Stolthet och fördom/16

←  Kapitel 15

Stolthet och fördom av Jane Austen Översättare: Carl Axel Ringenson Kapitel 16

Kapitel 17  →

SEXTONDE KAPITLET.

Som ingen invändning gjordes mot den överenskommelse, som ungdomen träffat med sin moster och alla mr Collins betänkligheter mot att lämna mr och mrs Bennet en enda afton under sitt besök på det kraftigaste sätt tillbakavisades, åkte han och hans fem unga fränkor vid lämplig tid till Meryton, och flickorna fingo vid inträdet i salongen till sin glädje höra, att mr Wickham hade antagit deras morbrors inbjudning och redan hade infunnit sig.

När denna nyhet meddelats dem och alla hade intagit sina platser, hade mr Collins tid att se sig omkring och beundra, och han frapperades så av rummets storlek och möblemang, att han förklarade att han nästan kunde ha trott, att han befann sig i det lilla frukostrummet på Rosings; denna jämförelse väckte i början just icke någon entusiasm, men då mrs Philips fick höra av honom, vad Rosings var och vem som var dess ägarinna — när hon hade lyssnat till beskrivningen av endast en av lady Catherines salonger och fått veta, att spiselkransen ensam hade kostat åttahundra pund, kände hon hela betydelsen av komplimangen och skulle knappast ha blivit förnärmad över en jämförelse med hushållerskans rum.

Medan man väntade på herrarna, var han på ett angenämt sätt upptagen med att för henne beskriva lady Catherines och hennes bostads glans med avvikelser då och då för att prisa sin egen anspråkslösa bostad och de förbättringar, som där höllo på att införas, och han fann i mrs Philips en mycket uppmärksam lyssnarinna, vars höga tanke om hans betydenhet växte i samma mån som hon hörde allt detta och som beslöt att relatera alltsammans för sina grannar, så snart hon kunde. Flickorna, som icke kunde lyssna till sin släkting, tyckte, att väntan blev mycket lång. Äntligen var den dock slut; herrarna kommo, och när mr Wickham inträdde i rummet, kände Elisabet, att hon varken hade sett honom förut eller tänkt på honom sedan med den minsta grad av oförståndig beundran. Officerarna i —shireregementet voro i det hela en samling mycket aktningsvärda, belevade män, och dagens gäster voro de bästa av dem, men mr Wickham stod lika mycket framom dem i anseende till sin person, sitt utseende och sin hållning, som de voro överlägsna den däste morbror Philips med sitt breda ansikte och sin doft av portvin, vilken följde dem in i rummet.

Mr Wickham var den lycklige man, mot vilken nästan vartenda kvinnligt öga vändes, och Elisabet var den lyckliga kvinna, vid vars sida han slutligen satte sig, och det angenäma sätt, varpå han genast började ett samtal, ehuru det endast rörde sig om att det var en ruskig afton och att man troligtvis hade att vänta en regnig tid, gjorde det klart för henne, att det vanligaste, tråkigaste, mest utslitna ämne kan bli intressant genom den talandes skicklighet.

Med sådana medtävlare om det täcka könets uppmärksamhet som mr Wickham och officerarna tycktes mr Collins sjunka ned i fullständig obemärkthet; för de unga damerna betydde han visserligen ingenting, men han hade ännu emellanåt en intresserad lyssnarinna i mrs Philips och försågs genom hennes uppmärksamhet ytterst rikligt med kaffe och kakor.

När spelborden blivit framsatta, fick han ett gott tillfälle att visa sin erkänsla mot henne genom att deltaga i whistpartiet.

— För närvarande är jag inte mycket hemma i spelet, sade han, men jag skall med glädje uppöva mig däri, ty i min ställning i livet — mrs Philips var mycket tacksam för hans tillmötesgående, men kunde icke vänta på att få höra hans skäl.

Mr Wickham spelade icke whist, och med förtjusning mottogs han vid det andra bordet och tog plats mellan Elisabet och Lydia. Först tycktes det vara att befara, att Lydia helt och hållet skulle lägga beslag på honom, ty hon var en riktig storpraterska, men då hon också var synnerligen förtjust i lottospel, blev hon snart allt för intresserad av detta för att kunna ägna uppmärksamhet åt någon särskilt. Fästande endast så mycket avseende vid spelet, som detta nödvändigtvis fordrade, fick mr Wickham därför god tid att språka med Elisabet, och hon var mycket villig att lyssna till honom, ehuru hon icke kunde hoppas att få höra vad hon mest önskade få besked om, nämligen historien om hans bekantskap med mr Darcy. Hon vågade icke ens nämna denne herres namn. Hennes nyfikenhet blev emellertid på ett oväntat sätt tillfredsställd. Mr Wickham tog själv upp ämnet. Han frågade, hur långt det var till Netherfield från Meryton, och sedan hon svarat honom, frågade han något tveksamt, hur länge mr Darcy hade vistats där.

