Smeden som de icke tordes släppa in i helvetet
Smeden som de icke tordes släppa in i helvetet.
En gång på den tiden, då Vår Herre och Sankte Per gingo och vandrade på jorden, kommo de till en smed. Han hade gjort kontrakt med Hin, att han skulle höra honom till om sju år, mot det att han under dessa sju år skulle vara mästare öfver alla mästare i smideskonst; och det kontraktet hade både han och Hin skrifvit sina namn under. Derför hade han också satt med stora bokstäfver öfver smedjedörren: «Här bor mästaren öfver alla mästare!» Då Vår Herre kom gående och fick se det, gick han in. «Hvem är du?» sade han till smeden. «Läs öfver dörren!» svarade smeden; «men kanske du inte kan läsa skrifvet, så får du väl vänta tills någon kommer som kan hjelpa dig.» Innan vår Herre hann svara honom, kom der en man med en häst, som han bad smeden sko åt sig. «Kunde inte jag få lof att sko den?» sade Vår Herre, «Du kan försöka,» sade smeden; «galnare kan du då inte göra det, än att jag kan göra det rätt igen.» Vår Herre gick då ut och tog det ena benet af hästen, lade det i äsjan och gjorde skon glödande; derpå hvässade han broddarne, fäste sömmen bättre och satte sedan benet helt och hållet på hästen igen; då detta var gjordt, tog han det andra frambenet och gjorde på samma sätt; och då han hade fäst det på hästen igen, gjorde han på samma, sätt med bakbenen, först det högra och sedan det venstra, lade dem i äsjan, gjorde skorna glödande, hvässade broddarne och fäste sömmen bättre och satte sedan benen på hästen igen. Under tiden stod smeden och såg på. «Du är ändå inte så dålig smed, du,» sade han. «Tycker du det?» sade Vår Herre.
En stund derefter kom smedens mor till smedjan och bad honom komma hem och spisa middag; hon var mycket gammal, fasligt krokig i ryggen och skrynklig i ansigtet och kunde knappast gå. «Lägg nu märke till hvad du ser!» sade Vår Herre; han tog gumman, lade henne i ugnen och smidde en ung, fager jungfru af henne. «Jag säger som jag har sagt, jag,» sade smeden, «du är alls inte någon dålig smed; det står öfver min dörr: Här bor mästaren öfver alla mästare; men ändå säger jag rent ut: en lär så länge en lefver» — och dermed gick han hem och åt middag.
Då han kommit tillbaka till smedjan igen, kom en man ridande, som ville ha sin häst skodd. «Det ska’ snart vara gjordt,» sade smeden; «jag har just nu lärt mig ett sätt att sko; det är bra att begagna, när dagen är kort.» Och dermed började han skära och bryta, tills han hade fått af alla hästbenen; «för jag vet inte hvad det ska’ tjena till att gå och knåpa med ett i sender,» sade han. Benen lade han nu i äsjan, som han hade sett Vår Herre göra, lade duktigt med kol på och lät smedsdrängarne draga af alla krafter i bälgstången; men det gick som man kunde vänta: benen brunno upp, och smeden måste betala hästen. Det tyckte han inte mycket om; men då i detsamma en gammal fattigstukäring kom gående förbi, tänkte han: «lyckas inte det ena, så tyckas väl det andra.»
