Samuel Klingenstiernas levnad och verk/6

←  Klingenstierna vid hovet

Samuel Klingenstiernas levnad och verk: I. Levnadsteckning av Hugo Hildebrand Hildebrandsson Klingenstiernas sista levnadsår, död och eftermäle

Tillägg. Upptäckten av akromatismen  →

6.

Klingenstiernas sista levnadsår, död och eftermäle.

1764-1765.

Vi hava sett, att Klingenstiernas anställning vid hovet, vilken började under så vanskliga förhållanden, så småningom förbättrades. Hans enkla, flärdlösa uppträdande i förening med hans stora begåvning och ryktbarhet som framstående vetenskapsman gjorde, att han vann aktning och tillgivenhet ej blott av de kungliga personerna, utan ock »at alla de, som han hade at dagligen umgås med, viste honom ynnest, kärlek och högaktning och vistades gärna i hans sällskap» (Strömer). Då även kronprinsen omfattat honom med tillgivenhet, blev naturligtvis arbetet med hans undervisning lättare och mera fruktbringande.

Till riddare av nordstjärneorden utnämndes Klingenstierna 1761 och följande år erhöll han titel och rang av statssekreterare.

Men Klingenstiernas hälsa och krafter började de följande åren allt mera avtaga och han fick allt oftare intaga sängen. Han önskade lämna sin befattning, men prinsen och hans föräldrar, vilkas hjärtan och förtroende han vunnit, ville hellre hoppas på förbättring än alldeles lämna honom. Slutligen föreslog Klingenstierna, att en av hans gamla avhållna elever Ferner,^[1] då professor vid kadettkåren i Karlskrona, måtte anställas som hans biträde vid handledningen av kronprinsens studier, när hans hälsa så fordrade. Detta förslag antogs. Men 1764 blev han omsider dispenserad från sin tjänst vid hovet och ständerna beviljade honom bibehållandet av innehavande löneförmåner för hans återstående livstid.

Under hela denna tid var han, så långt tid och krafter medgåvo, med vanlig iver sysselsatt med vetenskapliga arbeten, såsom den följande avdelningen, »Klingenstiernas vetenskapliga arbeten», utvisar.

Utom sina talrika arbeten i de matematiska vetenskaperna har han skrivit ett minnestal i Vetenskapsakademien över Polhem 1753. Det utmärker sig för en reda, enkelhet och klarhet i framställningen, så att det mera liknar en modern levnadsteckning än den tidens svulstiga äreminnen.

Sotberg tillskriver Klingenstierna en anonym skrift, »Om vetenskapernas upphof och verkan», tryckt i Stockholm 1768, men härom vågar jag ej yttra mig.

Hans hälsa avtog alltmera. Utom de båda »pleuropulmonierna», som ovan omtalats, tillstötte enligt Martin^[2] 1759 gulsot och sedermera ofta »febres nervinæ» och »deraf åkomne Hydropiske tillfälligheter, så att benen och nedre delarne svullnat, hyen aftagit med krafterna, samt trångbröstighet ofta plågat». Hösten 1765 försvunno oväntat dessa fenomen. Svullnaden avtog och allmänna tillståndet syntes förbättrat samt »modet muntrare». Tankeförmågan och minnet voro utmärkta och man hoppades på förbättring. Men den 26 oktober 1765 vid aftonmåltiden lyfte han plötsligt händerna mot pannan och med utropet »Jesus» föll han i sin tillskyndande äldsta dotters armar och var inom få ögonblick död.

Obduktionen visade högra lungan fastvuxen med pleura, vatten såväl i vänstra lungkaviteten som i hjärtsäcken, »förbeningar» i aorta samt några smärre gallstenar.

Hans bortgång väckte sorg i vida kretsar, mest naturligtvis hos hans många vänner och lärjungar i Uppsala. Strömer skriver, att han aldrig kunde glömma den sorgliga nyheten, »som mötte mig vid ankomsten till staden, då herr Melander med ogemen bestörtning meddelade, vår store Klingenstierna är död. Inom några få minuter såg jag mig omgiven av våra dåvarande matematici, även bland den studerande ungdomen, som blandade sina tårar med mina, och beklagade inbördes vår sorg, vår saknad; ty vi hade mist vår fader.»

