SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen/Inledning
| ← Författningsförslag |
|
Principiella synpunkter på frågan om mpreventivlagens revision → |
I
Inledning.
Den s. k. preventivlagen.
Efter lagändringar åren 1910 och 1911 har 18 kap. 13 § strafflagen följande lydelse:
Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.
Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift, som han ut sprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift söker förleda till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.
Genom en år 1912 definitivt antagen grundlagsändring erhöll § 3 13:o tryckfrihetsförordningen följande med nyssnämnda strafflagsstadgande överensstämmande lydelse:
Framställning, som sårar tukt och sedlighet; utbjudande till salu av föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; samt, under sådana förhållanden att allmän fara för andras förförelse därav kommer, försök att förleda till användande av föremål, som nu sagts, och meddelande av anvisning om sättet för deras användande; brottet skall straffas enligt allmän lag, och skriften konfiskeras.
Andra momentet av anförda paragraf i strafflagen jämte motsvarande stadganden i tryckfrihetsförordningen hava sedan länge kommit att sammanfattande benämnas »preventivlagen».
Beträffande preventivlagens tillkomst, de förslag till dess revision eller avskaffande, som under årens lopp framkommit, samt de offentliga utredningar, vilka i sådana samband gjorts, ävensom avgivna yttranden över dessa utredningar hänvisas till den vid detta betänkande såsom bilaga 1 fogade redogörelsen. Kommissionen anser sig efter denna hänvisning kunna här inskränka sin tillbakablick å frågans utveckling till efterföljande anmärkningar.
Preventivlagen har i viss mån den för lagstiftningens fasthet, inre sammanhang och logiska slutenhet mestadels skadliga arten av en lex in casu. Av förarbetena framgår tydligt, att den var framsprungen såsom en statsmakternas reaktion mot vissa utslag av den propaganda för förebyggande födelsekontroll vid samlag genom användning av tekniska preventivmedel, som kring sekelskiftet framträngde med allt större styrka. Man höll sådan födelsekontroll för omoralisk och därtill fördärvlig ur befolkningskvantitativa synpunkter och menade sig genom preventivlagen kunna stäcka dess utbredning. Vid denna tid ansåg man sig därjämte kunna bortse från vissa av de tekniska preventivmedlens betydelse i kampen mot de smittsamma könssjukdomarnas spridning.
Varnande röster höjdes dock redan vid preventivlagens förberedande mot en sådan lagstiftning. Lagrådets majoritet avstyrkte sålunda av principiella skäl det ursprungliga lagförslaget, med hänsyn bland annat till yttrandefriheten och därvid särskilt till upplysningens frihet.
Då efter genomförandet av 1918 års lagstiftning angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar frågan om preventivlagens revision med större kraft upptogs, sköts i stället vissa av de tekniska preventivmedlens smittskyddande verkan i förgrunden. Vid upprepade tillfällen har under årens lopp denna lagfråga framförts till övervägande utan att likväl några ändringar blivit genomförda.
Ett nytt skede i frågans utveckling inleddes genom medicinalstyrelsens underdåniga skrivelse den 26 januari 1934, i vilken skrivelse styrelsen — på grundval av en ingående utredning verkställd i anledning av till styrelsen remitterade framställningar från vissa kvinnoföreningar — föreslog, att preventivlagen måtte omarbetas så, att den ej verkade som ett hinder för en ansvarsfull upplysningsverksamhet angående de tekniska preventivmedlens betydelse såsom skydd mot de smittsamma könssjukdomarna. Sedan 1934 års riksdag på förslag av första lagutskottet avslagit en av Kungl. Maj:t avlåten proposition om sådan ändring av preventivlagen, som av medicinalstyrelsen föreslagits, men samtidigt anhållit om förnyad utredning i frågan, tillkallade chefen för justitiedepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 11 maj 1934 givna bemyndigande tre sakkunniga att inom departementet biträda med utredning i ämnet. De sakkunniga avlämnade den 13 december 1934 utredning angående revision av 18 kap. 13 § strafflagen, innehållande jämte motiv utkast till lag om preventivmedel och lag om fosterfördrivande medel samt till ändrad lydelse av § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen (st. off. utr. 1934: 50). Betänkandet, för vilket redogörelse lämnas i bilaga 1 och som i särskilda punkter skall närmare diskuteras i den följande framställningen, har tidigare för yttrande varit remitterat till ett flertal myndigheter, vilka däröver avgivit utlåtanden. Kungl. Maj:t har slutligen den 29 november 1935 anbefallt befolkningskommissionen att avgiva yttrande över samma betänkande.