Han tog gumman och lade henne i äsjan, och hur mycket hon gret och bad för lifvet, så halp det icke. «Du förstår inte ditt eget bästa, så gammal du är,» sade smeden; «nu ska’ du bli förvandlad till en ung jungfru igen på ett ögonblick, och ändå ska’ jag inte ta’ så mycket som en skilling för smidet.» Ja, det gick inte bättre med käringen, stackare, än med hästbenen. «Det var illa gjordt,» sade Vår Herre. «Åh, det är väl inte många som fråga efter henne,» svarade smeden; «men det är synd och skam af Hin, att inte hålla bättre än så hvad som står skrifvet öfver dörren.» — «Om du nu skulle få tre Önskningar af mig,» sade Vår Herre, «hvad skulle du då önska dig?» — «Försök,» sade smeden, «så tör du få veta det.» Vår Herre gaf honom tre önskningar. «Då önskar jag först och främst, att den jag ber klifva upp i päronträdet, som står här utanför smedjedörren, må bli sittande der tills jag sjelf ber honom komma ner igen,» sade smeden; «för det andra önskar jag, att den jag ber sätta sig i länstolen, som står der inne i rummet, må bli sittande i den tills jag sjelf ber honom stiga upp igen; och slutligen önskar jag, att den jag ber krypa in i ståltrådspungen, som jag har i min ficka, må bli qvar der tills jag sjelf ger honom lof att krypa ut igen.» — «Du önskade som en dåre,» sade Sankte Per; »först och främst borde du ha önskat dig Guds nåd och barmhertighet.» — »Jag tordes inte hugga till så stort,» sade smeden. Derpå sade Vår Herre och Sankte Per farväl och gingo vidare.
Tiden led, och när stunden var inne, kom Hin, som det stod i kontraktet, och skulle hämta smeden. «Är du färdig nu?» sade han och stack in näsan genom smedjedörren. «Åh, jag måste nödvändigt smida ett hufvud på den här spiken först,» svarade smeden; «kryp du emellertid upp i päronträdet och plocka dig ett päron och gnag på; du kan nog vara både törstig och hungrig efter färden.» Hin tackade för godt tillbud och kröp upp i trädet. «Ja, när jag nu tänker rätt på saken,» sade smeden, «så får jag platt inte hufvudet smidt på spiken på fyra år, för det är fanken till jern att vara hårdt; ner kan du inte komma under den tiden, utan du får väl sitta och hvila dig så länge.» Hin tiggde och bad så innerligt vackert, att han skulle få komma ned igen, men det halp icke. Till sist måste han lofva, att han inte skulle komma igen förr än de fyra åren voro förbi, som smeden hade sagt. «Ja, då kan du få komma ner igen,» sade smeden.
Då nu tiden var förbi, kom Hin åter för att hämta smeden. «Nu är du väl färdig,» sade han, «nu tycker jag du kan ha hunnit smida hufvud på spiken.» — «Ja, hufvud har jag nog fått på den,» svarade smeden, »men ändå kom du en liten smula för tidigt, för udden har jag ännu inte hvässat; så hårdt jern har jag då aldrig smidt förr. Medan jag slår udden på sömmen, kunde du sätta dig i länstolen och hvila dig, för du ä’ väl trött, kan jag tro.» — «Tackar som bjuder,» sade Hin och satte sig i länstolen; men knapt hade han slagit sig ner i den, så sade smeden, att när han tänkte rätt på saken, så kunde han inte få udden hvässad förr än om fyra år. Hin bad först vackert att slippa upp ur stolen, och sedan blef han ond och började hota; men smeden urskuldade sig det bästa han kunde, och sade att det var jernets fel, för det var så fördömdt hårdt, och tröstade Hin med att han satt så beqvämt i länstolen och att han skulle slippa derifrån om fyra år på minuten. Det fans nu ingen annan råd; Hin måste lofva, att han inte skulle hämta smeden förr än fyra år derefter; och då sade smeden: «Ja, då kan du resa dig igen,» och Hin bort det fortaste han kunde.
Om fyra år kom han tillbaka för att hämta smeden. «Nu måtte du väl vara färdig, vet jag,» sade Hin och stack näsan in genom dörren. «Fix och färdig,» svarade smeden, «nu kan vi resa när du vill. Men hör på, du,» tillade han; «det är en sak som jag stått länge här och tänkt på att jag skulle fråga dig om: är det sant, som det sägs, att Hin kan göra sig så liten han vill?» — «jo jo men, nog är det sant,» svarade Hin. «Åh, då kunde du just göra mig den tjensten och krypa
in i ståltrådspungen här och se efter om den är hel i
Smeden som de icke tordes släppa in i helvetet.
