Samlade sånger och visor/4/En res-tur från Stockholm till Göteborg
| ← En söndagsmorgon i skogen |
|
Nyårsmorgonen 1870 → |
En restur
från Stockholm till Göteborg.
Kanaliter.
"Ursäkta, är det kapten Langborg, jag har den äran
att tala med?"
"Ja, mycket riktigt!"
"Jag ämnar göra en kanalresa och söker derför ett fartyg, som jag med möjligaste säkerhet kan förtro mig åt; och som jag hört, att Wadstena under vintern genom en grundlig reparation förskaffat sig de egenskaper, jag afser för min resa, hoppas jag ha vändt mig åt rätta hållet."
"Mycket riktigt! Var god stig ombord!”
Med största artighet fördes jag ombord och anvisades en hytt, der jag genast instufvade min nattsäck och andra för resan erforderliga effekter. En broms hade behagat taga plats i fönstret, der han i brummande ton tycktes vara mindre belåten med mitt inträdande och mitt för öfrigt ogenerade sätt att göra mig hemmastadd i hytten. Att maka gräl innan resan ens var börjad och förstöra min lugna sinnesstämning, hade jag ingen lust till, utan undanbad mig endast helt enkelt hans kamratskap och förde honom på en broderad lineal ut genom fönstret under försäkran, att den fria luften vore för hans helsa och välbefinnande mera passande, och att hans röst skulle ta sig ojemförligt bättre uti Guds stora salong än i min lilla knapphändiga reskula.
"Helsa slägten!" ropade jag efter honom och stängde mitt fönster. Denna märkvärdiga händelse inträffade precist klockan half fem eftermiddagen.
Vädret, som förut varit regnigt, hade blifvit bättre
på eftermiddagen, så att då fartyget lade ut från land,
var himlens stortvätt öfverstökad och solen sken i
ofördunklad glans från det rensopade himlahvalfvet.
Det är mycket noga med tiden på en ångbåt, ty om man kommer endast en minut efter fartygets afgång, så är det redan för sent. Jag kom, gudskelof, i rättan tid.
Mälaren krusas af en lätt vestlig vind. En
Stockholmslots yttrade en gång ombord på ett fartyg: "Ja,
kapten, vinden är så vestlig den kan bli, och vestligare
blir han frampå dagen."
Nu kan ni se er omkring, mitt herrskap! Der ha vi
sammanbindningsbanan, för att tala om något nytt och
intressant. Turkiska rikshistoriografen Isi yttrar sig om en
byggnad sålunda: "Vid åskådandet af denna herrliga
byggnads grundvalar häpnade arkitekternas forskande förstånd;
de nedsänkte sina hufvuden på beundrans knä och beto sig
i förvåningens finger.”
I detta herrliga och oförmodadt påkommande
solväder manas man till sång och uppbyggelse. ”Solen
glimmar blank och trind” är en mycket vacker melodi, som
flödat ur fader Bellmans rika sångarhjerta och lämpar
sig särdeles väl till sådana här gungande
Mälareförhållanden.
Sångmö i Neptuni hof,
Låtom oss nu sjunga,
Medan vi på Langborgs skrof
Öfver Mälarn gunga.
Vinden, lätt uti sitt lopp,
Lyfter vimpeln högt i topp.
Sol och sjölif friska opp
Mage, bröst och lunga.
Se, hur staden kilar bort,
Snart ses sista fliken.
Allt försvinner innan kort.
Här är Skinnarviken.
Der syns, ja, det vet ni nog,
Banan, som vår kassa tog;
Jo, nu tror jag, att jag slog
Hufvudet på spiken.
Öfver Mälarns trånga plats
Fåfängt att I svärjen!
Der syns tjufvarnas palats
I den gråa färgen.
Lärkan hörs i solens brand,
Barnen sola sig i sand;
Sång och klappträn ifrån strand
Eko ge i bergen.
Här för glycerin och krut
Ej min lyra strängas.
Herr kapten, håll styrbord ut:
Här kan resan stängas!
Ingen vet så noga mer
Hvad på Vinterviken sker:
Ingen fröjd jag deri ser
Att i luften sprängas.
Så, rätt så! Nu är jag lugn,
Rädd jag var som katten.
