Skattkammarön/Kapitel 32
| ← Kapitel 31 |
|
Kapitel 33 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Delvis på grund av denna hemska upplevelses nedstämmande inflytande och delvis för att låta Silver och de sjuka vila, satte sig hela sällskapet ner så snart de nått sluttningens topp.
Platån lutade något mot väst och därför erbjöd det stället där vi rastade en vid utsikt åt båda hållen. Framför oss, över trädtopparna, skådade vi ut över Skogsudden, omgiven av vågor; bakom såg vi inte bara ankarplatsen och Skelettön, utan även — tvärs över udden och det östra låglandet — ett stort fält av öppna havet i öster. Högt över oss reste sig Kikaren, med enstaka tallar och på andra ställen branta stup. Inte ett ljud hördes förutom de avlägsna bränningarna som kom från alla håll, tycktes det, samt surrandet från ett oräkneligt antal insekter i buskagen. Inte en människa, inte ett segel på havet; utsikten ökade vårt intryck av att vara ensamma.
Silver tog, där han satt, ut bäringarna från sin kompass.
”Det finns tre ’höga träd’ där”, sade han, ”i ungefär rätt riktning från Skelettön. ’Kikarens utlöpare’ måste, såvitt jag förstår, vara den där låga punkten där borta. Nu blir det rena barnleken att finna grejorna. Jag har nästan lust att äta först.”
”Jag har ingen aptit”, muttrade Morgan. ”Förmodligen var det att jag kom att tänka på Flint — det var det som fick mig att tappa aptiten.”
”Nå, men kompis, prisa din lyckliga stjärna att han är död”, sade Silver.
”Han var en ful fan också”, utropade en tredje pirat och rös; ”med allt det där blå i sitt ansikte också.”
”Det kom sig av rommen”, tillade Merry. ”Blå? Tja, jag antar att han var blå. Det är nog rätta ordet.”
Ända sedan vi stötte på skelettet och de hade kommit in i de här tankebanorna, hade deras tal dämpats alltmer och de hade nu nästan börjat viska vid det här laget, s att ljudet av deras samtal knappt störde tystnaden i skogen. Plötsligt, mellan träden framför oss, hördes en tunn, gäll, darrande röst ta upp en välkänd melodi och sjunga:
Femton man på en död mans kista –
Jo-ho-ho och en flaska med rom!
Jag har aldrig sett någon människa drabbas mer fruktansvärt än dessa pirater. Färgen försvann ur deras sex ansikten som genom ett trollslag; en del kom blixtsnabbt på fötterna och en del grep tag i någon annan; Morgan gnydde till vid detta ljud.
”Det är Flint, så ta mig…!” skrek Merry.
Sången hade slutat lika plötsligt som den börjat — avbruten, skulle man kunna säga, mitt i en ton, som om någon lagt sin hand över sångarens mun. Då det nådde oss genom den klara, soliga atmosfären bland de gröna trädtopparna, tyckte jag att det hade låtit glatt och trevligt; och effekten den hade på mitt sällskap var desto underligare.
”Äsch”, sade Silver och kämpade för att få sina askfärgade läppar att få fram orden; ”det här duger inte. Gör klart att vända! Det hör börjar konstigt, och jag kan inte säga vem det är som sjunger, men det är någon som driver med oss — någon av kött och blod, det kan ni lita på.”
Hans mod hade återvänt medan han talade och så även delvis färgen i hans ansikte. Redan hade de andra lånat sitt öra till hans uppmuntrande tal och hämtat sig igen, när samma röst hördes igen — inte sjungande denna gång, utan med ett underligt, svagt rop som ekade till och med svagare mellan Kikarens klyftor.
”Darby M’Graw”, ylade den — för det är det ord som bäst beskriver ljudet — ”Darby M’Graw! Darby M’Graw! Darby M’Graw!” åter och åter igen; och så en smula högre och med en svordom som jag utelämnar: ”Gå akterut efter rommen, Darby!”
Piraterna stod som stoder på marken, med ögonen nära att tränga ur sina hålor. Långt efter det att rösten tystnat fortsatte de att stirra ut i tystnaden, skräckslagna.
”Det avgör saken!” sade en. ”Vi sticker!”
