Stolthet och fördom/43

←  Kapitel 42

Stolthet och fördom av Jane Austen Översättare: Carl Axel Ringenson Kapitel 43

Kapitel 44  →

FYRTIOTREDJE KAPITLET.

Under åkturen spanade Elisabet med en viss oro efter den första skymten av Pemberleyparken, och när de slutligen körde in genom grinden, befann hon sig i högsta grad av spänning.

Parken var mycket stor och innefattade en mycket omväxlande terräng. De kommo först in i en av dess lägst belägna delar och åkte en stund genom en vacker skog av betydande utsträckning.

Elisabet var allt för upptagen av sina tankar för att kunna samtala med sina reskamrater, men hon såg och beundrade varje anmärkningsvärd plats och utsiktspunkt. En halv mil åkte de småningom uppåt och befunno sig slutligen på toppen av en ansenlig höjd, där skogen upphörde och där man genast fick syn på Pemberley House, som låg på motsatta sidan av en dal, mot vilken vägen sänkte sig i branta slingringar. Det var en stor, vacker stenbyggnad, som hade ett förmånligt läge på en sluttning med en bakgrund av höga, skogklädda kullar, och framför densamma flöt en ström, vars yta vidgade sig på ett naturligt sätt, utan att något gjorts däråt med konst. Elisabet var förtjust. Hon hade aldrig sett ett ställe, för vilket naturen gjort så mycket eller där den naturliga skönheten så litet motverkats av tvivelaktig smak. De intogos alla av livlig beundran, och i detta ögonblick kände hon, att det skulle vara något värt att bli husfru på Pemberley.

De åkte ner för kullen, över bryggan och fram till dörren, och medan de på nära håll togo huset i betraktande, återkommo alla hennes farhågor att träffa dess ägare. Hon fruktade, att städerskan kunde ha misstagit sig. Sedan de anhållit om att få bese stället, bad man dem stiga in i hallen, och under det att de väntade på husföreståndarinnan, hade Elisabet god tid att undra över att hon verkligen befann sig där hon var.

Husföreståndarinnan infann sig; det var en äldre kvinna med aktningsvärt utseende, mycket mindre prydlig och mera hövlig, än Elisabet hade föreställt sig. De följde henne in i matsalen. Det var ett stort, präktigt möblerat rum med vackra proportioner. Den skogklädda höjden, från vilken de hade kommit ned, syntes ännu brantare på avstånd och tog sig mycket bra ut. Terrängen var utnyttjad på bästa sätt, och hon såg med förtjusning på hela skådespelet, strömmen, träden, som stodo spridda på dess stränder, och den buktande dalen, så långt hon kunde skönja den. Då de kommo in i andra rum, sågos föremålen under andra synvinklar, men från alla fönster hade man den vackraste utsikt. Rummen voro höga och vackra och möblerna värdiga sin förmögne ägare, men Elisabet såg med beundran av hans smak, att de varken voro pråliga eller onödigt eleganta; där var mindre prakt och mera verklig finess än på Rosings.

Och på denna plats, tänkte hon, kunde jag ha blivit husfru! I dessa rum kunde jag nu ha känt mig fullkomligt hemma! I stället för att bese dem som en främling kunde jag ha glatt mig över dem som mina egna och i dem välkomnat min morbror och moster som gäster. Men hon besinnade sig och tänkte vidare: Nej, detta kunde aldrig ske, morbror och moster skulle ha varit förlorade för mig; jag skulle aldrig ha fått inbjuda dem.

Det var en lycka, att hon besinnade sig, det räddade henne från något, som liknade ånger.

Hon hade god lust att fråga husföreståndarinnan, om hennes husbonde verkligen var borta, men modet svek henne. Slutligen framställdes dock frågan av hennes morbror, och hon vände sig bort med oro, då mrs Reynolds svarade, att han var borta, tilläggande: men vi vänta honom hem i morgon med ett stort sällskap av vänner och bekanta. Huru glad var icke Elisabet över att deras resa icke på grund av någon omständighet blivit uppskjuten en dag.