Himlen glöder som en ugn,
Blir visst blåst till natten.
Måsen, som på klippan står,
Mälarvattnet ej försmår.
Klang, herr mås! Vi ta en tår
Bara sodavatten.
Öfverallt kring land och strand
Se hvad blom och gröda!
Uti aftonsolens brand
Torn och tinnar glöda.
Här en Telges gamla stad.
Här dricks vatten och tas bad:
Rundare bli ben och vad
Och små kinder röda.
Här af bakverk alla slag
Ordagrannt man gödes.
Gick man här till domedag,
Pepparkakor bjödes.
Här man vänner träffa får.
Der en gammal knallhatt står:
Hos Sankt Ragnhild år från år
Rinman pånyttfödes.
Ibland dödliga äro pepparkaksmadamerna i Södertelge de djerfvaste figurer, man någonstädes kan få skåda. Bwms i kanalen! är ingenting för detta handlande slägte, då det gäller affärer eller att göra i pepparkakor, och mången madam har, oaktadt ett djerft hopp att komma inom relingen, stannat utanför i najadernas rike, utan annan risk än en tvättad kjol och en rensopad korg.
Stadens kyrka har en vacker tornspira, från hvars öfversta spets man lär ha en vidsträckt utsigt. Trädgårdar och smakfulla planteringar omsluta de täckaste sommarboningar. Åt Östersjösidan blir naturen mera storartad, liksom kroppen börjar känna sig mer och mer sugande.
Himlen börjar se mulen och olustig ut. Ett långsträckt moln ligger som ett rynkadt ögonbryn öfver solens öga.
Och när qvällsolen flytt,
Gick jag ned i min hytt.
Jag ej dit hade gått,
Om ej qvällsvard jag fått.
Ty med riktigt uppsåt
Jag en aborre åt.
Hela hafvet var stillt.
Jag drog på mig min fit.
Och på ryggen jag låg
Och i taket jag såg.
I min mun med en hast
Stod cigarrn som en mast.
Och jag blåste en ring,
Som var blå rundt omkring.
Och en bok jag mig tog
Och på läsning mig slog.
Jag der såg, att om mån'
Taltes nästan med hån;
Hur der ej fins en sqvätt
Utaf vatten till tvätt;
Ingen läskning bestås,
Ingen tuting kan fås.
Jag såg straxt vår förmån
Att ej bo uti mån'.
Kanske jag först borde beskrifva min hytt, innan jag
går vidare i dessa intressanta skildringar. Jag skall vara
så kort som möjligt.
Hytten med sitt lilla fenster
Är en hytt af prima klass,
Och till höger och till venster
Står en soffa med madrass;
Golfvet fem fot långt vid pass.
Att man ej af sol må lida,
Fönstret har en röd gardin,
Och bredvid på hvar sin sida
Stå två glas med karafin
Och cigarrkopp af porslin.
Jag skall kort här sammanfatta
Hvad jag i betraktan tar:
Golfvet har sin vaxduksmatta,
Väggen tvenne hyllor har,
Gjorda för en bra lång karl.
Jag får nämna nu vördsammast:
Färgen zinkhvit är och klar,
Soffan öfverdrag af dammast
Och en spegel väggen har
Samt af handdukar ett par.
Vänta nu blott lite granna,
Bordet skall beskrifvet bli:
Der fins handfat, der fins kanna,
Tvålkopp med en tvålbit i,
Och inunder — hi, hi, hi!
Om man håller sig vaken och vill vara på däck om
natten, kan man bland mycket annat smått och godt få
se Oxelö-sund i Nyköpings-skärgärden, dito en liten bit af
Östersjön samt Bråviken, som, i likhet med Bantingarna,
magrar och afsmalnar mer och mer, tills den slutligen
som en smal sprätt omfattas af Vikbo- och Östgötalandet.
Vill man deremot icke vistas på däck, så kan man helt enkelt och utan att utsätta sig för anmärkningar gå ned
beskedligt i sin hytt, ta fram sin nattmössa, i fall man
begagnar något så afskyvärdt, och göra alldeles som jag:
Ty jag somnade sött,
Som en menniska gör,
Då hon känner sig trött
Och då ingenting stör,
Eller ingen har stött
Hennes glada humör;
Ty då är det förbi
Med att uthvilad bli.
