SOU 1944:69/20 Kap
| ← 19 Kap. |
|
22 Kap. → |
20 KAP.
I detta kapitel, som erhöll helt ny lydelse genom 1942 års lagstiftning om
förmögenhetsbrott, föreslås endast några smärre följdändringar.
Såsom vid 4: 14 framhållits, har den nya formuleringen av den där givna återfallsregeln ansetts böra kompletteras med ett stadgande till klargörande av att det normala stöldfallet i SL 20: 1 är att anse som närmast högre svårhetsgrad i förhållande till bodräkt. Ett stadgande härom föreslås upptaget i ett nytt andra stycke i förevarande paragraf.
På sätt nedan vid 24 kap. skall närmare utföras, är enligt nämnda kapitel i dess nu gällande lydelse olovligt tillgrepp av vissa uppräknade naturprodukter straffbart som åverkan, varemot tagande av andra naturprodukter är straffritt. Härifrån gjordes redan är 1875 det undantaget, att tillgrepp av de viktigaste skogsprodukterna till värde överstigande snatterigränsen skulle bestraffas som stöld. I överensstämmelse härmed gäller nu enligt SL 20: 8, att tillgrepp av de viktigaste skogsprodukterna blir stöld, om värdet går över trettio kronor. Under nämnda förutsättning skall stöldansvar drabba den som å skog eller mark, däri han ej äger del eller den han ej innehaver eller äger rätt att nyttja, olovligen fäller träd i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna eller i sådant uppsåt olovligen tager av växande tråd ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda.
Enligt kommitténs förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott (NJA II 1942 s. 370 f.) skulle SL 24 kap. upphävas och i 20 kap. i stället för nu förevarande stadgande upptagas en allmän regel, att vad i 20 kap. är stadgat angående tillgrepp jämväl skulle gälla där någon från fastighet olovligen avskiljer och tager något som hör till denna. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen innefattade en erinran om att tillgrepp i angivna fall kommer att bestå icke, såsom vid lös sak, i ett blott besittningstagande utan i ett avskiljande jämte ett därmed förbundet besittningstagande. I övrigt ansåg kommittén samma ansvarsregler kunna gälla för fast som för lös sak. Kommittén ansåg, att strafflagen icke borde angiva vilka naturalster det är tillåtet eller icke tillåtet att taga; sådana naturalster som äro jordägaren förbehållna borde, liksom kulturprodukter av fastighet, anses likställda med andra föremål för tillgrepp, och det borde ankomma på privaträttens regler att avgöra vilka naturalster som äro av dylik beskaffenhet. I avbidan på privaträttslig reglering av detta ämne angavs i en övergångsbestämmelse, att samma naturalster som förut skulle vara förbehållna jordägaren. Av Övergångsbestämmelsen skulle motsättningsvis framgå, att rätten för envar att även å annans skog eller mark taga vissa naturprodukter, t. ex. skogsbär, svampar och blommor, icke skulle inskränkas genom förslaget.
Kommitténs förslag blev i denna del icke bifallet av riksdagen, vilken i stället, med bibehållande av SL 24 kap. i huvudsak oförändrat, i SL 20: 8 insatte det nyssnämnda förut i 20: 2 upptagna stadgandet. Riksdagen ansåg nämligen, att frågan om åverkansbrotten borde prövas först i samband med att kommittén behandlade skadegörelsebrottet.
I kommitténs nu föreliggande förslag behandlas skadegörelsebrottet i 24 kap. Det fördelas på tre svårhetsgrader, av vilka den lindrigaste kallas åverkan. Enligt särskilt stadgande i förslagets 24: 2 skall den som å skog eller mark olovligen tager växande träd eller av växande träd ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle eller dylikt, som ej är upphugget eller berett till bruk, dömas för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Uppräkningen av vilka naturalster det är förbjudet att tillägna sig har alltså i avbidan på privaträttsliga bestämmelser i ämnet bibehållits i strafflagen. För tillgrepp av sådana naturalster skola, i den mån brottet är ringa, fortfarande gälla i 24 kap. givna särbestämmelser. I 20: 8 föreslår kommittén upptagen samma regel som upptogs i dess tidigare förslag, nämligen att de allmänna bestämmelserna i 20 kap. skola gälla även beträffande fastighet, men därifrån föreslår kommittén dock nu undantag för det fall att brottet är att anse allenast såsom åverkan enligt 24: 2. När detta undantagsfall icke föreligger, blir enligt förslaget tillgrepp av fastighets beståndsdelar efter omständigheterna vid brottet att bedöma som stöld, bodräkt, grov stöld eller annat tillgrepp enligt någon av 1, 3, 4, 5, 6 och 7 §§ i 20 kap. Det torde härvid vara lämpligt att citera 8 § jämte den av nyssnämnda paragrafer som är tillämplig.
Kommittén utgår från att frågan när besittning till fastighet är för handen löses av privaträttens regler. I detta hänseende innehåller gällande strafflag vissa bestämmelser, nämligen dels undantaget i SL 20: 8 för den som äger del i, innehaver eller äger rätt att nyttja fastighet, dels ock de särskilda reglerna om delägare i eller brukare av fastighet i SL 24: 6 och 7. I den mån det sakliga syftet med dessa bestämmelser är att bereda vissa fall en lindrigare behandling, synes det bättre kunna nås genom gärningens hänförande till en privilegierad grad av brottstypen eller genom straffmätningen. Därtill kommer att bestämmelserna visat sig synnerligen besvärliga att tolka.[1] Kommittén har därför ansett det bättre att icke giva något uttryckligt stadgande utan låta allmänna regler gälla. Liksom beträffande lös egendom en sambesittare kan stjäla av en annan, begår den stöld som utan att vara ensam innehavare av en fastighet därifrån tillägnar sig vad som tillkommer annan vilken jämte honom innehar fastigheten. Beträffande den som är ensam besittare av fastigheten bliva däremot bestämmelserna i SL 22 kap. tillämpliga. Som ensambesittare kunna betraktas ägare, förmyndare och andra självständiga förvaltare, arrendatorer, hyresgäster och andra innehavare med total bruksrätt, varemot innehavare av partiell bruksrätt icke äro ensambesittare till fastigheten eller någon del därav.
