Samuel Klingenstiernas levnad och verk/7

←  Klingenstiernas sista levnadsår, död och eftermäle

Samuel Klingenstiernas levnad och verk: I. Levnadsteckning av Hugo Hildebrand Hildebrandsson Tillägg. Upptäckten av akromatismen

Litteratur  →

7.

TILLÄGG.

Upptäckten av akromatismen.

Klingenstierna hade 1752 erhållit permanent tjänstledighet för att kunna ostört ägna sig åt vetenskapligt arbete. Av dessa voro de viktigaste hans undersökningar rörande akromatismen, eller möjligheten att genom en ljusstråles upprepade brytningar i olika medier upphäva ljusspridningen, men bibehålla en del av brytningen. Låter man en vit ljusstråle falla på ett prisma, så brytes densamma, men då de i densamma ingående färgerna hava olika stor brytningsindex, så spridas de och bilda som bekant ett spektrum, vari det röda ljuset brytes minst och det violetta mest. På samma sätt om man låter vitt ljus falla på en konvex lins, så sammanbrytas de röda strålarna till en viss punkt, men de violetta till en närmare linsen belägen punkt och alla de andra färgerna till punkter belägna mellan dessa. Följden blir, att jag ej får en klar och tydlig, utan en oredig och färgad bild. Frågan är nu: om jag med ett omvändt prisma av annat ämne upphäver färgspridningen, så att den utgående strålen åter blir vit, är då även den utgående strålen parallell med den infallande och således brytningen upphävd, eller ej. Försvinner ej färgspridningen, förr än även brytningen upphävts, så är akromatism eller akromatisk brytning omöjlig; färgspridning och brytningsindex vore då proportionella. Finnas åter två genomskinliga ämnen, varav det ena bryter starkare men sprider svagare än det andra vid samma brytande vinkel, så kunna två prismers av dessa ämnen brytande vinklar avpassas så, att om de verka mot varandra, färgspridningen upphäves, men en del av brytningen står kvar. Man har då ett akromatiskt prisma, som bryter ljuset utan att ett spektrum bildas.

Newton ansåg akromatismen omöjlig, och på hans auktoritet ansågos vidare undersökningar i denna fråga överflödiga, och saken ansågs avgjord.

Newton skriver:^[1]

»J’ai trouvé de plus, que lorsque la lumière passe de l’air à travers differens milieux contigus refringents, comme à travers l’eau et le verre, et qu’elle repasse de là dans l’air, soit que les surfaces refringentes soient paralleles ou inclinées l’une à l’autre: j’ai trouvé, dis-je, que toutes les fois que cette lumière est redressée par des refractions contraires, de telle manière qu’elle sorte en lignes paralleles à celles selon lesquelles elles étoit tombée: elle reste en suite toûjours blanche: mais que si les rayons émergents sont inclinés aux incidents, la blancheur de la lumière émergente devient par degrés colorée dans les extremités, à mesure qu’elle s’éloigne du lieu de son émersion. C’est de quoi j’ai fait l’épreuve en rompant la lumière avec des prismes de verre enchassés dans un vase prismatique plein d’eau. Or les couleurs là prouvent que les rayons héterogènes sont divergés et separés les uns des autres par le moyens de leurs réfractions inégales, comme cela paroîtra plus amplement par ce qui suit. Et au contraire la blancheur permanente fait voir qu’à égales incidence des rayons, il n’y a point de telle separations des rayons émergents, ni par conséquent aucune inégalité dans leur refractions totales.»

Härur drager han bland annat följande konsekvens:

»Les exècs des sinus de refractions de différentes espèces de rayons par dessus leur commun sinus d’incidence, lorsque les refractions se font immédiatement de divers milieux plus denses dans un seul et même milieu plus rare, par exemple, l’air; sont entre eux en proportion donnée.»

Sålunda vore en akromatism omöjlig.

Häremot invände visserligen Euler, att detta ej kunde vara riktigt, då människans öga ju vore akromatiskt, och han uppmanade den berömde optiske instrumentmakaren Dollond att anställa nya försök. Då emellertid hans antagande om akromatism i ögat ej är riktigt, så ledde hans förslag ej till något resultat.

Klingenstierna behandlade frågan rent geometriskt i en avhandling i Vetenskapsakademiens Handlingar för 1754.^[2]

Resultatet av denna undersökning blev, »at af Newtons försök, om det i allmänhet hade sin riktighet, skulle följa icke en viss refraktionslag för särskilda strålar, utan oräkneliga, stridande både emot hvarandra och emot Newtons egen antagna refraktionslag. Hvaraf jag alltså intet annat kan sluta, än at själfva försöket ej kan efter matematisk stränghet äga rum.»

Följande år, 1755, skickade han beviset i brev till Mallet, som då vistades i London, och bad honom visa det för Dollond samt uppmana honom till nya försök.

Härmed lämnas följande utdrag ur brevet och i fotografisk reproduktion det Dollond förelagda beviset, vilka finnas i behåll.^[3]

Uppsala d. 10⁄1 1755.