Då är blodet upprördt,
Då är sinnet förstördt;
Då är allting kuriöst,
Då är helvete löst.
o. s. v.
Morgongryning. Slätbaken — fult namn! — står som en
spegel (jag hade så när sagt akterspegel) med några små
molnbilder som flugfläckar på spegelglaset. Jag stack mitt
hufvud ut genom fönstret, som jag försigtigtvis först
öppnade för att utröna temperaturen, innan jag vågade mig
upp på däck. Försigtigheten bjuder sådant på
ångbåtsresor. Jag är dessutom af naturen förskräckligt rädd för
allt slags oväder till sjös: "Det-är icke i min väg, sa
flundran, drogs upp på land."
Klockan redan klämtar fyra,
Skepparn har sin morgonrast.
Skutan knogar som en myra
Rastlöst med sin tunga last.
Skön och frisk är morgontimman.
Herrligt uti solens brand
Skog och land
Klarna ur dimman,
Samsjoe rätten har om hand.
Hvem står der på ön och spökar?
Säg mig, du, som kunskap fått!
Det ett näste är för hökar,
Fordomdags ett kungaslott.
Mången lans här blifvit bruten,
Mången skalle blifvit knäckt:
Engelbrekt
Högg här på truten
Danska fogdar oförskräckt.
Tornet speglar sig i viken,
Slottet ramlat längese'n.
Tiden hårdhändt är och sniken,
Grusar både folk och sten.
Hela slottet kröp i skrinet
Slutligt efter hand så smått;
Stockholms slott,
Kronmagasinet
I Norrköping teglet fått.
Vi nalkas det ställe, der år 1832, den 26 September, Göta kanal öppnades med pukor och trumpeter för segelfarten, då det första fartyget löpte in uti Mems sluss för att lära ut konsten att på ett lättare sätt komma från Östersjön till Kattegat. Ni ser der redan skymten af Sveriges blå band, hvartill kanalen kristnats af någon fyndig skaldemenniska.
Här är packhus, här är tullen,
Här är herresätet Mem.
Der i huset uppå kullen
Har jag en gång haft mitt hem.
Här jag pysslat om kaptener,
Här jag först min lager skar.
Ännu qvar
Ser jag syrener,
Som jag visst planterat har.
Ännu hinner jag beskrifva
Att på ängen står en kalf.
Tolf apostlar tros massiva
Ligga här i källarhvalf.
Ser ni kråkan der vid pussen,
Hur hon tar sin morgonklunk!
Om bror Funch
Öppnar på slussen,
Gå vi se'n i sakta lunk.
Passagerarna börja nu röra på sig mera allmänt. Vi
passera Liljestad och få sigte af Ramunders häll, derifrån
man lär ha en herrlig utsigt, men som vi komma att gå miste om, emedan kaptenen ursäktar sig med den
förklaringen, att det är förenadt med många svårigheter att gå
dit upp med fartyget.
Våra kikare vi ställa
Och ta i betraktan allt:
Söderköping med sin källa
Och sin vattenkuranstalt.
Bredbent står och valkar bussen
Skepparn på en holländsk koff,
Och i nattrock går på slussen
Brodren Wetterhoff.
Gudskelof att här fins vatten,
Som kan hjelpa oss till vägs.
Staden slumrar som om natten,
Klockan är ej slagen sex.
Ingen störe sömn och hvila!
Stilla höjer sig vår båt.
Slussen öppas och vi kila
Vidare framåt.
Grupper uppå däck formeras,
Muntra efter nattens blund.
Kaffe, som på däck serveras,
Doftar utaf hjertans grund.
Det skall göra godt i kroppen,
Själen upprymd bli och yr.
Solens bild står midt i koppen
En miniature.
Lärkan sjunger, korna böla,
Solen bryter fram ur mist.
Låt oss ej gå här och söla:
Elda på, herr maskinist!
Vi ha ännu många branter
Innan vi få hvila se'n.
Vi ha fyrti emigranter,
Raska på, kapten!