Teckning af O. Sinding.
tappa respengarne mina.» — «Mycket gerna,» sade Hin; han gjorde sig liten och kröp in i pungen. Men knapt hade han kommit dit in, förr än smeden knäpte ihop pungen. «Jo, den är hel och tät öfverallt,» sade Hin i pungen. «Det var roligt att höra det,» svarade smeden; «men det är bättre att vara förevar än eftersnar; jag må så gerna svetsa maskorna litet, bara för säkerhets skull,» och dermed lade han pungen i äsjan och gjorde den glödande. «Aj! aj! är du galen? Vet du inte, att jag är inne i pungen?» ropade Hin. «Ja, jag kan inte hjelpa det,» svarade smeden; «det är ett gammalt ordspråk som säger: man måste smida medan jernet är varmt,» och så grep han storsläggan, lade pungen på städet och började hamra allt hvad han orkade. «Aj! aj! aj!» skrek Hin i pungen. «Käre vän, låt mig bara slippa ut, så skall jag aldrig mera komma igen.» — «Åh ja, nu tror jag nog att maskorna ä’ svetsade tillräckligt,» sade smeden, «så nu kan du då få komma ut igen.» Dermed öppnade han pungen, och Hin bort så fort, att han inte tordes se sig tillbaka en gång.
Men efter någon tid föll det smeden in, att han kanske ändå hade burit sig dumt åt, då han hade gjort sig till ovän med Hin; «för skulle jag inte komma in i Guds rike,» tänkte han, «så kan det vara fara värdt, att jag blir husvill, eftersom jag har kommit i delo med honom, som råder öfver helvetet.» Han tyckte då att det var bäst att försöka komma in antingen i helvetet eller i himmelriket så godt först som sist, så att han finge veta huru han hade det, och dermed tog han släggan på axeln och gaf sig i väg. Då han hade gått ett stycke, kom han till korsvägen, der vägen till himmelriket skiljer sig från den som leder till helvetet; der hann han upp en skräddargesäll, som gick och traskade med pressjernet i handen. «God dag!» sade smeden, «hvart skall du hän?» — «Till himmelriket, om jag kan komma in der,» svarade skräddaren; «än du då?» — «Åh, då få vi inte sällskap långt,» svarade smeden, «jag har tänkt försöka på i helvetet först, jag, för jag är litet bekant med Hin se’n gammalt.» Derpå sade de hvarandra farväl och gingo hvar sin väg; men smeden var en stark, kraftig karl och gick mycket fortare än skräddaren, så att det dröjde inte länge förr än han stod utanför porten till helvetet. Han lät vakten anmäla sig och säga att det var någon utanför, som gerna ville tala ett ord med Hin. »Gå ut och fråga hvad det är för en,» sade Hin till vakten, och det gjorde denne. «Helsa Hin och säg att det är smeden, som hade den der pungen, han vet,» svarade smeden, «och bed honom så vackert att jag får slippa in strax, för först har jag smidt i dag ända till middagen, och sedan har jag gått en lång väg.» Då Hin fick detta besked, befalde han vakten att genast låsa igen alla nio låsen, på porten, «och sätt dit ett hänglås till ändå,» sade Hin, «för kommer han in, så ställer han till oreda i hela helvetet.» — «Det lär väl inte stå till att få herberge här då,» sade smeden för sig sjelf, då han hörde att de stängde till porten bättre; «jag får väl försöka i himmelriket då.» Och dermed vände han om och gick tillbaka tills han kom till korsvägen; der tog han samma väg som skräddaren hade gått. Förargad öfver att ha gått den långa vägen fram och tillbaka utan nytta, tog han ut stegen allt hvad han orkade och kom fram till himmelrikets port i det samma som Sankte Per gläntade litet på den, så mycket att den smala skräddaregesällen kunde slippa in. Smeden var ännu en sex, sju steg ifrån porten. Här är det allt bäst att skynda sig, tänkte han, grep släggan och kastade henne i dörröppningen med det samma som skräddaren slank in; men kom han inte in genom den öppningen, så vet jag inte hvart han har tagit vägen.
