Hoppa till innehållet

Skattkammarön/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 26
Skattkammarön
av Robert Louis Stevenson

Kapitel 27. "Piastrar!"
Kapitel 28  →
På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson.


Till följd av fartygets slagsida hängde masterna långt ut över vattenytan och från min märs uppe vid salingen hade jag ingenting under mig utom vikens vatten. Hands som befunnit sig lägre än mig, hade följaktligen närmare till fartyget och föll mellan mig och relingen. Han kom upp en gång i ett moln av blodfärgat skum, innan han sjönk för gott. Då vattnet lugnat sig kunde jag se honom ligga ihopkrupen på den rena, ljusa sanden i skuggan av fartyget. En eller annan fisk simmade förbi hans kropp. Ibland, av rörelserna i vattnet, tycktes han röra sig en aning, som om han försökte ta sig upp. Men nog var han död, alltid; först skjuten och därpå drunknad och hade nu blivit fiskmat på just det ställe han ämnat åt mig.

Jag hade inte fort nog försäkrat mig om detta, förrän jag började känna mig illamående, svimfärdig och rädd. Mitt varma blod rann över ryggen och bröstet på mig. Dolken, där den nitat fast min axel vid masten tycktes bränna som vore den ett rödglödgat järn; ändå var det inte dessa verkliga lidanden som smärtade mig, eftersom dessa kunde jag, tycktes det mig, kunna bära utan att klaga; det var skräcken att falla ner från märsen, ner i detta stilla, gröna vatten, och hamna bredvid rorsmannen.

Jag höll mig fast med bägge händerna till dess att mina naglar värkte och jag slöt ögonen, som för att stänga skräcken ute. Gradvis kom jag åter till mina sinnen och min puls lugnade sig till en mer naturlig takt och jag var åter i stånd att handla rationellt.

Min första tanke var att dra loss dolken, men antingen satt den alldeles för hårt, eller också svek mina nerver mig, eftersom jag med en våldsam rysning tvingades avstå. Men det hampade sig så, att själva rysningen gjorde jobbet åt mig. Kniven hade, de facto, sånär missat mig helt och hållet och satt bara i en hudbit, och denna rysning slet loss den. Blodet rann snabbare, det är klart, men jag var loss och det var endast min jacka och skjorta som satt fast.

Dessa lossade jag med ett plötsligt ryck och så klättrade jag åter ner på däck utmed styrbords vant. Ingenting i hela världen skulle, uppskakad som jag var, ha förmått mig att klättra ner längs babordsvanten som hängde ut över vattnet och varifrån Israel helt nyligen störtat.

Jag satte mig på däck och gjorde vad jag kunde åt min skada; det gjorde rejält ont och blödde fortfarande ymnigt men såret var varken djupt eller allvarligt; inte heller hindrade det mig från att röra armen. Så såg jag mig omkring och eftersom jag nu hade fartyget, på sätt och vis, för mig själv, började jag fundera på att befria det från sin sista passagerare — den döde O’Brien.

Han hade, som jag redan omnämnt, kanat ner mot relingen, där han låg som en fruktansvärd, oformlig docka, i naturlig skala naturligtvis, men hur olik var han inte en levande ifråga om färger och uppenbarelse! I den ställning han låg var han lätt för mig att handskas med och nu hade jag vant mig av med så gott som all min rädsla för de döda och lyfte honom vid midjan som han hade varit en säck spannmål och med ett enda tag vräkte jag hans kropp överbord. Han föll i med ett ljudligt plums, den röda mössan föll av och förblev flytande på ytan; och så snart som plasket tystnat, kunde jag se honom och Israel ligga sida vid sida, båda vaggade av rörelserna i vattnet. O’Brien saknade, trots att han fortfarande var en ung man, helt hår på huvudet, Där låg han, med flintskallen över knäna på den man som tagit hans liv och de snabba fiskarna pilade fram och tillbaka över dem båda.

Jag var nu ensam på fartyget; tidvattnet hade just vänt. Solen var bara några grader från att gå ner, så att tallarnas skuggor på den västra stranden började sträcka sig tvärs över ankarplatsen och bildade ett mönster på däcket. Aftonbrisen hade blåst upp och trots att vi låg väl i lä från kullen med de två topparna i öster, började det så smått att sjunga stilla i tågvirket och det levde i de slappa seglen.

