Skattkammarön/Kapitel 11
| ← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
”Nej då, det var inte jag”, sade Silver. ”Flint var kaptenen; jag var understyrman, på grund av mitt träben. I samma bredsida där jag förlorade mitt ben, miste gamle Pew sina korpgluggar. Det var en duktig fältskär, den där som amputerade det på mig — hade gått på universitet och allting — kunde snacka latin och jag vet inte allt; men honom hängde de som en hund och han fick torka i solen tillsammans med de andra, vid Corso Castle. De var Roberts karlar, de där och det kom sig av att de hade döpt om fartyget sitt — Royal Fortune och allt det där. Men det namn ett skepp en gång döpts till, det borde hon få behålla, enligt min mening. Så det var Cassandra som förde oss i säkerhet från Malabar, sedan England kapat vicekungens av Indien fartyg, alltså med den gamla Walrus — Flints gamla skuta, som vi sett alldeles nedkladdat av blod och så fullastat med guld att hon nästan sjönk.”
”Å!” utropade en annan röst som tillhörde den yngste medlemmen i besättningen och som uppenbarligen var fylld av beundran. Han var en sann hjälte, det var han, Flint!”
”Davis var inte så dum han heller”, sade Silver. ”Men honom seglade jag aldrig med; först med England och sedan med Flint, det är allt, och nu ör jag här, för egen räkning så att säga. Jag har nio hundra från England och två tusen från Flint undanlagda. Det är inte dåligt för en man för om masten — allt i säkert förvar på banken. Man måste inte bara tjäna ihop stålarna, utan även sköta om och hålla i dem, det kan du lita på. Var finns alla Englands karlar nu? Det vete fåglarna. Var är Flints? Tja, de flesta av dem finns här ombord och är glada att ha fått mönstra på igen — de har tiggt och bett om den saken, flera stycken av dem. Gamle Pew, han som miste synen, och som borde ha vetat bättre, gjorde av med tolvhundra på ett år, som en annan lord i parlamentet. Var är han nu? Jo, han är död och begraven; men under två år dessförinnan, så mig fan anamma och regera, svalt han. Han tiggde och stal sig fram och mördade men ändå svalt han lika fullt, ta mig djävulen!”
”Nå, då tjänar det ju inte så mycket till, när allt kommer omkring”, sade den unge mannen.
”Det tjänar inget till för dårar, det kan du vara säker på — varken det eller något annat.” utbrast Silver. ”Men hör på nu; du är ung, det är du, men du är klok som en pudel. Det såg jag redan första gången jag fick syn på dig och jag skall tala till dig som en riktig karl till en annan.”
Ni kan föreställa er hur jag kände mig då jag hörde hur denne vidrige gamle skurk tilltalade någon annan med exakt samma insmickrande ord som han använt om mig. Jag tror att om det hade varit möjligt, så hade jag kunnat döda honom tvärs genom tunna. Men han fortsatte tala, utan att ha en aning om att någon lyssnade.
”Så här går det till bland oss lyckoriddare. Man lever hårt och man riskerar att hängas, men man äter och dricker som stridstuppar och varför inte — när en seglats är över, då har man hundratals pund i fickan, istället för hundratals farthings. Nå, det mesta går åt till rom och ett liv i sus och dus och så går man till sjöss igen i den enda skjortan man äger och har. Men det var inte den kursen jag lade ut för egen del. Jag stack undan alltsammans, än här, än där, och inte alltför mycket på ett och samma ställe, eftersom jag är en försiktig fan. Jag är femtio år nu, lägg märke till det, och då jag väl är hemma igen från den här seglatsen, skall jag slå mig till ro som en hederlig herreman. Och det är på tiden, kan man tycka. Men jag har haft ett bra liv, aldrig missunnat mig något som mitt hjärta önskat sig och sovit i mjuka sängar, alltid ätit prima krubb i alla mina dagar utom då jag varit till sjöss. Och var började jag min bana? För om masten, precis som du!”
”Ja”, sade den andre, ”men alla de andra pengarna är väl förlorade nu, eller hur? Du vågar väl inte visa näsan din i Bristol efter det här?”
”Vad, var tror du att mina pengar finns?” frågade Silver hånfullt.
”I Bristol, i bankerna och sådana ställen”, svarade hans kamrat.
”Där fanns de nog”, sade kocken, ”tills vi lättade ankar. Men min gamla fruga har tagit hand om dem vid det här laget. Och Kikaren har vi sålt, med tackel och tåg och fast och löst och den gamla flickan kommer att möta mig. Jag skulle kunna säga dig var, eftersom jag litar på dig, men jag vill inte göra dina kamrater avundsjuka.”