— Omkring en månad, sade Elisabet, och som hon icke gärna ville släppa ämnet tillade hon: Han har en mycket stor egendom i Derbyshire, efter vad jag hört.

— Ja, svarade Wickham, hans egendom där är mycket präktig. Den ger i netto tio tusen om året. Ni kunde inte ha påträffat en person mer skickad att ge er säkra upplysningar om denna sak än mig, ty jag har på ett särskilt sätt varit förbunden med hans familj från min barndom.

Elisabet kunde icke underlåta att se förvånad ut.

— Ni har rätt att bli förvånad, miss Bennet, över ett sådant påstående, då ni, som jag antager, märkte det synnerligen kyliga sätt, varpå vi hälsade varandra i går. Är ni närmare bekant med mr Darcy?

— Jag känner honom så bra som jag kan önska, utropade Elisabet med värme. Jag har tillbragt fyra dagar under samma tak som han, och jag tycker, att han är högst obehaglig.

— Jag har icke någon rätt att utsäga min mening, sade Wickham, med avseende på den frågan om han är behaglig eller motsatsen. Jag är inte rätta mannen att bilda mig ett omdöme därom. Jag har känt honom alltför länge och allt för väl för att vara en opartisk domare. Det är omöjligt för mig att vara opartisk. Men jag tror, att er åsikt om honom skulle väcka allmän förvåning — och kanske ni inte skulle uttrycka den i alldeles så starka ordalag på något annat ställe. Här är ni i er egen familj.

— Jag försäkrar, att jag inte säger mera här, än jag skulle göra på något annat ställe i grannskapet med undantag av Netherfield. Han är inte alls omtyckt i Hertfordshire. Alla äro förtretade över hans sturskhet. Ni kommer inte att få höra någon uttrycka sig fördelaktigare om honom.

— Jag kan inte påstå, att jag är ledsen, sade Wickham efter en kort paus, över att han eller någon annan inte uppskattas över förtjänst, men med honom tror jag inte att det ofta inträffar. Världen är förblindad av hans förmögenhet och anseende eller skrämd av hans högdragna och imponerande sätt och betraktar honom endast så som han vill bli betraktad.

— Så obetydligt som jag känner honom, skulle jag vilja säga, att han är en elak människa. Wickham bara skakade på huvudet.

— Jag undrar, sade han, då nästa tillfälle att tala erbjöd sig, om det är antagligt, att han stannar mycket längre här i trakten.

— Jag vet inte alls, men jag hörde inte något om hans avsikt att bege sig av, då jag var på Netherfield. Jag hoppas, att hans vistelse i närheten inte kommer att inverka störande på era planer med avseende på —shireregementet.

— Visst inte, jag låter mig inte drivas bort av mr Darcy. Om han vill undvika att träffa mig, så måste han ge sig av. Vi stå inte på god fot med varandra, och det plågar mig alltid att råka honom, men jag har inte något annat skäl att undvika honom än vad jag kan högt uttala inför hela världen — en känsla av mycket ovänligt bemötande å hans sida och djup smärta över att han är, vad han är. Hans far, miss Bennet, avlidne mr Darcy, var en av de bästa män, som någonsin levat, och den trognaste vän, jag någonsin ägt, och jag kan aldrig vara tillsammans med den här mr Darcy utan att känna mig djupt bedrövad vid tanken på tusen rörande minnen. Hans uppförande mot mig har varit skamligt, men jag tror verkligen, att jag lättare skulle kunna tillgiva honom allting annat än att han svikit sin fars förhoppningar och vanärat hans minne.

Elisabet fann ämnet allt intressantare och lyssnade med största uppmärksamhet, men sakens grannlaga beskaffenhet förbjöd henne att göra flera frågor.

Mr Wickham började tala om mera allmänna ämnen, om Meryton, grannskapet, sällskapslivet o. s. v., han tycktes vara mycket nöjd med allt vad han hittills hade sett, och talade särskilt om det sistnämnda i förbindliga och höviska ordalag.

— Det var utsikten att ständigt få njuta av sällskapsliv och ett gott sådant, tillade han, som huvudsakligen förmådde mig att gå in vid —shireregementet. Jag visste, att det var en högst aktningsvärd, mycket angenäm kår, och min vän Denny frestade mig också med sin beskrivning av dess nuvarande förläggningsort, den stora uppmärksamhet, för vilken de voro föremål i Meryton och det förträffliga umgänge, det erbjöd dem. Sällskapsliv, det tillstår jag, är oundgängligt för mig. Jag har haft stora missräkningar i livet, och jag kan inte fördraga ensamheten. Jag måste ha sysselsättning och umgänge. Militärlivet är inte vad jag egentligen var ämnad till, men omständigheterna ha nu gjort, att jag finner mig däri. Jag skulle ha blivit präst — den prästerliga banan var målet för mina studier, och jag skulle vid denna tid ha varit i besittning av ett mycket värdefullt pastorat, om så hade behagat den herre, vi just nyss talade om.

— Verkligen?

— Ja, avlidne mr Darcy förordnade i sitt testamente, att jag skulle kallas till det bästa pastorat, han hade rätt att bortgiva. Han var min gudfader och synnerligen fästad vid mig. Jag kan inte göra full rättvisa åt hans godhet. Han ämnade frikostigt sörja för mig och trodde, att han gjort det, men när pastoratet blev ledigt, gavs det åt en annan.

— O himmel! utropade Elisabet. Hur kunde detta ske? Hur kunde hans sista vilja så åsidosättas? Varför sökte ni inte upprättelse med lagens hjälp?

— Det var en oformlighet i testamentets ordalag, som gjorde, att jag inte kunde hoppas på någon hjälp av lagen. En hederlig man kunde inte ha betvivlat avsikten, men mr Darcy behagade betvivla den eller behandla den som endast ett villkorligt anbefallande och påstå, att jag förverkat alla anspråk genom överdådigt liv, obetänksamt handlingssätt, kort sagt allt möjligt. Säkert är, att pastoratet blev ledigt för två år sedan, just då jag hunnit den ålder, att jag kunnat tillträda det, och att det gavs åt en annan, och inte mindre säkert är, att jag inte kan anklaga mig själv för att verkligen ha gjort något, varigenom jag förtjänat att förlora det. Jag är livlig och oförsiktig till lynnet, och jag har kanske ibland uttalat min mening om honom och till honom allt för uppriktigt. Jag kan inte erinra mig något värre. Men faktum är, att vi äro mycket olika slags människor och att han hatar mig.

— Detta är alldeles upprörande! Han förtjänar att bli offentligen brännmärkt.

— Någon gång kommer han att bli det, men ej av mig. Tills jag kan glömma hans far, kan jag aldrig trotsa eller kompromettera honom.

Elisabet högaktade honom för sådana känslor och tyckte, att han var vackrare än någonsin, då han uttryckte dem.

— Men vilket motiv, sade hon efter en paus, kan han väl ha haft? Vad kan ha förmått honom att handla så grymt?

— En bestämd, avgjord motvilja mot mig — en motvilja, som jag till viss grad icke kan tillskriva annat än avundsjuka. Hade den avlidne mr Darcy hållit av mig mindre, kunde hans son kanske haft lättare att fördraga mig, men hans fars ovanliga tillgivenhet mot mig retade honom, efter vad jag tror, vid mycket tidiga år. Han hade inte ett sådant lynne, som kunde bära det slags tävlan, som ägde rum mellan oss — det slags företräde, som ofta gavs mig.

— Jag hade aldrig trott, att mr Darcy var så elak — fastän jag aldrig tyckt om honom, hade jag aldrig haft så dålig tanke om honom. Jag trodde, att han föraktade sina medmänniskor i allmänhet, men jag misstänkte inte, att han nedlät sig till sådan ondskefull hämnd, sådan orättvisa, sådan omänsklighet.

Efter några minuters eftertanke fortsatte hon emellertid: — Jag kommer verkligen ihåg, att han en dag på Netherfield berömde sig av sitt oförsonliga agg, sin oförsonliga sinnesart. Hans lynne måtte vara förfärligt.

— Jag kan ej lita på mig själv i detta stycke, svarade Wickham, jag kan näppeligen vara rättvis mot honom.

Elisabet försjönk åter i djupa tankar, och efter en stund utropade hon: — Att på detta sätt behandla sin fars gudson, vän och gunstling! Hon kunde ha tillagt: En ung man därtill sådan som ni, vars utseende redan utgör en borgen för att ni är en god människa — men hon nöjde sig med att säga: Och därtill en person, som förmodligen varit hans kamrat från barndomen, på det intimaste sätt, som jag tror ni sade, förbunden med honom!

— Vi voro födda i samma församling, inom gränserna av samma park; största delen av vår ungdom tillbragte vi tillsammans, boende i samma hus, delande samma nöjen, föremål för samma faderliga omsorg. Min far ägnade sig till en början åt det yrke, som er morbror, mr Philips, tycks utöva med sådan heder, men han upphörde därmed för att kunna vara mr Darcy till nytta och offrade hela sin tid åt skötandet av godset Pemberley. Han värderades mycket högt av mr Darcy och var hans förtrogne, innerligt avhållne vän. Mr Darcy erkände ofta, att han stod i den största tacksamhetsskuld till min far för den driftighet och skicklighet, varmed han skötte godset, och när kort före min fars död mr Darcy frivilligt gav honom ett löfte att sörja för mig, är jag övertygad om att han kände det lika mycket som en tacksamhetsskuld mot honom som ett bevis på tillgivenhet mot mig.

— Så besynnerligt! utropade Elisabet. Så avskyvärt! Det förundrar mig, att just mr Darcys stolthet icke har gjort honom rättvis mot er! Om inte något bättre motiv dikterat hans handlingssätt, tycker jag, att han borde ha varit allt för stolt för att vara ohederlig — ty ohederlighet måste jag kalla det.

— Det är underligt, svarade Wickham, ty nästan alla hans handlingar kunna sägas ha sin grund i stolthet — och stolthet har ofta varit hans bästa vän. Den har gjort honom mera förtrogen med dygden än med någon annan känsla. Men vi äro alla inkonsekventa, och i hans beteende mot mig funnos till och med starkare drivfjädrar än stoltheten.

— Kan en så avskyvärd stolthet som hans någonsin ha varit honom till gagn?

— Ja. Den har ofta förmått honom att vara frikostig och ädelmodig — att givmilt skänka bort sina pengar, att utöva gästfrihet, att bistå sina förpaktare och hjälpa de fattiga. Familjestolthet och sonlig stolthet — ty han är mycket stolt över vad hans far var — ha verkat detta. Att icke vilja synas vanhedra sin familj, vansläktas i fråga om egenskaper, som vinna popularitet, eller gå förlustig om det inflytande, Pemberley House skänker, detta är ett kraftigt motiv. Han har också broderlig stolthet, som i förening med en viss broderlig tillgivenhet gör honom till en mycket god och sorgfällig beskyddare av sin syster, och ni kommer att få höra honom allmänt utskrikas som den bäste och mest uppmärksamme av bröder.

— Hurudan flicka är miss Darcy?

Han skakade på huvudet. — Jag önskar, att jag kunde kalla henne älskvärd. Det gör mig ont att tala illa om en Darcy. Men hon är allt för lik sin bror — mycket, mycket stolt. Som barn var hon tillgiven och behaglig och mycket intagen i mig och jag har offrat timme efter timme på att roa henne. Men nu är hon alldeles likgiltig för mig. Hon är en vacker flicka på omkring femton eller sexton år och, efter vad jag hört, mycket talangfull. Sedan sin fars död har hon bott i London tillsammans med en dam, som övervakar hennes uppfostran.

Efter många pauser och många försök att upptaga andra ämnen kunde Elisabet icke låta bli att ännu en gång återvända till det första och sade:

— Det förvånar mig, att han är en så intim vän till mr Bingley. Hur kan mr Bingley, som tycks vara godmodigheten själv, och som, efter vad jag tror, är verkligt älskvärd, vara god vän med en sådan man? Hur kunna de passa för varandra? Känner ni mr Bingley?

— Inte alls.

— Han är en blid, älskvärd, intagande man. Han kan inte veta, hurudan mr Darcy är.

— Förmodligen inte; men mr Darcy kan behaga, när han vill. Han saknar icke talanger. Han kan vara en angenäm sällskapsmänniska, om han tycker att det är mödan värt. Gentemot sådana personer, som äro hans likar i fråga om socialt anseende, är han en helt annan än gentemot sådana, som äro mindre betydande. Hans stolthet sviker honom aldrig, men mot de rika är han högsint, rättvis, uppriktig, resonlig, hederlig och kanske angenäm, och han fäster stort avseende vid folks förmögenhet och sätt att uppträda.

