Skattkammarön/Kapitel 20
| ← Kapitel 19 |
|
Kapitel 21 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Alldeles riktigt; det stod två män precis utanför palissaden och en av dem viftade med en vit tygbit. Den andre var ingen mindre än Silver och han stod där stilla bredvid.
Det var ännu ganska tidigt och den kyligaste morgon jag tror att jag någonsin upplevt — en kyla som gick genom märg och ben. Himlen var ljus och molnfri ovanför oss och trädtopparna lyste rosafärgade i solen. Men platsen där Silver stod, tillsammans med sin adjutant, låg fortfarande i skugga och de vadade upp till knäna i den låga, vita dimma som under natten krupit upp från träskmarkerna. Kylan och dimman berättade tillsammans en ny sanning om ön. Den var helt enkelt ett fuktigt, ohälsosamt feberland.
”Håll er inomhus, mannar”, sade kaptenen. ”Jag sätter tio mot ett på att det är en krigslist.”
Så ropade han till piraten.
”Vem där? Stanna, eller vi skjuter skarpt.”
”Parlamentärsflagga!” ropade Silver.
Kaptenen stannade på verandan och höll sig omsorgsfullt undan för alla skottmöjligheter ur bakhåll, om någon nu funderade på den saken. Han vände sig om och talade med oss. ”Doktorns vakt håller utkik. Doktor Livesey, ni tar norra sidan, om ni vill vara så vänlig; Jim, du den östra; Gray den västra. Frivakten laddar om musköterna, alle man. Skynda på nu, men ta det försiktigt.”
Och så vände han sig åter till myteristerna.
”Och vad vill ni oss med er vita flagg?” ropade han.
Nu var det den andre mannen som svarade.
”Kapten Silver, kapten, vill komma ombord och förhandla”, ropade han tillbaka.
”Kapten Silver! Honom känner jag inte till. Vem är det?” ropade kaptenen. Och vi kunde höra hur han tillade för sig själv: ”Kapten, vafalls? Må bövelen ta den befordran!”
Långe John svarade själv. ”Jag, kapten. Dessa stackars gossar har valt mig till kapten, sedan ni deserterat, kapten” — och betonade särskilt ordet ”deserterat”. ”Vi är villiga att ge oss, om vi kan komma överens och vi skall då inte ställa till med något. Allt jag begär är ert ord på, kapten Smollett, att jag kommer helskinnad ut ur den här palissaden igen; och så en minut att komma ut ur skotthåll innan ni avfyrar era vapen.”
”Hör på nu”, sade kapten Smollett, ”jag har inte den blekaste lust att tala med er. Om ni vill mig något, så kom hit, det är allt jag har att säga. Om någon skall stå för förräderi, så blir det er sida, och Gud hjälpe er sedan.”
”Det räcker för mig, kapten”, ropade Långe John glatt. ”Ett ord från er är mer en tillräckligt. Jag känner igen en hedersmans ord, det kan ni lita på.”
Vi kunde se att mannen som bar den vita flaggan försökte få Silver att stanna kvar där han stod. Och det var ju inte underligt, med tanke på hur övermodigt kaptenen hade svarat. Men Silver skrattade högt åt honom och dunkade honom i ryggen, som vore själva tanken på fara något absurt. Så tog han sig fram till palissaden, slängde över sin krycka, fick över ena benet och med stor vighet och skicklighet tog han sig över stängslet och landade tryggt på andra sidan.
Jag skall erkänna att jag var alldeles för upptagen med vad som pågick, för att vara det minsta till nytta som vaktpost; faktiskt hade jag redan övergivit mitt östra skjuthål och smugit upp bakom kaptenen, som nu satt sig på tröskeln med armbågarna på knäna, huvudet i händerna och ögonen fästa på vattnet som rann ur den gamla järnkitteln ner i sanden. Han visslade på ”Come, Lasses and Lads”.
