Sara Widebeck/IX Kap.
| ← VIII Kap. |
|
X Kap. → |
IX KAP.
”Ett ymnigt regn vräkte ner från de nattsvarta skyar.”
Liksom den mångskiftande regnbågen, hvilken säges draga regnet ur hafvet, för att dermed öfvergjuta den torra jorden, hvälfde sig Saras och Celestines ögon; tårarna drogo de ur hjertats djup och stänkte dem derefter öfver de bleka kinder. En sinnesrörelse af det slaget, som på sin vågskål väger lif och död, hade fjettrat dem båda vid soffkarmen. Vid fönstret stod en förkrossad bild af den förlorade sonen, Adam, med händerna hopknäppta öfver bröstet och ögat stirrande på en enda punkt i kammaren. Men af och an på golfvet gick med stora steg främlingen och talade följande:
”Ryktet om min död i Norrströms vågor hade jagat fasa i mina vänners bröst, synnerligast i deras, med hvilka jag delat lifvets ljufvaste fröjder och för hvilka jag således måste vara dyrbar — kanhända helig. Tiden, som läker och helar allt, hade gjutit sin balsam i saknadens sår och tanken föll allt mindre och mindre tryckande på mitt minne, O! hvarför fick det så ej vara! Hvarför blef jag dömd att ännu irra, som en vålnad, på min egen graf och förpesta samma nejder, hvilka förut sågo mig lefnadsfrisk och lycklig? — Jag dog ej i vågorna, Sara! — jag dref ej kring okända stränder, ett vanstäldt lik, Celestine! Det var mitt goda namn och rykte, min ära, hvilka Mälarn för evigt slöt i sitt skumhöljda sköte. Från stentrappan ilade jag att möta döden, som spöklikt sväfvade mellan vattenpelarne på djupet; men den hvirflande strömmen, som oemotståndeligt förde mig med sig, jagade den förvirrande dödsbilden ur min hjerna och återförde deruti kärleken till lifvet. Jag såg upp ur vattenbrynet, såg himmelens manande stjernor öfver mitt hufvud, och i deras glans upptinade min beslutsamhet att dö — jag simmade, ej mer en lekboll för nattliga vågor. Då sköt, en stor svart fågel lik, med friska vindar i spända segel, en skuta ur Blasieholmshamnen. Mina rop hördes af folket om bord, och snart befann jag mig der, omgifven af menniskor råa till ytan, men goda, välvilliga till hjertat. Ett kort, hemligt samtal mellan mig och skepparen föreföll — och skutan fortsatte sin bana; men dess besättning var tillökad med en man — och denne var jag. Efter en lång stormig sjöresa befann jag mig nu på Finlands minnesrika stränder, och att söka mig en verkningskrets, blef nu mitt förnämsta syfte. Att införlifva mig med Rysslands härar, dertill var mitt Svenska hjerta ej nog mjukt; att egna mig åt målarekonsten, deraf hade jag allt för bittra minnen. Jag gick derföre in i en teatertrupp som då vistades i Helsingfors. Jag blef en mångsidig skådespelaretalang. När jag spelte en tragisk roll, strömmade tårar i teatersalongen; när jag spelte en komisk, smattrade skrattsalfvor derigenom — och mitt sista ord bortdog alltid i det mest stojande jubel. O! hur kunde det vara annorlunda? Tragico-komiskt var ju hela mitt förflutna lif. — Men hvad var för mig jublet, hvad dessa flyktande ögonblicks lof, då de skallade inom främmande landamären? I hvarje leende öga såg jag ju frihetens hemska hånlöje, i hvarje blomma rostfläckar efter förtryckets bojor. Heldre, än den kräsligaste föda i slafvens land, det bäskaste barkbröd i den fries, tänkte jag — och tanken hann ej mogna, innan handlingen bar frukt — och nu står jag på mina fäders jord. Jag är nu teaterdirektör — ha, ha! — Visserligen tänkte jag här få spela andra roller än min egen; men demonerna hafva återfunnit sin förlorade son och nu — nu känner jag deras förnyade lustspel i mitt hjerta! — — Ej ett ord, Sara! ej ett ord, Celestine! Jag känner allt, vet allt — — stackars olyckliga varelser! Ni smickren er med att drifva ett förfärligt spel med verlden; men verlden drifver med er ett vida förfärligare. Jag vill hjelpa er utdraga ett och annat af de bortblandade korten. — Hvad slog klockan? sex. — Följen mig ej. Det hvilar en slöja öfver den kommande stunden. Den som söker lyfta en flik deraf, får blod på händerna. — Sitten stilla — stilla arma qvinnor — era tårar falla ändå som rinnande jern på mitt samvete. — — Adam! en stöld vidlåder dina händer, olyckliga barn! Ha! du är också frukten af en stöld från samhällets heligaste rättigheter.”