Preventivlagens innebörd.
Rörande innebörden av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen samt motsvarande stadganden i tryckfrihetsförordningen vill befolkningskommissionen inledningsvis anföra följande.
Lagrummen kriminalisera vissa handlingar beträffande två slag av föremål, nämligen dels föremål avsett »för otuktigt bruk», dels ock föremål avsett »till att förebygga följder av könsumgänge». Såsom 1934 års sakkunniga framhållit, följer redan av sammanställningen i lagen av dessa båda slag av föremål, att med föremål avsedda för otuktigt bruk icke åsyftas preventivmedel.
De sakkunniga anförde beträffande det förstnämnda slaget av föremål:
Medicinalstyrelsen föreslog i sin ovannämnda skrivelse den 26 januari 1934, att föremål avsedda för otuktigt bruk skulle jämställas med i första momentet uppräknade »skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar». Därigenom skulle enligt styrelsens förmenande åstadkommas en synnerligen önskvärd åtskillnad mellan förstnämnda föremål, å ena, samt preventivmedel, å andra sidan. — I den kungl. propositionen till riksdagen innevarande år uttalades även, att den av medicinalstyrelsen sålunda föreslagna ändringen syntes böra genomföras. Ändringen borde ske sålunda, att orden »föremål avsett för otuktigt bruk», uteslötes ur andra momentet och i stället infogades i första momentet första punkten. — Första lagutskottets majoritet, som avstyrkte den kungl. propositionen i dess helhet, uttalade sig icke särskilt beträffande nu ifrågavarande ändringsförslag. I den vid utskottets utlåtande fogade reservationen anfördes däremot, att denna redaktionella jämkning måhända kunde ur vissa synpunkter anses önskvärd. Då den emellertid kunde vålla någon tvekan angående lagrummets rätta innebörd, avstyrktes i reservationen den föreslagna ändringen i förevarande avseende.
Med hänsyn till sistnämnda uttalande synes knappast böra komma i fråga att vidtaga någon sådan ändring, som nyss nämnts. Till följd härav måste emellertid tagas under övervägande, huruvida vid en revision av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen är erforderligt att bibehålla några särskilda bestämmelser beträffande föremål avsedda för otuktigt bruk. Enligt de sakkunnigas mening torde det med skäl kunna påstås, att de nuvarande bestämmelserna i detta moment i vad de avse sådana föremål sakna praktisk betydelse. I den kungl. propositionen framhölls därjämte, att utställande eller offentligt förevisande av nämnda föremål samt muntlig eller skriftlig propaganda för dem utan särskild bestämmelse måste hänföras under paragrafens första moment. Härmed lärer ha åsyftats, att en sådan gärning måste anses såra tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer. De möjligheter, som sålunda finnas, att enligt första momentet bestraffa förfaranden med föremål, avsedda för otuktigt bruk, måste enligt de sakkunnigas mening anses tillräckliga och man synes fördenskull vid en revision av andra momentet utan olägenhet kunna lämna dylika föremål å sido.
Det synes i Sverige aldrig hava rått delade meningar om att icke de beträffande dylika föremål i 18 kap. 13 § strafflagen kriminaliserade handlingarna böra förbliva straffbelagda. Dylika föremål torde dock knappast i vårt land förekomma i avsevärd mängd. Då därtill, som av de sakkunniga framhållits, de ifrågavarande handlingarna även utan särskild straffbestämmelse äro att hänföra under paragrafens första moment, synes frågan om andra momentets upphävande eller revision kunna bedömas utan hänsyn till dessa föremål. Det blir ett lagtekniskt spörsmål av förhållandevis ringa betydelse, huruvida vid revision av paragrafens andra moment ifrågavarande stadganden, i vad de gälla föremål avsedda för otuktigt bruk, kunna utan ersättning helt utgå eller om därvid den i kungl. propositionen till 1934 års riksdag föreslagna kompletteringen av paragrafens första moment bör företagas.
