beredt bra mången annan. Hvad honom beträffar, så är han på sätt och vis en ungdomskamrat till mig och son till en rik bonde. Jag har ända sedan min barndom varit så att säga bortlofvad åt honom. Då jag var barn, behandlade han, som var ett halft tiotal år äldre än jag, mig som sin fästmö, och smekte mig tillochmed ibland, när jag ännu inte ens förstod att bli ond öfver det. Men det är också allt, fastän den uslingen sedan i fyllan och harmen försökte inbilla dig något helt annat.»
»Är det sant, Kyllikki —?» utropade Olof uppspringande.
»Ja. Jag är nog ren, men du — är du ens berättigad att fordra en ren flicka…?»
»Om jag är berätt…?» brusade Olof upp, men stannade midt i meningen och sjönk tillbaka på soffan, gömde hufvudet i händerna och tillslöt sina ögon, liksom flyende onda syner.
»Det hade varit rätt åt dig», fortfor Kyllikki, »om det varit så, som du trodde — så borde det ha varit! Du visste det själf, och därför rasade du och hotade att döda mig!»
Hon betraktade ett ögonblick Olof, som kved på soffan.
»Ren och oskyldig — ja, det är rätt att ni hålla fast vid denna fordran. Men har du en enda gång under denna afton tänkt på hvad jag får — jag, som är ren och oskyldig?»
»Plåga mig inte!» klagade Olof vridande sina händer. »Jag förstår det nog, och jag har också tänkt på dig — ack, ack!»
»Det har du väl — någon enda gång. Därpå innehöll ditt bref ett par ord — djupt kända ord. Jag uppfattade dem som en bön om förståelse, och kunde ta emot allt sådant det var, ty jag tänkte då mera på andra än på mig själf. Men i kväll…»
»Gud, Gud, ett sådant elände — allt är förbi!» jämrade sig Olof med tårar i rösten och började åter slita sig i håret. »Ack, denna afton, denna afton, som har varit min vackraste dröm, som jag väntat som en stor försoningsdag! Allt är i spillror — krona och slöja, drömmar och förhoppningar — ack, min bröllopsnatt, min bröllopsnatt… den blef mig förnekad!»
Han kastade sig framstupa med ansiktet doldt i soffkudden och brast ut i vilda snyftningar.
»Din bröllopsnatt?» sade Kyllikki med skälfvande stämma. »Har du kanske inte redan haft många bröllopsnätter…? Men min bröllopsnatt» — rösten svek henne — »den har aldrig varit, och den kommer aldrig…!»
Hon brast ut i en häftig, förtviflad gråt och sjönk darrande ned i det andra soffhörnet.
Och brudkammaren var fylld af gråt och veklagan, af suckar och snyftningar, af så mycket kval och ve, att väggarna hade kunnat sprängas af dess tryck.
Kyllikkis gråt ökades ibland till en skärande klagan och Olof vred sig i smärta som ett hjälplöst barn.
Han ryckte till som vaknande ur en dröm, då han kände att han omedvetet glidit ända fram till Kyllikki. Och han sjönk ned på golfvet framför henne, slingrande sina armar kring hennes knän och dolde sitt ansikte i hennes famn.
»Döda mig!» utropade han förtviflad. »Förlåt mig först och döda mig sedan!»
Då Kyllikki kände hans arm omkring sina ben, upphörde hon att darra och kände sin gråt och sin smärta dö bort i den fasta omfamningen.
»Hvarför svarar du inte?» utropade Olof. »Om du inte kan förlåta mig, så döda mig då åtminstone — annars gör jag det själf.»
Men Kyllikki svarade ej. Hon lutade sig blott framåt och trädde sina händer in under hans armar samt började draga honom uppåt — långsamt och kraftigt, till dess hon fick honom upp, hvarpå hon tryckte honom hårdt intill sig.