Ombord på Vadstena serveras alltid middag på däck,
då väderleken tillåter. Kapten Langborg är en utmärkt
artig och tillmötesgående värd, som vill att gästerna skola
få spisa i det gröna; och sannerligen är det också bra
angenämt att sitta vid dukadt bord och under skämt och
gamman ta i betraktande den ena herrliga
landskapstaflan efter den andra, medan man susar förbi plumsande
och mumsande. Restaurationen ombord är i allo förträfflig
och tillfyllestgörande.
Nära sjön Asplången, innan man kommer till
Snöfvelstorp, har man förtjusande utsigter. Man liksom seglar
i luften högt öfver berg och backar, hvilka man nästan
hisnande ser under sig. Gamla Munkeboda, nuvarande
Norsholm, passeras och man kommer in i Roxen, som lär vara
två och en half mil lång och en mil bred. Jag kunde
ej kontrollera uppgiften, emedan jag ej hade någon tid
öfrig för sjömätningar och kapten Langborg sjelf hade
ingen lust att dröja för min skull. Djupleken af Roxen
hade jag heller ingen lust att undersöka. Jag antog på
en höft att den var betydlig, i synnerhet de på djupare ställena. Luften mulnade allt mer och mer, och
menniskorna sågo mer och mer tråkiga ut.
Hvad det är roligt på en sommardag
Och helst på resor, då det inte regnar;
Då himlen visar oss sitt välbehag
Och gladt och vänligt oss med solsken fägnar
Och lyckas göra oss i lag.
Humöret är af ett ömtåligt slag
Och likadant bland gvinnor och bland männer.
Med vädret skifta själ och anletsdrag:
Som luften kyler eller solen bränner,
Man intryck tar — och så gör äfven jag.
Nu hade vi en större backe emot oss, som Bergs
slussar fått i uppdrag att hjelpa oss öfver. De hade
göra i tvenne timmar och lyckades slutligen efter femton
kraftiga handtag. Under tiden vandrade en del
paraplyförsedda passagerare på kanalbanken mot Vreta kloster i
ett ganska vått och osnyggt åskväder. Om man gör sig
besvär och vänder om hufvudet, har man en förtjusande
utsigt öfver Roxen med dess kolossala spegelglas, blåsvart
som skyarna.
En präktig ruin af gamla Stjernarp skulle, efter hvad som berättas, afteckna sig mot skogen, ehuru jag ej lyckades upptäcka densamma i anseende till den täta och envisa regntjockan. Sankt Pehr i Linköping stack upp sitt jättetorn öfver den ofantliga slätten. Tornet är vackrare på ju längre afstånd man ser det. Det gör ett effektfullt afbrott i det vidsträckta landskapet, men är, som man vet, i sjelfva verket ytterst fult. Sedan man betraktat ofvanbeskrifna utsigt, kan man vända om hufvudet igen, då man får syn på Vreta klosters prydliga tornspira, som sticker upp öfver lummiga och åldriga trädmassor. Vreta var en gång, men det är ganska längesedan, ett rikt och otvifvelaktigt mycket muntert nunnekloster. Gustaf Vasa, som egentligen icke var någon särdeles artig fruntimmerskarl, missunnade nunnorna deras goddagar. Klostret försvann och nunnorna blefvo förmodligen ladugårdspigor på Gripsholm. Vreta kyrka är vacker, men mörk och dyster.
Innanför på kungalik man snafvar,
Helgonbilder, mejslade i sten,
Utanför i skuggomslutna grafvar
Stilla nedlagt sina herdestafvar:
Lindblom, Lehnberg, Wallquist och Hedrén.
Ångbåten är nu uppe i de sista slussarna. Vi bjuda
gamla Vreta farväl och ånga förbi kyrkor och
herrgårdar genom leende nejder mot den lilla romantiska
sjöungen Boren, som på lätta vågor gungar oss 245 fot öfver
Östersjön och har ett vatten liknande Vetterns i klarhet
och rörlighet. På södra stranden ligger Ekbyborna kyrka,
i hvars torn Sancta Britas kammare visas.
Vi passera Brunneby, det mest förtjusande af alla ställen vid kanalen. Vädret var duskigt och gjorde omkringskådandet ej så behagligt som man hade önskat, helst då kanalen från sista slussen vid Borenshult går genom en enda herrlig park, hvars lummiga kronor här och der bilda ordentliga hvalf öfver den slingrande vattenvägen.