Den efterföljande behandlingen av frågan om preventivlagen kan därför inskränkas till att avse de i lagen straffbelagda handlingarna beträffande föremål avsedda till att förebygga följder av könsumgänge. Därmed kan förstås dels vissa medel, avsedda att förebygga befruktning eller smittas överförande vid samlag, dels ock vissa medel att framkalla missfall. Befruktningshindrande eller smittskyddande åtgärder äro, såsom de sakkunniga med rätta framhållit, att bedöma efter helt andra grunder än fosterfördrivning. De förra handlingarna äro icke förbjudna utan måste fastmera ofta anses önskvärda, medan fosterfördrivning, utom under särskilda betingelser, är belagd med straff. Av detta skäl synes i lagstiftningen en sträng särskillnad böra upprätthållas mellan dessa båda slag av föremål. De sakkunniga hava föreslagit en särskild lag om fosterfördrivande medel i syfte att förhindra propaganda för och försäljning av sådana medel. Kommissionen delar de sakkunnigas principiella inställning till detta spörsmål men har funnit syftemålet böra vinnas på annan väg. Kommissionen har därvid av skäl, som nedan skola angivas, med dessa fosterfördrivande medel jämställt sådana befruktningshindrande föremål, vilkas användning medför hälsorisk och vilka till sin verkan närmast äro att betrakta såsom medel att framkalla tidigt missfall.
Avföras på detta sätt från diskussionen även de fosterfördrivande föremålen — samt sådana befruktningshindrande föremål vilkas användande bör förhindras på grund av deras hälsofarlighet — återstå de icke hälsofarliga befruktningshindrande eller smittskyddande föremålen. Det är till de i preventivlagen kriminaliserade handlingarna beträffande dessa sistnämnda föremål, som de djupgående meningsskiljaktigheter, vilka alltsedan lagens tillkomst rått och alltjämt råda, helt kunna hänföras, och det är även om dessa handlingar den fortsatta utredningen i huvudsak måste röra sig. De vid preventivlagens tillkomst framförda motiven giva oförtydbart till känna, att vad man genom lagen velat ernå är att inskränka möjligheterna att vid könsumgänge undgå befruktning eller smitta av könssjukdom.
Såsom en inkonsekvens med hänsyn till det syfte man eftersträvade måste därvid, såsom även redan vid preventivlagens tillkomst från åtskilliga håll anfördes, betraktas den begränsning av lagbestämmelsernas räckvidd, som ligger däri, att de endast avse »föremål», varmed måste förstås mekaniskt verkande preventivmedel i fast form. Utanför lagbestämmelsernas räckvidd falla således alla de i befruktningshindrande eller smittskyddande syfte brukade tekniska medel och metoder, där verkningarna äga rum antingen på kemisk väg eller på mekanisk väg men utan att ett föremål i fast form står såsom närmaste orsak till den avsedda verkan.
Beträffande de i preventivlagen åsyftade föremålen stadgas straff för två
grupper av handlingar, även om dessa icke äro av natur att såra tukt och
sedlighet. Den första av dessa grupper omfattar vissa gärningar, som beläggas
med straff, oberoende av om de framkalla fara för andras förförelse.
Till denna grupp hänföras dels offentligt utställande eller förevisande av
föremål av nyssnämnd art, dels utbjudande till salu av sådana föremål genom
utspridande av skrift eller annat tillkännagivande för allmänheten och
dels kringförande till försäljning av dylika föremål. Den andra av ifrågavarande
grupper omfattar handlingar, vilka för sin straffbarhet förutsätta
att de begås under sådana förhållanden att allmän fara för andras förförelse
därav uppkommer. Hit räknas försök att förleda till användande av dylika
föremål och meddelande av anvisning om sättet för deras användande, såväl
muntligen som genom utspridande av skrift; någon fordran på handlingens
offentlighet är ej uppställd.
Handel med preventivmedel är icke straffbelagd, ej heller tillverkning eller import av preventivmedel. Skulle preventivlagens bestämmelser verkligen tillämpas, bleve emellertid möjligheterna till handelsutövning synnerligen begränsade.
Av dessa bestämmelser äro de, som kriminalisera utbjudande av preventivmedel,
förledande till deras användande och meddelande av anvisning om
sättet för deras begagnande, att anse såsom preventivlagens centrala bestämmelser.
De övriga bestämmelserna äro av mindre betydelse och mera djupgående
meningsskiljaktigheter råda ej heller i fråga om inställningen till i
dem berörda, straffbelagda handlingar.
Den närmast fortsatta framställningen tager endast sikte på preventivlagens nyss omnämnda centrala bestämmelser.