Skattkammarön/Kapitel 3
| ← Kapitel 2 |
|
Kapitel 4 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Omkring middagstid stannade jag till vid kaptenens dörr med lite kall dryck och hans medicin. Han låg i stort sett på samma sätt som vi hade lämnat honom, endast en smula högre upp i sängen, och han föreföll vara både svag och upprörd.
”Jim”, sade han, ”du är den enda här som det är något med, och du vet att jag alltid behandlat dig väl. Inte en månad utan att jag har givit dig ett fyrapennys silvermynt för egen del. Och nu förstår du, kompis, ligger jag tämligen illa till och är övergiven av alla människor; och Jim, hämta ett rejält glas rom, vad säger du, kamrat?”
”Men doktorn…” inledde jag.
Men han bröt ut i svordomar över doktorn, med svag men ändå uppriktig röst. ”Doktorer är klåpare, allesammans”, sade han; ”och den där doktorn, va; vad vet han om sjömän? Jag har varit på platser lika heta som helvetet och där mina kamrater gick åt i gula febern och där jorden hävde sig av jordbävningar som om man var ute på havet — vad vet doktorerna om sådana ställen? — och jag har livnärt mig på rom, det säger jag dig. Det har varit mitt kött och min enda dryck och som man och hustru för mig; och om jag inte får min rom nu blir jag som ett stackars stycke drivved på stranden; du får mitt blod på dina händer, Jim, du och din doktorsklåpare”; och han bröt ut i nya svordomar. ”Se, Jim, hur mina fingrar darrar”, fortsatte han med ett vädjande tonfall. ”Jag kan inte hålla dem stilla, inte jag inte. Jag har inte fått mig en droppe på hela denna förbannade dag. Doktorn är en dumskalle, det säger jag dig. Om jag inte får mig en tår rom, Jim, så kommer jag att få frossan; jag har känt hur den har börjat redan. Jag såg gamle Flint i hörnet där borta, bakom dig; lika tydligt som jag ser dig såg jag honom; och om jag får frossan, då blir jag inte nådig och kommer att ställa till ett elände. Din doktor sade ju själv, att ett glas inte skulle skada mig. Du skall få en gulddukat för ett glas, Jim.”
Han blev alltmer upphetsad och detta oroade mig för min fars skull, som var mycket dålig denna dag och som behövde få lugn och ro; dessutom övertygades jag av doktorns ord som nu återgavs för mig och blev snarast förolämpad av hans erbjudande om att muta mig.
”Jag vill inte ha era pengar”, sade jag, ”förutom vad ni är skyldig min far. Jag skall hämta ett glas rom åt er, men endast ett glas.”
Då jag återvände med det, tog han det girigt från mig och drack det i ett svep.
”Aye aye”, sade han, ”det var bättre, helt klart. Och nu, kompis, sade den där doktorn något om hur länge jag skulle stanna i den här gamla kojen?”
”Åtminstone en vecka”, sade jag.
”Anfäkta!” utropade han. ”En vecka! Det går inte; de kommer att ha givit mig svarta lappen vid det laget. De fähundarna håller som bäst på att gadda sig samman mot mig i denna förbannade stund; skurkar som inte kunnat behålla vad de redan fått och som vill lägga vantarna på vad som tillhör andra. Är det ett sätt att uppträda som är värdigt för sjöfolk, det vill jag gärna veta. Men jag är en sparsam själ. Jag har aldrig slösat bort mina pengar, eller blivit av med dem, heller; och jag skall nog lura dem igen; jag är inte rädd för dem. Jag lägger ut ytterligare en rev, kompis och visar dem vad jag går för.”
Och under det att han talade, hade han rest sig ur sängen med stor möda, hållande sig i min axel med ett grepp som nästa fick mig att skrika, och flyttade den ena foten efter den andra som vore de dödkött. Hans ord, hur högtravande de än var, kontrasterade på ett sorgligt sätt mot svagheten med vilka de uttalades. Han stannade upp då han kom till sittande läge i hörnet.
”Doktorn har gjort slut på mig”, mumlade han. ”Det ringer i mina öron. Lägg mig ner.”
Innan jag han göra något för att hjälpa honom hade han fallit tillbaka i sitt gamla läge, där han låg en stund under tystnad.
”Jim”, sade han efter en lång stund, ”du såg den där sjömannen som var här idag?”
”Svarta hunden?” frågade jag.