Jag började inse att fartyget var i fara på grund av vinden. Klyvarna fick jag snabbt ner tumlande på däcket, men storseglet var värre. Självklart hade, då skonaren fick slagsida, bommen svängt ut utanför däck och segelnocken och en fot [1] eller två av seglet hängde till och med ner i vattnet. Jag trodde att detta förvärrade situationen; men fallen var så hårt spända att jag nästan var rädd att röra dem. Till sist tog jag fram min kniv och skar av dem. Piken föll genast och en stor svällande bukt av segelduk flöt bredvid fartyget och, fast jag tog i allt vad jag kunde, lyckades jag inte bärga seglet. Jag hade gjort vad jag kunde; nu fick “Hispaniola”, liksom jag själv, lita till försynen.

Vid det här laget hade hela ankarplatsen lagts i skugga — jag minns hur de sista strålarna föll in genom en glänta i skogen och de sken som juveler på vrakets blomsterklädda yta. Det började kyla på; tidvattnet drog sig snabbt ut till sjöss och skonaren lade sig alltmer till rätta på sidan.

Jag tog mig förut och såg mig ut över relingen. Det verkade tillräckligt grunt och med ankartrossen som jag själv kapat i bägge händerna som säkerhetsåtgärd, lät jag mig själv försiktigt falla överbord. Vattnet gick mig nätt och jämt upp till midjan; sanden var fast och räfflad av vågorna och jag vadade iland vid gott mod, lämnande “Hispaniola” liggande på sidan, med storseglet utspritt vitt över vikens yta. Ungefär samtidigt gick solen ner helt och hållet och vinden visslade lågt i skymningen bland de vajande furorna.

Äntligen och åtminstone var jag nu iland igen, och jag kom inte heller tomhänt. Där låg skonaren, befriad till sist från piraterna och beredd när våra egna män kom ombord och stack ut till sjöss igen. Jag önskade inget högre än att återvända till blockhuset och skryta om vad jag åstadkommit. Möjligen kunde de förebrå mig en smula för att jag stack iväg, men att jag vunnit “Hispaniola” åter skulle bli mitt slagkraftiga svar och jag hoppades att till och med kapten Smollett skulle erkänna att min tid iland inte varit bortkastad.

Med detta i hågen och vid mycket gott mod, började jag min hemmarsch till blockhuset och mina kamrater. Jag mindes att den östra av de floder som hade sina utlopp vid kapten Kidds ankarplats rann från berget med två toppar till vänster om mig och jag lade ut kursen så att jag skulle komma fram till floden och ta mig över innan den vuxit sig alltför bred. Skogen var tämligen öppen och jag höll mig till de lägre utlöparna och hade snart tagit mig över kullens krön, för att därpå vada över vattendraget, som inte räckte mig över smalbenen.

Detta förde mig i närheten av det ställe där jag träffat på Ben Gunn, den strandsatte; och jag gick nu fram med större försiktighet och höll noggrann utkik runt omkring mig. Skymningen hade fallit helt och hållet och då jag kom fram till klyftan mellan de två topparna, blev jag medveten om ett flammande sken mot natthimlen, där jag trodde att ömannen höll på att tillaga sin kvällsmat över en stor eld. Ändå undrade jag, i mitt stilla sinne, varför han var så vårdslös med att visa var han befann sig. För om jag kunde se hans eldsken så tydligt, skulle den inte då även nå Silvers ögon där han slagit läger på stranden bland träsken?

Gradvis blev natten allt svartare; endast med största svårighet kunde jag hitta vägen ens i grova drag mot mitt mål med ledning av de dubbla kullarna bakom mig och Kikaren till höger, vilka syntes allt mindre tydligt; stjärnorna var få och bleka; och i den låglänta terräng där jag vandrade snavade jag över buskarna och rullade ner i sandiga gropar.

Plötsligt föll ett slags ljus över mig. Jag såg upp; ett blekt, glimrande av månstrålar hade uppstått kring Kikarens topp och strax därpå såg jag något brett och silverfärgat röra lågt nere bland trädtopparna och visste att månen var på väg att gå upp.

Med den till min hjälp, avverkade jag den återstående sträckan mot min resas mål och ibland gående, ibland springande kom jag otåligt allt närmare blockhuset. Men då jag kom ut i gläntan som omgav den, var jag inte så tanklös att jag inte drog ner på farten och gick fram lite försiktigare. Det skulle ha varit ett snöpligt slut på mina äventyr, om jag av misstag blivit nedskjuten av mina egna kamrater.

Månen steg allt högre och dess ljus föll här och var i mängder över de mer öppna partierna i skogen och rakt framför mig framträdde nu ett glödande ljus med annorlunda färg bland träden. Det var rött och varmt och ibland mörknade det en smula — liksom glöden från en falnande lägereld.

Jag kunde inte, om det så gällde mitt liv, räkna ut vad det var jag såg.

Till sist kom jag fram raka vägen till gläntans utkanter. Dess västra sida låg redan indränkt i månsken; resten och själva blockhuset låg fortfarande i svart skugga, avdelad av långa, silverfärgade ljusstråk. På andra sidan huset hade en enorm brasa brunnit ner till glöd och spred ett klart, rött återsken, i skarp kontrast mot månens mjukt bleka ljus. Inte en själ rörde sig och inte ett ljud hördes, bortsett från vinden.

Jag stannade upp mycket undrande och kanske även en smula rädd. Vi brukade inte tända stora brasor; tvärtom, enligt kaptenens order, tämligen sparsamma med veden och jag började oroas över att något gått fel under tiden jag varit borta.

Jag smet runt till den östra sidan och höll mig i skuggan och, på ett bekvämt ställe, där mörkret var som tätast, tog jag mig över palissaden.

För att ta det säkra före det osäkra, kröp jag på knän och händer ljudlöst mot husknuten. Då jag kom närmare lättades mitt sinne plötsligt och i hög grad. Det är inget trevligt ljud i sig och jag har ofta klagat över det förut, men just nu var det som musik att höra hur mina vänner snarkade tillsammans så högljutt och fridfullt i sin sömn. Utkikens rop ombord, detta underbara ”allt väl ombord!” har aldrig klingat mer betryggande.

Men samtidigt rådde ingen tvekan om en sak; de höll sig med alldeles för usel vakthållning, Om jag hade tillhört Silvers mannar och nu kröp fram mot dem, skulle inte en enda själ bland dem ha fått uppleva gryningen. Så låg det till, tänkte jag och med kaptenen sårad; och igen förebrådde jag mig skarpt för att ha lämnat dem i sådan fara med så få som kunde hålla vakt.

Nu hade jag nått fram till dörren och ställde mig upp. Allt var så mörkt därinne, att jag inte kunde urskilja någonting. Vad ljuden anbelangade hördes, förutom de ständiga snarkningarna emellanåt ett fladdrande, eller hackande ljud, som jag inte visste vad det var.

Med armarna utsträckta vandrade jag raka vägen in. Jag skulle (tänkte jag med ett ljudlöst skratt) lägga mig ner i min egen vrå och njuta av deras ansiktsuttryck då de fann mig på morgonen.

Min fot stötte emot något som gav efter — det var en av de sovandes ben och han vände sig om och suckade, men vaknade inte.

Och så hördes plötsligt en gäll röst genom mörkret:

”Piastrar! Piastrar! Piastrar! Piastrar! Piastrar!” och så vidare, utan avbrott eller att ändras, som ljudet från en liten handkvarn.

Silvers gröna papegoja, kapten Flint! Det var henne jag hört då hon gnagde på en barkbit; det var hon som hållit bättre vakt än någon mänsklig varelse och som hade tillkännagivit min ankomst med sin enformiga refräng.

Jag hade ingen tid till att samla mig. Vid det gälla, entoniga ljuden från papegojan vaknade de sovande och reste sig svärande upp och så hördes Silvers röst ropa: ”Vem där?”

Jag vände mig om för att springa, stötte våldsamt emot någon, gjorde mig fri och sprang rakt i armarna på någon annan, som för sin del grep tag om mig och höll mig hårt fast.

”Tag hit en fackla, Dick”, sade Silver, när de nu försäkrat sig om att jag inte kunde fly.

Och en av männen gick ut ur stockhuset och återvände snart med en brinnande trädgren.



Fotnoter:

  1. 1 fot = 12 inches = 30,48 centimeter.