Albert skred med dyster högtidlighet ut genom dörren. Saras och Celestines ögon sökte och funno hvarandra; men hvarje deras blick darrade under tårarna, och intet ord förmådde undanvälta den tyngd, som hvilade öfver deras hjertan. Än en gång åtföljdes deras ögon till den stängda dörren. Stegen i trappan hade bortdött, och minnet af hvad som nyss timat, antog allt mer och mer för deras förvirrade sinnen en andes luftiga skepnad. Med uttryck af den djupaste smärta föllo slutligen Saras ögon på Adams bleka förkrossade gestalt, och i denna stund förvandlades för hennes syn den lilla kammaren till ett stort likrum, och hon knäföll på golfvet — hon tyckte sig knäfalla vid den mördade barna-oskuldens förtidiga graf.
I ett litet fattigt möbleradt rum en trappa upp i gästgifveribyggnaden satt vid samma tillfälle en ung qvinna, hvars lätta smakfulla morgondrägt röjde de finaste former. Ett långt mörkt hår flöt i oordning kring hennes ansigte, hvars ädelt bildade drag suckade under en hy, som, af naturen fin och vacker, af konsten blifvit ojemn och grå, och på hvilken skiftade lösa fragmenter af ett rödt smink. Hon tryckte med ena handen ett gråtande lindebarn mot sitt bröst och med den andra höll hon för sina ögon Amalias roll ur Schillers Röfvarband. Hon deklamerade för sig sjelf, ackompanjerad af barnets späda klagande stämma. Hastigt öppnades dörren och Albert inträdde. Utan att knappt bevärdiga den moderliga gruppen med en enda blick, gick han fram till sin reskoffert, tog derur tvenne pistoler och synade med en viss noggrannhet de blanka låsen. Qvinnan följde honom med ögonen, lade rollen i fönstret, barnet i sängen och derefter sin hand på Alberts skuldra.
”Albert”, sade hon, ”hvar har du varit så tidigt på morgonen? — hvarföre synar du med en så olycksbådande blick dessa förfärliga vapen?”
”Clara”, svarade han, ”hvarför studerar du sjelf så flitigt Amalias roll? Jo derföre, att vi i morgon måste gifva Röfvarbandet. Hvad underligt finner du då deruti, att jag undersöker mina pistoler?”
”De äro skarpt laddade, Albert.”
”Just derföre måste äfven de ombyta roll, och det är för att få dem rätt teatraliska, som jag vill låta — luften eller någon — trädstam röna deras allvarliga sida.”
Albert gick till dörren, stannade der och lät sin blick än en gång flyttas från modern till barnet, hvarefter han tyst aflägsnade sig.
Då Albert hunnit utför trappan, öppnades sakta en dörr på nedra botten, och ett annat något äldre, men skönare, fruntimmersansigte visade sig deruti.
”Albert, vill du ej på en liten stund titta härin och se på vår lilla gosse. Han har hela natten varit så orolig, så jag fruktar han blir sjuk för oss.”
”Har ej tid nu, bästa Christin, måste angeläget ut, för att ställa allt i ordning till representationen.”
”Ja så, du har ej tid nu; men hos Clara har du tid att vara både bittida och sent, otacksamme!”