Hennes moster ropade nu, att hon skulle komma och se på ett porträtt. Hon gick fram och såg mr Wickhams porträtt, som jämte några andra miniatyrer hängde över spiselkransen. Mrs Gardiner frågade henne leende, hur hon tyckte om det. Husföreståndarinnan kom fram och omtalade för dem, att det var ett porträtt av en ung herre, son till hennes avlidne husbondes förvaltare, vilken av honom uppfostrats på hans bekostnad. Han har nu blivit officer, tillade hon, men jag är rädd för att han fört ett vilt liv.

Mrs Gardiner såg leende på sin systerdotter, men Elisabet kunde icke besvara detta.

— Och det här, sade mrs Reynolds, pekande på ett annat av miniatyrporträtten, är min husbonde, och det är mycket likt honom. Det ritades på samma gång som det andra, för omkring åtta år sedan.

— Jag har hört mycket talas om er husbondes vackra utseende, sade mrs Gardiner, i det hon betraktade porträttet; det är verkligen ett vackert ansikte. Men Lizzy, du kan tala om för oss, om det är likt eller inte.

Mrs Reynolds aktning för Elisabet tycktes växa vid denna antydning, att hon kände hans husbonde.

— Känner den här unga damen mr Darcy?

Elisabet rodnade och sade: — En liten smula.

— Och tycker ni inte, att han är en mycket vacker ung herre?

— Jo, mycket vacker.

— Jag har verkligen aldrig sett någon, som ser så bra ut som han; men i galleriet i övre våningen får ni se ett vackrare, större porträtt av honom än det här. Det här rummet var min avlidne husbondes älsklingsrum, och de här miniatyrporträtten ha samma plats som de hade under hans tid. Han tyckte mycket om dem.

Detta gav Elisabet en förklaring, varför mr Wickhams porträtt befann sig bland dem.

Mrs Reynolds riktade sedan deras uppmärksamhet på ett porträtt av miss Darcy, som ritats, då hon endast var åtta år gammal.

— Är miss Darcy lika vacker som sin bror? sade mr Gardiner.

— Ja, hon är den vackraste unga flicka, man kan få se, och så talangfull! Hon spelar och sjunger hela dagen i ända. I nästa rum står ett instrument, som nyss kommit hit för hennes räkning, en gåva av min husbonde; hon kommer hit i morgon tillsammans med honom.

Mr Gardiner, som hade ett ledigt och angenämt sätt, uppmuntrade hennes meddelsamhet med sina frågor och anmärkningar; vare sig av stolthet eller tillgivenhet för sitt husbondefolk fann mrs Reynolds ögonskenligen stort nöje i att tala om herrn i huset och hans syster.

— Vistas er husbonde mycket på Pemberley under årets lopp?

— Inte så mycket, som jag kunde önska, men jag kan säga, att han tillbringar halva sin tid här, och miss Darcy vistas alltid här under sommarmånaderna.

— Utom då hon reser till Ramsgate, tänkte Elisabet.

— Om er husbonde gifte sig, skulle han väl uppehålla sig här mera.

— Ja, men jag vet inte, när det kommer att ske; jag vet inte, vem som är god nog för honom.

Mr och mrs Gardiner logo. Elisabet kunde icke låta bli att säga: — Det är verkligen mycket hedrande för honom, att ni tänker så.

— Jag säger bara sanningen och vad var och en, som känner honom, vill säga, svarade mrs Reynolds. Elisabet tyckte, att detta var att gå nästan långt, och hon lyssnade med växande förvåning, då husföreståndarinnan tillade: Jag har aldrig i mitt liv hört ett ont ord av honom, och jag har känt honom, sedan han var fyra år gammal.