”Ja, Svarta hunden”, sade han. Han är en elak fan; men det finns de som är värre och som har skickat hit honom. Nå, om jag inte kan ta mig härifrån och de ger mig svarta lappen, så kom ihåg att det är min gamla sjömanskista som de är ute efter; hoppa upp på en häst — det klarar du väl? Nå, du sitter upp på en häst och rider till — det skall du göra — den där fördömde doktorsklåparen och säg åt honom att blåsa klart skepp och alle man på däck — domare och sådant folk — och att ta dem ombord på Amiral Benbow — alla i gamle Flints besättning, matroser och skeppsgossar, allesammans som är kvar i livet. Jag var förstestyrman, det var jag, gamle Flints förstestyrman och jag är den ende som vet den rätta platsen. Han berättade det på Savannah, då han låg för döden, som jag ligger nu, förstår du. Men du skall inte blåsa alarm förrän de givit mig svarta lappen, eller om du får syn på Svarta hunden igen eller en enbent sjöman, Jim — han framförallt.”
”Men, vad är svarta lappen, kapten?” frågade jag.
”Det är en utmaning, kompis. Jag säger till dig om de ger mig den. Men du håller utkik, Jim, och jag skall dela med mig med dig, det lovar jag.”
Han yrade ytterligare en stund under det att hans röst blev allt svagare; men snart efter det att jag givit honom hans medicin, vilken han svalde som ett barn, med kommentaren ”om någonsin en sjöman har varit i behov av mediciner så är det jag”, föll han till sist i tung, dvalliknande sömn och då lämnade jag honom. Vad jag skulle ha gjort om allt gått väl vet jag inte. Förmodligen hade jag berättat hela historien för doktorn, eftersom jag var dödligt rädd att kaptenen skulle ångra sina förtroenden och göra slut på mig. Men istället avled min stackars far oväntat den aftonen, vilket förde alla andra frågor i bakgrunden. Vår självklara sorg, våra grannars besök, begravningsbestyren och allt arbete på värdshuset som skulle utföras höll mig så sysselsatt att jag knappt hade tid att tänka på kaptenen och ännu mindre vara rädd för honom.
Han kom nerför trappan följande morgon, det gjorde han och åt sin frukost som vanligt, även om han endast åt lite grand, men tog för sig, är jag rädd mer än vanligt av rommen, eftersom han serverade sig själv i baren, stånkande och fnysande genom näsan och ingen vågade förarga honom. Natten före begravningen var han mer berusad än någonsin; och det var chockerande, i ett sorgehus, att höra honom sjunga sin vidriga gamla sjömansvisa; men svag som han var, oroade vi oss alla för att han skulle dö och doktorn var upptagen med ett akutfall flera miles [1] bort och besökte inte vårt hus efter min fars dödsfall. Jag skrev att kaptenen var svag, och han verkade sannerligen bli allt svagare istället för att återhämta krafterna. Han släpade sig uppför och nedför trapporna och gick mellan salongen och baren och tillbaka och stack ibland ut näsan genom dörren för att andas in sjöluften, stödjande sig mot väggarna då han gick och andades tungt som en man som går uppför en brant backe. Han talade aldrig särskilt till mig, och det är min tro att han sånär hade glömt bort vad han anförtrott mig; men hans humör var flyktigare och, med hänsyn taget till hans dåliga hälsotillstånd, mer våldsamt än någonsin. Han hade ett skrämmande sätt att då och då, när han var berusad, dra sitt svärd och lägga det blottat framför sig på bordet. Men allt sammantaget brydde han sig mindre om andra människor och verkade försjunken i sina egna tankar och grunnande. Vid ett tillfälle, till exempel, till vår stora förvåning, stämde han upp en annorlunda sång, en slags lantlig kärleksballad som han måste ha lärt sig i sin ungdom, innan han givit sig ut på haven.
Så förflöt tiden fram till dagen efter begravningen, omkring klockan tre en bittert dimmig, frostig eftermiddag, då jag stod i dörren ett ögonblick, fylld av sorgsna tankar på min far, då jag såg någon långsamt komma längs vägen. Han var uppenbarligen blind, eftersom han kände sig för längsmed vägen med en käpp och bar en stor, grön skärm över sina ögon och sin näsa; och han var böjd, som av ålder eller sjukdom och bar en enorm gammal, fläckig sjömansrock med en huva som fick honom att framstå som fullkomligt oformlig. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en mer fruktansvärd figur. Han stannade en bit från värdshuset och uppstämde sin röst på ett underligt sjungande vis och ropade rätt ut i luften ”finns det någon vänlig människa som kan upplysa en stackars blind man, som förlorat sina ögons underbara synförmåga under tappert försvar för sitt fädernesland, England — och Gud välsigne kung George! — var eller i vilken del av detta land han nu befinner sig?”