— — — »Såsom detta bref intet kom at afgå den postdagen som var ämnat, har jag fått tid att skrifva ett blad om Newtons Refraktions-Lag, hvilket jag nu medsänder. Herr Magistern kan däraf göra hvad usage han finner godt hos Herrar Mathematici därstädes. Jag hade lust at veta om de finna sig däri, eller hvad de svara därpå. Kanske at Dollond, som är recens i den saken, torde snarast ha’ lust at examinera det. Hvem är Dollond? Jag har aldrig hört det namnet förr. Om han intet är passabel geometra, förstår han intet mitt papper, ty det är utan demonstrationer. Ville Herr Magistern göra sig den mödan att studera på det litet förr än det aflämnas, kunde han gifva de upplysningar, som fordras. Simpson är nog god Geometra at förstå det utan svårighet.»

Av detta Klingenstiernas bevis övertygades Dollond om, att Newtons åsikt, att dispersionerna hos prismer av olika ämnen vore proportionella mot deras brytningsförmåga, var oriktig. I en uppsats i Philosophical Transactions^[4] redogör han för sina försök, dock utan att nämna Klingenstierna.

Han börjar med att repetera Newtons experiment. Inuti ett vattenprisma med brytande kanten vänd nedåt sattes ett glasprisma med brytande kanten vänd uppåt. Båda prismerna motverkade således varandra. Genom att variera vattenprismats brytande vinkel kunde all brytning upphävas, och enligt Newton skulle nu den utgående strålen vara ofärgad. Så var emellertid ej fallet, en ej obetydlig färgspridning återstod. Vad som förorsakat felet i Newtons experiment är, säger han, oförklarligt. Det visade sig nu på grund av färgernas läge, att det var glaset, som hade den starkare färgspridningen. Genom att öka vattenprismats brytande vinkel kunde nu dess dispersion ökas, tills den blev lika med glasets. Den genomgående strålen blev vit, men var nu starkt bruten. Det var således möjligt, att bryta ljuset, men borttaga färgspridningen.

Dollond fann genast, att under sådana förhållanden vore det möjligt att förfärdiga akromatiska linser. Han satte konvexa glaslinser i vardera ändan av ett rör och fyllde mellanrummet med vatten, vilket således bildade en konkav lins mellan de båda konvexa. På detta sätt lyckades han erhålla en akromatisk lins. Men härvid framträdde ett annat fel. För att erhålla akromatismen måste glasen vara tjocka, d. v. s. deras ytors radier vara korta. Men därigenom blev den sfäriska aberrationen så stor, att bilderna blevo ytterst dåliga. Först efter långvariga experiment lyckades han finna två glassorter, kronglas och flintglas, med vilka både akromatism och aplanatism kunde approximativt vinnas.

I anledning av denna Dollonds avhandling skrev Klingenstierna en ny uppsats.^[5] »I min förra uppsats», säger han, »var mitt ändamål att visa, att den Refractions-Lag, som Newton angifvit i sin Optik, ej kunde bestå med de öfriga Reglorna af Ljusbrytningen, som äro vedertagna af alla Physici och längesedan stälts utom alt tvifvels mål.» Sedan han omtalat, att han genom Mallet sänt detta bevis till Dollond, fortfar han: »Samma lilla papper hade den lyckan at öfvertyga Herr Dollond at Newtons regel var oriktig, och at det ännu behöfdes vidare försök till sanningens utletande i detta ämne. Han företog sig därpå at anställa sådana försök.» — — — »Samma försök bestyrka ej allenast riktigheten af mitt påstående, utan innehålla också ett annat långt viktigare Påfund, det han ej mindre lyckligen, än skarpsinnigt användt til ett ansenligit förbättrande af Dioptriska Telescoper. Detta besynnerliga och oväntade Påfund består däruti, at han funnit tvänne slags Glas, som fuller i allmänhet bryta Ljusstrålarna lika starkt; men skilja färgorne så olika, att färgspridningen af det ena förhåller sig till färgspridningen af det andra i olika brytningar som 3 til 2. Häraf har han tagit anledning, at falla på den tanken, at sammansätta Objektif-Glaset i et Teleskop af tvänne Lentes, en convex och en concav, så passande emot hvarandra, at den enas strålspridning rättas genom den andras, hvarigenom altså strålarna komma tillsammans i Objectiv-Glasets Bränn-punkt, utan den slags oredan, som härrörer af de heterogena strålarnes olika brytningar.»

Han omnämner sedan, att Dollond härvidlag mött den svårigheten, att ju större öppning man härvidlag giver objektivet, dess större blir den sfäriska aberrationen. Visserligen hade Dollond genom tatonnement lyckats åstadkomma ganska goda glas, som voro såväl aplanatiska som akromatiska, men någon regel eller formel, varefter sådana kunde förfärdigas, har han ej givit. I denna uppsats har nu Klingenstierna på grund av geometriska undersökningar givit den första generella teorien för framställandet av såväl akromatiska som aplanatiska linser.^[6] Förloppet var således följande:

Klingenstierna har först teoretiskt bevisat, att Newtons antagna regel, att dispersionen vore proportionell mot brytningen, i vilket fall en akromatisk brytning vore omöjlig, är oriktig.

Dollond har experimentellt bevisat riktigheten av Klingenstiernas resultat, sedan han genom Mallet fått del av hans bevis.