Detta var högst märkvärdiga lovord, som stodo i skarp motsats mot hennes egna tankar om honom. Hon hade varit livligt övertygad om att han icke var en godhjärtad man. Hon lyssnade med största intresse, längtade att få höra mera och var tacksam mot sin morbror, då han sade:

— Det är verkligen mycket få människor, om vilka man kan säga så mycket. Ni är verkligen lycklig, som har en sådan husbonde.

— Ja, det vet jag att jag är. Om jag skulle söka i hela världen, kunde jag inte finna en bättre. Men jag har alltid märkt, att de, som äro snälla som barn, också bli snälla, när de växa upp, och han var alltid den vänligaste, den mest ädelsinnade gosse i världen.

Elisabet nästan stirrade på henne. Kan detta vara mr Darcy? tänkte hon.

— Hans far var en utmärkt man, sade mrs Gardiner.

— Ja, det var han verkligen, och hans son kommer att bli alldeles som han — lika snäll mot de fattiga.

Elisabet lyssnade, undrade, tvivlade och längtade att få höra mera. Intet annat än vad mrs Reynolds sade kunde intressera henne. Det var förgäves hon omtalade, vad tavlorna föreställde, vilka dimensioner rummen hade och huru mycket möblerna kostade. Mr Gardiner, som var högligen road av den partiskhet för familjen, vilken han tillskrev de lovord, hon slösade på sin husbonde, ledde snart åter in samtalet på detta ämne, och hon framhöll kraftigt mr Darcys många förtjänster, under det att de tillsammans gingo uppför den stora trappan.

— Han är den bäste godsherre och den bäste husbonde, som någonsin levat, sade hon; han är icke lik nutidens tygellösa unga män, som bara tänka på sig själva. Det är inte en av hans underhavande eller tjänare, som inte vill ge honom ett gott vitsord. Det finns folk, som säger, att han är stolt, men jag har sannerligen aldrig märkt något sådant. Jag tänker, att detta helt och hållet beror på att han inte far fram som andra unga män.

I vilket fördelaktigt ljus framställer hon inte honom, tänkte Elisabet.

— Denna vackra skildring av honom, viskade hennes moster, då de gingo vidare, står inte riktigt bra tillsammans med hans handlingssätt mot vår stackars vän.

— Kanske vi ha förts bakom ljuset.

— Det är inte mycket troligt; vår sagesman är alltför trovärdig.

Då de kommit upp i den rymliga förstugan i övre våningen, infördes de i ett mycket vackert vardagsrum, som nyligen möblerats med större elegans och i ljusare färger än rummen på nedre botten, och de fingo veta, att detta hade skett enkom för att glädja miss Darcy, som fattat smak för detta rum, då hon sista gången var på Pemberley.

— Han är verkligen en snäll bror, sade Elisabet, då de gingo fram till ett av fönstren.

Mrs Reynolds förutsåg miss Darcys förtjusning, då hon inträdde i rummet. Och sådant är alltid hans sätt, tillade hon. Vad helst som kan bereda hans syster ett nöje, det blir genast gjort. Det finns ingenting, som han inte skulle göra för hennes skull.

Tavelgalleriet och ett par av de förnämsta sovrummen voro nu allt, som återstod att visa. I det förra funnos många goda tavlor, men Elisabet förstod sig icke alls på konst, och från sådana målningar, som varit att se där nere, hade hon gärna vänt sin uppmärksamhet till några pastellteckningar av miss Darcy, vilkas ämnen voro mera intressanta och även mera lättfattliga.

I galleriet funnos många familjeporträtt, men de voro föga ägnade att tilldraga sig en främlings uppmärksamhet. Elisabet gick omkring och sökte efter det enda ansikte, som kunde vara bekant för henne. Slutligen stannade hon framför det och såg ett porträtt av mr Darcy, som var frappant likt med ett sådant leende över dragen, som hon påminde sig ibland ha sett, då han såg på henne. Hon stod flera minuter kvar framför tavlan, försjunken i allvarligt betraktande, och återvände till den ännu en gång, innan de lämnade galleriet. Mrs Reynolds omtalade för dem, att porträttet hade målats under faderns livstid.