Frånsett undantaget i 24: 2 innebär den av kommittén intagna ståndpunkten, att ett tillgrepp från fastighet i annans besittning bör anses som stöld, om förutsättningarna härför i övrigt äro för handen. Detta gäller även om det är fastighetsägaren själv som tillgriper beståndsdelar vilka icke tillkomma honom. Såvitt angår kulturprodukter överensstämmer denna ståndpunkt med gällande rätt. En fastighetsägare, som från utarrenderad mark tillgriper arrendatorn tillkommande kulturprodukter, begår såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget stöld. Låt vara att fastighetens beståndsdelar. t ex. växande gröda innan de blivit skilda från fastigheten omfattas av jordägarens äganderätt; så snart de skilts därifrån äro de likväl arrendatorns, varför förutsättningen för stöldansvar är för handen. Enligt kommitténs förslag skall stöldansvar inträda även om tillgreppet avser naturprodukter. Tillämpat på intrång i eller överskridande av skogsavverkningsrätt, ett fall som vid upprepade tillfällen vållat svårigheter i straffrättsskipningen, leder förslaget till följande resultat. Fastighetsägarens intrång i avverkningsrätten blir att bedöma såsom stöld enligt detta kapitel, om upplåtelsen hade karaktären av arrende, men såsom olovligt förfogande enligt SL 22: 4, om avverkningsrätt upplåtits såsom partiell nyttjanderätt. Fastighetsägaren begår icke förskingring, ty han har icke fått träden i besittning med skyldighet att utgiva dem utan hade dem i besittning redan före upplåtelsen och bryter sålunda endast mot den av honom själv upplåtna avverkningsrätten. En förvaltare, arrendator eller annan brukare som ensam besitter skogen begår däremot förskingring, om han därifrån tillägnar sig vad som tillkommer fastighetsägaren. En innehavare av partiell bruksrätt gör sig skyldig till stöld, om han tager annat eller mera än han har rätt till. Uti de i SL 24: 6 och bysamfällighetslagen 15 § omnämnda fallen, då gärningsmannen är "delägare", blir det olovliga tillgreppet enligt kommitténs förslag att bedöma såsom bodräkt.
Grundsatsen att fast sak behandlas lika som lös gäller ej blott tillgrepp från fastighet utan jämlikt andra punkten i paragrafen även andra besittningsrubbningar än tillgrepp. Sådana besittningsrubbningar bliva jämlikt 6 och 8 §§ att bedöma som egenmäktigt förfarande, stundom jämlikt 7 och 8 §§ som självtäkt. Egenmäktigt förfarande med fastighet kan enligt kommitténs förslag bestå såväl i att någon skiljer annan från besittning till fastighet eller, såsom det heter i SL 24: 1, "därav något intager" som ock i annan rubbning av besittningsförhållande till fastighet. Vilka gärningar som höra hit får avgöras i överensstämmelse med vad som enligt 6 § gäller lös sak. I 8 § angivas emellertid några exempel på särskilt i fastighetsförhållanden praktiska fall. Det framhålles, att gärningen kan ske genom att anbringa eller bryta stängsel. Vidare nämnes uttryckligen ett vanligt fall av egenmäktigt förfarande, nämligen att någon avhyser annan från fastighet. Det behöver icke vara fråga om åtgärd med annans fastighet; hit hör även ägarens åtgärd med sin egen fastighet, varigenom annan hindras att utöva sin besittning till fastigheten. Det är sålunda egenmäktigt förfarande, om en hyresvärd avhyser en hyresgäst från den förhyrda lägenheten eller om en ägare av fastighet, som besväras av vägservitut, omöjliggör servitutets utnyttjande genom att avstänga vägen.
I det föregående ha endast avsetts fall i vilka någon tager något från fastighet eller hindrar annan att utöva besittning till fastighet. Olovligt brukande i och för sig har däremot icke åsyftats. Såsom sådant betecknar kommittén i princip allenast fall i vilka något tillägnande icke sker. För olovligt brukande av fastighet finnes i förslaget en ansvarsbestämmelse i 22: 7. Det förutsättes där, att gärningen förövas av någon som har fastigheten i sin besittning. De fall då någon genom olovligt brukande gör intrång i annans besittning till fastighet äro däremot enligt förslaget egenmäktigt förfarande. För att klargöra detta och tillika giva en antydan om huru förslagets bestämmelser förhålla sig till de nuvarande stadgandena om åverkan i SL 24 kap. framhålles i den föreslagna lagtexten, att egenmäktigt förfarande kan bestå i att bygga, gräva, plöja, låta kreatur beta eller upptaga väg.
Kommittén föreslår att denna paragraf upphäves; stadgandena däri skola enligt förslaget uppgå i de allmänna bestämmelserna om förberedelse till brott och om förverkande i 3: 2 och 2: 18.
- ↑ Se Thyrén, Kommentar till SL kap. 20 s. 68–71, samt Stjernberg, Kommentar till SL kap. 24, 2 uppl. s. 48–53.