Skattkammarön: Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 25
Skattkammarön
av Robert Louis Stevenson

Kapitel 26. Israel Hands
Kapitel 27  →
På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson.


Vinden, som hittills tjänat oss väl, vred sig nu åt väst. Det underlättade mycket för oss då vi rundade öns nordöstra hörn till norra inloppets mynning. Saken var dock, att vi eftersom vi inte hade möjlighet att ankra henne och inte ville stranda henne förrän tidvattnet stigit en hel del till, hade vi gott om tid. Rorsmannen lärde mig hur jag skulle dreja bi; och efter en hel del övning lyckades jag med den saken och vi satt under tystnad under ännu en måltid.

”Kapten”, sade han efter ett långt tag, med sitt obehagliga leende, ”här ligger min gamle skeppskamrat O’Brien; kanske kunde ni hiva honom överbord. Jag är inte känslig i vanliga fall och jag förebrår mig inte för att ha tagit livet av honom, men han är inte så snygg där han ligger, eller vad säger ni?”

”Jag är inte tillräckligt stark och tycker inte om arbetsuppgiften; så vad mig anbelangar, får han ligga där han ligger”, sade jag.

”Det här fartyget för otur med sig, “Hispaniola”, Jim”, fortsatte han och blinkade. ”En hel del karlar har dött på den här “Hispaniola” — en hel skara stackars sjömän döda och försvunna sedan du och jag mönstrade på i Bristol. Jag har inte sett maken till otur, det har jag inte. Här har vi den här O’Brien — död, det är han. Nåja, jag är ingen boklärd karl, men du är ju en gosse som kan läsa och räkna, och för att gå rakt på sak: Tror du att en döding är död för gott, eller kan han få livet åter?”

”Ni kan döda hans kropp, herr Hands, men inte hans själ; det måste ni känna till redan”, svarade jag. ”O’Brien här befinner sig i en annan värld och kanske iakttar han oss.”

”Jaha”, sade han. ”Nå, det är ju otur — verkar ju som meningslöst att ha ihjäl folk i så fall. Men det får vara hur det vill, andar kan inte ställa till med mycket, efter vad jag sett. Jag tar risken med andarna, Jim. Och eftersom du nu ärligt sagt din mening, så vore det snällt om du gick ner i kajutan och hämtar en — nä, satan om jag kommer på vad det heter — nåja, hämta en flaska vin åt mig, Jim — den här konjaken stiger mig åt huvudet.”

Nå, rorsmannens tvekan föreföll mig onaturlig och vad gällde hans åsikt att han skulle föredra vin framför konjak misstrodde jag den fullkomligt. Hela hans historia var en förevändning. Han ville att jag skulle gå under däck — så mycket stod klart; men vad hans avsikt var kunde jag inte föreställa mig. Hans blick mötte aldrig min; den vandrade fram och tillbaka, av och an; ibland såg han upp i himlen ibland kastade han en snabb blick på den döde O’Brien. Hela tiden log han och stack ut tungan på det allra mest skyldiga, generade sätt, så att ett barn kunde ha sett att han lurade på någon krigslist. Jag svarade honom dock genast, eftersom jag insåg var min fördel låg och att med en så genomenfaldig karl som honom, skulle jag lätt kunna dölja mina misstankar hela tiden.

”Vin?” frågade jag. ”Ja, det vore nog bättre. Vill ni ha vitt eller rött?”

”Nå, jag tror inte det spelar någon roll för min del, skeppskamrat”, svarade han; ”så länge det är starkt och det finns gott om det.”

”Javisst”, svarade jag. ”Jag skall hämta portvin åt er, herr Hands. Men jag får nog leta en stund efter det.”

Med dessa ord gick jag raskt nerför kajutatrappan och ställde till så mycket oljud jag kunde. Därefter tog jag av mig skorna och sprang ljudlöst genom den trånga gången, tog mig uppför skanslejdaren och stack upp huvudet genom skansluckan. Jag visste att han inte väntade att se mig där, ändå vidtog jag alla tänkbara försiktighetsåtgärder, och i sanning visade sig de värsta av mina misstankar vara riktiga.