Dollond fann på grund härav det vara möjligt, att förfärdiga akromatiska linser och lyckades också efter många svårigheter att förfärdiga sådana. Men han fann också därvid den olägenheten, att i den mån öppningen på objektivet i en tub gjordes större, dess starkare blev den sfäriska aberrationen. I speciella fall kunde han genom försök tillnärmelsevis rätta detta fel, men någon teori för dessa linser har han ej lämnat.

Klingenstierna har därpå givit en allmän teori för såväl aplanatiska som akromatiska linser.

Sådan var sakens utveckling, och Klingenstierna har ock, som vi sett, lojalt framställt den så.

Detsamma kan tyvärr ej sägas om Dollond. Det är redan anmärkningsvärdt, att han i sin ovan anförda avhandling av 1758 ej omnämner Klingenstierna. Men innan kort sökte han rent av påstå, att denne ej hade den minsta förtjänst i ifrågavarande avseende.

År 1761 erhöll Klingenstierna av Torbern Bergman följande brev^[7] till denne från Mr. B. Wilson i London, vari denne meddelade, att Dollond inför Royal Society offentligen bestridt Klingenstiernas förtjänster i fråga om akromatismens möjlighet och velat tillägna sig själv all hedern av densamma. Enligt Strömer hade Klingenstierna även sändt Dollond resultaten i sin senare avhandling genom Ferner, men då Dollond ej ville eller kunde befatta sig därmed, så inlämnade K. dem i en uppsats till Royal Society.

Utdrag ur Wilsons brev:

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

In regard Mr. Klingensterns discovery Mr. Dollond tells me and has acquainted our Royal Society with the same, that Mr. Klingenstern has made no discovery at all, for in the purpose which he communicated to us Mr. Dollond explained the whole, and acquainted the Society in what manner the second error, which the invention for correcting the first had introduced, was to be avoided. Now Dollonds object glass is a compound of two glasses, one concave and the other convex; the aberrations arising from their spherical surfaces act in contrary directions, so that if their surfaces were so proportioned that their aberrations should be equal, the[y] would of consequence destroy each other. But the real proportions requisite for producing this æquality must be found by the Solution of a mathematical problem. Now if Mr. Klingenstern had been the first in solving this problem it could not be called a discovery because the problem itself had been pointed out to him, which Dollond says Mr. Maskelyn, who is gone to observe the transit at St. Helena, will at any time wittness that Dollond solved it long ago. I wish you would present my respects to that ingenious Gentleman and acquaint him with that part of this letter which concerns him, as Mr. Dollond very much desires it.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

23d March 1761 London

B. Wilson.

I anledning härav skrev Klingenstierna följande två brev, ett till Dollond och ett till presidenten i Royal Society. Koncepten, skrivna av hans egen hand, finnas bland hithörande papper på Observatoriet i Uppsala samt även i de Klingenstiernska familjepapperen. Dessa äro i det följande betecknade med 2 och sakliga olikheter från texten i observatoriesamlingen äro angivna i noter. K. har tydligen velat modifiera allt för skarpa uttryck. (Se nedan i brevet till Ferner.)

Klingenstiernas brev till sekreteraren i Royal Society.

Stockholm maj 1761.

Reverend Sir.

I take the Liberty, Sir, of adressing to you, as the Worthy Secretary of the Royal Society, a letter from me to Mr. John Dollond, in answer to a letter from Mr. Wilson to Mr. Bergman at Upsal, written and communicated to me at Mr. Dollonds desire. And as you will find from that answer, that Mr. Dollond has endeavoured publickly in the assembly of the Royal Society to deprive me of and to vindicate to himself the Discoverys contained in a Paper presented in my name last summer, concerning the aberration of Rays of Light caused by the Spherical Surfaces of Lenses; I hope and desire, the Royal Society will do me the justice to hear what I have to say in my defense and that my answer may be read publickly before the Royal Society, before it be delivered to Mr. Dollond.

I desire likewise, that the Royal Society would order my Paper above mentioned to be examined by some impartial person of a competent skill in Mathematicks, who may give his account of it to the Honorable Company to whom I have the judgement of it with an entire resignation. — I took the liberty to present that Performance to the Royal Society, in hopes it would not be inacceptable to see the Elements of the Theory of the aberration of Rays in Spherical Lenses treated of at large, and as I hope, set in a proper Light particularly at a time, when the new Discovery of Mr. Dollond makes such a Theory much more necessary than before, and this subject not having been treated by Optical Writers with full success. But if I should miss my aim, and if the Royal Society upon a due examination of my Paper should find it not to deserve their attention or a place in the Transactions, or that Mr. Dollond has given already all it contains, as he pretends, or any part of it, or that Mr. Dollond has any other title to it, that so have given occasion of my applying my thought, that way, or that I have not done justice to Mr. Dollond in every respect in that very Paper, I consent that it may be rejected as a Performance of no Value.

Lastly as I have found in reading over my Paper again, that there is something amist in it, which however affects not the Conclusions, who are all right; therfore I desire that it may not be published in the Transactions before I have corrected that oversight. It consist in this, that I saw not at the time I was writing, that there are certain single Spherical Linses, wich in certain positions of ther conjugate focuses, cause no aberration at all.

Pray, Sir, excuse the liberty I have taken of troubling you, and the faults of Language, wherof I am sensible there must be a great many committed in my Letters. — I am with great Estime Reverend Sir your most humble and most obedient Servant.

S. Klingenstierna.

Klingenstierna till Dollond.

Stockholm 30 maj 1761.

To Mr. Dollond.

Mr. Bergman, M. A. at Upsal, has communicated to me a part of a Letter from Mr. B. Wilson to himself (23 March 1761) wich I shall transcribe here, because it concerne you and myself.

(Följer så avskrift av Wilsons brev.)

As this part of the letter has been written and communicated to me at your desire, Sir, and contains nothing but your pretentions, I can not but regard it as your own. And therefore I chose to adress this my answer to yourself as the person concernd. I wish you had been pleased to do the same, before you had acquainted the Royal Society with your sentiments about my paper. That might have spared some trouble to me, and perhaps to yourself.

If I take the meaning of this letter right, you pretend, Sir, and have acquainted the Royal Society with the pretention that the discovery of the things contained in a paper of mine presented last summer to the Royal Society (concerning the aberrations of Rays of Light, caused from the spherical figures of lenses, and the manner of conecting them) is not owing to me, but to yourself and you offer at two reasons for making good that pretention. The first is, because the notion of conecting the aberration of a lens by joining an other to it, that may produse an equal and contrary aberration is owing to you, and explained in a paper communicated by you to the Royal Society. (I suppose that printed in the transactions.) So that nothing has been left to be done by others, but to solve a mathematical problem, pointed out in this paper. Your second reason is, because you have solved that very problem yourself long ago, as Mr. Maskelyn shall at any time be ready to witness.

As I find things somewhat misrepresented in the abstract above I take leave to make a few remarks therupon.

1. The general notion of correcting the aberration of one lens by means of an equal and contrary aberration of another, is not owing to you, Sir, as you prentend but to Mr. Huygens, who has not contented himself with printing out or telling us in general terms that the thing may be done, but has really effected it in a particular case, having determinid the figure of a concave Eyeglass correcting the aberration of a plano-convex object-glass in a telescope as you may learn from the preface to his dioptrica, where his formulas for finding the radiuses of the two surfaces are to be found. If that was a sufficient reason for refusing the name of a discovery to anything in my paper, you are in the same case with me in that respect. It is properly Mr. Huygens that has printed out to you and to me the problem in question, and a mathematician stands not in need of any other printing out whenever occasion requires. And that may suffice as an answer to your first reason.

2. My paper is strangely misrepresented in the letter, as been nothing but a solution of one single mathematical problem, printed out by you. (I suppose the problem of finding the figures of the four surfaces of your double object-glass is here meant.) Whereas as that paper is designed to be, and, I think, really deserves the name of, Elements of the theory of aberration of light refracted in spherical lenses, and of the manner of correcting that aberration, so that the problem printed out, wich you affect to confound with the whole of my performance, is only one particular case of one of the general problems contained in it. It is very unconcievable to me, how an intelligent person, who has read over a paper, as I suppose that you have done, in order to examine it, and to give his opinion about it, should so grossly mistake its meaning. But that must needs be the case, or something worse [or how an honest Man, being to give an unpartial and true account of another mans writing to a learnd assembly, should so unfairly represent it. I see very well that this artifice was necessary to you, in order to attribute to yourself my whole discovery at once, but how it may be made consistent whit sense, equity and honesti, I confess I see not.]^[8]

3. For a second reason of refusing the name of a discovery of mine to my paper, and consequently of taking it to yourself, you tell us, Sir, you have solved the problem of finding the figures of your double object-glasses long ago — — [That may be, Sir, that I must by you have to suspend my judgement in the case, until I have seen your solution.]^[9] But pray, Sir, is that a very good argument because one singular case of a problem may have been solved before, the solution being kept secret, therfore there is no discovery at all in a systematical writing, intended to explain the whole theory?

It concerns not me, then, or the question before us, whether you have found out by theory the proper figures of your double glasses or no. But since you pretend to have done it, and since you use that pretention as an argument [for depriving me of that discovery and vindicating it to yourself],^[10] it concernes you, Sir, to make good that pretention. I do not know, if Mr. Maskelyn be a propre judge or Witness in the case; but that I know from Mr. Ferners letter, that you have told him, that neither you nor Mr. Maskelyn have been able to make your rules agree with mine.^[11] [The most natural way of assuring this other discovery to yourself would have been to have published it to the World, at least it should be expected that you have no occasion now to keep it a secret no longer. If you refuse to publish it that would cause some desavantageous reflexions to be made].