Elisabet kände sig verkligen i detta ögonblick vänligare stämd mot originalet, än hon någonsin gjort under den tid de varit bekanta. De lovord, som mrs Reynolds slösade på honom, voro icke betydelselösa. Vilket beröm är värdefullare än det, som ges av en intelligent tjänare? Hon tänkte på huru många människors lycka berodde av honom som broder, egendomsherre och husbonde, huru mycken glädje eller sorg det stod i hans makt att bereda, huru mycket gott eller ont kunde göras av honom. Varje omdöme, som uttalats av husföreståndarinnan, vittnade fördelaktigt om hans karaktär, och då hon stod framför den duk, på vilken han var avbildad och från vilken han fäste sina ögon på henne, tänkte hon på hans blick med en djupare känsla av tacksamhet, än den någonsin förut väckt hos henne, och hon mindes, huru varm den var.

När de hade sett alla de delar av huset, som brukade visas för besökande, gingo de åter ner i nedre våningen, och, sedan de tagit farväl av mrs Reynolds, överlämnades de åt trädgårdsmästaren, som mötte dem vid dörren till vestibulen.

Då de gingo över gräsmattan ned mot strömmen, vände sig Elisabet om för att ännu en gång se på byggningen; hennes morbror och moster stannade också, och under det att den senare framställde gissningar om husets ålder, kom dess ägare själv plötsligen fram från den väg, som bakom densamma förde till stallen.

De voro på ungefär tjugu fots avstånd från varandra, och så plötsligt var hans uppträdande, att det var omöjligt att undvika att se honom. Hans och Elisabets ögon möttes genast, och bådas kinder övergötos av den djupaste rodnad. Han riktigt spratt till och tycktes under ett ögonblick stå orörlig av häpnad, men snart hämtade han sig, gick fram till sällskapet och tilltalade Elisabet i ordalag som om de icke vittnade om fullständigt lugn, åtminstone voro fullkomligt hövliga.

Hon hade instinktmässigt vänt sig bort, men hejdade sig då han närmade sig och lyssnade till hans artigheter med en förlägenhet som hon omöjligt kunde betvinga. Om den första anblicken av honom eller hans likhet med det porträtt som de nyss sett, ej varit nog för att övertyga de två andra, att de nu sågo mr Darcy inför sig, så måste trädgårdsmästarens häpenhet, då han varseblev sin husbonde, med ens ha gjort det klart för dem. De stodo på ett litet avstånd, medan han talade med deras systerdotter, som förvånad och förvirrad, knappt vågade lyfta sina ögon och se honom i ansiktet och som icke visste, vad hon svarade på hans artiga frågor om hennes familj. Häpen som hon var över den förändring, hans sätt undergått sedan de sist skildes, ökade varje mening, han yttrade, hennes förvirring. Tanken på det opassande i att hon befann sig där, framträdde hos henne med förnyad styrka, och de få minuter de samtalade voro bland de mest pinsamma i hennes liv. Han tycktes icke heller vara mycket mera obesvärad. När han talade, hade hans ton icke något av sitt vanliga lugn, och han upprepade sina frågor om tiden för hennes avresa från Longbourn och om hennes vistelse i Derbyshire så ofta och på ett så brådskande sätt, att det tydligen visade, att han ej rätt visste till sig.

Slutligen tycktes han icke vidare veta, vad han skulle säga, och sedan han stått några ögonblick utan att yttra ett ord, gjorde han slag i saken och tog farväl.