Motala verkstad besöktes och beundrades. Der kunde man gå i många år och betrakta och vara lika dum ändå. Vi färdades i en liten öppen ångbåt till Platens graf, hvarom Tegnér sjunger:
"Lefvande han aldrig svigtat;
Derför död han hvile tryggt
Vid de vågor sjelf han diktat,
På den strand han sjelf har byggt."
Vi gingo till fots till Motala köping och embarkerade
edan på vår gamla ångare. Borta bra, men hemma bäst.
Att man emellanåt sofver på resor behöfver jag ej tala om, liksom att man då och då, som ett bränsle på lifvets härd, förser lilla magen, eller buketten, som han också kallas, med mat och dryck. Jag förbigår dessa materiella nödvändigheter och berättar, att Vettern, denna oroliga sälle, emot all förmodan var oss särdeles bevågen och lät oss på ett stilla och fredligt sätt komma till det gamla märkvärdiga Vadstena, som i sin vik ligger drömmande om sin flydda, kanske aldrig mera återkommande storhet. Här lossas och lastas en liten stund, så mycket att en passagerare kan få räta ut sina ben på fasta marken.
Till Vadstena rese man
Ej i onödan.
Här bodde Seseman;
Nu är han död, han.
Han var ett mönster
I aritmetiken.
Här i ett fönster
Vardt Johan nyfiken;
Smög sig till fröken
Och mådde som göken.
Saken man trummade
Ut så bedröfligt.
Erik sig dummade
Mer än behöfligt.
Äfven här gick en storm öfver den heliga Brigittas
klosteranläggning. Nunnorna, de aldrasomsötaste töser,
fördrefvos. Munkklostret blef kurhus och nunneklostret
dårhus! O tempora! O mores! Staden sjönk allt mer
och mer. Den enda förtjenst man bespetsade sig på var
knyppling, hvilken industri ännu, som jag tror, fortlefver.
Nu har staden småningom knåpat sig upp till en Enskild
bank, väfverier, bryggerier, samt har en liflig sjöfart med
östgöta-spanmål på Göteborg m. m. Slottet, som är bygdt
af Gustaf Vasa, är storartadt och förtjenar att ännu en
gång i återstäldt skick, som ett herrligt minnesmärke och
lika vördnadsbjudande som fordom, få blicka ut öfver
Vetterns svallande vågor. För närvarande användes det
understundom till upplag för spanmål och ena tornet
emellanåt till jernvåg.
Från Vadstena begifva vi oss åter ut på Vettern mot vestgöta-linien, kasta en blick på Carlsborgs fästning, kila in i Bottensjön, för att vid det herrliga Sjötorp taga ett ömt afsked af Göta kanal, samt derefter pröfva Venerns stolta vågor och kullra utför Göta elfs sluttande vattenförhållanden, för att slutligen stoppa och backa och förtöja oss vid Vesterhafvet.
Venern.
Det blåser en storm så barsk och våt:
Vår arma mage vill Venern åt.
Det lyckas förträffligt, var god och hör,
Hur Ulrik ropas båd' akter och för.
De emigranter de våndas för-ut:
Hvad skall det bli innan resan är slut!
Men akter-ut är det ej heller fred:
Der emigrerar rätt mycket med.
Och samma skrän hörs på samma gång,
På däck och i hytt och i dam-salong.
En ligger på magen, en ligger på knä,
En balanserar att hinna i lä.
En länge och väl vid relingen stått
Och ändå ej märkt att regnet är vått.
För Kinnekulle och Leckö slott
Tycks ingen det ringaste sinne fått.
Hvad jag på Venern lärt utantill,
Jag nu i tysthet er säga vill:
Att den som är sjösjuk mår aldrig för godt.
Ett helvetes göra har jungfru Charlotte.
Hon har också praktiserat som städerska i elfva år
på samma ångbåt och på samma äfventyrliga farvatten
samt tillvunnit sig alla passagerares aktning för sitt
beundransvärda tålamod, sitt försakande af all egen beqvämlighet, då det gällt att hjelpa, trösta och hugsvala.
Mången har gjort mindre för medaljen. Hon borde ha en
sådan för tapperhet till sjös.