Av samtidas yttranden om honom må följande anföras: Melanderhjelm yttrar: »Han var utan tvivel så stor man inom sin science som arkiater Linné i sin.»

v. Höpken skriver den 5 januari 1767 till Rabbe, vilken i en skrift tecknat Klingenstiernas förtjänster: »Son grand et peutêtre son unique défaut étoit, qu’il se faisoit pas connoitre en Europe par ses ouvrages; sa modestie très louable par rapport à lui-même ne 1’étoit pas par rapport à sa patrie. Nos savans compatriotes ne recherchent point cette grande réputation qui rejoillit sur la nation.»

Linné skrev den 29 oktober 1765 till Bäck:^[3] »Så är vår ärlige Klingenstierna död; han var en beskedelig och jämn karl, nulli gravis. Hade han arbetat äfter sin capacitet, så hade han kunnat blifva 1000 gånger större. Han hade ett makalöst stadigt hufvud. Voltemat är ock död; qvick, men ej så ren som Klingenstierna. Stiernorna skynda sig till nedergången, den ena efter den andra, jag är ner mot horizonten.» —

Nordin skriver i sitt minnestal över Klingenstierna i Svenska akademien:^[4] »Det var med Klingenstierna som med vissa mästare i målningskonsten. Sedan de gjort det förnämsta, låta de svårligen övertala sig att lägga sista handen vid arbetet, då några mindre omständigheter återstå. Sedan han påfunnit den väg, som borde följas i problemets upplösning, även fullföljt detsamma så långt, att var och en kännare med lätthet kunde fullborda det, som ännu återstod till utförande av saken i hela sin vidd och tillämpning, lämnade han gärna samma ämne och sökte ett nytt för sin uppfinningsgåva. En betydlig del av hans handskrivna samlingar äro av denna art, vilket även lagt hinder i vägen för dess utgivande på trycket.» — — »Varken hans egen böjelse, levnadsart eller dolda begär förde honom till hovet, utan blott skyldigheten att lyda, då han som en upplyst och ärlig man påkallades till det viktigaste värv i samhället.» — — »Han hade det umgängets behag, som väckte människans förnöjelse med människan. Det dygdiga, det redliga och det oskyldiga, som teckna en god man, det kvicka, det livliga, som förråda ett snille, allt förenade sig hos Klingenstierna att framställa filosofens förnöjsamhet och människovännens glada umgängessätt. Också var förnöjsamheten för honom så mycket mer ett hedrande behov, som han ärvde föga, och gjorde sig aldrig bekymmer att förvärva. Hela hans själ var sysselsatt med vetenskaperna, så snart ej sällskap upptog tiden.»

Den berömde fysikern och K. Vetenskapsakademiens sekreterare J. C. Wilcke skrev på Bengt Bergii begäran följande:^[5] »Klingenstierna, som år 1728 blev professor i Uppsala och efter sin hemkomst var den sol, som upplyste fysiska fältet vid detta universitet (och) ävenledes därstädes allraförst införde luftpump och experimentalfysik och den högre mathesen, har likväl som ledamot av akademien genom akademien och dess Handlingar riktat vetenskapen både theoretice och practice genom dess avhandlingar om jordens figur, vid tillfälle av lappska gradmätningen, genom dess anmärkningar om ljusstrålars brytning, som lade grund till refractionstubernas förbättring och stora framsteg i optiken, genom uppammandet av skickliga ämnen till optiska glassliperiet och den under Ekström och Lehnberg inrättade verkstadens tillkomst, genom flera nya rön om elektriska kraften uti handlingar och tal, liksom han var den första, som (efter språkmästaren H. Edman) infört denna vetenskap och försök hos oss. Dess övriga stora meriter höra Uppsala till, men som far och protector bidrog han även hos oss till allt, som lände mathesis och fysik till förmån.»