Dear Mr. Dollond. The discovery of the different dissipations of heterogeneous rays refracted in different mediums, wich undoubtedly belongs to you, and your very happy and ingenious application of that discovery does you very much honour, and I have for my part made me a true pleasure publickly and privatly to acknowledge the obligations I think the learned world has to you upon that account. I have owned likevise, you know, and do own still, that without that discovery of yours I might never applied my thought to the subject of aberration treated of in my paper. And I think I have done you the strictest justice in all respects. [Witness this very paper, which you now so strongly and undeservedly endeavor to debase.]^[12] If you pretend to chare in my other discoverys, the fairest way you could take, seemes to be to produse your own and to let other people be uninquieted. For as to the new Method, you have taken^[13] [upon so frivolous pretenses to vindicate to yourself the inventions contained in other mans workings, about Matter, wherin you have given not one word; that method, I say] I can foretell you, never will succed to your wishes. If you will not belive me, I shall furnish you with two occasions more of trying again, how that method will do. Mr. Clairaut at Paris is now about to publish something upon the subject of aberrations and their corrections, and the Imperial Academy of Sciences at Petersburg has proposed as a problem to be solved for the next years price: How far the Imperfections of optical Instruments, arising from both aberrations, may be removed by multiplying the glasses. And I do not see but you will have as fair a claim to whathever shall come abroad upon these occasions as to anything in my paper.

I should not have taken any notice at all of your pretentions, had not you publikly, and before so illustrious a company as that of the Royal Society, endeawourd to detract from a performance, that I had intended as a not unworthy homage to that honorable Assembly, of wich I have the honour to be a member above thirty years, and for the same reason I have desired, that this my answer should be read publikly in the Royal Society, before it be delivered to you. — I am, Sir, with much consideration

Your very humble servant
S. Klingenstierna.

Some months ago I have wrote you a letter in french, because that language is a little more familiar to me than the english. In that letter I requainted you, Sir, that I had not succeded in making a telescope with the two glasses you had sent to me by Mr. Ferner, because there are some veins in them, and therefore I desired you to send me other glasses, free from such veines together with two prismas, one of crown-glass, the other of flint-glass, (oläsligt ord) for trying the true proportions of their respective dissipations. And as I have not since had any answer from London about these things, I take the liberty to recommend them a-new upon this occasion. I hope you will find upon second thought, that I have not given you any occasion to be angry with me and to refuse to serve me in the way of your profession. I know very well, that the generality of mankind is more apt to pardon the wrongs they have recived than those they have done, but I hope you will be an exeption from the rule and that would do honour to your caracter.

Den uppsats, som Klingenstierna omnämner i föregående brev, är införd i Philosophical Transactions 1762.

Dollond antog ej hans utmaning att tävla om det av akademien i Petersburg utfästa priset. Klingenstierna inlämnade däremot en avhandling, innehållande en fullständig teori för både akromatism och aplanatism, och vann priset, 100 dukater. Avhandlingen är tryckt i Petersburger-akademiens Handlingar för 1762.

Bland de Klingenstiernska familjepapperen finnes i anledning härav följande odaterade skrivelse av Dollond:

I acknowledge that Mr. Mallet when he was in London shewd me a Letter which he had recievd from Mr. Klingenstierna of Upsal, relating to Sir Isaac Newtons Law of Refraction, in which it was evedently demonstrated that such Laws were inconstant with the Nature of things. As soon therfore as I saw reason to doubt of Sir Isaac, I thought it high time to begin to think for myself, and endeavour to find out the truth by Experiment. I therefore immediatly enterd upon the Experiments which I have had the honour to communicate to the Royal Society of London as may be seen in the transactions and by which it appears that Sir Isaac Newton was greatly mistaken in his notion of Refraction. I there shew that I had found two sorts of Glass that diverg’d the Colours very differently in equal Refractions, for the white flint Glass in the same Refraction would diverge the Colours as 3:2 in the Crown. That is if $R:1$ be the ratio of refraction of white flint Glass for the red rays, and $R+a:1$ the ratio of the violet; also $r:1$ the ratio of refraction of the red rays in crown glass, and $r+e:1$ that of the violet rays then would $a:e::3:2$, altho the ratio of $R:r$ was no more than 1,015:1. It also appears from these experiments that Mr. Eulers hypothesis is wery far from the Truth, for let $r:1$ the ratio of the red rays in crown glass and $r+e:1$ that of the violet and let $\gamma ^{a}$ the ratio of the red rays in white flint glass, then according to Mr. Euler ${\overline {\gamma +e}}^{a}$ will be the ratio of the violet ${}=\gamma ^{a}+{\dfrac {ar^{a}e}{\gamma }}$ whence if this theorem was true the ratio of the divergency of the colours in equal refractions would be as $a:1$. But the ratio of the red rays in Crown glass is = 1,5297:1 and that of the same rays in white flint glass is = 1,583:1 from which we may find $a=1{,}08$ but the experiment shews it to be 1,5.

John Dollond.

Utdrag ur brev till professor Ferner.

Ulricsdal — — — — 1761.