De andra gingo då fram till Elisabet och uttryckte sin beundran över hans utseende, men hon hörde icke ett ord, och helt upptagen av sina egna känslor, följde hon dem under tystnad. Hon var överväldigad av blygsel och förtret. Att hon kommit dit var det olyckligaste, det mest oförnuftiga tilltag i världen! Hur besynnerligt måste det icke förefalla honom! I vilken ful dager måste hon icke framstå för en så högdragen man! Det kunde se ut, som om hon med avsikt hade ställt sig i hans väg igen! Ack, varför hade hon kommit hit? Och varför kom han på detta sätt en dag innan han var väntad? Om de bara hade varit ute tio minuter förr, skulle de ej ha upptäckts av honom, ty det var tydligt, att han just nyss hade anlänt, att han ett ögonblick förut hade stigit ner från sin vagn eller sin häst. Hon blygdes åter och återigen över det vanvettiga i detta möte. Och hans sätt mot henne, som var så frappant förändrat, vad kunde det betyda? Det var förvånande, att han ens talade till henne, men att han gjorde det med så stor artighet, att han gjorde sig underrättad om hennes familj! Aldrig i sitt liv hade hon sett honom så litet högtidlig i sitt sätt, aldrig hade han tilltalat henne med så stor vänlighet som vid detta oväntade möte. Vilken kontrast det bildade mot de ord, han riktade till henne sista gången i Rosings park, då han lade sitt brev i hennes hand! Hon visste icke, vad hon skulle tänka eller hur hon skulle göra sig reda för sina tankar.

De hade nu kommit in på en vacker gång vid sidan av strömmen, och för varje steg tedde sig för dem täckare konturer av landskapet eller en vackrare utsikt över skogen, till vilken de nu närmade sig, men det dröjde en stund innan Elisabet märkte något därav, och ehuru hon svarade mekaniskt på upprepade tilltal av sin morbror och moster och tycktes rikta sina blickar mot sådana föremål, som de utpekade, urskilde hon icke något av vad de hade framför sig. Alla hennes tankar riktades ensamt mot den punkt i Pemberley House, vilken den än månde vara, där mr Darcy då befann sig. Hon undrade, vad i denna stund försiggick i hans själ, på vad sätt han tänkte på henne och om hon, trots allt, ännu var kär för honom. Kanske han hade varit artig endast emedan han kände sig väl till mods. Dock hade det varit ett visst något i hans röst, som icke tydde på välbefinnande. Huruvida han hade känt mera obehag eller glädje, då han träffade henne, det kunde hon icke säga, men säkert var, att han icke hade sett henne med bibehållet lugn.

Slutligen väcktes hon dock ur sina tankar av sina följeslagares anmärkningar över hennes tankspriddhet, och hon kände, att hon måste bli sig själv lik igen.