Han hade rest sig upp från sin liggande ställning, och stod nu på alla fyra och även om hans ben visserligen smärtade honom synbart då han rörde sig — eftersom jag hörde hur han kvävde ett stön — lyckades han ändå släpa sig över däcket förvånansvärt snabbt. På en halv minut hade han nått spygattet på babordssidan och tog ur en rulle tågvirke fram en lång kniv, eller snarare en kort dolk, nedsölad av blod upp till skaftet. Han såg på den ett ögonblick, sköt fram sin underkäke, prövade spetsen mot sin hand och så gömde han den snabbt innanför sin jacka, innan han vältrade sig tillbaka till sitt ursprungliga ställe vid relingen.

Detta var allt jag behövde veta. Israel kunde röra sig och var nu beväpnad och efter allt besvär han gjort sig för att bli av med mig, stod det klart att jag var tänkt att bli hans nästa offer. Vad han skulle ta sig till efteråt — försöka kräla över hela ön från det norra inloppet till lägret nere vid träsken, eller avfyra en kanonsalva och hoppas på att hans kamrater skulle komma först för att hjälpa honom — var, naturligtvis mer än vad jag kunde svara på.

Ändå var jag säker på att jag kunde lita på honom i ett avseende, eftersom våra intressen därvidlag sammanföll, och det var hur vi skulle göra med skonaren. Vi önskade båda se henne strandad i säkerhet, på ett skyddat ställe, så att hon, när tiden var mogen, kunde tas av grund igen och med så lite arbete och så liten risk som var möjligt gå till sjöss igen. Och till detta skett ansåg jag att mitt liv skulle komma att skonas.

Under det att dessa tankar flög genom min hjärna, hade jag inte legat på latsidan vad min kropp anbelangade. Jag hade smitit tillbaka till kajutan, återigen tagit på mig skorna och på måfå grabbat den första bästa vinflaska jag hittade och med denna som svepskäl, återvänt upp på däck.

Hands låg som jag lämnat honom, i en enda hög och med sänkta ögonlock, som vore han alltför svag för att tåla solljuset. Han såg dock upp, då jag anlände, slog av halsen på flaskan med stor vana, tog en rejäl klunk, med sin favoritskål: ”God lycka!” Så låg han stilla ett tag och plockade fram en bit tobak och bad mig skära till en tuggbuss åt honom.

”Skär en bit av den här”, sade han, ”för jag har ingen kniv och även om jag hade haft en så hade jag nog inte tillräckligt med krafter. Å, Jim, Jim, jag tror att min tid är ute! Skär av en buss åt mig — det blir förmodligen min sista, gosse, för nu är det nog adjöss med mig, det är säkert.”

”Nåja”, sade jag, ”jag skall skära till er tobak, men om jag var ni och trodde att min sista stund var inne, skulle jag läsa mina böner, som en sann kristen.”

”Varför?” sade han. ”Svara på det, varför?”

”Varför!” utropade jag. ”Ni frågade mig alldeles nyss om de döda. Ni har svikit er plikt, levt i synd, lögner och blod; där ligger den man ni nyligen dödat framför er, och ni frågar mig varför! För att få Guds förbarmande, herr Hands, det är skälet.”

Jag var en smula upphetsad på rösten, eftersom jag tänkte på den blodiga dolk han gömde i fickan och med vilken han planerade att ta mitt liv. Han för sin del tog en djup klunk av vinet och talade med mig med stort och ovanligt allvar i stämman.