En varm våg böljade i Olofs bröst och han slog sina armar kring Kyllikki, liksom ett tacksamt barn lindar sina armar kring sin moders hals:
»Krama mig nu till döds, så har jag fått hvad jag begärde!»
Men Kyllikki blott teg och tryckte honom intill sig. Så lågo de länge, liksom barn, som tröttnat af häftig gråt.
»Olof!» yttrade Kyllikki slutligen, lösgörande sina armar. »Då du begärde mig sade du, att du icke begärde mig för att dela glädje och lycka med dig, utan för att lida och sträfva med dig.»
»Det var då», klagade Olof, »och äfven då hoppades jag dock på lycka.»
»Men det hade afseende just på denna natt — det är vårt första lidande.»
»Och det har krossat allt, allt!»
»Inte allt, blott vår bröllopsnatts sällhet — allt det öfriga finns ännu kvar.»
»Nej, nej, försök inte att hedra både mig och dig själf. Och hvad bryr jag mig om mig själf! Jag har förtjänat det, men du, men du, som måste…»
»Inte ett ord mera om det, Olof», afbröt Kyllikki, »hvarken nu eller framdeles! Jag har redan glömt det…»
»Allt?»
»Allt — för din skull, Olof!» sade hon varmt. »Människan kan inte få allt hvad hon önskar och hoppas, och om vi inte kunna njuta vår bröllopsnatt som brud och brudgum, så kunna vi åtminstone vara vänner och kamrater.»
»Olyckskamrater…!» suckade Olof tungt, och de tryckte sig intill hvarandra som två vilsegångna, sönderslitna själar, hvilka blott ha hvarandra att lita till.
»Olof!» hviskade Kyllikki efter en stund. »Vi
måste gå till hvila, du är så trött.»
På samma gång flögo deras blickar till den hvita brudsängen — så sågo de förskräckta på hvarandra. Och som i en bok läste de i hvarandras ögon de tankar, som rörde sig i deras själar.
»Kunna vi inte hvila här på soffan den korta stund som ännu återstår till morgonen?» frågade Kyllikki med darrande röst.
Olof fattade hennes hand och tryckte den utan ett ord till sina läppar.
Då Kyllikki steg upp för att hämta dynor, föll hennes blick på bordet. Hon gick fram till det, tog, undvikande Olofs uppmärksamhet, något därifrån, gick till byrån och låste igen den öppnade lådan. En tacksam blick af Olof följde henne till sängen.
Men då hon tog fram två bländhvita kuddar, på hvilkas spetsar den lyckliga fåstmön under arbetet med bultande hjärta hade tryckt sin längtans jublande kyssar och hvilkas krusade band buro heta läppars hemliga älskogshälsningar, då började hennes skuldror darra och hon stod kvar med ryggen vänd åt Olof, som om hon hade haft något att ställa i ordning med kuddarna.
Det började rycka i Olofs ögonlock, och heta tårar kvällde fram emellan dem. Han steg upp och smög sig varsamt fram till Kyllikki.
»Kyllikki!» sade han med bedjande röst, i det han vände henne emot sig. »Har du förlåtit allt?»
»Ja, allt!» svarade hon med ögon som strålade genom tårarna, och slog sina armar om Olofs hals. »Förlåt mig min barnslighet!»
Och med heta tårar slöt Olof henne jublande och tacksam till sitt hjärta — — — — —
»Släck inte ljusen ännu, Olof — vi låta dem
brinna hela natten», bad Kyllikki, som redan låg
utsträckt på soffan.
Olof nickade och lade sig ned på soffan, med fötterna stödda på en där bredvid ställd stol och hufvudet i Kyllikkis famn.
»Gif mig din hand!» bad han, sträckande sin egen öfver hufvudet emot Kyllikki.
Två dunkelt glänsande ögonpar började hviska med hvarandra, liksom ensamma stjärnor på en halfmörk hösthimmel, under det jorden suckade i den nattliga skymningens famn.