”Och kan du lita på din gumma?” frågade den andre.
”Lyckoriddare”, svarade kocken, ”litar vanligtvis inte på någon alls bland de egna, och det gör de helt rätt i, det kan du lita på. Men jag har mina egna metoder, jag. Om en skeppskamrat sladdrar bredvid munnen — någon jag känner, menar jag — så lever han inte länge till, inte. Det fanns de som var rädda för Pew och andra som fruktade Flint; men Flint för egen del fruktade mig. Rädd var han och stolt över mig. Det var den hårdaste besättning som någonsin seglat, Flints mannar; inte ens djävulen själv skulle ha tvekat att gå till sjöss tillsammans med dem. Nåja, du hör ju att jag inte är den som skryter och har sett med egna ögon hur lätt jag gör mig till vän med folk, men på den tiden då jag var understyrman så var det ingen som kallade Flints gamla sjörövare för lamm inte. Å, du kan känna dig trygg på gamle Johns skepp.”
”Ja, det skall jag säga dig”, svarade pojken, ”att jag inte ansåg det här knoget vara värt ett ruttet öre en gång, innan jag hade det här samtalet med dig, John, men här har du min hand nu.”
”Och en modig pojke är du, och klok”, svarade Silver och skakade hand så hjärtligt att hela tunnan vibrerade, ”och en bättre nuna på en lyckoriddare får man leta efter.”
Vid det här laget hade jag börjat förstå deras terminologi. Med ”lyckoriddare” menade de varken mer eller mindre än en vanlig pirat, och den lilla scenen som jag tjuvlyssnat på var sista akten i att en av de sista hederliga besättningsmedlemmarnas värvades — kanske den allra siste mannen ombord. Men på den punkten skulle jag snart bli varse, eftersom Silver gav ifrån sig en låg vissling och en tredje man kom fram till dem och satte sig i deras sällskap.
”Dick är med oss”, sade Silver.
”Å, jag var säker på att Dick skulle komma med”; svarade rorsmannens röst, Israel Hands. ”Han är ingen dumskalle, Dick.” Och han vände på sin tuggbuss och spottade. ”Men hör nu”, fortsatte han, ”nu skulle jag vilja veta, stekvändare. Hur länge ska vi behöva stå ut med att kryssa runt som något slags fraktskuta? Jag har nästan fått nog av kapten Smollett, han har kört med mig länge nog nu, för bövelen! Nu vill jag flytta in i deras kajuta och ta för mig av deras godsaker och vin.”
”Israel”, sade Silver. ”Du har inte mycket till huvud du och det har du aldrig haft. Men du har ju öron och höra med, åtminstone tror jag nog att dina öron är stora nog. Lyssna nu på vad jag säger: Du kommer att fortsätta koja i skansen och arbeta hårt och tala milt och du håller dig nykter till dessa att jag säger till; och det kan du lita på, grabben.”
”Nja, jag har väl inte sagt något annat”, muttrade rorsmannen. ”Vad jag menar är, när? Det är allt jag säger.”
”När! För satan!” skrek Silver. ”Nå, om du så gärna vill veta det, så skall jag säga dig när. Så sent som jag bara kan ordna till den saken, det är när. Här har vi en första klassens sjöman, kapten Smollett, som seglar det välsignade skeppet åt oss. Så har vi denne godsägare och doktorn med dokumentet och allt det där — jag vet inte var det är, väl? Inte mer än vad du vet om den saken. Nå då så, min åsikt är att den där godsägaren och doktorn ska hitta skatten och hjälpa oss ombord med den, för bövelen. Sedan får vi se. Om jag bara vore tillräckligt säker på er andra, ni sonsöner till holländska fähundar, så skulle jag låta kapten Smollett navigera oss halvvägs tillbaka igen, innan jag slog till.”
”Varför det, vi är väl alla sjömän ombord här, anser jag”, sade gossen Dick.
”Vi är alla skansråttor, menar du”, fräste Silver. ”Vi klarar att hålla en kurs, men vem skall lägga ut den? Det är något som ingen av er, mina herrar, klarar av och det är det saken gäller. Om jag fick min vilja igenom så skulle jag låta kapten Smollett ta oss tillbaka till passadvindarna, åtminstone; då skulle vi inte behöva drabbas av några förbaskade felberäkningar och tvingas leva på en matsked vatten om dagen. Men jag känner er sort, allt. Jag tänker göra slut på dem på ön, så snart som bytet är ombord och det ör synd och skam. Men ni är aldrig nöjda förrän ni fått supa er fulla. Så djävulen ta mig, om jag inte är less på att segla med sådana som er!”