S. F. Min Herre.

— — — — — — — — Jag kan intet beskrifva huru kärt det är mig, at H. Clairaut har företagit sig at giöra försök med åtskilliga slags glas at utröna proportion af deras differenta dissipations krafter, hvilka Dollond intet har med nog exactitude determinerat i sina, och utber mig at få veta hvad i Paris i det målet blir determineradt. Men H. Professoren har intet låtit mig veta huru effecten af den cylindrice-kulriga sidan antingen nyttjas eller förekommes uti H. Clairauts prismer. Jag menar at om ljusstrålen är aldrig så fin, så at man allenast skulle bruka en physisk punct af prismat, så skulle ändå den punctens kulrighet giöra en värkan som hindrade experimentets success, så framt intet några besynnerliga præcautioner brukas. Jag har också redan för några månader sedan bestält af H. Dollond twänne prismer, i tanke at giöra försök til samma ändamål, men har ännu intet warit så lyckelig at få dem. Jag har wäntat derpå hela tiden, men omsider har jag fått weta orsaken, som jag tror lärer surprenera Er så mycket som mig. Ty ingen wet bättre sammanhanget af saken och mitt oskyldiga upförande mot Dollond, än Herr Professoren. Imedlertid har han likwäl påstådt och angifvit i Societeten at hela min Afhandling, inlemnad i Societeten, om Ljusstrålarnes Aberration, är intet min utan hans decouverte. Detta påstående med sina skäl dertill har han intet skrifvit til mig, utan igenom en Mr. Benjamin Wilson låtit skrifva till Magister Bergman i Upsala, med begäran ifrån Dollond at han skulle communicera mig det, hvilket han ock giort igenom et transsumt af Wilsons bref. Detta lärer nu ofelbart wara orsaken, hvarför H. Dollond hvarken swarat på mitt bref, eller skickat mig Prismer och andra glas, som jag begärt. Jag tycker ganska litet om denna lumpna affaire-d’honneur, men tycker mig ändå intet kunna undgå at swara. Jag har ock redan projekterat et swar, hvaruti jag så mycket möjeligt warit, sökt at conciliera min caractère med hans förtjenst emot mig. I första hettan blef swaret nog starkt, men jag har strukit ut en hel hoper, kanske det är wäl ännu för starckt. Jag sänder en afskrift deraf härhos både derföre at jag tror H. Professoren skall wara curieuse at se hwad han kan anföra för skäl, som ock derföre, at H. Professoren må kunna giöra usage deraf hos andra, som Dollond eller hans Landsmän torde söka at prevenera. Jag ärnar sända det til secreteraren i Societeten, Dr. Birch, med begäran at det blir uppläst i Societeten innan det lemnas til honom. Jag begär ingen annan justice. — — — — — — —

Thet är mig en stor ära, at H. Clairaut wil taga den mödan at öfversätta mitt Papper om Aberrationerna och deras correctioner, och at införa det i Journal des Sçavans. Men jag skulle derwid påminna twå ting: först at mitt namn intet blir nämt, ty om jag skulle komma in med något til Petersburgiska Academien, som wore ungefär lika lydande, kunde det ligga mig i wägen, at det samma wore redan publicerat under mitt namn. Derföre synes wara bättre, at skriften blir anonyme så länge.

2:do. At ett litet avertissement blir infört efteråt, at jag blifwit warse en méprise begången i mit papper, men som på intet sätt ändrar conclusionerna, och at jag til corrigerande af samma méprise insändt det papperet jag senast öfverskickade till H. Professoren, under adresse à M. Clairaut, hvilket papper då införes. Jag har intet skrifvit något derom til H. Clairaut, utan ber H. Professoren wara så god at tala wid honom om dessa omständigheter.

Twå ting till skall jag be H. Professoren om at få weta; det första är, om Glas-sliparne i Paris ännu försökt at giöra Telescoper efter Dollonds Invention och om de lyckats? Det andra är, om de intet råkat på några Fransyska Glassorter af sådan beskaffenhet som de Engelska i anseende till Färgspridningen. Ju större difference det är emellan twå Glassorters färgspridning, ju beqvämligare äro de til Optiska usus, emedan Glasen då intet behöfwa hafwa så korta focaldistancer och consequenter så starka curvaturer. Theras facer blifwa då mindre delar (segmenter) af hela sphererna;

Recommenderar mig til slut i H. Professorens wanliga Wänskap, och är med beständigt nöje

Herr Professorens

Hörsamste Tjenare

S. Klingenstierna.

Den avhandling, som Klingenstierna sände Ferner för Clairaut, har denne i översättning infört i sin uppsats Mémoire sur les moyens de perfectionner les lunettes d’approche par l’usage d’Objectifs composés de plusieurs matières diffèremment refringentes.^[14] I slutet av denna uppsats, p. 445, avtrycker han det bevis för oriktigheten av Newtons åsikt, som Klingenstierna genom Mallet sände Dollond, vilket här givits i ljustryck.

I andra avdelningen av samma uppsats, Mémoires etc. 1757, p. 524, avtrycker han ovan införda brev från Dollond till Klingenstierna, vilket Ferner delgivit Clairaut i oktober 1759. (Detta datum anger, att avhandlingen måste vara skriven ett par år efter det som angives som årgångens (Vol. 1757 är också tryckt först 1762). Det efterföljes av ett annat brev från Dollond, som av Ferner lämnats till Clairaut i augusti 1761. Det är således först detta år, som Clairauts uppsats skrivits. Det senare brevet innehåller blott några tekniska upplysningar. Det förra åter är tydligen föranledt av Klingenstiernas allvarliga brev till Dollond. Clairaut säger nämligen om båda breven: »...M. Ferner qui m’a communiqué deux écrits que M. Dollond lui avait remit pour M. Klingenstierna...»

Sedan Clairauts avhandling publicerats, i vilken hans översättning av Klingenstiernas skrift införts, skrev denne följande brev till Clairaut, vilket här införes efter ett koncept, som finnes bland familjepapperen.

