Skattkammarön/Kapitel 22
| ← Kapitel 21 |
|
Kapitel 23 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Myteristerna hördes inte vidare av — inte med så mycket som ytterligare ett skott från skogen. De hade ”fått vad de tålde för idag”, som kaptenen uttryckte det och vi hade stället för oss själva och lugn och ro att ta hand om de sårade och att få oss något att äta. Godsägaren och jag sjävl lagade maten utomhus trots alla risker och till och med därute kunde vi knappt få någon ro, av fasa inför de högljudda stönanden som nådde oss från doktorns patienter.
Av de åtta man som fallit under slaget, var det endast tre som fortfarande andades — den av piraterna som skjutits genom skottgluggen, Hunter och kapten Smollett; och av dessa var de två förstnämnda så gott som döda; myteristen dog verkligen under doktorns kniv och Hunter, trots att vi gjorde allt vi kunde, återfick aldrig medvetandet i denna värld. Han kämpade för sitt liv hela dagen, andades tungt som den gamle sjörövaren vi haft hemma under sitt slaganfall, men benen i hans bröst var krossade av hugget och i fallet hade hans skalle krossats och någon gång under den följande natten, utan en suck eller ett ljud, återvände han till sin Skapare.
När det gällde kaptenen, så var hans skador verkligen allvarliga, men inte livshotande. Inga inre organ var allvarligt skadade. Andersons kula - för det var Job som hade skjutit honom först — hade brutit hans skulderblad och snuddat vid lungan, men inte allvarligt, och den andra hade endast slitit av och flyttat några muskler i vaden. Han skulle helt säkert hämta sig, sade doktorn, men under tiden och det kunde ta flera veckor, fick han inte gå eller röra sin arm, eller ens så mycket som tala, om han kunde undvika det.
Mitt eget sår över knogarna var rena loppbettet. Doktor Livesey förband det och drog mig i öronen på köpet.
Efter middagsmålet satt godsägaren och doktorn vid kaptenens sida ett slag och höll rådslag; och då de sagt sin hjärtas mening var klockan strax efter middag och doktorn tog sin hatt och sina pistoler, spände om sig en huggare, lade kartan i fickan och, med en musköt över axeln korsade han palissaden på den norra sidan och gav sig raskt av mellan träden.
Gray och jag satt tillsammans i den bortre änden av blockhuset, för att vara utom hörhåll under vårt befäls överläggningar; och Gray tog sin pipa ur munnen och glömde nästan av att stoppa tillbaka den, så förvånad blev han av vad som hände.
”Vad i hela fridens namn”, sade han, ”har doktor Livesey blivit galen?”
”Nja, det tror jag nog inte”; sade jag,. ”Han är nog den sista i den här besättningen som jag skulle tro det om.”
”Tja skeppskompis”, sade Gray, ”galen eller inte; men om han inte blivit galen så har, märk väl, jag blivit det.”
”Jag tror nog”, svarade jag, ”att doktorn vet vad han gör; och om jag inte tar fel så är han nu på väg för att träffa Ben Gunn.”
Jag hade rätt, som det visade sig senare; men under tiden började jag, då huset var stekhett och den lilla strimman sand innanför palissaden dallrade av värme i middagssolen. Jag började få ytterligare en idé i skallen, vilken inte var lika klok på långt när. Jag började avundas doktorn som fick vandra i skogens svala skugga med fåglarna omkring sig och tallarnas goda dofter, medan jag satt och stektes med kläderna klistrade till den heta kådan och allt detta blod omkring mig och så många stackars döda kroppar runtomkring att jag fattade en sådan motvilja mot stället att den nästan övergick i fasa.
Hela tiden medan jag städade i blockhuset och sedan diskade upp efter middagen växte sig denna motvilja och avund sig allt starkare, tills jag befann mig i närheten av en av skorpsäckarna och ingen iakttog mig, då jag tog det första steget mot min kommande eskapad och fyllde mina fickor med skeppsskorpor.
Det var dumt gjort, menar ni kanske, och i sanning skulle jag komma att handla dåraktigt och övermodigt, men jag hade bestämt mig för att vara så försiktig som stod i min makt. Dessa skorpor skulle, om någonting hände mig, förhindra att jag behövde svälta tills långt in på morgondagen.
Därpå lade jag beslag på ett par pistoler och eftersom jag redan hade kruthorn och kulor, kände jag mig välbeväpnad.
Vad den plan jag fått i mitt huvud beträffade, var den i sig inte så dålig. Jag skulle gå ner till den sandklädda landtunga som skiljde ankarplatsen från öppna havet, finna den vita klippa jag observerat följande kväll och försäkra mig om det var där eller inte som Ben Gunn hade gömt sin båt, något verkligt nyttigt att känna till, vilket fortfarande är min övertygelse. Men eftersom jag visste att de andra inte skulle tillåta att jag lämnade blockhuset, var min enda plan att ta bondpermission och smita då ingen lade märke till det och det var i sig så illa handlat, att det gjorde hela min plan förkastlig. Men jag var endast en gosse och jag hade bestämt mig.
Nå, så det hände sig, fick jag ett lysande tillfälle. Godsägaren och Gray var upptagna med att hjälpa kaptenen med hans bandage och då var kusten klar. Jag sprang allt jag orkade, klättrade över palissaden och in i den tjockaste delen av skogen innan de lade märke till min frånvaro och var sedan utom hörhåll för dem.
Detta var min andra dårskap, mycket värre än den första, eftersom jag nu lämnat endast två friska män att vakta huset; men liksom den första, skulle den visa sig till nytta för allas våran räddning.
Jag begav mig raka vägen mot öns östkust, eftersom jag bestämt mig att gå längs uddens sjösida, för att undvika varje tänkbar upptäckt från ankarplatsen. Det var redan sent på eftermiddagen, även om det fortfarande var varmt och soligt. Då jag fortsatte att gå genom den högvuxna skogen kunde jag långt framför mig höra inte endast det ständiga dånet från vågorna, utan även rasslet och knakandet i grenverket, vilket sade mig att havsbrisen var kraftigare än vanligt. Snart nådde mig kyliga luftdrag och ytterligare några steg senare befann jag mig utkanten av skogen och såg havet ligga blått och solbelyst till horisonten och vågorna som kastade och vältrade sitt skum längs stranden.
Jag har aldrig sett havet ligga lugnt runt Skattkammarön. Även om solen steker på himlen och luften står stilla utan en vindil och havets yta ligger slätt och blått så slår ändå dessa stora vågor in längs hela den yttre kusten, dundrande och dånande, dag som natt; och jag tvivlar på att det finns en enda fläck på ön där man inte hör dessa ljud.
Jag vandrade längsmed vågorna i högönsklig välmåga tills jag ansåg att jag nu kommit tillräckligt långt söderut och tog betäckning bland några kraftiga buskar och kröp försiktigt upp till uddens krön.
Bakom mig fanns havet och framför mig ankarplatsen. Havsbrisen hade avtagit, som om den redan blåst sig trött genom sin tidigare våldsamhet; den efterföljdes av lätta, växlande vindar från syd och sydöst, som förde med sig täta dimbankar; och ankarplatsen, i lä från Skelettön, låg stilla och blyfärgad, på samma sätt som då vi anlände dit. “Hispaniola” avbildades perfekt återgiven, i denna obrutna spegelyta, från mattoppen till vattenlinjen. Från stormastens topp vajade nu Jolly Roger.
Långsides låg en av storbåtarna, med Silver på aktertoften — honom kände jag alltid igen — under det att ett par karlar lutade sig över akterrelingen på skonaren, en av dem med en röd mössa — den skurk jag hade sett några timmar tidigare grensla palissaden. Uppenbarligen talade och skrattade de, även om jag på detta avstånd — uppåt en mile — jag, naturligtvis inte kunde höra ett enda ord. Genast därpå hördes ett fruktansvärt, omänskligt skri, vilket till att börja med skrämde mig oerhört, till dess jag kände igen det som Kapten Flints röst och till och med tyckte mig kunna se fågelns ljusa fjäderdräkt, där den satt uppkrupen på sin herres arm.
Sedan stötte storbåten ut och man började ro den mot land och mannen med den röda mössan och hans kamrat gick under däck via kajutatrappan.
Samtidigt gick solen ner bakom Kikaren och eftersom dimman tätnade snabbt blev det mörkt på allvar. Jag insåg att jag inte hade någon tid att förlora om jag skulle finna båten denna afton.
Den vita klippan, fullt synlig ovanför buskagen låg ännu omkring en åttondels mile [1] längre ut på udden och det tog mig ett bra tag att ta mig fram till den, krypande, ofta på alla fyra, bland busksnåren. Natten var nästan inne då jag lade min hand mot dess skrovliga sidor. Rakt under den fanns en mycket liten sänka med grönt gräs, dold av sandbankarna och tätt, knähögt sly som växte där i stora mängder; och mitt i denna sänka fanns, verkligen, ett litet tält av getskinn, liknande dem som zigenarna bär med sig i England.
Jag tog mig ner i sänkan, lyfte upp tältets sida och där fanns Ben Gunns båt — hemmagjord, om något alls kan sägas vara det; en grov, oformlig ram av hårt trä, och runt det var getskinnsfällar spända med håret inåt. Det var en mycket liten farkost, till och med för mig och jag har svårt att föreställa mig att den alls skulle kunna flyta med den fullvuxen man ombord. Det fanns en toft, placerad så lågt som möjligt, ett slags förtoft och en paddel för framdriften.
Jag hade då inte sett en sådan där skinnklädd coracle, som de gamla britterna tillverkade, men jag har sett en senare, och jag kan inte ge er någon bättre bild av Ben Gunns båt än att säga att den liknade den första och den sämsta coracle som någon människa någonsin tillverkat. Men den hade coraclens främsta stora fördel: Den var mycket lätt och bärbar.
Nå, nu då jag hade funnit båten, kan man ju ha trott att jag fått nog av egna äventyrligheter för denna gången, men under tiden hade jag fått ett annat infall och blivit så förtjust i det, att jag tror att jag hade satt det i verket även mitt i Kapten Smolletts åsyn. Min plan gick ut på att i skydd av nattens mörker ta mig ut till “Hispaniola”, skära av hennes ankarlinor och låta henne stranda där det behagade henne. Jag hade fått i skallen att myteristerna, efter morgonens nederlag, inget hellre ville än att hissa ankar och ge sig iväg till sjöss; detta, ansåg jag, skulle vara en god sak att förhindra och jag hade ju sett hur de lämnade sina vaktposter utan båt och ansåg därför att min plan kunde genomföras så gott som riskfritt.
Jag satte mig ner för att invänta mörkret och tog mig ett rejält skrovmål av skeppsskorporna. Det var en natt mycket lämpad för mina avsikter. Dimman hade nu helt täckt himlen. Då dagsljusets sista strålar försvann, blev det becksvart över Skattkammarön. Och då, till sist, lyfte jag upp den lilla båten och letade mig snubblande upp ur dalsänkan där jag suttit och ätit, fanns endast två synliga ställen vid hela ankarplatsen.
En var den stora elden på stranden, vid vilken de slagna piraterna låg och söp i träskmarken. Den andra, en otydlig ljusfläck i mörkret, visade var skeppet låg för ankar. Hon hade vridit sig runt i ebben — hennes för låg nu mot mig — och de enda ljusen fanns i bajutan och vad jag såg var endast en återspegling mot dimman av det kraftiga ljuset som strömmade ut genom fönstren i aktern.
Ebben hade redan pågått en stund och jag tvingades vada genom ett långt bälte av sumpig sand, där jag flera gånger sjönk ner till fotknölarna, innan jag kom till det flyende vattenbrynet, och efter att ha vadat en liten bit till, satte jag, med viss möda och stor försiktighet min båt i vattnet med kölen nedåt.
Fotnoter:
- ↑ 200,5 meter.