Drottning Lovisa Ulrika hedrade minnet av sin son Gustavs lärare genom att »högsätta» dem på Lovö kyrkogård i en gemensam hög, prydd med ett ståtligt monument. Ur en skrift, som skildrar monumentet och högsättningsceremonien, låna vi följande:

»Till evärdelig ihogkommelse af de stora förtjenster, hvarmed framledne Hof-Canceleren m. m. Herr Olof von Dalin och Stats-Sekreteraren m. m. Herr Sam. Klingenstierna förvärfvat sig i allmänhet hela uplysta verldens högaktning, och isynnerhet vår Nådiga Öfverhets ädelmodiga åtanka; hafver Hennes Kongl. Maj:t vår Allernådigsta Drottning låtit, vid Drottningholms Sokne-Kyrka på Lof-ön, åt dem förfärdiga en gemensam Graf- och Minnesvård utom Kyrkan. Grafven murad och hvälfd, af tillräckligt utrymme för bägges

Lik, är öfvertäckt med Jord, i skapnad af en gammaldags Ätthög, med stenfot rundt omkring: sammanbunden med sjelfva Bo-gårds-muren: Minnesvården där ofvanuppå, en Pyramid, af Svensk och hvit Marmor, som hvilar uppå sin fot, omgifven af huggna stenar lagda trappvis, m. m. som bifogade ritning utvisar. Öfverst på Pyramiden är en förgyld Nordstjerna, som har, i stället för Globen med sin bekanta inskription: Nescit occasum, de Aflidnes Vapn et å hvardera sidan, under öpna Kronor, och läses å ena Pyramid-sidan, i förgylda Bokstäfver:

Jubente Lud. Ulrica Regina congestus tumulus, ubi qviescat vir a fortuna multum jactatus et literis nobilis Olav. Dalinus Eques Aur., Aul. Reg. Cancellar., Gustavi principis juvent. quondam Magister, quique bene merendo cives fec. sui memores argo oculatior nec tristis tamen morum censor, idem poëta Appolline ipso et patriæ historicus veritate duce: Nat. MDCCVIII, Ob. MDCCLXIII. Sic illi sit terra levis, ut sale et liberali joco Reg. curas levavit.

På den motsatta sidan står:

Jacet communi sub lapide S. Klingenstierna Mathematicorum eximium decus, Gustavo solii Reg. Hæredi ad superiora studia substitutus comes; hinc plaudentibus bonis Secretarius Status et Eques Aur. factus, iisdemque moerentibus decedens. A. MDCCLXV ætat. LXVII, Advorte viator quantulo colle claudatur qui maxima mentis vi terrarum orbem metatus nomine suo literatum implevit.»^[6]

Inskriptionerna författades av kanslirådet C. R. Berch. Gravsättningen försiggick den 17 aug. 1769 i närvaro av de kungliga, riksråden och deputerade från vetenskapsakademien och med tal av lagman E. Sotberg, prinsessan Sophia Albertinas informator. Det innehåller, vad K. beträffar, egentligen ett kort sammandrag av Strömers minnestal i K. Vetenskapsakademien.