Silver hade mycket stora problem med att ta sig uppför kullen. I backens branta lutning, med trädstubbarna och den mjuka sanden var han och hans krycka lika hjälplösa som ett skepp i stiltje. Men han kämpade på som en man, under tystnad och var till slut framme hos kaptenen, som han gjorde en verkligt flott honnör åt som hälsning. Han var riggad i sina allra bästa kläder; en enorm blå, knälång rock, full med mässingsknappar, och hade en vacker, spetsprydd hatt på svaj på nacken.
”Jaså, ni kommer nu”, sade kaptenen och höjde blicken. ”Då är det bäst att ni sätter er ner.”
”Skall ni inte låta mig stiga in, kapten?” klagade Långe John. ”Det är en fördömt kylig morgon, för att säga sanningen, kapten, för att sitta ute här i sanden.”
”Tja, Silver”, sade kapenen, ”om ni hade nöjt er med att vara en hederlig karl så skulle ni ha kunnat sitta i er kabyss just nu. Det är ert eget val. Antingen är ni min skeppskock — och då behandlade jag er väl — eller också är ni kapten Silver, en förbannad myterist och pirat och då kommer jag att låta hänga er.”
”Såja, kapten”, svarade skeppskocken och satte sig som han blivit tillsagd i sanden. ”Allt jag säger är att ni får lov att hjälpa mig upp sedan. Ett trevligt ställe ni har här. Aha, där är Jim! En riktigt god morgon på dig, Jim. Doktorn, er ödmjuke tjänare. Så, här är ni nu, som en enda stor lycklig familj, skulle man kunna säga.”
”Om ni har något att säga, Silver så kläm fram med det”, sade kaptenen.
”Det har ni rätt i, kapten Smollett”, replikerade Silver. ”Plikten framför allt, helt klart. Nå, hör på nu, det var en rejäl omgång ni gav oss igår kväll. Jag förnekar inte att det var en rejäl omgång. Några av er kan verkligen svinga en änterhake. Och jag skall inte heller förneka att några av oss blev rejält omskakade — kanske allesammans; kanske jag också blev omskakad; kanske är det skälet till att jag kommit för att förhandla. Men märk väl, kapten, att vi inte går på det två gånger, så förbanne mig inte! Vi kommer att sätta ut vaktposter — och ta det en smula lugnare med rommen. Kanske ni tror att vi var stupfulla hela bunten. Men, jag skall säga er att jag var då nykter; jag var endast dödstrött; och om jag bara vaknat en sekund tidigare, så hade jag tagit er på bar gärning, det skulle jag. Han var inte död då jag kom fram till honom.”
”Jaha?” sade kapten Smollett, med så likgiltig röst han kunde.
Att allt Silver sade var en fullkomlig gåta för honom kunde man aldrig ha gissat sig till av hans tonfall. Vad mig anbelangade, så började ett ljus gå upp för mig. Ben Gunns avskedsord dök upp i mitt minne. Jag började ana att han hade besökt piraternas läger medan de alla låg berusade tillsammans runt elden och jag räknade glatt ut, att nu endast fjorton av våra fiender återstod.
”Nå, så här ligger det till”, sade Silver. ”Vi vill ha den där skatten och vi kommer att ta den — det är viktigast för oss! Ni vill, förmodar jag, komma undan med livet i behåll och det är viktigast för er. Ni har en karta, eller hur?”
”Kanske — kanske inte”, svarade kaptenen.
”Å, det vet jag att ni har”, genmälde Långe John. ”Ni behöver inte spela så hemlighetsfull oss emellan; det gör ingen som helst nytta och det kan ni lita på. Vad jag menar att säga är att vi vill ha er karta. Men jag har aldrig velat er något ont, för egen del.”
”Det där går jag inte på”, avbröt kaptenen. ”Vi vet utmärkt väl vad ni avsåg att göra och det struntar vi blankt i, förstår ni, eftersom ni aldrig kommer att gå iland med det.”
Och kaptenen såg lugnt på honom och fortsatte stoppa sin pipa.
”Om Abe Gray har…” utbrast Silver.
”Stopp och belägg!” röt kapten Smollett. ”Gray har inte sagt ett dugg till mig och jag har inte heller frågat honom om något; och vad mer är, skulle jag gärna se både honom och er flyga åt helvete. Det är min mening om hela saken, det!”