”I trettio år”, sade han, ”har jag seglat på haven och sett gott och ont, levt gott och lidit ont; upplevt vackert väder och stormar, hur provianten tagit slut, hur folk tagit till knivarna och jag vet inte allt. Nå, nu skall jag säga dig en sak, jag har ännu aldrig sett hur något gott kommit ur godhet. Bättre att förekomma än att förekommas, det är mitt motto; döda män bits inte; det är min syn på saken — amen, jajamen. Och nu, hör på här”, tillade han och hans tonfall förändrades plötsligt, ”nu är det slut med de här dumheterna. Vid det här laget har tidvattnet stigit tillräckligt. Nu lyder ni mina order, kapten Hawkins, och så seglar vi skutan raka vägen in och får det överstökat.”

Vi hade endast något under 2 miles [1] kvar att segla; men navigeringen var svår, eftersom inloppet till denna den norra ankarplatsen inte endast var trångt och grunt, utan låg i öst-västlig riktning, så skonaren måste hanteras varsamt för att ta sig in. Jag anser att jag var en duktig och flink rorgängare och jag är övertygad om att Hands gjorde ett utmärkt arbete som lots, eftersom vi snirklade oss in och nuddade vid stränderna, med sådan säkerhet och skicklighet att det var en fröjd för ögat.

Knappt hade vi passerat uddarna förrän landet slöt sig kring oss. Stränderna vid norra inloppet var lika trädbeklädda som vid den södra ankarplatsen, men viken var längre och trängre och liknade mer en flods utlopp, vilket det också var. Rakt framför oss, vid den södra stranden, såg vi ett skeppsvrak i sista stadiet av upplösning. Det hade varit ett ståtligt fartyg med tre master, men nu hade det legat så länge utsatt för vädrets makter, att det var insnärjt i ett nät av droppande sjögräs och på dess däck hade strandbuskarna slagit rot och frodades och blommade frikostigt. Det var en sorglig syn, men det betydde att detta var en skyddad ankarplats.

”Nå”, sade Hands, ”titta där, där är ett lämpligt ställe att stranda ett fartyg på. Fin, slät sand, lä, träd runtikring och blommor som i en trädgård på det där gamla vraket.”

”Och när hon är strandad?” frågade jag. ”Hur får vi henne flott igen?”

”Lätt”, svarade han: ”man går iland med en lina där borta på andra sidan vid ebb, gör fast den runt en av de där stora tallarna; tar den med tillbaka och gör fast vid ankarspelet, och ligger där tills tidvattnet vänder. Vid flod tar alle man i vid linan och så går hon loss lika lätt som aldrig det. Och pass på nu, gosse, för nu närmar vi oss och vi har för hög fart. Håll en aning styrbord — så där — rätt så - styrbord — babord några streck — stötta så — rätt så!”

Så gav han mig befallningar som jag andlöst åtlydde, till dess att han plötsligt ropade ”lova nu, min vän, lova!” Och jag lade snabbt om rodret fullt ut och “Hispaniola” girade snabbt och stäven var nu vänd mot den låga, skogsklädda stranden.

Spänningen under dessa sista manövrer hade på sätt och vis inverkat på hur uppmärksamt jag hittills iakttagit rorsmannen. Men mitt intresse för att få se hur fartyget fick gick på var så stor att jag helt glömt den fara som hängde över mig och jag stod lutad över styrbords reling och betraktade kölvattnet som spred sig långt framför vår bog. Jag skulle ha dött utan att ha gjort ett dugg för att försvara mitt liv, om inte plötsligt något väckt min oro och fått mig att vrida på huvudet. Kanske hörde jag något ljud, eller såg i ögonvrån hur hans skugga rörde sig; kanske hade jag samma slags sjätte sinne som katter har; men när jag såg mig om stod Hands redan halvvägs framme vid mig, med dolken i högra handen.

Vi måste båda ha skrikit högt då våra blickar möttes, men medan mitt skrik kom sig av ren skräck, var hans ett ilsket vrålande som en anfallande tjur. I samma stund kastade han sig framåt och jag hoppade åt sidan, mot relingen. Då jag gjorde det, släppte jag rorkulten, vilken svängde över åt lä mycket snabbt, vilket jag tror räddade mitt liv, eftersom den träffade Hands över bröstet och fick honom att stanna för stunden.