”Det var hans sista ord”, kved Morgan. ”Hans sista ord innan han dog.”
Dick hade fått fram sin Bibel och bad högljutt. Han hade fått en god uppfostran, den gode Dick, innan han gick till sjöss och kom i dåligt sällskap.
Silver var fortfarande inte slagen. Jag kunde höra hur hans tänder rasslade i munnen, men han gav inte upp.
”Ingen på den här ön har någonsin hört talas om Darby”, muttrade han, ”inte en enda en utom vi här.” och så, med en ännu större ansträngning: ”Skeppskamrater”, utropade han, ”jag har kommit för att hämta grejorna och jag kommer inte att låta vare sig människor eller spöken hindra mig. Jag var aldrig rädd för Flint medan han var i livet och så förbanne mig om jag inte skulle kunna möta honom ansikte mot ansikte som död. Det finns sjuhundra tusen pund att hämta inte ens en kvarts mile härifrån. När har någonsin en lyckoriddare tagit till harvärjan inför så mycket stålar, för en fördömd gammal sjömans skull som var alldeles blå i nian — och som dessutom är död?”
Men inga tecken syntes på att hans följeslagare skulle repa nytt mod, utan snarare som om deras skräck faktiskt växte inför det hädiska i hans ord.
”Stopp och belägg, John!” sade Merry. ”Reta inte en ande.”
Och de andra var alltför vettskrämda för att svara. De skulle helt visst ha sprungit sin väg om de hade vågat; men rädslan höll dem samman och i Johns närhet, som om hans mod hjälpte dem. Han hade, å sin sida, så gott som bekämpat sin svaghet.
”Ande? Nåja, kanske det”, sade han. ”Men det är en sak som jag inte förstår. Vi hörde ett eko. Nå, ingen människa har någonsin hört talas om en ande som kastar en skugga; så då vill jag veta, varifrån han skulle ha fått ett eko? Det är inte naturligt, eller hur!”
Detta argument syntes mig vara mycket tunt. Men man kan aldrig vara säker på vad som påverkar skrockfulla människor, och till min förvåning blev George Merry mycket lättad.
”Ja, så är det”, sade han. ”Du har ett bra huvud på dina axlar, John, och det är inte att ta miste på. Gör klart skepp, skeppskamrater! Den här besättningen har hamnat på fel bog, tror jag. Och när jag tänker rätt på saken: Visst var det likt Flints röst, det går jag med på, men det var inte alldeles likt, när allt kommer omkring. Det liknade mer någon annans röst… Det liknade…”
”Fördöme mig, Ben Gunns!” skrek Silver.
”Aye, det var det”, ropade Morgan och kastade sig på knä. ”Ben Gunns var det!”
”Men det gör väl varken av eller till, eller hur?” frågade Dick. ”Ben Gunn finns ju inte här på ön kroppsligen, lika lite som Flint.”
Men de äldre besättningsmedlemmarna hade bara förakt till övers inför detta yttrande.
”Ingen bryr sig om Ben Gunn”, skrek Merry. ”Vare sig död eller levande, så är han inget att bry sig om.”
Det var förunderligt hur deras mod hade återvänt och hur deras ansikten återtog sina naturliga färger. Snart talade de i munnen på varandra; och inte långt därefter, då inga nya ljud hörts, tog de verktygen på sina axlar och började gå igen, Morgan först med Silvers kompass, för att hålla dem på rätt bäring till Skelettön. Han hade sagt sanningen: Ingen brydde sig om Ben Gunn, vare sig denne var död eller levde.
Dick höll dock fortfarande i sin Bibel och kastade skräckfyllda blickar omkring sig, men han väckte ingen medkänsla och Silver skojade till och med om hans försiktighetsåtgärder.
”Jag sade ju till dig”, sade han — ”jag sade ju att du har förstört din Bibel. Om den inte duger att svära eden på, vad tror du i så fall att andar bryr sig om den? Inte så mycket som så” sade han och knäppte med sina stora fingrar under det att han ett ögonblick vilade sig mot sin krycka.
Men det gick inte att väcka Dicks mod; det stod faktiskt snart klart för mig att gossen höll på att bli sjuk; påskyndat av hettan, utmattningen och den chock han drabbats av, hade febern som förutsagts av doktor Livesey uppenbarligen snabbt stigit.
