Skattkammarön/Kapitel 9
| ← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
“Hispaniola” låg en bit ut och vi roddes under galjonsfigurer och runt många andra fartygs aktrar och deras ankarkättingar gnisslade emellanåt mot kölen på vår egen båt och svängde vid andra tillfällen över våra huvuden. Till sist var vi dock framme och lade oss långsides och vi blev mottagna och hälsade av styrmannen, herr Arrow, en brunbränd, vindögd gammal sjöman med ringar i öronen. Han och godsägaren kom mycket väl överens, men jag iakttog att samma förhållande inte tycktes råda mellan herr Trelawney och kaptenen.
Den sistnämnde var en man med skarpa drag som verkade missnöjd med det mesta ombord och som var snar till att berätta anledningen därtill, eftersom vi knappt hade hunnit ner i kajutan förrän en matros kom in till oss.
”Kapten Smollett önskar tala med er, herrn”, sade han.
”Jag står alltid till kaptenens förfogande. Visa in honom”, sade godsägaren.
Kaptenen, som befann sig alldeles bakom sin budbärare, steg genast in och stängde dörren bakom sig.
”Nå, kapten Smollett, vad har ni att säga oss? Allt väl ombord, hoppas jag; allt i ordning och redo att lätta ankar?”
”Nja, herrn”, sade kaptenen, ”det är bäst att säga som det är, det är min tro, till och med om man riskerar att såra någons känslor. Jag tycker inte alls om den här resan; jag tycker inte om besättningen; och jag tycker inte om min styrman. Det är det hela.”
”Kanske tycker ni inte heller om fartyget?” frågade godsägaren, mycket ilsket.
”Jag kan inte uttala mig om den saken, herrn, förrän jag har fått pröva henne till sjöss”, sade kaptenen. ”Hon verkar vara ett bra fartyg, det är allt jag kan säga.”
”Kanske, min herre, tycker ni inte om er arbetsgivare heller?” frågade godsägaren.
Men här avbröt doktor Livesey samtalet.
”Stopp ett tag”, sade han, ”vänta nu. Det tjänar ingenting till att ställa sådana frågor som endast framkallar dålig stämning. Kaptenen har sagt för mycket, eller också har han sagt för lite och jag är böjd att säga, att jag kräver att han förklarar sig. Ni säger, att ni inte tycker om den här resan. Varför inte?”
Jag fick detta uppdrag under vad som kallas förseglade order; att segla detta skepp åt denne herre dit han gav mig befallning om”; sade kaptenen. ”Så långt är allt gott och väl. Men nu upptäcker jag att hela besättningen för om masten vet mer än vad jag gör. Det kallar jag inte hederligt; skulle ni göra det?”
”Nej”, sade doktor Livesey, ”det skulle jag inte.”
”För det andra”, sade kaptenen, ”får jag reda på att vi skall ge oss ut på skattjakt — får höra det från min egen besättning, märk väl. Nå, skattjakter är knepiga saker det; jag tycker inte om skattjakter för egen del och jag tycker inte om dem alls då de är hemliga och (jag ber om ursäkt, herr Trelawney) då hemligheten att berättats för papegojan.”
”Silvers papegoja?” frågade godsägaren.
”Det är ett talesätt”, sade kaptenen. ”När det skvallrats om saken, menar jag. Det är min tro att ingen av er, mina herrar, vet vad ni ger er in på, men jag skall ge er min syn på saken — det gäller liv eller död och ingenting annat.”
”Det var klarspråk och, vågar jag påstå, helt riktigt talat”, svarade doktor Livesey. ”Vi tar den risken, men vi är inte fullt så okunniga som ni tycks tro om oss. Så sade ni att ni inte tycker om besättningen. Är de inte dugliga sjömän?”
”Jag tycker inte om dem, min herre”, svarade kapten Smollet. ”Och jag anser att jag borde ha fått välja ut min egen besättning.”