”Ni är vid Amiral Benbow, Black Hill Cove, min gode man”, sade jag.
”Jag hör en röst”, sade han, ”en ung röst. Ge mig din hand, min vänlige, unge vän, och för mig in.”
Jag sträckte ut min hand och den fruktansvärde, vänligt talande, ögonlöse varelsen grep tag i den ögonblickligen som ett skruvstäd. Jag var så rädd att jag kämpade för att göra mig fri, men den blinde mannen drog mig närmare sig med en enda rörelse.
”Nå, gosse”, sade han, ”för mig till kaptenen.”
”Herrn”, sade jag, ”på hedersord, det vågar jag inte.”
”Å”, fnyste han, ”då så! För mig genast till honom, eller jag bryter din arm.”
Och så vred han, samtidigt som han talade, om min arm så hårt att det fick mig att skrika.
”Herrn”, sade jag, ”det är för egen del jag är orolig. Kaptenen är inte sig själv längre. Han sitter vid bordet med en dragen huggare. En annan herre…”
”Seså, min vän”, avbröt han mig; och jag har aldrig hört en så grym röst, och kallsinnig och otäck som denne blinde mans. Den skrämde mig mer än smärtan, och jag började genast lyda honom och gick in genom dörren och mot salongen, där vår sjuke gamle pirat satt, sömnig av rom. Den blinde mannen klängde sig tätare intill mig och höll mig i ett järngrepp och lutade mer av sin kroppsvikt mot mig än vad jag nätt och jämt klarade av. ”För mig raka vägen till honom och då vi är inom synhåll skall du ropa ’här är en av dina vänner på besök, Bill’. Om du inte lyder, så gör jag så här” sade han och vred om min arm på nytt så hårt så att jag nästan svimmade. Av allt detta var jag nu så rädd för den blinde tiggaren, att jag glömde av min rädsla för kaptenen och då jag öppnade salongsdörren ropade jag de ord som han befallt mig, mig darrande röst.
Den stackars kaptenen lyfte blicken och på ett enda ögonblick gick rommen ur kroppen på honom och han var spik nykter. Hans ansiktsuttryck var inte präglat så mycket av skräck som av någon dödlig sjukdom. Han gjorde en rörelse som för att resa sig, men jag tror inte att han hade tillräckligt mycket styrka kvar i sin kropp.
”Nå Bill, sitt kvar där du sitter”, sade tiggaren. ”Jag kanske inte kan se något, men jag hör om du så mycket som kröker ett finger. Affärer är affärer. Håll ut din vänstra hand. Gosse, ta tag i hans vänstra hand vid handleden och för den till min högra hand.”
Vi lydde honom bägge två till punkt och pricka och jag såg hur han lämnade över något från den hand som höll käppen till kaptenens handflata, vilken slöt sig omedelbart.
”Och så var den saken avklarad”, sade den blinde mannen; och med de orden släppte han plötsligt taget om mig och med otrolig skicklighet och hastighet tog han sig ut ur salongen och ut på vägen, där, medan jag fortfarande stod orörlig, jag kunde höra klapprandet från hans käpp avlägsna sig.
Det tog en stund innan både jag och kaptenen verkade komma till sans igen, men efter ett tag och i ungefär samma stund, släppte jag hans handled, vilken jag fortfarande höll i och han drog tillbaka handen och såg stadigt ner i handflatan.
”Klockan tio!” utbrast han. ”Sex timmar. Än kan vi vinna över dem”, ropade han och ställde sig upp.
Då han gjorde detta, vacklade han till, satte handen för sin strupe, stod och vaggade ett ögonblick och så, med ett underligt ljud, föll han i sin fulla längd med ansiktet ner mot golvet.
Jag sprang genast fram till honom och ropade på min mor. Men all brådska var förgäves. Kaptenen hade dött av ett kraftigt slaganfall. Det är svårt att förstå, eftersom jag verkligen aldrig tyckt särskilt bra om karlen, även om jag på sista tiden börjat tycka synd om honom, men så snart jag såg att han var död, brast jag ut i en flod av tårar. Det var det andra dödsfallet jag varit med om, och sorgen från det första var fortfarande färskt i mitt hjärta.
Fotnoter:
- ↑ 1 engelsk mil = 1 609 meter.