Innan han hunnit hämta sig, var jag i säkerhet ute ur den hörna där an fångat mig och hade hela däcket att ta skydd på. Just förut framför stormasten stannade jag, drog fram en pistol ur fickan, tog noga sikte, även om han redan hade vänt sig om och nu åter kom rakt mot mig, och tryckte in avtryckaren. Hanen slog igen, men därpå följde vare sig blixt eller dunder; allt havsvatten hade gjort laddningen en obrukbar. Jag svor över min egen försumlighet. Varför hade jag inte, i god tid kontrollerat och laddat om mina enda vapen? Då skulle jag inte, som nu var fallet, befinna mig i samma situation som ett får inför slaktarens bila.

Trots sin skada rörde han sig fantastiskt fort, med det gråsprängda håret hängande ner över ansiktet och ansiktet självt lika rött som en röd fana av iver och ilska. Det fanns ingen tid att pröva min andra pistol och det hade nog inte lönat sig bättre, eftersom jag var säker på att den också skulle visa sig oanvändbar. En sak stod klar för mig: Jag kunde inte helt enkelt retirera, eftersom han då skulle fånga in mig i fören, på samma sätt som han nyss gjort i aktern. När han fått mig dit skulle nio eller tio tum av den blodfläckade dolken bli min sista erfarenhet på denna sida evigheten. Jag satte mina handflator mot stormasten, som var tämligen tjock och avvaktade, med varje nerv på helspänn.

Då han såg att jag tänkte hoppa åt sidan, stannade även han till och så gick en stund åt till att han gjorde skenanfall som jag mötte med undanmanövrer. Detta var något som jag ofta gjort på lek vid vid Black Hill Cove-grottorna, men alldeles säkert kan ni tro, aldrig förr med så vilt bankande hjärta som nu. Ändå var det ju en pojklek och trodde att jag skulle kunde hålla stånd mot en äldre sjöman som dessutom var sårad i låret. Jag hade börjat återfå tillräckligt mycket mod för att tillåta mig ett par tankar på hur det hela skulle avlöpa, och medan jag ansåg att jag skulle kunna klara mig en god stund, såg jag inget hopp om att undkomma i slutänden.

Nå, så var lägget då plötsligt “Hispaniola” gick på land, krängde till och satte kölen i sanden och sedan, snabbt som blixten fick slagsida tills däcket lutade i fyrtiofem graders vinkel och en stor mängd vatten rann in genom spygatten och hamnade i en pöl mellan däcket och relingen.

Vi gick båda ögonblickligen omkull och båda rullade vi, nästan tillsammans ner mot spygatten, med den döde med röda mössan efter oss, fortfarande med utspridda armar där han stelt kom tumlande efter oss. Så nära var vi verkligen att mitt huvud slog i rorsmannens fot med en smäll som fick mina tänder att skaka. Trots den smällen var jag först på fötter igen, eftersom Hands trasslat in sig i liket. Skeppets slagsida gjorde att däcket inte dög att springa på; jag måste finna på en ny flyktväg och i samma stund som min fiende nästan kunde ta på mig, hoppade jag upp i mesanmastens vant och klättrade raskt till väders och vågade inte andas ut förrän jag satt på märsen.

Det var snabbheten som hade räddat mig; dolken hade slagit in inte ens en halv fot under mig då jag inledde min snabba klättring; och där stod Israel Hands med öppen mun och ansiktet vänt uppåt mot mitt — sinnebilden för förvåning och besvikelse.

Nu när jag fick en lugn stund, lät jag inte en sekund gå förlorad, utan bytte fängkrut i min pistol och när den åter var brukbar och för att fördubbla min säkerhet, fortsatte jag med att ladda om den andra helt och hållet.

Mina göranden fick Hands att tappa fattningen; han började inse att turen inte var på hans sida längre och efter viss tvekan började han med stor möda att klättra uppför vanten med sin dolk i munnen. Det var mycket ansträngande och tog lång tid för honom att släpa det skadade benet efter sig och jag hade i lugn och ro hunnit avsluta mitt arbete innan han var ens en tredjedels väg upp. Då, med en pistol i varje hand, talade jag till honom.

”Ett steg till, herr Hands”, sade jag, ”och jag skjuter hjärnan er i bitar! Döda män bits inte, som ni sade”, tillade jag skrattande.

Han stannade omedelbart. Jag kunde se på hans ansiktsuttryck att han försökte tänka och att detta gick så långsamt och krävde verklig ansträngning, att jag i min nyvunna självsäkerhet började skratta. Sedan svalde han ett par gånger och började tala; hans ansikte bar fortfarande samma perplexa uttryck. För att kunna tala var han tvungen att ta dolken ur munnen, men i övrigt rörde han sig inte.

”Jim”, sade han, ”jag tror att vi har kommit på kant med varandra, du och jag och att vi måste sluta fred. Jag skulle ha fått tag på dig om vi inte hade gått på så hårt och fått slagsida, men turen har aldrig varit på min sida, inte; och jag får väl stryka flagg nu, vilket är svårt nog, förstår du, för en gammal sjöbjörn som mig, inför en skeppsgossespoling som du.”

Jag sög i mig av hans ord och log glatt, lika stolt som en tupp överst på gödselstacken, då han, utan förvarning förde sin högra hand över sin axel. Någonting flög sjungande som en pil genom luften; jag kände en stöt och sedan en skarp smärta; och där satt jag fastnaglad vid axeln i masten. I och med stundens smärta och förvåning — jag kan inte säga att jag handlade av egen vilja, och jag är säker på att jag aldrig tog sikte — avfyrades bägge mina pistoler och de föll därpå ur mina händer. De föll dock inte ensamma; med ett dämpat skri förlorade rorsmannen sitt grepp om vanten och störtade med huvudet först ner i vattnet.



Fotnoter:

  1. 3 208 meter.


Skattkammarön av Robert Louis Stevenson
Första delen — Den gamle piraten

Karta över Skattkammarön | 1. Den gamle sjöbjörnen på Amiral Benbow | 2. Svarta hunden dyker upp och försvinner | 3. Svarta lappen | 4. Sjömanskistan | 5. Slutet för den blinde mannen | 6. Kaptenens efterlämnade papper

Andra delen — Skeppskocken
7. Jag reser till Bristol | 8. Vid krogen Kikarens skylt | 9. Krut och vapen | 10. Seglatsen | 11. Vad jag fick höra i äppeltunnan | 12. Vi håller krigsråd

Tredje delen — Mina äventyr i land
13. Hur mina äventyr inleddes | 14. Det första anfallet | 15. Mannen på ön

Fjärde delen — Blockhuset
16. Berättelsen fortsätts av doktorn: Hur vi kom att överge fartyget | 17. Berättelsen fortsätts av doktorn: Den sista turen med jollen | 18. Berättelsen fortsätts av doktorn: Slutet på första dagens strider | 19. Berättelsen återupptas av Jim Hawkins: Försvaret av blockhuset | 20. Silver förhandlar | 21. Anfallet

Femte delen — Mina äventyr till havs
22. Hur mina äventyr till sjöss inleddes | 23. Tidvattnet går ut | 24. På öppna havet | 25. Jag stryker Jolly Roger | 26. Israel Hands | 27. "Piastrar!"

Sjätte delen — Kapten Silver
28. I fiendens läger | 29. Svarta lappen — igen! | 30. På heder och ära | 31. Skattjakten — Flints kompassnål | 32. Skattjakten — rösten bland träden | 33. En hövdings fall | 34. Slutet på historien