”Det kanske ni borde ha fått”, svarade doktorn. ”Min vän skulle kanske ha tagit er med sig; men detta misstag, om det nu var ett sådant, var helt oavsiktligt. Och ni tycker inte om herr Arrow?”
”Det gör jag inte, herrn. Jag tror nog att han duger som sjöman, men han är alltför vänskaplig mot besättningen för att vara en god officer. En styrman borde hålla en smula på sig — inte dricka med karlarna för om masten!”
”Menar ni att han dricker?” utbrast godsägaren.
”Nej, herrn”, svarade kaptenen, ”endast att han är alltför för familjär med dem.”
”Nå, för att sammanfatta, kapten?” frågade doktorn. ”Vad är det ni begär?”
”Jo, mina herrar, är ni fullkomligt övertygade om att ge er av på den här seglatsen?”
”Järnfast”, svarade godsägaren.
”Nå, då så”; sade kaptenen. ”På samma sätt som ni så tålmodigt har lyssnat på sådant som jag inte kan bevisa, hör på mig ytterligare ett tag. De lastar krutet och vapnen i det förliga lastrummet. Det finns gott om utrymme under kajutan; varför inte stuva dem där? — för det första. För det andra: Ni tar med er fyra av era egna karlar och man har sagt mig att några av dem kommer att inkvarteras förut. Varför inte ge dem kojplatser här, bredvid kajutan?”
”Och något ytterligare?” frågade herr Trelawney.
”En sak till”, sade kaptenen. ”Det har förekommit alldeles för mycket skvaller redan.”
”Ja, alldeles för mycket”, instämde doktorn.
”Jag skall säga er, vad jag har hört för egen del”; fortsatte kapten Smollett: ”Att ni har en karta föreställande en ö och att det finns kryss på den kartan, som visar var skatterna är begravda och att öns position är — – –” och så återgav han exakt longitud och latitud.
”Det har jag aldrig sagt”, sade godsägaren, ”till en levandes själ!”
”Besättningen känner till den saken, herrn”, svarade kaptenen.
”Livesey, det måste ha varit ni, eller Hawkins!” utropade godsägaren.
”Det spelar inte så stor roll vem det var”, svarade doktorn. Och jag kunde se att varken han eller kaptenen fäste så särskilt stor vikt vid herr Trelawneys försäkringar. Inte jag heller, för den delen, eftersom han var lösmynt; ändå tror jag att han i detta fall hade rätt och att ingen hade berättat om öns position.
”Då så, mina herrar”, fortsatte kaptenen. ”Jag vet inte vem av er som har den där kartan; men jag vill göra fullkomligt klart i denna fråga, att detta måste förbli en hemlighet, till och med för mig och herr Arrow. I annat fall måste jag be att få bli befriad från mitt uppdrag.”
”Jag förstår”; sade doktorn. ”Ni önskar att vi håller saken hemlig och att vi förvandlar kvartsdäck på detta fartyg till en fästning, bemannad med min väns eget folk och beväpnade med alla vapen och allt krut som finns ombord. Med andra ord, ni fruktar ett myteri.”
”Min herre”, sade kapten Smollett, ”utan att vilja förolämpa er, måste jag be er att inte lägga ord i munnen på mig. Ingen kapten, min herre, skulle alls ha rätt att ge sig ut till havs, om han hade tillräckliga skäl för att säga något sådant. Vad gäller herr Arrow, tror jag nog att han är fullkomligt hederlig; det gäller en del av besättningen också; kanske alla, för allt vad jag vet. Men jag är ansvarig för fartygets säkerhet och för var och ens ombord liv och lem. Jag ser saker och ting som inte är som de ska. Och jag ber er vidta vissa åtgärder eller att jag får gå iland. Det är hela saken.”
”Kapten Smollett”, inledde doktorn med ett leende, ”har ni någonsin hört fabeln om musen och berget? Ni får ursäkta mig, men ni påminner faktiskt om den fabeln. När ni kom in hit kunde jag ha satt min peruk i pant på att ni hade mer på hjärtat än så.”