”Ta det lugnt, Långe John”, utbrast Israel. ”Det är väl ingen som vill gå ivägen för dig?”
”Va, hur många vackra skepp tror du inte jag har sett bordas? Och hur många raska gossar som har fått gå i galgen och sedan torka i solen på avrättningsplatsen?” skrek Silver. ”Och alltid på grund av samma brådska — brådska — brådska! Hör du på? Jag har allt sett både det ena och det andra till sjöss. Om vi bara lägger ut kursen rätt och håller oss till den, så kan vi åka i vagn sedan. Men inte ni inte, jag känner till er sort. Ni vill bara få er en munfull rom i morgon dag, för att sedan sluta i galgen.”
”Ja, alla vet vi att du alltid varit duktig på att predika, John; men det fanns andra som kunde ta hand om saker och ting och hålla i rodret lika väl som du”, sade Israel. ”De ville bara ha en smula skoj, det är hela saken. De var inte lika styva i korken som du, utan tog allt som det föll sig, som goda skeppskamrater, allihop.”
”Jasså”, sade Silver. ”Och var är de nu? Pew var den sortens karl och han dog som tiggare, han. Flint också och han dog av all rom han drack i Savannah. Å, det var just en fin besättning, eller hur. Bara en sak: Var är de nu?”
”Men”, frågade Dick, ”vad blir det av dem efteråt, vad ska vi göra med dem, menar du?”
”Så skall det låta!” utropade kocken beundrande. ”Det är vad jag kallar att hålla sig till ämnet. Nå, vad anser du själv? Sätta iland dem som skeppsbrutna? Det är vad England skulle ha gjort. Eller hugga ner dem som man hugger ihjäl slaktgrisar? Så skulle Flint ha handlat; eller Billy Bones.”
”Billy var den sortens man”, sade Israel. ”’Döda män bits inte’, brukade han säga. Men nu är han själv död; han vet svaret och om någonsin en hård djävul seglat i hamn så är det Billy Bones.”
”Det har du rätt i”, sade Silver; ”helt rätt. Men märk väl mina ord. Jag är en försiktig man — en riktig gentleman, skulle man kunna säga; men denna gång är det allvar. Plikten framför allt, kamrater. Jag röstar för att vi dödar dem. Den dagen jag sitter i parlamentet och åker omkring i min vagn vill jag inte att någon av de där typerna i kajutan dyker upp helt oväntat, som fan i bönerna. Låt oss vänta, är vad jag säger, men när tiden är inne, då slår vi till!”
”John”, utropade rorsmannen, ”du är en sann karl!”
”Vänta med att säga så, Israel, tills du har sett resultatet”, sade Silver. ”Jag kräver bara en enda sak — jag vill ha Trelawney. Jag skall vrida av hans usla huvud av kroppen med mina egna händer, Dick!” tillade han snabbt. ”Är du snäll och reser dig och hämtar ett äpple, så jag kan fukta min torra strupe.”
Ni kan tänka er skräcken som drabbade mig! Jag skulle ha hoppat upp och sprungit för livet, om jag bara haft tillräckligt med krafter, men mina lemmar och mitt hjärta lydde mig inte. Jag hörde hur Dick började resa sig och så var det tydligen någon som hindrade honom och jag hörde Hands röst säga: ”Äsch, ge tusan i dem! Varför bry sig om det där blasket, John. Låt oss ta oss en tår rom istället.”
”Dick”, sade Silver. ”Jag litar på dig. Jag har satt ett streck på kaggen. Här har du nyckeln; fyll ett stop och ta med det hit upp.”
Skräckslagen som jag var, kunde jag inte hjälpa att tänka att detta måste ha varit källan till varifrån herr Arrow fått tag på spriten som blev hans död.
Dick var bara borta en kort stund och under hans frånvaro viskade Israel i kockens öra. Jag kunde bara uppfatta ett eller annat ord och ändå fick jag en del viktiga upplysningar, eftersom bland andra lösryckta meningar med samma innebörd, kunde jag höra honom säga, fullt hörbart: ”Ingen av de andra ombord blir med”. Så det fanns alltså fortfarande hederliga män ombord.
Då Dick återvände tog den ene efter den andre stopet och drack — en sade ”för lyckan”, nästa ”här är till gamle Flints ära” och Silver själv sade, i en slags sjungande tonfall: ”Jag dricker för vår välgång. Stort byte skall vi fånga, god plundring och guldmynt många!”
I samma stund föll ett ljussken på mig i tunnan och då jag såg upp såg jag att månen hade stigit upp och färgade mesamtoppen och fockens lovartsida i silver; och nästan samtidigt hörde vi utkikens i masttoppen röst, då han ropade: ”Land i sikte!”