Av denna levnadsteckning och av samtidens vittnesbörd framgår otvetydigt, att Klingenstierna varit en av sin tids utmärktaste personligheter såväl på karaktärens som på huvudets vägnar. Som människa var han utmärkt genom redbarhet och kraftfullhet, parad med försynthet och klokhet, en ofantlig arbetsamhet och behagliga umgängesgåvor. Ingen mer än han lyckades, att »i en värld av tvedräkt och hat vara ensam älskad», som Gustav III skrev om honom. För de yngre var han en »far och protektor». Som professor och vetenskapsman var han en av dem, som jämte Linné, Anders Celsius, Rosén von Rosenstein och Torbern Bergman spridde glans över Uppsala universitet kring mitten av 1700-talet, då naturforskningen härstädes hade en storhetsperiod, som knappast någonstädes överträffats. Som föreläsare var han, som vi sett, högeligen uppburen. Varande ej blott matematiker och naturforskare utan också en humanistiskt bildad man, särskilt, som vi sett, i den klassiska och franska litteraturen, skriver han både på latin och svenska ovanligt klart och elegant. Hans lärdom och beläsenhet voro ovanligt stora. Som författare har han utgivit utmärkta arbeten, men på detta område möter oss, vad v. Höpken kallade hans enda fel. Prosperin har 1766 skrivit en förteckning över hans arbeten, som finnes i behåll.^[7] Den upptager några och 20 tryckta, men omkring 200 otryckta, bland dem åtskilliga, i vilka han behandlat och löst frågor, vilka först ånyo upptäcktes av andra under följande århundradet. v. Höpken vill förklara detta egendomliga förhållande genom hans »modestie» och Linné beskyller honom t. o. m. för att ej hava »arbetat efter sin capacité». Sannolikt tyckes det vara, att han ofta nog haft lika stort, om ej större, intresse för lösningens enkelhet och elegans som för resultatet, till vilket han kommit.

Han betraktade således ett vetenskapligt problem ofta på nästan samma sätt, som en schackspelare ett schackproblem. Som vi sett i det föregående, svarade han, när han uppmanades att låta trycka en uppsats: »Nej, det skall roa mig att se, om någon annan kanske finner en elegantare lösning av frågan».

Hans otryckta skrifter finnas, skrivna av hans egen hand, i K. Vetenskapssocietetens bibliotek, bundna i 5 band. Mallet skrev den 1 november 1768 till Wargentin, att han mottagit Klingenstiernas handskrifter. (Observatoriets handskrifter.)

Klingenstierna blev, som förut omtalats, kansliråd 1756, riddare av nordstjärneorden 1761 och statssekreterare 1762.

Redan 1725, då han återkom till Uppsala, blev han ledamot av Bokvetts-Gillet, vilket 1728 erhöll sanktion som kungligt sällskap under namn av Societas Regia Scientiarum och var 1732—1733 under Anders Celsii utländska resa dess t. f. sekreterare. Han invaldes i K. Vetenskapsakademien redan 1739 och var dess preses 1755. Av utländska lärda sällskap var han bl. a. ledamot av den tidens tre förnämsta, Royal Society i London samt akademierna i Paris och Petersburg.

Vid Uppsala universitet var han prorektor 1734 och rektor 1737 sem. 1, 1742 sem. 2 och 1749 sem. 2.

Han var också inspektor för Närkes och Göteborgs nationer.

Medaljer över honom slogos:

1. Av Vetenskapsakademien 1769.

Åtsidan: S. Klingenstierna Mathematico. R. Ac. Sc. Sv. F. F. (fieri fecit). Bröstbild, h. s. med omsvept mantel och nordstjärna, nedanför Fehrman Jun.

Frånsidan (densamma som på Dalins): Lugentibus augustis coram. Gravkullen med obelisken på toppen. I avskärningen Illato 1769 nedanför gravkullen. 11 lin. (8:e storleken).

2. Av Svenska akademien 1794.

Åtsidan: Sam. Klingenstierna Secr. Status Eqv. Aur. Huvudet h. s., nedanför nordsjärneordens riddarkedja och Fehrman.

Frånsidan: Sublimis et Felix. Ett växande träd med rak, hög stam och lummig krona, över vilken synes en konstellation. I avskärningen: Gustavo Pr. H. a studiis ing. Sap. Præcell. Ob. 1765. (Gustavo Principi hereditario a studio ingenio sapientiæ præcellens obiit.) 10 ½ lin. (7:e storleken). Figurerna på frånsidan äro hämtade ur Klingenstiernas adliga vapen.

Gift med Ulrika von Roland, f. 1⁄10 1712, dotter av kanslirådet Eric Roland, nob. von Roland till Tolefors och hans första hustru Anna Maria Grewesmülen, d. 24⁄6 1752.