Denna lilla temperamentsuppvisning tycktes lugna Silver. Han hade sånär förlorat humöret, men nu samlade han sig igen.
”I vilket fall som helst”, sade han, ”så har jag inga åsikter om vad en gentleman anser passande att säga eller inte, det har jag inte. Och då jag ser att ni tänker ta er ett pipstopp, kapten, så tror jag att jag gör samma sak.”
Och så stoppade han sin pipa och tände den; och de två männen satt tysta och rökte en stund. Ibland såg de varandra i ansikten, sedan sysslade de med sina pipor eller lutade sig framåt för att spotta. Det var som på teatern, att iaktta dem.
”Nå”, återupptog Silver, ”så här ligger det till. Ni ger oss kartan så vi får tag på skatten och så slutar ni skjuta stackars sjömän eller slå sönder deras skallar när de ligger och sover. Om ni gör det, så ger vi er ett val. Antingen kommer ni ombord med oss, då vi väl bärgat skatten, och då ger jag er mitt hedersord som sjöman på att jag kommer att sätta iland er någonstans i samma skick som ni är nu. Eller, om ni föredrar det, eftersom en del av mina gossar är hårdföra män och har gamla räkningar att göra upp med er, så kan ni stanna här. Vi delar upp förråden emellan oss rättvist; och jag ger er mitt hedersord på att vi skall hejda det första fartyget som kommer i vår väg och skicka hit dem för att plocka upp er. Det måste ni hålla med om att det är ett frikostigt erbjudande — det bästa ni kunde tänkas få. Och jag hoppas” — här höjde han rösten — ”att alle man här inne i blockhuset har hört vad jag sade, eftersom vad jag sagt till en av er gäller er allihop.”
Kapten Smollett reste sig och knackade askan ur pipan i sin vänstra handflata.
”Var det allt?” frågade han.
”Mitt sista ord, för tusan!” svarade John. ”Om ni inte godtar det, så kommer ni inte se annat än muskötkulor från mig i fortsättningen.
”Bra!” sade kaptenen. ”Nu skall ni lyssna på mig. Om ni kommer hit, en och en, obeväpnade, lovar jag att slå er alla i bojor och ta er med till en rättvis rättegång i England. Om inte, så lovar jag, så sant jag heter Alexander Smollett och är kapten under engelsk flagg, att jag skall göra slut på er till siste man. Ni kan aldrig finna skatten. Ni kan inte segla skeppet — inte en enda av er klarar av den saken. Ni kan inte segra över oss — Gray här lyckades komma undan från fem av er. Ert fartyg ligger instängt, kapten Silver; ni ligger i lä där vid stranden och så kommer det att förbli. Jag säger er detta och det är mina sista vänliga ord till er, för vid allt heligt, kommer jag att sätta en kula i ryggen på er nästa gång jag ser er. Ge er iväg bara, gosse. Försvinn härifrån och det på momangen!”
Ni skulle ha sett Silvers min; hans ögon höll på att tränga ur sina hålor av ilska. Han släckte elden i sin pipa.
”Ge mig ett handtag!” skrek han.
”Inte jag, inte”, svarade kaptenen.
”Kan någon hjälpa mig upp?” vrålade Silver.
Ingen av oss rörde sig. Med de hemskaste svordomarna man kan tänka sig på läpparna, kröp han genom sanden tills han fick tag i verandan och kunde häva sig upp på sin krycka. Så spottade han i källan.
”Se där!” skrek han. ”Det är vad jag anser om er. Inom en timmes tid kommer jag att ha jämnat ert satans stockhus med marken. Skratta ni bara, för bövelen, skratta! Inom en timme kommer ni att skratta i era gravar. De av er som dör kommer att skatta sin lycka över den saken.”
Och med en fruktansvärd ed vacklade han bort, plöjande sig väg genom sanden, fick hjälp över palissaden av mannen med parlamentärsflaggan och försvann omedelbart in bland träden.