Skattkammarön/Kapitel 5
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Min nyfikenhet måste, på sätt och vis, ha övervunnit min rädsla, eftersom jag inte kunde stanna kvar där jag var, utan ålade uppför banken igen, under det att jag dolde mitt huvud bakom en ginstbuske, där jag kunde övervaka vägen framför vår ytterdörr. Jag hade nätt och jämt kommit fram till min utkikspunkt förrän våra fiender anlände, sju eller åtta av dem, springande snabbt med tunga steg i takt längs vägen och mannen med lyktan ett eller ett par steg i förväg. Tre män sprang tillsammans, hand i hand; och jag såg; trots dimman, att mannen i mitten av denna trio var den blinde tiggaren. I nästa stund hördes hans röst och övertygade mig om att jag hade haft rätt.
”Slå in dörren!” ropade han.
”Aye aye, sir!” svarade två eller tre av dem; och man gjorde en rusning mot Amiral Benbow, med lyktbäraren i släptåg; och så kunde jag se hur de stannade till och deras röster blev lägre, som blev de förvånade över att finna att dörren var öppen. Men pausen blev kort, eftersom den blinde mannen åter utslungade sina befallningar. Hans röst var mer högljudd och gällare, som brann han av iver och ilska.
”In, in, in!” ropade han och svor över deras saktfärdighet.
Fyra eller fem av dem lydde genast, medan två stannade kvar på vägen tillsammans med den fruktansvärde tiggaren. Det dröjde ett tag, så hördes ett rop av förvåning, följt av ett rop inifrån huset: ”Bill är död!”
Men den blinde mannen svor återigen åt dem för att de var så långsamma.
”Sök igenom honom, era luspudlar, och ni andra; till väders och få tag på hans kista”, skrek han.
Jag kunde höra hur deras fötter dundrade uppför våra gamla trappor, så att hela huset måste ha skakat av det. Strax efteråt hördes nya utrop av förvåning; fönstret i kaptenens rum slängdes upp med en duns och ljudet av krossat glas och en man lutade sig ut i månljuset och ropade till den blinde tiggaren på vägen nedanför.
”Pew”, ropade han, ”de har varit här före oss. Någon har rotat igenom allting i kistan.”
”Finns det där?”vrålade Pew.
”Pengarna är här.”
Den blinde mannen svor åt pengarna.
”Flints karta, menar jag”, skrek han.
”Den finns ingenstans här”, svarade mannen.
”Hallå, ni där nere. Har Bill den på sig?” ropade den blinde mannen åter.
Och så kom en annan man, troligen den som stannat på nedervåningen för att söka igenom kaptenens lik, fram till dörren. ”Bill har redan blivit visiterad”, sade han. ”Det finns ingenting kvar att hämta.”
”Det är de där människorna som rår om värdshuset — den där pojken. Jag önskar att jag hade stuckit ut hans ögon!” skrek den blinde mannen, Pew. ”Det var inte lång stund sedan — de hade reglat dörren när jag försökte öppna den. Sprid ut er och hitta dem.”
”Det är det nog, de har lämnat kvar ljusstaken här”, sade karlen i fönstret.
”Sprid ut er och hitta dem! Vänd upp och ner på hela huset!” upprepade Pew och slog med sin käpp på vägen.
Och så följde ett stort oväsen på vårt gamla värdshus, då tunga steg klampade fram och tillbaka, möbler vältes över ända, dörrar sparkades in, till dess själva klipporna genljöd av oljudet och männen åter kom ut, den ene efter den andre, på vägen och förklarade, att ingenting stod att finna. Och så hördes samma vissling som hade oroat min mor och mig medan vi räknade den döde kaptenens pengar, återigen genom natten, men den här gången upprepades den två gånger. Jag hade trott att det var den blinde mannens trumpetsignal, så att säga, som kallade sin besättning till anfall, men fann nu att signalen kom från bergssidan mot byn till och av dess effekt på piraterna , att det var en varningssignal för annalkande fara.
”Nu hörs Dirk igen”, sade en man. ”Två gånger! Det är bäst att vi sjappar, kamrater.”
”Sjappa, din kanalje!” utropade Pew. ”Dirk har alltid varit en dumskalle och ett fegt kräk — bry er inte om honom. De måste finnas här i närheten, de kan inte ha hunnit långt; ni måste få tag på den. Sprid ut er och sök efter dem, era hundar! Å, Gud skydde min själ”, skrek han, ”om jag bara kunde se!”
Denna uppmaning tycktes ha viss effekt, eftersom två av männen började söka här och var bland bråten, men endast halvhjärtat, tycktes det mig, och med ett öga på sin egen flyktväg hela tiden, medan resten av dem stod kvar på vägen och inte kunde bestämma sig.
”Ni har en förmögenhet inom räckhåll, era dårar, och ni står här och slår dank! Ni skulle kunna bli rika som kungar om ni bara kan finna den, och ni vet att den finns här och så står ni bara och hänger. Det var inte en enda av er som tordes träffa Bill, utom jag — en blind man! Och nu skall jag gå miste om det som är mitt på grund av er! Jag kommer att förbli en fattig, kringkravlande tiggare, som snyltar till sig en smula rom då och då, när jag kunde åka i vagn! Om det alls hade varit någonting med er, så skulle vi ha fångat in dem vid det här laget.”
”Ge upp nu, Pew. Vi har ju dublonerna!” grumsade en av dem.
”De kanske har gömt de förbaskade sakerna”, sade en annan. ”Ta mynten, Pew och stå inte här och skäll.”
Att skälla var just rätta ordet; Pews ilska steg så högt vid dessa invändningar till dess att hans känslor helt tog överhanden över honom. Han slog vilt omkring sig till höger och vänster i blindo och jag hörde tydligt hur käppen träffade både en och flera av dem.