Barn: den 1 dec. 1732 föddes tvillingbröderna.

1. Eric Gustav, överstelöjtnant, d. 1792, och tvillingbrodern.

2. Zacharias, drunknade i Uppsala d. 21⁄6 1752, 3 dagar före moderns död.

3. Ulrica Maria, f. 1734, d. ogift i Uppsala 1810.

4. Samuel, f. 1735, kaptenlöjtnant vid K. Flottan, d. ogift 1812.

5. Hedvig Johanna, f. 1737, d. ogift 1790.

6. Carl, f. 1739, förste expeditionssekreterare i K. Utrikesexpeditionen, d. 1825 i Uppsala. Gift med Anna Jolanna Tengmalm, f. 1757, d. 1804.

Barnen erhöllo pension av ständerna.

Förhållandet inom familjen skildras som det allra bästa och lyckligaste. Under större delen av hans liv voro tillgångarna små. Först på de senare åren, då lönen vid hovet tillkom, kunde han lägga av något. Detta berodde ock på hans döttrars omtänksamhet, vilka efter moderns död förestodo hans hushåll på ett utmärkt sätt. Han ville därföre också se dem tillgodo genom att förordna, att de skulle ärva lika med bröderna.^[8] Något testamente i den vägen blev dock aldrig uppsatt, men sönerna, som kände hans avsikt, gingo av vördnad därför och av kärlek till systrarna vid arvskiftet t. o. m. ännu längre.

1. Bengt Ferner, f. 1724 i Nyed i Värmland. Stud. 1743 i Uppsala, elev till Klingenstierna och Strömer, observator 1751, blev 1757 förornad till professor vid kadettkåren i Karlskrona. Utbytte frivilligt med Strömer detta förordnande mot det att förestå dennes astronomiska professur i Uppsala 1756—58. Vistades i utlandet 1758—1763. 1763—1771 lärare för kronprinsen till dennes uppstigande på tronen som Gustav III. Adlad 1766 med namnet Ferrner, fick kansliråds titel samt nordstjärnan, men erhöll aldrig sedan något ämbete. De 500 rdr, som han erhöll i pension vid avskedet från hovet, var den enda fasta lön han erhöll. Han levde ytterst indraget under vetenskapligt arbete och blev ledamot av Vet.-akad. och Vitterhetsakad. G. 1770 med Dorothea Jancke. Död barnlös 1802. Överlämnade 1000 rdr banko till Vet.-akad., varav räntan skulle användas till pris för arbeten i de matematiska vetenskaperna.
2. Roland Martin: Beskrifning på några delars förvandling till ben i stora Aortabågen jämte försök till förklaring deröfver. K. Vet.-akad. handl. 1765, s. 292. — Roland Martin f. 1720. Professor i anatomi och kirurgi vid Theatrum anatomicum i Stockholm och assessor i Sundhetskollegium. Led. K. Vet.akad. 1759. Död 1788.
3. Klingenstierna var en av Linnés närmaste vänner och de voro ock grannar på landet, ty Edeby, en granngård till Hammarby, ägdes av K. De voro till den grad hemmastadda hos varandra, att det hände, att både värden och gästen i sommarhettan gingo omkring »endast i lintyget och byxorna». Se Linné. Levnadsteckning av Th. M. Fries II, sid 340.
4. Svenska Akademiens Handlingar efter 1786, del V, Stockholm 1813, sid. 266.
5. Bergii brevsamling. T. 19, sid. 633. I K. Vet.-akad. bibliotek.
6. Begängelse-Act, då framledne Hof-Canceleren m. m. Herr Olof von Dalin, och Stats-Sekreteraren m. m. Herr Samuel Klingenstierna lades i hög tillsammans på Lof-ön d. 17 aug. MDCCLXIX. — Stockholm 1769.
7. Uppsala bibl. U. 142, även i Observatoriets handskriftsamling.
8. Som bekant ärvde vid den tiden enligt lag broder dubbelt mot syster.