Det var en mindre angenäm, men ganska lärorik morgonstund. För-ut logerades fyrtio emigranter, dels på däck, dels under däck. Försalongen var fullt upptagen, och akter-ut hade, tyvärr, icke alla passagerare fått hyttplatser, hvarför många nödgades hålla tillgodo med korridorer och trappgångar. Utanför undertecknads hyttdörr postade en hedersvakt af tvenne kammarjungfrur, hvilka lågo framstupa på knä, så att jag måste klifva öfver de arma offerlammen för att komma ut och in, och det fordrades både konst och lycka, om man kunde göra det torrskodd. Barnskrik och gammalt folks jemmer varierade i alla möjliga och omöjliga tonarter, och damsalongen, ja, damsalongen, hvars dörr under fartygets slingring ej alltid kunde stå igen, företedde lefvande och kostliga modeller i de äfventyrligaste ställningar.
Frukost kunde ej dukas den vanliga tiden, klockan åtta. De matfriska bland passagerarna, hvilka ej voro många, fingo gå sugande till klockan elfva, då vi kommo in i lugnare vatten och kall mat kunde serveras.
Solen började ändtligen skina fram mellan molnen, och en gladare sinnesstämning förspordes genast bland passagerarna, isynnerhet som tornet af Venersborgs kyrka fjerran vid horisonten tillhviskade oss tröst och hopp att snart vara inne i den vänliga stadens lugna hamn. Venersborg har en täck belägenhet mellan det väldiga Halleberg på ena och Dalslandet på den andra sidan. Vi gingo i land för att vederqvicka oss af landtluften, hvartill vi hade tjugu minuters permission. En typ för allt hvad sjöbussar heter mötte jag just som jag vek om ett gathörn. Jag hoppade till af pur respekt.
Se, hvilken buse till sjökapten!
Skäggig som skogen och brun som tjära.
Svart som beck är hans ögonsten
Och munnen skapad att svära.
Blårandig tröja och eldröd duk,
Hållning och skick en båtsman värdigt;
Utspända kindben på sjömansbruk
Med två tuggbussar! Porträttet är färdigt.
Efter en knapp halftimmes uppehåll är man på god
väg till Trollhättan. Vädret är kyligt och regndusket
tillbakakommet. Ytterrock och galoscher i Juni månad,
jo, det tacklar, tror jag! Det tycks ej vara någon reda
med solen i år, sedan Ericsson börjat för egen del ta henes
krafter i anspråk. Gud låte henne bättra sig frampå
sommarn, ty det här går för långt. Usch!
Säg, om du har
Tröttnat, o sol!
Bättre du var
Så här dags i fjol.
Då sökte man skuggan
Bland träden beständigt,
Då tände man snuggan
Med solglas behändigt.
Vid ytterplagg var man som nu icke van:
I skjortan man kunde ha gått hela dan.
Hvad skall det bli
På detta vis?
Barkbröd och kli
Bli väl vår spis.
Om du oss regerar
På sådana grunder,
Då är ingen under
Att folk emigrerar.
Kom åter och gif oss ditt strålande dop
Och låt inte Ericsson få alltihop!
Min poetiska utgjutelse gjorde hvad den kunde. Solen
fann sig knuffad och kom strålande fram ur de tjocka
molnen, då vi landade vid Trollhättan. En skara
passagerare vandrade af till de brusande fallen för att skåda
och beundra. Vi gingo sedan genom skog och mark ned
till slussarna, dit vår ångare, som ej kunde gå samma väg
som vi, hade begifvit sig sjöledes: Den skogsväg vi
tågade var förtjusande med sina de herrligaste utsigter. Jag trodde
till en början, att vägen var beströdd med pudersocker
från något liberalt sockerbolag, men fick vid närmare
undersökning se att det endast var sågspån, som vi
larfvade uti. Mjukt och behagligt var det emellertid för
ömfotade bergvandrare.
Trollhättan har jag ej åtagit mig att beskrifva. Jag skulle dertill behöfva minst två år, och så länge har jag hvarken tid eller kappsäck att stanna. Jag har dessutom min egen åsigt om saken, som jag i korthet skall anföra:
Trollhättan af ingen besjungas kan,
Af den orsak — att det inte går an.