Koncept, skrivet med Klingenstiernas stil.

Stockholm le 22 d’Avril 1763.

Monsieur.

Les Mémoires de l’Academ. Roy. des Sciences de Paris ont été tout nouvellement apportés ici. J’y ai lu avec bien de la satisfaction Vôtre Mémoire sur les nouvelles lunettes de M. Dollond, et j’ai remarqué avec plaisir de m’étre rencontré avec vous sur plusieurs points. Je vous dois bien de remerciments, Monsieur, de la façon très honorable dont vous avez parlé de moi dans ce mémoire, et pour la peine que vous avez bien voulu vous donner de traduire un écrit Suédois de ma façon sur cette méme matiére. C’est le méme que l’Academie Imperial de Petersbourg a honnoré de son approbation, aprés avoir été refondu et augmenté de plusieurs choses, quoique je sente bien qu’il y manque encore beaucoup pour former une théorie complette. La partie pratique y manque absolument, j’ai fait tout ce que j’ai pu pour avoir de bons Verres d’Angleterre dans la vue de fixer au juste la quantité de leurs refractions et de leurs dissipations respectives, mais tous mes soins ont été inutiles. J’apprend avec plaisir que les vôtres ont été plus heureux, et j’ose espérer que vous me feréz la grace de me communiquer les resultats de vos experiences sitôt que vous jugerés à propos de les rendre publiques, et peut-étre le sont-elles déja. Je viens d’apprendre par une lettre que M. Passemant m’a fait l’honneur de m’écrire, que plus on fait entrer de minium dans la composition du Flint-Glass du double de la gravité spécifique du verre ordinaire et dont la refrangibilité, dit-il, est augementée à proportion. Je comprends par là, que si d’un coté il est avantageux d’avoir deux sortes de Verres, qui diffèrēnt beaucoup en force dissipatrice, pour éviter des surfaces trop courbes, il est très incommode de l’autre d’étre obligé de faire des expériences sur chaque morcau de glace qu’on voudra employer. Le seul reméde à cet inconvenient seroit un exactitude toute particulière dans la proportion et la qualité des ingrediens, telle qu’on peut difficilement attendre des ouvriers, qui se contentent ordinairement des à-peu-près. La gravité spécifique du verre, qu’il est très facile a trouver, pourroit servir à s’assurer si les proportions sont bien observées, mais non pas à les corriger, J’ai examiné différens morceaux de véritable Flint-glass d’Angleterre, et j’ai trouvé jusqu’à 130 de différence entre leurs gravités spécifiques. Je conclud de tout cela, que la partie pratique de cette nouvelle branche de Dioptrique a encore de très grandes difficultés, et qu’il faut une longue suite d’experiences trés-délicates pour reduire tout cela en règles certaines. Il n’y a que vous, Monsieur, de qui j’attende la solution de toutes ces difficultés. Faites moi le plaisir de m’informer de l’état présent de toutes ces recherches, car, quoique je ne me sente pas en état d’y contribuer, je ne laisse pas de m’y intéresser infiniment.

On m’a envoyé de Petersbourg un exemplaire de la dissertation que M. Euler a donné à l’Academie, à l’occasion de la question sur la manière de perfectionner les Télescopes. Je vois avec quelque surprise que M. Euler n’est pas encore revenue de (qu’il se tient encore à) son ancienne régie touchant les refractions, qu’il regarde comme demontrée en toute rigueur. Apparemment il n’avoit pas encore vû, dans le tems qu’il fit cette dissertation, ni vôtre memoire où vous examinés la regle, ni la determination de M. Dollond de la proportion entres les dissipations des deux sortes de verre, qu’il fait comme 3 à 2, quoique les refractions moyennes soient presque égales. — — — —

Denna uppsats av Klingenstierna, som Clairaut publicerat i sin avhandling, kritiserades av D’Alembert uti Opuscules Mathem., T. III, p. 359. Klingenstierna såg dessa inkast och visade dem för Mallet jämte en vederläggning av desamma, och Mallet tog för givet, att han skulle insända densamma till Paris. Detta blev emellertid icke gjort. Då D’Alembert av någon anledning ånyo framlade sina anmärkningar i Opusc. Mathem. T. V och Klingenstierna då avlidit, vederlades desamma av Mallet i en avhandling: Anmärkning emot Herr D’Alembert om Ljus-strålars spridning. Vet.-Akad. Handl. 1771.

Intressant är, att han i början meddelar, att Klingenstierna redan 1750 i anledning av Newtons ifrågavarande experiment upplöst följande problem: »Om ljusstrålar brytas uti ett prisma hvars brytningsvinkel är sådan, att den utbrytande strålen är parallell med den obrutna; till att finna anfallsvinkeln för den obrutna strålen, när förhållandet gives emellan sinus för anfalls- och brytningsvinklarna uppå prismets bägge sidor.» D. v. s. strålen kommande från mediet A går in i prismat G och ut i ett tredje medium W. Av den meddelade deduktionen framgår, att problemet icke alltid är möjligt, och villkoren för dess möjlighet angivas. Newtons försök är således icke alltid möjligt. Mallet finner det, liksom Dollond, obegripligt, att Newton, då han lyckades, ej såg, att färgspridningen ej var upphävd.