”Plåga mig ej med din eviga svartsjuka igen! jag är trött vid detta käcks.”
”Men jag fick ej bli trött vid ditt, då du öfvertalade mig lemna min beskedliga man, för att följa dig öfver hafvet till detta odrägliga land.”
”Christin!”
Hon skyggade tillbaka för hans vilda blick och drog igen dörren efter sig. Knappt hade Albert bortgått, förrän hennes dörr ånyo öppnades — men af Clara.
”Åh, god morgon mamsell! Så nyter hon är på morgonen, oskyldiga varelse! Hvad vill hon här? Jag försäkrar henne, att det blott är Alberts son, som ligger der i sängen. Ni måtte väl inte vara svartsjuk på honom heller!”
”Spar era smädeord, min fru”, svarade Clara; ”här är icke fråga om svartsjuka. Såg ni Albert?”
”Ja, min docka, det gjorde jag; men jag bedyrar heligt, att han ej tillät sig en enda otrohet mot mamsell Clara, jordens skönaste prydnad och verldens största skådespelarinna. Var så god och sitt, så framt ni vill unna min tarfliga kammare den äran.”
”Såg ni hans mörka vilda öga?” frågade Clara, allt oroligare.
”Ja, jag tog mig den friheten — förlåt mig det, milda öfverseende väsende. Men hvarför bekymrar er hans öga? Clara lyser ju alltid deruti, som en sol.”
”Men såg ni pistolerna han hade med sig? Min fru, jag anar en olycka, en stor olycka — men ni anar intet, ser intet — söker förstå intet — och kanske i detta ögonblick — hörde ni ej ett skott!”
”Min Gud! jag tror ni har rätt, mamsell! han såg besynnerlig ut — nu erinrar jag mig allt”, svarade Christin, skiftande färg.
”Skynda er derföre — låtom oss taga våra barn och följa hans steg — vi kunna möjligtvis förekomma mycket — o, den olycklige! antingen hans eller någon annans blod flyter kanhända i denna stund.”
”Förskräckligt, om er aning är grundad, Clara! Ej ett ögonblick är att förlora; men hvart — hvart skola vi följa honom i denna främmande stad? Himmel! det går omkring för mina ögon.”
”Till Sara Widebecks hus, min fru! Detta namn har hela natten sväfvat på hans läppar. Der måste han vara eller —”
De båda qvinnorna med sina barn i famnen rusa ut på gatan.
Sara och Celestine spritta upp vid åsynen af tvenne i deras rum inspringande qvinnor.
”Hvar är Albert? hvar är Albert? — Albert?” ropa Clara och Christin med en röst.
”Barmhertige Gud, hvad vill detta säga!” inföllo Sara och Celestine.
”Han skjuter sig, han mördar sig!” fortforo de förra.
”Pappa sprang nyss förbi fönsterna åt tullen till”, ropade Adam.
Ett jemmerrop upphöjdes på en gång af de fyra qvinnorna. Saras och Celestines barn insprungo halfnakna i rummet och blandade sina skärande röster i skriket.
”Efter honom — intet ögonblick att förlora”, skrek Celestine; ”lemnen qvar era barn här, mina fruar! Är det era barn?”
”Alberts, Alberts!” svarade under de mest hemska klagoljud Clara och Christin.
”Alberts!” instämde ännu förfärligare Sara och Celestine.
”Adam, se efter barnen”, befallte Sara, som först någorlunda hämtade sig”; och nu följom hans spår!”
Knappt hade de fyra skyndat sin väg, förrän fanjunkar Tandgrens svullna och blodiga ansigte tittade in i kammaren.
”Gud vare lof att herr fanjunkarn kom”, jemrade sig Adam; ”mamma och allesammans har sprungit ditåt. Pappa har mördat sig — — ditåt — hjelp! hjelp!”
Fanjunkarn stirrade förvånad på de skrikande barnen och skyndade åt det håll Adam utvisat. Honom följde några soldater och stadstjenare. Ett ymnigt regn vräkte ner från de nattsvarta skyar.