Af ingen artist hon målas kan —
Han tog sig vatten öfver hufyvyu't, han.
Och derför vet jag så väl som ni,
Att den lyckas bäst — som låter bli.
En berömd författare har också uttryckt sin tanke
derom i följande ordalag: "Der naturens ande, stolt i
känslan af sitt mäktiga, aldrig fjettrade majestät, talar sitt
dånande kraftspråk utöfver berg och dal — der böjer sig
i omedveten ödmjukhet den beundrande och häpnande
menniskan för dess makt, och utan strid afstår hon ifrån
att för sin like i bild eller ord söka försinnliga den
storartade scen, som uppfyller henne på en gång med fasa
och förtjusning.”
Vi ha lemnat Trollhätte kanal och betrakta nu som
bäst den förtjusande punkt på kanal-linien som kallas Lilla
Edet, der jag skulle haft mycken lust att stanna, antingen
för att i den blanka elfren hugga mig en lax, eller i byn
slå mig på ölbryggeri, garfva läder, färga, göra piller, såga
bräder, sköta posten eller predika 1 kyrkan; ty till allt detta
funnos tillfälle och inrättningar, efter hvad jag såg och
förnam. — Öfverallt är vegetationen herrlig och rik. Till
vester ligger Ströms storståtliga herregård, efter hvilken
kanalen fått sitt namn. Två slussar till, och man är stolt
att ha kommit i jemnhöjd med hafvet. Naturen blir nu
mindre storartad, mindre lummig. Kala, skrofliga berg
blåna i fjerran, under det ögat icke saknar en mängd
vackra, leende landskapspartier.
Göta elf får nu en lugnare sinnesstämning, går tystare och utvidgar sig mer och mer, ju närmare den nalkas Göteborg. Och, om vi vilja, kunna vi nu när som helst snöra ihop våra kappsäckar, tacka vår artige och uppmärksamme ångbåtsbefälhafvare för en angenäm resa och bereda oss på att göra vårt inträde i den för verldshandeln särdeles lyckligt belägna staden, hvars höga torn och tinnar vi nu med kikare och lorgnetter mangrannt och nyfiket bekika.
Så är man då kommen till Göteborg,
Den mycket beprisade staden:
Linierade gator och vackra torg!
En kungaborg
Blott fattas och vaktparaden.
Jag gick till fots som en annan gesäll
Och efter herberge gnodde;
Men Rubenson viste mig god och snäll
till Bloms hotell,
Der sedan förträffligt jag bodde.
I stan var det möten af alla slag:
En smälta man såg af artister,
Och dito i godt och förtroligt lag
Ett sammandrag
Skandinaviska publicister.
Det var, ta mig katten, en väldig hög,
Försvarande hvar sina pressar.
Från alla landsändar hit man flög —
Och Erik Bögh
Och andra vidtfrejdade bjessar.
Och mellan konserter, middagar och bal
Man hann som knappast sig vända.
I Trädgårdsföreningens festlokal
Var sång och tal
Och skålar förutan all ända.
Till Lorentzberg for man då och då:
Det gör man, om ej man är dummer.
Till Masthugget var jag en middag också
Och smakte på
Fru Backlunds räkor och hummer.
Och Danska vägen jag såg och stan,
Den gamla, och Örgrytes lundar
Med templet och bäcken, som sorlar kring plan,
Och sjelfva fan
Och yttersta domen; som stundar.
Och Öfverås såg jag, ett riktigt slott
Fullkomligt till punkt och pricka.
Der skulle jag sjelf ha trifvits godt,
Om ödets lott
Så fallit uti min ficka.
Med Luddes jag åkte uti kalesch,
Åt middag på Edvards veranda.
Vi rodde på ån bland blommor och gräs
Till Quibergsnäs,
Der värden oss bjöd att landa.
Jag mycket har att berätta än
Och kanske mer än I vänten.
På Bjurslätt var jag på Hisingen
Allt hos min vän
Med Victor och Intendenten.
Jag mådde som perla i guld hvar dag,
Om ute jag var eller inne.
Af Göteborgsvännernas hjertelag
Behåller jag
Ett kärt och ovanskeligt minne.