---

Till slut må omnämnas ett prioritetsförsök, som på sin tid väckte en viss uppmärksamhet.

Mot Dollond uppträdde nämligen helt oväntat, då han sökte patent på sin uppfinning, Chester More Hall med uppgift, att han långt förut konstruerat akromatiska linser, ehuru han ej benämt dem så. Rörande denna sak finnes en not i Philosophical Magazine 1798, vol. II, p. 177,^[15] vilken här meddelas:

The inventor was Chester More Hall, Esq. of More Hall, in Essex, who about 1729 as appeard by his papers considering the different humours of the eye, imagined they were placed so as to correct the different refrangibility of light. He then conceived, that if he could find substances having such properties as he supposed these humours might possess, he should be enabled to construct an object glass that would show objects colourless. After many experiments, he had the good fortune to find these properties in two different sorts of glass; and by forming lenses made with such glass, and making them disperse the rays of light in contrary directions, he succeeded. About 1733 he completed several achromatic objectglasses (though he did not give them that name) which bore an aparture of 2½ inches, though the focal lenghth did not exceed 20 inches; one of which is now in the possession of the Rev. Mr. Smith of Charlotte-street, Rethbone Place. This glass has been examined by several gentlemen of eminence and scientific abilities, and found to possess the properties of the present achromatic glasses.

Mr. Hall used to employ working opticians to grind his lenses; at the same time he furnished them with the radii of surfaces, not only to correct the different refrangibility of the rays, but also the aberration arising from the spherical figure of lenses. Old Mr. Bass, who at that time lived in Bridewell Precinct, was one of these working opticians, from whom Mr. Halls invention seems to have been obtained.

In the trial at Westminster-hall about the patent for making achromatic telescopes, Mr. Hall was allowed to be the inventor; but lord Mansfield observed, thet »it was not the person who locked up his invention in his scrutoire that ought to profit by a patent for such invention, but he who brought it forth for the benefit of the public». This, perhaps, may be said with some degree of justice, as Mr. Hall was a gentleman of property, and did not to any pecuniary advantage from his discovery; and consequently, it is very probable that he might not have an intention to make it generally known at that time.

That Mr. Ayscough, optician on Ludgate Hill, was in possession of one of Mr. Halls achromatic telescopes in 1754, is a fact which at this time will not be disputed.

Det ser alltså ut, som om Hall verkligen redan 1729 sysslat med förfärdigandet av akromatiska linser och t. o. m. utfört sådana, men man måste i fråga om prioritet likaväl som om patent instämma med lord Mansfield, att det icke är den, som i 20 år gömt en uppfinning i sin bordslåda, utan den som publicerat den, som bör hava heder av upptäckten.

1. Traité D’Optique. Paris 1722, Liv. I. Part. II. Huitième expérience, p. 145.
2. S. Klingenstierna: Anmärkning vid Brytnings-Lagen af särskilta slags Ljus-strålar, då de gå ur ett genomskinande medel in i åtskilliga andra. K. Vet.-akad. Handl. 1754, s. 297.
3. Klingenstierna: Brev till Mallet. Manuskript i Astronomiska observatoriets i Uppsala manuskriptsamling, numera förvarad i univ.-bibl.
4. An account of Some Experiments concerning the different Refrangibility of Light. By John Dollond. — Phil. Trans. 1758, p. 733.
5. Om ljusstrålars aberration efter deras brytning genom Spheriske Superficier och Lentes. K. Vet.-akad. Handl. 1760, s. 79.
6. Rörande den matematiska deduktionen se Afd. II: Klingenstierna som matematiker.
7. Brevet, liksom koncepten till Klingenstiernas följande skrivelser finnes bland hans papper på Astronomiska observatoriet i Uppsala.
8. Stycket inom [ ] är uteslutet i konceptet 2 och i st. står: which I have too good an opinion of your character to suspect.
9. [ ] fattas i koncept 2.
10. I koncept 2 står: of vindicating to you the Discovery of my Paper.
11. Här följer i 2: and that upon a second examination of our equations Mr. Maskelyn had found them to differ from one another, which I take to be a Witness against you, my Rules being certainly right. However, Sir, it seemes to be a more natural and unexceptionable way of assuring a discovery to Ones self, to publish it to the world, than to rely on the testimony of another. You would very much olige the mathematicians by giving your solution and your method in print, and I for my part I desire earnestly you would no longer keep it a secret. It is always to the advantage to the sciences, to see the same Truth found out by different methods and treated in different ways. I hope the more to be complyed with in this my demand, as you will thereby prevent some very obvious and disadvantageos reflections.
12. [ ] saknas i 2.
13. I 2 står inom [ ] ... With me, upon pretenses, that I have proved either to be false or frivolous, to attribute to yourself the inventions contained in my Paper, in matters where you have given not one word, that I know, either in public or to me in particular, that method, I say, always will be deemd a very unjust one to any intelligent judge, and ...
14. Mémoires de l’Académie Royale des Sciences 1756, p. 380.
15. Observations on Platina and its utility in the arts etc. by Alexis Rochon. (Översatt ur Journal de Physique 1798, vilken journal ej varit mig tillgänglig).