De gingo in i skogen, sade farväl till strömmen för en stund och kommo upp till högre belägna delar av området, varifrån genom gläntor i skogen för ögat erbjödo sig flera vackra utsikter över dalen, de mitt emot liggande höjderna, av vilka många voro klädda med skog och då och då en skymt av strömmen. Mr Gardiner uttryckte en önskan att få gå runt hela parken, men fruktade, att det kunde vara längre än en vanlig promenad. Med ett triumferande leende omtalade trädgårdsmästaren för dem, att den var tio mil i omkrets. Detta avgjorde saken, och de fortsatte den vanliga rundturen, som efter en stund förde dem ned genom tät skog till kanten av strömmen vid en av dess smalaste delar. De gingo över den på en enkel bro, som harmonierade med landskapets karaktär i det hela. Det var en plats, som var mindre utsmyckad än någon av dem, de hittills sett, och dalen, som här trängdes samman till en klyfta, lämnade rum endast för strömmen och en trång gångstig, som slingrade sig genom småskogen på dess kant. Elisabet ville gärna göra en liten upptäcktsfärd längs densamma, men när de gått över bron och märkte, hur långt avlägsna de voro från huvudbyggnaden, kunde mrs Gardiner, som icke var någon duktig fotgängerska, icke gå längre och tänkte endast på att återvända till vagnen så fort som möjligt. Hennes systerdotter måste därför ge med sig, och de togo den närmaste vägen till huvudbyggnaden på motsatta sidan av strömmen, men de kommo endast långsamt framåt, ty mr Gardiner, som var mycket road av att fiska, fastän han sällan fick hänge sig åt detta nöje, var så upptagen av att iakttaga de laxöringar som då och då syntes i vattnet och av att språka med trädgårdsmästaren om dessa, att han blev mycket fördröjd. Under det de gingo framåt på detta långsamma sätt, blevo de återigen förvånade — Elisabet lika mycket som första gången — över åsynen av mr Darcy som närmade sig och endast befann sig ett kort stycke från dem. Då denna sida av strömmen var mindre trädbevuxen än den andra, kunde de se honom, innan de möttes. Huru häpen Elisabet än var, var hon åtminstone mera beredd på sammanträffandet än förra gången och hon beslöt att visa sig lugn och tala lugnt, om han verkligen ämnade möta dem, under några ögonblick tänkte hon verkligen, att han troligtvis skulle taga av på en annan gång. Denna tanke varade, så länge en krökning av vägen dolde honom för deras blickar. Då han passerat denna krökning, befann han sig omedelbart framför dem. I ett ögonkast såg hon, att den artighet, han nyss visat, icke på något sätt förminskats, och för att betala med samma mynt började hon, då de möttes, att uttrycka sin beundran över platsens skönhet, men hon hade knappt hunnit uttala orden »förtjusande», »hänryckande», förrän några oangenäma hågkomster trängde sig på henne, och hon inbillade sig, att lovord över Pemberley från hennes sida kunde på ett ledsamt sätt missförstås. Hon rodnade och sade ingenting mera.

Mrs Gardiner stod några steg bakom dem, och då Elisabet tystnade, frågade han henne, om hon ville göra honom den äran att presentera honom för sina vänner. Detta var ett drag av artighet, på vilket hon alldeles icke var beredd, och hon kunde knappast tillbakahålla ett leende, då hon märkte, att han nu sökte bli bekant med just några av de människor, mot vilka hans stolthet uppreste sig, då han framförde sitt frieri till henne. Så förvånad han kommer att bli, tänkte hon, när han får veta, vilka de äro! Han tror nog nu, att de äro fint folk.

Presentationen försiggick emellertid omedelbart, och då hon omtalade deras släktskap med henne, kastade hon en förstulen blick på honom för att se, vilket intryck detta gjorde på honom, och det var icke utan att hon väntade, att han skulle bege sig av så fort han kunde från ett så opassande sällskap. Att han var överraskad över släktskapsförhållandet, det var tydligt. Han bar det emellertid med sinnesstyrka, och långt ifrån att avlägsna sig, vände han om med dem och inledde ett samtal med mr Gardiner. Elisabet kunde icke annat än vara glad, kunde icke låta bli att känna sig stolt. Det var en stor tröst för henne, att han fick veta, att hon hade några släktingar, för vilka hon icke behövde blygas. Hon lyssnade med största uppmärksamhet till allt vad som yttrades mellan dem och honom och fröjdades över varje uttryck, varje uttalande av hennes morbror, som vittnade om hans intelligens, hans smak eller hans levnadsvett.

Samtalet kom snart in på fiske, och hon hörde, huru mr Darcy på det artigaste sätt inbjöd honom att fiska där, så ofta han ville, medan han vistades i trakten, varjämte han erbjöd sig att förse honom med fiskredskap och utpekade för honom de delar av strömmen, där fisken brukade ta bäst. Mrs Gardiner, som gick arm i arm med Elisabet, gav henne en blick full av förundran. Elisabet sade ingenting, men hon kände sig mycket belåten; artigheten var tydligen riktad till henne själv. Hennes förvåning var emellertid ytterligt stor och hon upprepade ideligen för sig själv: — Varför är han så förändrad? Hur kan det komma sig? Det kan inte vara för min skull som han blivit så mycket mildare i sitt sätt. De förebråelser, jag riktade till honom på Hunsford, kunde inte åstadkomma en sådan förändring. Det är omöjligt, att han ännu älskar mig.

Sedan de gått en stund på detta sätt, de två damerna främst och de båda herrarna efter dem, gingo de ned för den branta flodstranden för att taga en egendomlig vattenväxt i närmare betraktande. Då de sedan skulle återtaga sina platser, inträffade en liten förändring. Den berodde därpå att mrs Gardiner, som var trött till följd av morgonens ansträngningar, fann stödet av Elisabets arm otillräckligt för sig och därför föredrog att stödja sig på sin man. Mr Darcy intog hennes plats vid hennes systerdotters sida, och de fortsatte promenaden tillsammans. Efter en kort stunds tystnad tog Elisabet först till ordet. Hon önskade, att han skulle veta, att hon varit säker om hans frånvaro, innan hon kom till platsen, och följaktligen började hon med att anmärka, att hans ankomst varit fullkomligt oväntad — ty er husföreståndarinna, tillade hon, underrättade oss om att ni med all säkerhet inte skulle komma hit förrän i morgon, och innan vi lämnade Bakewell fingo vi verkligen veta, att ni inte väntades hem så snart. Han erkände sanningen av allt detta och sade, att han måst träffa sin inspektor och att detta varit orsaken till att han kommit några timmar före det övriga sällskapet, med vilket han rest. De inträffa i morgon bittida, fortsatte han, och ibland dem äro några personer, som räkna sig till era bekanta — mr Bingley och hans systrar.

Elisabet svarade endast med en lätt bugning. Hon gick genast i tankarna tillbaka till sista gången, då mr Bingleys namn nämndes mellan dem, och om hon fick döma av uttrycket i hans ansikte, voro hans tankar upptagna av detsamma.

— Det är också en annan person i sällskapet, fortsatte han efter ett ögonblicks tystnad, som särskilt önskar bli bekant med er. Tillåter ni mig — eller är detta för mycket begärt — att jag presenterar min syster för er under ert uppehåll i Lambton?

Hennes förvåning över en sådan anhållan var verkligen för stor, för att hon skulle kunna veta, på vad sätt hon skulle gå in därpå. Hon kände genast, att vilken önskan miss Darcy än kunde hysa att bli bekant med henne, så måste den vara ett verk av hennes bror, och så till vida var den glädjande. Det var angenämt att veta, att hans förbittring icke hade kommit honom att hysa verkligen ofördelaktiga tankar om henne.

De gingo nu vidare under tystnad, båda försänkta i djupa tankar. Elisabet kunde omöjligen känna sig väl till mods, men hon var smickrad och förnöjd. Hans önskan att presentera sin syster för henne var en utomordentlig uppmärksamhet. De lämnade snart de andra bakom sig, och då de hade kommit fram till vagnen, voro mr och mrs Gardiner en åttondels mil efter dem.

Han bad henne då stiga in, men hon förklarade att hon icke var trött, och de stodo tillsammans på gräsplanen. Vid ett sådant tillfälle kunde mycket ha sagts, och tystnaden var mycket genant. Hon ville tala, men hennes tunga tycktes vara bunden. Slutligen erinrade hon sig, att hon befann sig på resa, och de talade länge och väl om Matlock och Dovedale. Dock skredo tiden och mrs Gardiner långsamt framåt, och det var nästan förbi med hennes tålamod och hennes tankar, innan denna tête-à-tête var slut. Då mr och mrs Gardiner kommo fram, uppmanades de alla ivrigt att stiga in och intaga förfriskningar, men de avböjde detta, och så skildes man åt under ömsesidiga artighetsbetygelser. Mr Darcy hjälpte upp damerna i vagnen, och när denna satte sig i gång, såg Elisabet, hur han långsamt styrde kosan mot byggnaden.

Nu började hennes morbrors och mosters anmärkningar, och båda förklarade, att han var oändligt mycket bättre än de väntat sig. — Han är ju ytterst fin i sitt sätt, artig och anspråkslös, sade mr Gardiner.

— Visserligen är det något förnämt hos honom, svarade hennes moster, men det inskränker sig till hans min och klär honom inte illa. Jag kan nu säga med husföreståndarinnan, att, om också vissa personer kunna kalla honom stolt, så har jag inte märkt något därav.

— Jag har aldrig varit mera överraskad än över hans sätt mot oss. Det var mer än artigt, det var verkligen uppmärksamt, och han behövde inte alls visa oss en sådan uppmärksamhet. Hans bekantskap med Elisabet var ju mycket ytlig.

— Det är sant, Lizzy, sade mrs Gardiner, att han inte ser så bra ut som Wickham, eller snarare han har inte samma behagliga ansiktsuttryck som Wickham, ty hans drag äro ju mycket vackra. Men hur kunde du säga mig, att han var så obehaglig?

Elisabet ursäktade sig så gott hon kunde och sade, att hon tyckte bättre om honom, när de träffades i Kent, än förut och att hon aldrig sett honom så trevlig som denna morgon.

— Men kanske han är en smula nyckfull av sig, svarade hennes morbror. Höga herrar äro ofta det, och därför skall jag inte taga honom på ordet vad fisket beträffar, då han kanske en annan dag kommer på andra tankar och kör bort mig från sitt område.

Elisabet kände att hon helt och hållet misstagit sig på hans karaktär, men hon sade ingenting.

— Efter vad jag sett av honom, fortsatte mrs Gardiner, skulle jag verkligen aldrig ha trott, att han kunde ha handlat så grymt, som han gjort mot stackars Wickham. Han har inte någon elak blick, tvärtom är det ett vänligt drag kring hans mun, när han talar. Och det är ett uttryck av värdighet i hans ansikte, som inte inger någon ofördelaktig tanke om hans hjärta. Det snälla fruntimret, som visade oss huset, gav honom verkligen ett utomordentligt vitsord. Jag kunde knappt låta bli att skratta högt ibland. Men jag förmodar, att han är en frikostig husbonde, och detta inbegriper i en tjänares ögon alla dygder.

Elisabet kände sig här uppfordrad att säga något till försvar för hans uppförande mot Wickham och lät dem så försiktigt som möjligt förstå, att, enligt vad hon hört av hans släktingar i Kent, hans handlingar kunde tydas på ett helt annat sätt och att hans karaktär på intet sätt var så dålig, ej heller Wickhams så utmärkt, som man hade ansett i Hertfordshire. Till bekräftelse härpå berättade hon i detalj de penningtransaktioner, som de haft med varandra. Hon nämnde härvid icke sin sagesman, men hon försäkrade, att det var en person som man kunde lita på.

Mrs Gardiner var överraskad och intresserad, men som de nu närmade sig skådeplatsen för hennes tidigare nöjen, hängav hon sig helt och hållet åt minnenas tjusning, och hon var alltför upptagen av att för sin man utpeka alla intressanta punkter i omgivningarna för att kunna tänka på något annat. Fastän hon var trött av förmiddagens promenad, hade de knappast ätit middag, förrän hon begav sig ut igen för att uppsöka sina gamla bekanta, och aftonen tillbragtes under angenäm samvaro med vänner, som hon icke sett på många år.

Dagens tilldragelser voro alltför fulla av intresse för att Elisabet skulle kunna ägna dessa nya bekanta någon synnerlig uppmärksamhet, och hon kunde icke göra annat än med undran tänka på mr Darcys artighet och framför allt på hans önskan, att hon skulle bli bekant med hans syster.