”Herr doktor”, sade kaptenen, ”ni är en klok man. När jag kom ner hit var det för att säga upp mig. Jag trodde inte att herr Trelawney skulle lyssna på ett enda ord jag hade att säga.”
”Det skulle jag inte heller ha gjort”, skrek godsägaren. ”Om inte Livesey hade varit, skulle jag bett er dra åt fanders. Som saken nu står, har jag hört vad ni hade att säga. Jag skall göra som ni önskar, men jag hyser inga högre tankar om er.”
”Det får ni göra som ni vill, min herre”, sade kaptenen. ”Ni skall få se att jag gör min plikt.”
Och därmed gick han.
”Trelawney”, sade doktorn, ”tvärtemot alla mina tidigare aningar, tror jag att ni har lyckats få ombord två ärliga karlar — den där mannen och John Silver.”
”Ja, Silver ja”, utbrast godsägaren; ”men vad gäller den där odräglige charlatanen, säger jag er att jag anser hans uppträdande omanligt, icke värdigt en sjöman och helt enkelt… eh, o-engelskt.”
”Nå”; sade doktorn, ”vi får väl se.”
Då vi kom ut på däck hade männen redan börjat lasta om vapnen och krutet, sjungande, under det att kaptenen och herr Arrow stod bredvid och bevakade deras arbete.
De nya kojarrangemangen var helt i min smak. Hela skonaren hade fått sig en genomgång; sex kojer hade ordnats akter om vad som tidigare var huvudlastrummets aktra del; och denna uppsättning hytter stod endast i förbindelse med kabyssen och skansen genom en trång gång på babordssidan. Enligt den ursprungliga planeringen var det tänkt att kaptenen, herr Arrow, Hunter, Joyce, doktorn och godsägaren skulle ligga i de kojerna. Nu fick Redruth och jag varsin av dem och herr Arrow och kaptenen flyttade upp i däckshusets kappe, vilket hade byggts ut på vardera sidan så att man nästan kunde kalla det ett rundhus. Det var ändå mycket lågt i tak där, naturligtvis; men där fick två hängkojer plats och till och med styrmannen verkade nöjd med hur det ordnades. Även han hade kanske haft sina dubier ifråga om besättningen, men det är bara en gissning, eftersom vi inte, som ni kommer att märka, så särskilt länge till kunde ta del av hans synpunkter.
Vi var alla sysselsatta med att flytta om krutet och kojplatserna, då de sista männen, tillsammans med Långe John kom ombord.
Kocken klättrade uppför skeppets fribord vig som en apa, då han sig vad vi höll på med och ropade: ”Ohoy, kamrater! Vad är det som pågår?”
”Vi lastar om krutet, Jack”, ropade någon tillbaka.
”Men, sjuttsingen också”, ropade Långe John, ”då missar vi ju tidvattnet!”
”Det är på mina order!” sade kaptenen, kort i tonen. ”Hå ner till era sysslor nu. Besättningen behöver få något i sig.”
”Aye aye, kapten”, svarade kocken och snuddade vid hårfästet, innan han försvann i riktning kabyssen.
”Det där är en påitlig karl, kapten”, sade doktorn.
”Mycket troligt, min herre”, svarade kapten Smollett. ”Ta det varligt med det där — försiktigt!” ropade han till karlarna som bar omkring krutet; och så lade han plötsligt märke till mig, som stod och utforskade den niopundskanon som vi förde midskepps. ”Hör du, skeppsgosse”, skrek han, ”håll dig borta därifrån! Ge dig iväg till kocken istället och gör lite nytta!”
Och så, då jag rusade iväg hörde jag honom säga, tämligen högt, till doktorn, att ”jag tolererar inga gunstlingar ombord på mitt fartyg”.
Jag kan lova er, att jag då höll med godsägaren i dennes sätt att se på kaptenen och jag avskydde honom av hela min själ.