Då whistpartiet strax därpå avslutades, samlade sig de spelande kring det andra bordet, och mr Collins ställde sig mellan Elisabet och mrs Philips. De vanliga frågorna om hans tur i spelet gjordes av den senare. Den hade icke varit stor, han hade förlorat vartenda parti; men när mrs Philips började uttrycka sitt deltagande i anledning därav, försäkrade han henne med stort allvar, att det icke betydde det ringaste, att han betraktade pengar som en ren småsak, och han bad henne icke hysa någon oro för hans skull.

— Jag vet mycket väl, sade han, att när folk slår sig ner vid ett spelbord, måste de stå sitt kast, och lyckligtvis äro mina omständigheter icke sådana, att fem shilling betyda något för mig. Det finns utan tvivel många, som icke kunna säga detsamma, men tack vare Catherine de Bourgh, är jag höjd över nödvändigheten att se på dylika småsaker.

Mr Wickhams uppmärksamhet väcktes, och sedan han några ögonblick betraktat mr Collins, frågade han Elisabet med låg röst, om hennes släkting var mycket nära bekant med familjen de Bourgh.

— Lady Catherine de Bourgh, svarade hon, har helt nyligen förlänat honom ett pastorat. Jag vet inte riktigt, hur mr Collins först blev bekant med henne, men säkert har han inte känt henne länge.

— Ni vet naturligtvis, att lady Catherine de Bourgh och lady Anne Darcy voro systrar, och att hon således är moster till den nuvarande mr Darcy.

— Nej, det visste jag verkligen inte. Jag visste ingenting alls om lady Catherines släktskapsförhållanden. Jag har aldrig hört talas om hennes tillvaro förrän i förrgår.

— Hennes dotter, miss de Bourgh, kommer att få en mycket stor förmögenhet, och det tros, att hon och hennes kusin komma att förena de två godsen.

Denna nyhet kom Elisabet att le, då hon tänkte på stackars miss Bingley. Fruktlösa måste i sanning alla hennes uppmärksamhetsbevis bli, fruktlös hennes vänskap mot hans syster och hennes lovprisande av honom själv, om han redan var bestämd åt en annan.

— Mr Collins, sade hon, talar berömmande både om lady Catherine och hennes dotter, men på grund av några smådrag, som han berättat om modern, misstänker jag, att hans tacksamhet vilseleder honom och att hon, fastän hon är hans beskyddarinna, är en högmodig, inbilsk kvinna.

— Jag tror att hon är båda delarna i hög grad, svarade Wickham, jag har inte sett henne på många år, men jag kommer mycket väl ihåg, att jag aldrig tyckte om henne och att hennes sätt var befallande och övermodigt. Hon har rykte om sig att vara utomordentligt klok och intelligent, men jag tror nästan, att en del av hennes själsgåvor tillskrivas henne på grund av hennes rang och förmögenhet, en del på grund av hennes myndiga sätt och återstoden på grund av stoltheten hos hennes systerson, som vill, att alla, som stå i släktskapsförhållande till honom, skola vara ovanligt intelligenta.

Elisabet medgav, att han hade givit en mycket antaglig förklaring av förhållandet, och de fortsatte att språka under ömsesidig belåtenhet, tills supén gjorde slut på kortspelet och gav de andra damerna deras beskärda del av mr Wickhams uppmärksamhet. Ingen verklig konversation kunde äga rum på grund av sorlet bland gästerna, men hans sätt fann behag hos alla. Vad helst han sade, sade han, och vad helst han gjorde, gjorde han på ett behagligt sätt. Elisabet gick därifrån med huvudet fullt av honom. Hon kunde under hemvägen icke tänka på något annat än mr Wickham och vad han hade berättat för henne, men det blev icke tid för henne att ens nämna hans namn, ty varken mr Collins eller Lydia voro tysta ett ögonblick. Lydia pratade oupphörligt om lottospel, om de spelmarker hon hade vunnit, och dem hon förlorat; och mr Collins beskrev mr och mrs Philips’ uppmärksamhet, bedyrande, att han icke alls bekymrade sig om sina förluster på whist, uppräknade alla rätterna i supén, uttryckte upprepade gånger sin farhåga, att hans släktingar sutto för trångt, och hade därvid mer att säga, än han lämpligen kunde medhinna, tills vagnen stannade vid Longbourn House.