Det gick lätt att gå här uppe på åsen; vår väg gick en aning utför, eftersom, som jag sade platån lutade något åt väster. Tallarna, stora och små, växte glest; och till och med mellan muskot och azaleor låg öppna platser och stektes i solskenet. Eftersom vi sneddade så gott som mot nordväst över ön, kom vi å ena sidan allt närmare Kikarens fot och å andra sidan fick vi allt vidare utsikt över den västra bukten där jag en gång hade kastats fram och tillbaka i den lilla vidje- och getskinnsbåten.
Det första av de stora träd vi kom fram till, visade sig av bäringen att vara fel. Så även det andra. Det tredje reste sig nära 200 fot [1] upp i luften, över en samling undervegetation — en jätte bland träden, med stam tjock som en liten stuga, och som kastade en bred skugga omkring sig, i vilken ett helt kompani hade kunnat exercera. Den var synlig på långt håll från sjön både öster- och västerifrån och kunde ha angivits som landmärke på kartan.
Men det var inte dess storlek som imponerade på mitt sällskap; det var kunskapen att sjuhundra tusen pund i guld låg begravt i dess skugga. Tanken på pengarna, alltefter att vi närmade oss, fick all deras tidigare skräck att försvinna. Deras ögon stod nästan ut ur skallarna på dem; deras steg blev allt snabbare och lättare; deras hela sinnen var uppfyllda av skatten och tankarna på deras kommande liv i sus och dus, som nu låg där och väntade på dem.
Silver hoppade grymtande fram på sin krycka; hans näsborrar var vidöppna och skälvde; han svor som en galning då flugorna satte sig på hans varma och skinande ansikte; han ryckte ilsket i repet som jag var bunden med och emellanåt kastade han blickar som kunde döda mot mig. Han gjorde sig sannerligen ingen omsorg om att dölja sina tankar och jag förstod dem verkligen som hade de stått skrivna i tryckt text framför mina ögon. Så här nära guldet hade han glömt allt annat; hans löften och doktorns varning var båda någonting ur det förflutna och jag tvivlade inte på att han hoppades kunna lägga beslag på skatten, finna och ta sig ombord på “Hispaniola” i skydd av nattens mörker, skära halsen av varenda hederlig människa på ön och segla iväg, så som han först avsett, lastad med sina brott och nya rikedom.
Skakad som jag var av dessa nya faror, var det svårt för mig att hålla jämna steg med skattjägarna. Ibland snubblade jag och det var då som Silver ryckte så hårt i repet och stirrade mordiskt på mig. Dick, som hade kommit på efterkälken och nu försökte komma ikapp, mumlade för sig själv en blandning av böner och svordomar, allteftersom hans feber steg. Detta ökade på mitt eget eländiga sinnelag och, som pricken över i, förföljdes jag av tankar på den tragedi som en gång utspelat sig på denna platå, då den där ogudaktiga piraten med det blåsprängda ansiktet — han som dog i Savannah, sjungande och skrikande efter rom — där, med egna händer, huggit ner sina sex medbrottslingar. Denna dunge som nu var så fridfull, måste då ha ekat av deras skrin, tänkte jag; och i tankarna kunde jag fortfarande höra hur de genljöd.
Vi befann oss nu i utkanten av buskagen.
”Hallå kamrater, alla på en gång!” ropade Merry; och de främsta av dem började springa.
Och plötsligt, inte tio yards [2] bort, såg vi hur de stannade. Ett dämpat skri hördes. Silver fördubblade sin takt och arbetade på med sin krycka som en besatt; och i nästa ögonblick hade han och jag också genast stannat.
Framför oss fanns en stor utgrävd grop, som inte gjorts särskilt nyligen, eftersom dess sidor hade börjat rasa och gräset hade börjat gro på dess botten. I gropen fanns skaftet från en hacka avbrutet och bräder från flera packlårar som låg omkringspridda. På en av dessa plankor såg jag hur namnet ”WALRUS ” fanns inbränt med brännjärn. Det var namnet på kapten Flints fartyg.
Det var hur tydligt som helst: Skattens gömställe hade hittats och plundrats; de sjuhundra tusen punden var borta!
Fotnoter: