Skattkammarön/Kapitel 17
| ← Kapitel 16 |
|
Kapitel 18 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Denna den femte turen med jollen blev helt annorlunda än de föregående. För det första var nu detta lilla nötskal till båt vi satt i kraftigt överlastat, Fem fullvuxna män och tre av dem — Trelawney, Redruth och kaptenen — var mer än sex fot [1] långa och bara det var mer än vad den klarade att bära upp. Lägg därtill krutet, fläsket och säckarna med skorpor. Vattnet flödade in över fribordet akteröver och mina byxben och rockskörten var genomblöta innan vi hunnit ta oss hundra yards.
Kaptenen fick oss att lasta om i båten, så vi låg lite jämnare i vattnet. Ändå höll vi andan av rädsla för att sjunka.
För det andra drog sig ebben nu ut från ön — en kraftig, böljande ström som drog sig västerut i bukten och ut söderöver och mot havet, längs det sundet vi passerat samma morgon. Till och med vågorna var en stor fara för vår överlastade farkost, men värst av allt var att vi sveptes iväg från vår kurs och bort från vår tänkta landningsplats bakom udden. Om vi lät strömmarna få som de ville skulle vi komma att landa vid storbåtarna, där piraterna kunde dyka upp i vilket ögonblick som helst.
”Jag kan inte hålla kursen mot blockhuset, min herre”, sade jag till kaptenen. Det var jag som styrde, medan han och Redruth, två utvilade karlar, rodde. ”Tidvattnet drar oss hela tiden nedåt. Kan ni ta i lite mer?”
”Inte utan att välta båten”, sade han. ”Ni måste falla av, min herre, on det går, tills ni ser att vi vinner höjd.”
Jag försökte göra som han sade och såg att ebben svepte oss västerut till dess att jag lade om kursen rakt åt öster, eller nästan vinkelrätt mot den vi borde gå på.
”Vi kommer aldrig i land med den här takten”, sade jag.
”Om det är den enda kursen vi kan hålla, min herre, så är det den vi måste hålla”, svarade kaptenen. ”Vi måste komma uppströms. Ni förstår, min herre”, fortsatte han, ”om vi skulle falla av nedåt läsidan om landningsplatsen, är det omöjligt att säga var vi skulle hamna längsmed stranden, förutom risken att bli bordade av storbåtarna; Men som vi nu färdas måste strömmen snart avta och då kan vi ta oss tillbaka längs stranden.
”Strömmen har redan minskat, herrn”, sade mannen Gray, som satt i fören; ”ni kan släppa av en smula nu.”
”Tack skall ni ha, min gode man”, sade jag, som om allt var som vanligt, eftersom vi alla utan ord hade kommit överens om att behandla honom som en av oss andra.
Så plötsligt yttrade kaptenen sig igen och jag tyckte att hans röst var en smula förändrad.
”Kanonen!” sade han.
”Jag har tänkt på den”, sade jag, eftersom jag var övertygad om att han tänkte på att de kunde beskjuta fortet. ”De kan aldrig få kanonen iland och om de så kunde det, skulle de aldrig kunna släpa den genom skogen.
”Se akterut, doktorn”, svarade kaptenen.
Vi hade helt och hållet glömt bort den långa niopundaren; och där, till vår fasa, var de fem skurkarna i full färd med att få av henne hennes jacka, som de kallade den tunga presenning med vilken hon täcktes över under gång. Och det var inte det enda, utan det slog mig i samma stund att vi lämnat kvar kulorna och krutet till kanonen och ett enda yxhugg var tillräckligt för att de skulle kunna lägga beslag på det, de fähundarna.
”Israel var Flints kanoniär”, sade Gray hest.
”Till vilket pris som helst lade vi nu båtens för rakt mot landningsplatsen. Nu hade vi kommit ur den starkaste strömmen att vi kunde hålla kursen till och med i den låga fart som vi tvingades hålla och jag kunde styra henne stadigt mot målet. Men det värsta var, att med den kurs vi nu höll, vände vi bredsidan istället för aktern mot “Hispaniola” och erbjöd en träffyta lika stor som en ladugårdsdörr.
Jag kunde både se och höra hur den rödbrusige skurken Israel Hans slängde iväg en kanonkula längsmed däcket.
”Vem är den bäste skytten?” frågade kaptenen.
”Herr Trelawney, utan tvivel”, sade jag.
”Herr Trelawney, kan ni vara så snäll och skjuta en av de där karlarna, min herre? Om möjligt Hands”, sade kaptenen.
Trelawney var kall som stål. Han såg över låset och fängkrutet på sitt gevär.
”Nå, ta det nu försiktigt med den där bössan, min herre”, sade kaptenen, ”annars kapsejsar vi. Alle man gör sig klara att trimma båten medan han siktar.”
Godsägaren lyfte geväret, männen slutade ro och vi lutade oss ut över det andra bordet för att hålla balansen och allt gick så väl, att vi inte tog in en enda droppe vatten.
Nu hade de fått i ordning kanonen på sin lavett och Hands, som stod med laddstaken vid dess mynning utgjorde följaktligen det bästa målet. Men vi hade dock inte mycket tur, eftersom just som Trelawney avlossade skottet lutade Hands sig framåt, kulan visslade förbi ovanför honom och det var en av de andra fyra som träffades.
Mannens skrik upprepades inte endast av hans kumpaner ombord, utan av ett stort antal röster från stranden och då jag såg åt det hållet, såg hur de andra piraterna kom springande fram mellan träden och hoppade ner på sina platser i båtarna.
”Nu kommer storbåtarna, kapten”, sade jag.
”Låt oss komma härifrån”, ropade kaptenen. ”Kan inte bry oss om ifall vi kapsejsar nu. Om vi inte kommer in till stranden är det ute med oss.”
”De sätter endast av med en av båtarna, min herre”, tillade jag; ”besättningen i den andra skall troligen gå längs stranden för att genskjuta oss.”
”Då får de det svårt i hettan, min herre”, svarade kaptenen. ”Ni har väl hört talas om sjömän på land. Det är inte de som bekymrar mig, utan kanonen. Kulor stora som kägelklot! Min hustrus kammarpiga skulle kunna träffa oss med en av dem. Säg till oss, godsägare, då ni ser luntan tändas, så får vi dreja bi.”
Vi hade emellertid gjort god fart, med tanke på hur överlastad vår båt var och vi hade endast tagit in en gnutta vatten. Vi befann oss nu långt inne i viken; trettio eller fyrtio årtag till så skulle vi ha nått stranden, eftersom ebben redan frilagt en smal remsa sand nedanför trädklungan. Storbåten var inte längre något problem; den lilla udden hade redan dolt den för våra blickar. Ebben, som så retfullt hade försenat oss tidigare, gjorde nu bot och bättring i detta avseende genom att fördröja våra fiender. Den enda stora källan till oro utgjordes av kanonen.
”Om jag tordes”, sade kaptenen, ”skulle jag stanna till och skjuta av ytterligare en man.”
Men det stod klart att de inte avsåg att låta något försena deras skott. De hade inte så mycket som sett åt sin fallna kamrat, trots att han inte var död och jag kunde se hur han försökte krypa därifrån.
”Klar!” skrek godsägaren.
”Håll an!” ropade kaptenen, snabbt som ett eko.
Och han och Redruth drog ett backslag med årorna, som skickade jollens akter helt under vattnet. Knallen kom i samma ögonblick. Detta var alltså samma salva som Jim hörde, eftersom godsägarens skott inte hade nått fram till honom. Vart kulan tog vägen vet ingen av oss exakt, men jag antar att den måste ha gått över huvudena på oss och att luftdraget från den måste ha bidragit till att vi hamnade i knipa.
Hur det nu än var med den saken, så sjönk vår båt med aktern före, sakta och mjukt, på tre fots [2] djup, kvarlämnande kaptenen och mig själv, vända mot varandra fortfarande stående upp. De andra tre hamnade under vattnet helt och hållet och kom upp igen, genomvåta och frustande.
Ingen större skada var skedd. Ingen hade förlorat livhanken och vi kunde vada iland och i säkerhet. Men all vår proviant låg på botten och för att förvärra sakernas tillstånd så var det endast två av våra fem gevär som nu var i användbart skick. Mitt hade ryckt upp från knäna och hållit upp över huvudet, av ren instinkt. Vad kaptenen anbelangar hade han burit sitt över axeln i en rem och eftersom han var en förståndig karl hade han haft låset uppåt. De andra tre var borta med båten.
För att öka vårt prekära läge hörde vi röster som närmade sig oss i skogen längs stranden och vi riskerade inte bara att bli avskurna från blockhuset i vårt nästan hjälplösa tillstånd utan även att om Hunter och Joyce anfölls av ett halvdussin män inte skulle ha förnuft och uttålighet nog att hålla ställningarna. Hunter var en klippa, det visste vi; Joyce var mer tveksamt — en trevlig, artig man att ha som betjänt och för att borsta ens kläder, men inte helt lämpad som krigare.
Med allt detta i tankarna vadade vi iland så snabbt vi kunde och lämnade den stackars jollen bakom oss och nästan hälften av vårt krut och proviant..
Fotnoter: