Skattkammarön/Kapitel 33
| ← Kapitel 32 |
|
Kapitel 34 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Något mer omvälvande i denna världen är svårt att tänka sig. Var och en av dessa sex män stod som slagna av blixten. Men för Silvers del gick chocken över nästan genast. Även om hela hans själ hade varit inställd som en kapplöpningshund på att få tag på den där skatten; nåväl, på bara en enda sekund hade han samlat sig, behållit huvudet kallt och humöret uppe och gjort upp nya planer innan någon av de andra ens haft tid att förstå hur besvikna de borde vara.
”Jim”, viskade han, ”ta den här och stå klar för äntring.”
Och han gav mig en dubbelpipig pistol.
I samma stund började han stilla att röra sig mot norr och med några få steg hade han lagt hålan mellan oss två och de andra fem. Så såg han på mig och nickade, som för att säga ”nu är vi rejält i knipa”, vilket jag ansåg att vi var. Hans blick var nu mycket vänlig och jag var så överväldigad av alla dessa ständiga växlingar, att jag inte kunde avhålla mig från att viska: ”Så du har bytt sida nu igen.”
Det fanns inte tillräckligt med tid för honom att svara. Piraterna, med hemska eder och skrik, började, den ena efter den andra att hoppa ner i gropen och gräva med sina händer, kastande plankorna kring sig under tiden. Morgan fann ett guldmynt. Han höll upp det med en rad eder. Det var ett två-guineamynt och det gick mellan deras händer under en kvarts minut.
”Två guineas!” vrålade Merry och skakade det mot Silver. ”Är det dina sjuhundra tusen pund, va? Och dina avtal, sedan! Du har då inte fuskat bort någonting alls, din tjockskalliga landkrabba!”
”Gräv på ni, pojkar”, sade Silver med kyla i sin stämma; ”ni kanske finner lite jordnötter, vem vet?”
”Jordnötter!” upprepade Merry skrikande. ”Kamrater, hörde ni? Jag säger er nu, att den där karlen visste hur det låg till hela tiden. Se honom i ansiktet, så skall ni se att det står skrivet där.”
”Nå, Merry”, anmärkte Silver, ”vill du bli kapten nu igen? Du är då framåt, gosse lilla.”
Men den här gången stod alla helt på Merrys sida. De började klättra upp ur gropen och kastade ilskna blickar bakom sig. Något som jag lade märke till och som var till vår fördel var, att de alla klättrade upp på motsatta sidan i förhållande till Silver.
Nå, där stod vi nu, vi två på ena sidan och fem män på den andra, med gropen emellan oss, och ingen verkade ilsken nog för att dela ut första slaget. Silver rörde sig inte; han betraktade dem, stående mycket rak på sin krycka och såg så samlad ut som jag någonsin sett honom. Han var modig, det måste man erkänna.
Till slut tycktes Merry anse att det var läge för honom att tala.
”Kamrater”, sade han, ”där står de ensamma, de där två; en gammal krympling som förde oss hit och som har fuskat bort hela saken; den andre är en liten grabb som jag anser mig ha ett särskilt horn i sidan till. Nå, kamrater…”
Han höjde sin arm och talade allt högre och tänkte helt klart leda ett anfall. Men i samma stund — pang! Pang! Pang! — sköts tre muskötskott av inne bland buskarna. Merry tumlade med huvudet före ner i gropen; mannen med förbandet snurrade likt en leksakssnurra och föll raklång på sidan, stendöd även fast det fortfarande ryckte i hans kropp; och de andra tre vände och sprang för livet allt vad de orkade.
Innan man hunnit blinka hade Långe John avfyrat bägge piporna från en av sina pistoler i den kämpande Merry och, då denne vände sina ögon mot honom under dödskampen, sade han: ”Nå, jag tror visst att jag fick sista ordet, George.”
I samma ögonblock kom doktorn, Gray och Ben Gunn fram till oss, med rykande musköter, ut ifrån muskotbuskarna.
”Framåt!” ropade doktorn. ”Skynda på, mina gossar. Vi måste hinna före dem till båtarna.”
Och vi satte av med full fart, ibland plöjande oss väg genom buskarna, som nådde oss till bröstet.
Det skall sägas att även Silver var angelägen om att hålla samma tempo som oss andra. Den kraftansträngning som han lade ner, springande på sin krycka till dess att bröstmusklerna var nära att sprängas, var något som mången frisk man skulle ha svårt att motsvara; det anser även doktorn. Men han var ändå trettio yards [1] bakom oss och på gränsen nära att falla ihop av ansträngningen då vi nådde sluttningens krön.
”Doktorn”, ropade han, ”titta där borta! Vi behöver inte skynda oss!”
Alldeles riktigt — vi behövde inte jäkta. På en mer öppen del av platån såg vi hur de tre överlevande fortfarande sprang, i samma riktning som de givit sig iväg, rakt mot Mesanmastberget. Vi befann oss redan mellan dem och båtarna; så vi fyra satt ner för att hämta andan, medan Långe John, torkande svetten ur pannan långsamt kom fram mot oss.
”Tackar ödmjukast, doktorn”, sade han. ”Ni kom i grevens tid, tror jag, för att rädda mig och Hawkins. Och där är ju du, Ben Gunn!” tillade han. ”Du var mig en skön juvel.”
”Jag är Ben Gunn, det är riktigt”, svarade den strandsatte och vred sig som en ål av obehag. ”Och”, tillade han efter en lång paus: ”Hur står det till med er, herr Silver? Tämligen bra tack, svarar ni då.”
”Ben, Ben”, mumlade Silver, ”när jag tänker på hur ställt till det för mig!”
Doktorn bad Gray att återvända och hämta en av hackorna som myteristerna övergivit då de flydde, och därpå, medan vi i lugn och ro gick nerför kullen till det ställe där båtarna låg, återgav han kortfattat vad som skett. Det var en historia som i hög grad intresserade Silver; och Ben Gunn, halvidioten till strandsatt, var dess hjälte från början till slut.
Ben hade, under sina långa, ensamma vandringar runt ön, funnit skelettet — det var han som hade plundrat det; han hade funnit skatten; han hade grävt upp den (det var skaftet från hans hacka som legat avbruten i gropen); han hade burit bort den på sin egen rygg, under många vändor, från den höga tallens fot till en grotta som han upptäckt vid berget med de två topparna i öns nordöstra hörn, och där låg det fortfarande i säkert förvar, redan två månader innan “Hispaniola” anlände.
Då doktorn hade dragit denna hemlighet ur honom samma eftermiddag som anfallet ägde rum, och då han nästa morgon såg att fartyget saknades på ankarplatsen, hade han begivit sig till Silver, givit honom den nu värdelösa skattkartan — givit honom våra förråd, eftersom Ben Gunns grotta var välförsedd av nedsaltat getkött, skjutet av Ben själv — givit Silver allt detta, för att få en chans att i säkerhet flytta från blockhuset till kullen med de två topparna, för att klara sig undan malarian och för att hålla vakt över skatten.
”Vad dig beträffade, Jim”, sade han, ”skar det mig i hjärtat, men jag gjorde vad jag trodde var bäst för dem som stått fast vid sin plikt; och om du nu inte var en av dem, vems fel var i så fall det?”
Denna morgon, då han fåt reda på att jag skulle komma att bli inblandad i den stora besvikelse som han gillrat åt myteristerna, hade han sprungit hela vägen tillbaka till grottan, och lämnat godsägaren att hålla vakt över kaptenen, samt tagit med sig Gray och den strandsatte mannen, genat tvärs över ön för att vara beredda vid tallen. Snart upptäckte han dock, att vårt sällskap hade ett försprång; och Ben Gunn, som var den mest snabbfotade av dem, hade stuckit iväg för att göra sitt bästa på egen hand. Så hade det fallit honom in att dra nytta av sina forna skeppskamraters vidskeplighet, och han var så framgångsrik med detta att Gray och doktorn hade hunnit fram och redan lagt sig i bakhåll innan skattjägarna var framme.
”Åhå”, sade Silver, ”det var tur för mig att jag hade Hawkins här med mig. Ni skulle inte ha brytt er en gnutta om gamle John skars i småbitar i annat fall.”
”Inte en gnutta”, svarade doktor Livesey glatt.
Och vid det laget hade vi nått fram till storbåtarna. Doktorn tog hackan och slog sönder den ena av dem och så gick vi alla ombord i den andra och satte av för att gå runt, sjövägen, till det norra inloppet.
Detta var en roddtur på åtta eller nio miles [2]. Silver, även om han var halvdöd av utmattning, sattes till en åra liksom vi andra, och vi gjorde snart god fart över det blanka vattnet. Snart hade vi tagit oss ut från sundet och rundade det sydöstra hörnet på ön, runt vilket vi, för fyra dagar sedan hade bogserat “Hispaniola”.
Då vi passerade berget med de två topparna kunde vi se den svarta mynningen till Ben Gunns grotta och en figur stående bredvid den, lutad på en musköt. Det var godsägaren, och vi vinkade med en näsduk och gav honom tre hurrarop, i vilket Silvers röst förenade sig lika glatt och hjärtligt som våra.
Tre miles [3] längre bort, precis innanför det norra inloppet, vad tror ni vi mötte, om inte “Hispaniola” som seglade sig själv! Den sista floden hade lyft henne och hade det blåst hårt eller om tidvattenströmmarna varit lika starka som vid den södra ankarplatsen, skulle vi aldrig mer ha återsett henne, eller funnit henne strandad och förstörd bortom all hjälp. Som det nu var, var det inget annat som felade henne, än det förstörda storseglet. Ett nytt ankare gjordes redo och släpptes i på en och en halv fathoms [4] djup. Vi rodde tillbaka till Rombukten, den närmsta punkten utmed kusten till Ben Gunns skattkammargrotta; och så rodde Gray ensam, tillbaka i storbåten till “Hispaniola”, där han skulle hålla vakt under natten.
En mjuk sluttning ledde upp från stranden till grottans ingång. Vid dess krön mötte godsägaren oss. Mig behandlade han hjärtligt och vänligt och sade inget om min eskapad, vare sig gott eller ont. Vid Silvers artiga hälsning kom han något att rodna.
”John Silver”, sade han, ”ni är en enastående skurk och bedragare — en oerhörd bedragare, min herre. Man har sagt åt mig att inte väcka åtal mot er. Nåja, det skall jag inte heller göra. Men alla dessa döda män, min herre, de hänger kring halsen på er som kvarnstenar.”
”Tackar ödmjukast, herrn”, svarade Långe John och gjorde ånyo honnör.
”Hur vågar ni tacka mig!” utropade godsägaren. ”Jag försummar mina plikter något oerhört. Gå nu åt sidan.”
Och därvid gick vi alla in i grottan. Den var stor och luftig, men en liten källa och en damm med sötvatten, övervuxen av ormbunkar. Golvet var av sand. Framför en stor brasa låg kapten Smollett; och i ett hörn, endast dunkelt upplyst av flammorna, såg jag stora högar av mynt och fyrkantiga travar med guldtackor. Det var Flints skatt som vi färdats så långt för att eftersöka och som redan kostat sjutton män från “Hispaniola” livet. Hur många det kostat under det att Flint samlade det, hur mycket blod och sorg, vilka vackra skepp som sänkts i havens djup, vilka modiga män som tvingats gå på planka med bindel för ögonen, hur många kanonskott, vilka lögner, vilken skam och hur mycket grymhet, kanske ingen människa kunde redogöra för. Och ändå fanns det tre män fortfarande på denna ö - SIlver, gamle Morgan och Ben Gunn — som var och en deltagit i dessa brott, eftersom de alla förgäves hade hoppats få ta del av skatten.
”Kom in, Jim”, sade kaptenen. ”Du är en bra pojke på ditt sätt, Jim, men jag tror inte att du och jag bör gå till sjöss tillsammans igen. Du gör dig alldeles för lätt populär för att passa mig. Är det ni, John Silver? Vad för er hit, människa?”
”Jag har återgått i tjänst, kapten”, svarade Silver.
”Åhå!” sade kaptenen. Och det var allt han sade.
Vilken festmåltid vi åt den kvällen, med alla mina vänner omkring mig; och det var en strålande måltid på Ben Gunns insaltade getkött och en del delikatesser och en flaska gott vin från “Hispaniola”. Aldrig, det är jag säker på, har en grupp människor varit gladare eller lyckligare. Och där satt Silver, en bit bort från elden, men ätandes med frisk aptit, ivrig att springa fram så fort någon saknade något och till och med stillsamt instämmande i våra skrattsalvor — samme artige, förbindlige och uppmärksamme sjöman som på utresan.
Fotnoter:
- ↑ 27,3 meter.
- ↑ 12,8 respektive 14,4 kilometer .
- ↑ 4 827 meter.
- ↑ 2,74 meter. 1 fathom (famn) = 6 fot = 1,829 meter.