De i sin tur, svor tillbaka åt den blinde stackaren, hotade honom med gruvliga saker och försökte förgäves ta ifrån honom hans käpp.
Detta gräl blev vår räddning, eftersom medan det ännu rasade, hördes ett annat ljud från kullens topp mot byn till — klapprandet från galopperande hästar. Nästan samtidigt avfyrades ett pistolskott från sidan mot häckarna. Och detta var tydligen den sista varningssignalen, eftersom piraterna genast vände sig om och sprang, spridde sig i alla riktningar, en mot havet vid viken, en smet iväg över kullen och så vidare, så att inom en halv minut syntes inte en skymt av någon annan än Pew. Honom hade de övergivit, om av blind panik eller som hämnd för hans elaka tal och slag vet jag inte; men där stod han ensam kvar, knackande upp och ner längs vägen i ilska och ropade efter sina kamrater. Till sist vek han av åt fel håll och sprang ett par steg förbi mig, mot byn, skrikande ”Johnny, Svarta hunden, Dirk” och andra namn, ”ni lämnar väl inte gamle Pew i sticket, kompisar — inte gamle Pew!”
I samma stund kom ljudet från hästarna över krönet och fyra av de fem ryttarna kom inom synhåll i månskenet och svepte fram i full galopp ner längs sluttningen.
Då insåg Pew sitt misstag, vände med ett skri och sprang rakt mot diket, där han rullande föll ner. Men han var genast på fötter igen och genomförde en andra rusning, nu helt desorienterad, rakt mot den första av de antågande hästarna.
Ryttaren försökte rädda hans liv, men förgäves. Ned föll Pew med ett vrål som genljöd högt genom natten; och de fyra hovarna trampade på honom innan de var förbi honom. Han föll på ena sidan och innan han välte över med ansiktet nedåt och rörde sig inte mer.
Jag tog mig upp på fötter och stoppade ryttarna. De stannade upp i vilket fall, skräckslgna av olyckshändelsen; och jag såg snart vilka de var. En av dem, som red något bakom de andra, var den gosse som ridit från byn efter doktor Livesey; de övriga var stamanställda officierare, som han mött på vägen och vilka han hade haft vett nog att ta med sig med en gång. Vissa upplysningar om loggerten i Kitts håla hade nått befälhavaren Dance och fått honom att ge sig ut den natten i vår riktning och det sammanträffandet hade jag och min mor att tacka för att vi undgått döden.
Pew var död, stendöd. Vad min mor beträffar, då hon burits upp till byn, fått lite kallt vatten och luktsalt, kvicknade hon snabbt till igen, och hon var inte mer skräckslagen än att hon genast började beklaga sig över hur lite pengar hon kommit över. Under tiden hade befälhavaren ridit vidare, så snabbt han förmådde, till Kitts håla; men hans mannar var tvungna att sitta av och gå nerför dalgången, ledande och ibland stödjande sina hästar och under ständig risk för bakhåll; så det var inte mycket att förvåna sig över att när de kom ner till hålan så hade loggerten redan satt segel, även om den inte hunnit så vidare långt. Han anropade henne. En röst svarade och uppmanade honom att hålla sig borta från månljuset, försåvitt han inte ville ha en kula i kroppen och samtidigt visslade en kula längs hans ena arm. Strax därpå rundade loggerten vikens mynning och var försvunnen. Herr Dance stod där, som han förklarade, ”som en fisk på torra land” och allt han kunde göra var att skicka iväg en man till B— – — för att slå larm till tullkuttern. ”Och detta”, sade han ”var så gott som lönlöst. De slank iväg och är sedan dess försvunna. Det enda”, tillade han, ”som jag är glad över, är att jag trampade gunstig herr Pew på hans liktornar”, eftersom han vid det laget hade hört min historia.
Jag återvände tillsammans med honom till Amiral Benbow och ni kan inte föreställa er ett hus i större oordning; klockan hade dessa typer slängt ut under sin vanvettiga jakt på min mor och mig; och trots att ingenting faktiskt hade tagits därifrån förutom kaptenens pengapung och lite silver ur kassan, kunde jag genast inse att vi var ruinerade. Herr Dance inte förstå vad som inträffat.
”Så de fick tag på pengar, säger du? Nå, Hawkins, vilka andra skatter var de då ute efter? Mer pengar, antar jag?”
”Nej herrn; inte pengar, tror jag”, svarade jag. ”Faktum är, herrn, att jag tror att jag har det de var ute efter i min bröstficka; och för att säga sanningen, skulle jag gärna vilja ha det fört i säkerhet.”
”Alldeles riktigt, min gosse”, sade han. ”Jag skall ta hand om det, om du vill.”
”Jag tänkte att kanske doktor Livesey…” inledde jag.
”Helt riktigt tänkt”, avbröt han mig gladlynt, ”helt riktigt — en gentleman och fredsdomare. Och när jag nu tänker rätt på saken, borde jag rida över dit själv för att rapportera till honom eller godsherren. Herr Pew är ju död, när allt kommer omkring; inte för att jag beklagar den saken, men han är död, förstår du och folk kommer att vilja hålla en stamanställd officer i Hans Majestäts tjänst ansvarig för den saken. Nå, Hawkins, vill du följa med mig?”
Jag tackade honom hjärtligt för hans erbjudande och vi promenerade tillbaka till byn, där hästarna stod. När jag berättat för min mor om mina avsikter, satt de redan till häst.
”Dogger”, sade herr Dance, ”du har en bra häst; låt den här gossen sitta upp bakom dig.”
Så snart som jag hade suttit upp och höll i mig i Doggers bälte, gav befälhavaren order och hela sällskapet gav sig av i skumpande trav längs vägen till doktor Liveseys bostad.